4.1 Tove Dannestam
I Tove Dannestams avhandling Stadspolitik i Malmö - politikens meningsskapande och materialitet beskrivs hur Malmö utvecklats de senaste decennierna och gått från en djup kris till att det satsas storskaligt i staden. Staden har fått en ny image och beskrivs med attribut som kunskap, storstad, framtid och ny. Kommunen samarbetar med näringslivet genom utvecklingsstrategier och staden beskrivs som tillväxtnavet på svenska sidan av Öresundsregionen. Dannestam utreder i avhandlingen vilka politiska krafter som ligger bakom beskrivningen och utvecklingen av staden (Dannestam 2009:22).
Globaliseringen har genom en strömning av arbetskraft, kapital och produktion medfört en större konkurrenskraft, vilket leder till att städer och regioner måste använda sig av politik för att klara sig konkurrensmässigt (Dannestam 2009:130). Det har resulterat i att stadspolitiken har förändrats från att ha handlat om en territoriell sammanhållning till att handla om konkurrenspolitik, där de mest konkurrenskraftiga platserna
uppmärk-sammas (Dannestam 2009:25).
Idag bedrivs ofta stadspolitik genom governance, där frågor och processer utövas med hjälp av nya aktörer och former. Något som däremot är nytt är hur diskursen om staden förändrats, från en beskrivning av en stad i kris mot en beskrivning av staden som till-växtmotor (Dannestam 2009:23). Dannestam beskriver hur diskursen av Malmö föränd-rats och utvecklats mot att använda sig av begrepp som kunskap och kreativitet för att höja stadens stadspolitiska värde och uteslutit andra mindre fördelaktiga begrepp som segregation och konflikt. Författaren ser en intressant koppling mellan de begrepp av verkligheten som används och hur det offentliga bör agera (Dannestam 2009:129). De nya idéer som finns inom stadspolitiken präglas ofta av ord som attraktivitet, kreativitet, innovationer, investment och partnerskap med flera, ord med ekonomiska konnotationer, som därmed blir del av den kommunala processen (Dannestam 2009:260).
4.2 Irene Tingali, Richard Florida, Patrik Ström & Evelina Wahlqvist
Författarna till rapporten Sweden in the creative age utökar förståelsen för den kreativa klassen genom att analysera svenska städer och regioner och hur väl de klarar av kon-kurrensen av den nya kreativa ekonomin (Tingali et al. 2007:6).
Rapportens resultat indikerar att tätbebyggda regioner, såsom Stockholmsregionen, regionen Malmö-Lund och Göteborgsregionen, har goda kommunikationer och därmed större möjligheter till att attrahera samt öka antalet medlemmar ur kreativa klassen.
De tre regionerna innefattas även av 64% av landets utlandsfödda och 70% av landets bohemer (Tingali et al. 2007:6), något som anses vara av vikt för att kunna attrahera kreativa klassen. Viktiga faktorer för Sveriges framgång innefattar den utbildnings-politik som bedrivits och resulterat i ett starkt humankapital samt den teknologiska indu-strin som ligger till grund för en av västvärldens högsta produktivitet, enligt författarna.
Huvudbudskapet i rapporten är att vi lever i en kreativ era där kreativ kompetens kan öka den ekonomiska tillväxten för landet, i framtiden (Tingali et al. 2007:7).
Rapporten genomsyras av begreppet kreativitet som syftar till flera olika faktorer, exem-pelvis ekonomi, där kreativa tillgångar, innovation, tillväxt, resurs eller kreativt arbete benämns. Människan som faktor för kreativitet är också en ofta förekommande kopp-ling, exempelvis som kreativa konstnärer, arbetskraft, humankapital, tekniker, talanger eller mänsklig kreativ klass. I övrigt syftar kreativitet till potential samt platsens betydelse för en kreativ miljö, aktivitet, magnet eller kreativ kärna.
4.3 Moa Tunström
Tunström redogör i sin avhandling för diskussionen kring stadsideal med hjälp av diskursanalys. Författaren ämnar “undersöka och kritiskt analysera hur stad och urban-itet konstrueras diskursivt i svensk stadsbyggnadsdiskussion på 1990- och 00-talen” och vidare undersöka hur staden konstrueras och varför städer “pånyttföds” eller löses upp (Tunström 2009:14, 155). För att skapa diskursivt underlag studerar författaren frågor-na i material som sträcker sig över ett längre tidsspann och av bred karaktär (Tunström 2009:14, 39). I avhandlingen studeras även hur planering och planerarens roll disk-ursivt byggts upp samt vad som ansetts bra med dessa (Tunström 2009:15). I Tunströms avhandling redogörs för hur kreativitet i olika delar av stadsbyggnadsprocessen har sin roll, vilket sätter begreppet i kontext och vidare leder till en ökad
diskursiv förståelse.
Inom avhandlingens undersökta tidsspann verkar kreativitet som begrepp haft något slags roll inom planering och stadsbyggnad sedan 1980-talet. Begreppet utgjorde då en del i övergången från industristad till, i detta fall, K-samhället - ett samhälle inom vilken planeringen var mer småskalig och med fokus på människan, vardagsliv, kunskap och kulturhistoria (Tunström 2009: 39). I denna teori utgör kreativitet ett av de fyra
ledor-den tillsammans med kunskap, konst och kommunikation, vilket i någon mån gör dem kompatibla.
Tunström refererar till urbanteoretikern Susan Fainstein och hennes problematiserande av begreppet mångfald och att det inte nödvändigtvis är ett enkom positivt begrepp.
Fainstein menar att det därför kräver planering. Vidare skriver Tunström att Fainstein hävdar att det annars kan generera i mångfaldens motsats. Det kan även generera i en
“rättvis, dynamisk eller kreativ stad”, menar Fainstein (Tunström 2009:118). Kreativitet sätts här således i en positiv och önskvärd dager och har möjligtvis samma värde som rättvisa eller dynamik i urbana sammanhang. Tunström beskriver vidare att mångfald, beroende på teoretiker, verkar innefatta flera och olika saker och att det stundom menas att miljöer som präglas av mångfald är fördelaktigt för kreativitet. Tunström refererar till Richard Florida som menar att kreativitet, i dessa sammanhang, vidare anses kunna leda till ekonomisk tillväxt. Kreativitet är således, på olika vis, förbundna med mångfald och ekonomisk tillväxt (Tunström 2009:118).
I avhandlingen påvisas kreativitetens roll även i större aktörers mål. Det redogörs för att Boverket i flertalet av sina publikationer använder begreppet kreativitet (Tunström 2009:131, 135). I dessa sammanhang framställs kreativitet som eftersträvansvärt. I ett av exemplen är den slutprodukt ett gott samtal ska leda till. Ett samtal i vilket delta-garna vågar “vara sig själva”, som är gränslöst och tryggt. Kreativitet framställs i detta sammanhang vara det fruktbara mål som ger goda lösningar, till exempel för en hållbar utveckling (Tunström 2009:15). Kreativitet kan således förknippas med gränslöshet, trygghet, tilltro, fria samtal, mål och hållbar utveckling. Det är ett mål, men även ett medel för andra mål.
Även planerarens nya roll porträtteras och uppmanas i Boverkets publikationer till att utgå från sig själv i sin praktik. Genom lyhördhet, omtanke, samtal och tillförlit till sin magkänsla blir planeringen god. Genom samtal med berörda kan förtroende byggas upp. Planeraren uppmanas i dessa processer, möten och samtal “ha roligt” - för då blir det kreativt (Tunström 2009:134-135). Kreativitet har alltså, även enligt Boverket, en roll i en ny “planeringsera” och kan där sammankopplas med dialoger, mänsklighet, personligt engagemang och att “ha roligt”. Även här verkar kreativitet vara en önskvärd produkt som anses kunna generera i goda lösningar och planering (Tunström 2009:135, 139).
Sammantaget verkar kreativitet utgöra ett redskap för lösningar i den postindustriella planeringen. Kreativitet föregås av andra parametrar, vilka ämnar leda till just
kreativi-tet. Vilka dessa parametrar är, är dock omtvistat.
4.4 Andreas Öjehag-Pettersson
Öjehag-Pettersson studerar i sin avhandling det komplexa samband som kan ses mellan makt och urbana socialt konstruerade rum och rumslighet, hur dessa konstrueras och fungerar med avseende på politiska makt- och styrsätt samt globalisering med nylibera-lism som resultat (Öjehag-Pettersson 2015:8-9, 11, 17, 118). Författaren menar att dessa mekanismer är aktuella på grund av en ny social ordning, till följd av globaliseringen (Öjehag-Pettersson 2015:8), i vilken styrning förändrats och förskjutits från nationell till regional nivå och mer i form av governance (Öjehag-Pettersson 2015:10). Detta för att öka regioners konkurrenskraft i en mer global tillvaro (Öjehag-Pettersson 2015:10, 14).
Fortsättningsvis studerar Öjehag-Pettersson hur governance i svensk regional utveckling ter sig vad gäller att införliva och bidra till att (re-)producera globalisering i sin plan-ering och vidare hur makt spelar in i dessa sammanhang (Öjehag-Pettersson 2015:9).
Denna (re-)producering av svenska regioner syftar till att skapa ett mer ekonomiskt bär-kraftigt samhälle (Öjehag-Pettersson 2015:61).
Öjehag-Pettersson benämner i sin avhandling att “skapandet” av regioner, i egenskap av social rumslig konstruktion, har en koppling till kreativitet. Att verka för att de nya regionerna ska bli kreativa diton är enligt Florida eftersträvansvärt, refererar Öjehag-Pettersson. Dessa kreativa städer väntas leda till omfattande tillväxt och konkurrenskraft (Öjehag-Pettersson 2015:14, 62, 116). Kreativitet har således, i detta fall, en roll i en mer abstrakt social konstruktion och i sig inget uppenbart egenvärde. Kreativiteten är här medlet för att åstadkomma tillväxt.
Avhandlingen redogör även för så kallade rationalitetskedjor, vilka ofta innefattar krea-tivitet. Ett exempel i avhandlingen är rationaliseringskedjan “kunskap, anpassningsför-måga, konkurrenskraft” och “kreativitet, innovation, entreprenörskap”. Begreppen utgör tillsammans, enligt teorin om rationaliseringskedjor, en självklarhet i att konkurrenskraft skapas bäst med hjälp av kreativitet, innovation och entreprenörskap. Kreativitet
sammankopplas alltså här med samtliga ord i rationaliseringskedjan samt som ett medel för att nå konkurrenskraft (Öjehag-Pettersson 2015:116).
Öjehag-Pettersson poängterar dock att kreativitet, i synnerhet i samband med innova-tion och entreprenörskap, trots det frekventa användandet av begreppet, är tvetydigt och saknar överenskommen innebörd (Öjehag-Pettersson 2015:162). En av författaren
beskriven tolkning är att kreativitet kan definieras som “nytänkande” och ett tankesätt som tänker bortom det givna svaren (Öjehag-Pettersson 2015:124, 151), men inte den allenarådande.
Enligt rationaliseringskedjeprincipen kan kreativitet vara tolkningsmässigt samman-bundet med flertalet begrepp, vad gäller regionalt styrande och hur de påverkas av globalisering, till exempel livsmiljö eller attraktivitet. Enligt Öjehag-Pettersson innebär denna kedja att det är av stor vikt med en attraktiv livsmiljö. Vidare skriver författaren att attraktiviteten baseras på “öppenhet, tolerans och passande för företagsledare, forsk-are och kreativa unga människor” (Öjehag-Pettersson 2015:141).
Attraktivitet och begreppen “kreativitet, innovation och entreprenörskap” hör också samman och är ömsesidigt beroende av varandra, menar Öjehag-Pettersson. Han poängterar dock att kreativiteten, innovationen och entreprenörskapet är beroende av investeringar, marknaden och människor - inte minst nytillkomna genom inflyttning.
Profileringen av en region bör således ske på ett sätt som attraherar människor genom att påvisa regionens goda egenskaper. Med tanke på begreppens sammankoppling har alltså även kreativitet en nyckelroll i sammanhanget (Öjehag-Pettersson 2015:147-148).
Utöver detta förhållande anses “kreativitet, innovation och entreprenörskap” höra sam-man med flertalet rationaliseringskedjor. Kedjorna behandlar attraktion, anpassnings-barhet, miljö och hållbarhet samt ledarskap. I detta fall anses rationaliseringen vara den viktigaste vad gäller konkurrenskraft (Öjehag-Pettersson 2015:141). Kreativitet utgör därmed en komplex roll i flertalet sammanhang av olika sort, men slutmålet är oftast att åstadkomma konkurrenskraft och ekonomisk bärighet.