Fortsatt forskning

Skolan är en mycket viktigt del i en människas liv och kan i min mening avgöra om man ska vinna eller försvinna när det gäller arbetsmöjligheter och därmed hur såväl ekonomi som det sociala livet kommer att se ut under vuxenlivet. Det finns otaliga synergieffekter av ett arbete

och att inte ha fått de möjligheter som behövs för att få ett arbete ger negativa effekter på precis allt i livet. Arbete är en mer central del i en människas liv än vad många förstår och för att få ett bra arbete som man trivs med så måste man i regel ha en bra utbildning. En del har tur och får ett bra arbete i alla fall men de är mer undantag än regel.

Som framtida forskningsprojekt vill jag gärna undersöka om de nya styrdokumenten för skolan från 2011 kommer att medföra att antalet elever med fullständiga betyg i grundskolan kommer att öka. Hur många av dem är i så fall elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och vad beror det på att de har klarat skolans kunskapsmål? Svaren ligger förstås många år framåt i tiden men jag gör gärna mindre undersökningar i väntan på en större. Att, som nu, delta i en specialpedagogisk forskningscirkel är en bra början.

Ett annat område som jag gärna skulle vilja forska om är det avvikande ätbeteende som Gillberg (2007) berättar om. Han menar att ett avvikande ätbeteende är signifikant för

Asperger syndrom och att det har upptäckts att det finns ett samband mellan anorexia nervosa och Asperger syndrom. Då jag har mött många personer med ätstörningar hos elever med olika slag av neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, ser jag att det behövs forskning inom området. Mat, sömn och motion är synnerligen viktiga komponenter för att alla ska må bra men kanske än mer viktiga för människor med NPF.

Referenser

Adler, Björn & Holmgren Hanna (2000). Neuropedagogik: om komplicerat lärande. Stockholm: Studentlitteratur AB.

Andersson, Håkan (1999). Varför betyg? Lund: Studentlitteratur.

Attwood, Tony (2000). Om Aspergers Syndrom. Stockholm: Natur och Kultur.

Bergquist, S et al (1998). Att möta barn i behov av särskilt stöd. Stockholm: Liber AB.

Brodin, Jane & Lindstrand Peg (2010). Perspektiv på en skola för alla. Lund: Studentlitteratur AB.

Carleheden, Mikael, Lidskog, Rolf & Roman, Christine (2007) Social interaktion – förutsättningar och former. Malmö: Liber AB.

Cullberg, Johan, (1992). Kris och utveckling. Stockholm: Natur och Kultur.

Gillberg, Christopher (1996). Ett barn i varje klass. Stockholm: Bokförlaget Cura AB.

Gillberg, Christopher (2007). Barn, Ungdomar och Vuxna med Asperger Syndrom. Falun: Scandbook AB.

Gravander, Richard & Widerlöv, Malin (1999). Att handskas med diagnoser. Kristianstad: Kristianstads boktryckeri AB.

Greene, Ross W (2003) Explosiva barn. Stockholm: Studentlitteratur.

Hartman, Jan (1998) Vetenskapligt tänkande. Lund: Studentlitteratur.

Helldin, Rolf & Sahlin, Birgitta (2010). Etik i specialpedagogisk verksamhet. Stockholm: Studentlitteratur

Herbert, Anna & Bergstedt, Bosse (2008). Kunskapen och språket. Stockholm: Liber AB

Juul, Jesper & Jensen, Helle (2003) Relationskompetens i pedagogernas värld. Stockholm: Runa Förlag.

Krag Jacobsen, Jan (1993). Intervju: konsten att lyssna och fråga. Lund: Studentlitteratur.

Lantz, Annika (1993). Intervjumetodik. Lund: Studentlitteratur.

Mesibov, B Gary, Shea, Victoria, Schopler, Eric (2007) TEACCH vid autismspektrumstörning hos barn och vuxna. Stockholm: Studentlitteratur AB.

Riddersporre, Bim (2003) Att möta det oväntade. Lund: Grahns Tryckeri AB.

Smedler, Ann-Charlotte (1998). Autism och autismliknande tillstånd hos barn och ungdomar. Stockholm: Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen (2002) ADHD hos barn och vuxna. Stockholm: Modin-Tryck

Starring, Bengt, Larsson, Gerry, Dahlgren, Lars, Styrborn, Sven (1991). Från upptäckt till presentation. Lund: Studentlitteratur

Steindal, Kari (1997). Asperger syndrom. Stockholm: Riksföreningen Autism

Svedberg, Lars & Zaar, Monica (1993) Boken om pedagogerna. Stockholm: Liber Utbildning AB.

Trillingsgaard. Anegen, Dalby A. Mogens, Östergaard R. John (1999). Barn som är annorlunda. Lund: Studentlitteratur.

Wood, David (1992). Hur barn tänker och lär. Lund: Studentlitteratur.

Holmberg, Lena (2007). Communication in palliative homecare grief and bereavement. Malmö: Malmö Högskola

Utredningar

Sou/1998:66, Utbildningsdepartementet (1998) Funkis - funktionshindrade elever i skolan. Stockholm: Norstedts Tryckeri AB

Personlig kommunikation G (2000-02-04) Länkar www.skolverket.se/lagar-och-regler/2.3351 www.skolverket.se/lagar-och-regler/2.2456 www.skolverket.se/forskola-och-skola/.../laroplaner-1.149092 www.skolverket.se www.skolverket.se/publikationer?id=1069 www.skolinspektionen.se www.skolverket.se/sb/d/3885#paragraphAnchor0) www.skolverket.se/sb/d/4166/a/23894 www.vr.se/

Bilaga 1

Dagboksanteckningar från J:s och R:s skoltid

1 Förskolan

På förskolan var de allmänt sedda som två bortskämda barn som var snälla när de fick som de ville men arga eller ledsna om de inte fick det. De var ganska ointresserade av förskolans aktiviteter och förskolepersonalen och jag diskuterade mycket om deras synfel kunde ha något med det att göra. När J och R var fem respektive fyra år gamla hade någon i personalen gått en kurs om särskild gymnastik för barn med synfel. I denna gymnastik fick J och R delta men det resulterade inte i att de blev mer intresserade av aktiviteterna. Efterhand som de båda blev äldre blev det tvärtom allt svårare att få dem att göra något som de inte ville.

Pojkarna hittade inte på så mycket bus på förskolan men hemma kunde de hitta på en hel del. Det var ofta de inte reagerade på mina förmaningar och kunde verka fullständigt onåbara i vissa situationer. Jag fick säga till dem mycket bestämt innan de reagerade. Efter en stund kunde de mycket väl göra om samma sak igen. Det tyckte jag var mycket konstigt och pratade med många om detta fenomen. Jag tyckte att det var mycket egendomligt att de aldrig tycktes lära sig vad de fick göra och vad de inte fick göra och kände mig mycket tjatig. När jag påtalade problemet för personalen på BVC så trodde att de att J och R kunde ha något fel på hörseln och så fick de genomgå extra hörselprov. Dessa var emellertid utan anmärkning och båda två hörde till och med mycket bra. Fortfarande var det ingen som antydde att det kunde röra sig om något allvarligare än bristande uppfostran och jag som förälder kände mig ofta som en mycket misslyckad sådan.

2 Skolstarten

När J började på sexårsverksamheten på förskolan så märktes mycket tydligt att han var annorlunda än sina jämnåriga. Medan de flesta av de andra barnen tyckte det var roligt att nästan gå i skolan så tyckte J att det var hemskt. Nu skulle han en dag i veckan tvingas att

göra samma saker som de andra barnen och det ville han inte alls. Varje morgon frågade han mig vilken dag det var och sade jag då den veckodag på vilken han hade sexårsverksamhet så blev han otröstlig och vägrade gå till förskolan. Jag blev orolig för att han inte skulle klara skolan när han redan nu tyckte det var jobbigt och pratade mycket med förskolepersonalen för att hitta en lösning. Jag ville att J skulle fortsätta med sexårsverksamheten för att han inte kunskapsmässigt skulle komma efter sina blivande klasskamrater men bytte förskola till en som fanns i närheten av vår bostad. Där trivdes han lite bättre men fortfarande hade han svårt för moment som krävde någon större insats av honom. R började på deltidsförskolan när J började första klass och de fick ett syskon till. R verkade inte heller tycka att de skolförberedande momenten var så roliga men trivdes annars bra. J verkade ha det ganska bra i skolan även om han inte verkade så förtjust i själva skolarbetet. Hans trivsel berodde mycket på läraren. De fann varandra direkt och J tyckte mycket om henne.

J klarade sig ganska bra i ettan även om han inte lärde sig läsa förrän på sommaren innan han började tvåan. Då lossnade det och sedan har i alla fall inte läsningen varit något problem. R började skolan året efter J och hade länge sett fram emot detta för han var så säker på att han skulle klara sig galant där. R kunde emellertid inte heller läsa när han började första klass men hade fått för sig att han automatiskt skulle kunna det med en gång när han klev in i skolan. Han blev mycket besviken över att det inte fungerade så och hans självförtroende fick sig en rejäl knäck. Det blev inte bättre av att han dessutom hade svårare än J att lära sig läsa. Som tur var så hade han ganska lätt för matematik istället och kunde visa sig duktig på det. R fick en äldre dam som lärare och hon var av den gamla folkskollärarstammen som ville ha ordning, reda och tysta barn. Läxorna blev tidigt ett problem för både J och R och därmed även ett problem för mig. De krävde mycket hjälp med sina läxor och jag var tvungen att sitta hos dem medan de gjorde dem. Vi brukade sitta i köket och ibland, efter att jag hade satt igång dem, så försökte jag göra annat som t ex att diska. Jag upptäckte snart att det inte gick att göra något annat för då lyfte de pennan från papperet eller ögonen från texten. Ofta kunde de inte ens läsa läxorna tillsammans för att båda fordrade så mycket hjälp och ingen av dem kunde vänta på sin tur.

Jag fick inget gehör från skolan när jag påtalade läxproblemet och det fanns inget annat att göra än att kämpa på och vänta på att J och R skulle växa till sig och mogna. Med detta i åtanke beslöt jag mig för att låta dem vara på kollo under några veckor när de hade gått ut

Deras föräldrar berättade hur barnen hade mognat när de fick vara hemifrån och klara sig utan dem. J och R lät sig övertalas att åka även om de inte verkade ha någon större lust. Jag berättade om allt positivt jag hade hört om kollo och så skulle de ju inte vara ensamma utan åka tillsammans. Jag hälsade på dem flera gånger under deras vistelse och pratade då med ledarna som trodde att det här skulle göra J och R gott. Ledarna hade uppfattningen om att pojkarna var gnälliga och bortskämda och att de behövde vara ifrån mig lite. Tyvärr fick deras kollovistelse motsatt effekt än den eftersökta och J och R kan fortfarande prata om hur hemskt det var. Nu vet jag att de hade lite roligt ibland, för det har de senare berättat, men summan av det hela blev ändå mer negativt än positivt.

De kämpade på i skolan båda två men tyvärr höll deras syn på lärande i sig. J tyckte fortfarande det var jobbigt att lära sig nya saker och blev mycket ledsen när han misslyckades för då fick han bekräftat att han var värdelös. Han jämförde sig alltid med R och det var inte så lyckat. R var mycket duktig både vad gällde grovmotorik och finmotorik. Detta sågs allmänt som tecken på tidig mognad och också som ett bevis på intelligens. Jag var naturligtvis mycket stolt varje gång någon påtalade att R var tidig i något avseende och kände mig övertygad om att han var fullständigt normal om än mycket hetsig. R knöt skorna när han var fyra efter att endast ha blivit visad några gånger och cyklade utan stödhjul vid samma ålder. J lärde sig cykla när han var sex men kunde, trots mycket träning, inte knyta skor förrän han var nästan åtta och det störde honom mycket.

J fick ofta höra att han var så snäll och han var mycket stolt över det. Han tyckte inte om att bryta mot regler men å andra sidan så var det ofta hans regler som gällde. Om inte J ansåg att det var dumt att göra på ett visst sätt så hade det ingen betydelse att andra tyckte det. Redan då hade han sig själv som referensram. R:s självförtroende tycktes mycket gott medan J verkade ha ett uselt självförtroende. R verkade övertygad om att han klarade precis allt och om han misslyckades med något så var det någon annans fel. J jämförde sig alltid med R och tyckte jämt att han var sämre. Det enda område som han tyckte att han behärskade bättre var att bygga. R var synnerligen medveten om att J var bättre på att bygga och det tålde han inte. Ofta förstörde han J:s mästerverk med gråt och slagsmål som följd.

J och R:s olika sätt att försöka lära sig något på lyste igenom på allting. De började i simskola när J gick i tvåan och R i ettan och det tog mycket lång tid för dem att lära sig simma. J vågade inte försöka dels av rädsla för att misslyckas men också p g a att han var rädd och R

hade föreställningen om att han redan kunde så därför fanns det ingen anledning för honom att göra som simlärarna sa. Innan de hade lärt sig simma var det mycket jobbigt att få dem att fortsätta simskolan och jag hittade på diverse knep för att få dit dem. Det mest framgångsrika var mutor! Godisautomaten vid utgången hade en bra inverkan på deras motivation. J och R var alltid lika fascinerade av att godiset ramlade ner och studerade ingående hur det fungerade.

3 Den första kontakten med skolpsykologen

När J gick sista terminen i tredje klass tog jag för första gången kontakt med skolpsykologen. J var ofta ledsen i skolan och behövde mycket uppmuntran för att gå vidare i sina studier. Detta gjorde både mig och hans lärare villrådiga. Vad skulle vi göra med hans dåliga självförtroende som aldrig tycktes bli bättre hur mycket uppmuntran han än fick? Jag visste inte, läraren visste inte och när jag träffade skolpsykologen så visste inte han heller. Det enda vi kom på var att fortsätta med att ge J mycket beröm och uppmuntran.

J var vid den tiden en trevlig och skenbart lugn liten pojke när han inte fick sina känsloutbrott. Han tyckte om att prata med de vuxna på skolan och inledde ofta samtal med vaktmästare, mat-tanter, städare och lärare. Han tyckte inte om när någon bröt mot reglerna och han kände sig mycket nöjd när han fick höra att han var så snäll. I motsats till många andra barn på skolan så var han aldrig i slagsmål och han förstörde inte något i skolan. J gick i en stor klass och det fanns fler barn som behövde mycket hjälp och som var besvärligare att hantera. Detta faktum kan vara en förklaring till att J inte ansågs som så annorlunda att det behövdes några särskilda åtgärder.

Jag hade fortfarande kontakt med privatskolan och ringde dit inför varje termin för att höra om det fanns någon ledig plats men fick nekande svar förutom en gång när J gick i trean. Det fanns en möjlighet att en plats skulle bli ledig då en pojkes föräldrar skulle skiljas och man inte visste om han då skulle bo kvar i staden. J fick komma dit för en provdag då jag också var

detsamma. Fortfarande undrar jag om pojken fick gå kvar i klassen eller om J inte ansågs duktig nog.

J fick en ny lärare i fyran och det blev mycket tydligt att personkemin inte stämde mellan J och läraren. Hon tyckte inte om honom och han tyckte inte om henne. Det var emellertid även många andra elever som hade svårt för hennes undervisningssätt och föräldrarna började reagera. Läraren bestämde vad barn skulle kunna när de gick i fyran och så utgick hon från detta i undervisningen. Att det fanns flera som inte kunde leva upp till hennes krav brydde hon sig inte om. J började få ont i magen varje gång han skulle gå till skolan och mådde mycket dåligt. Han tyckte att läraren jämt hackade på honom för att han inte klarade av uppgifterna och kände sig mycket dum.

R hjälpte mig ofta i mina ansträngningar att få J till skolan. Han tyckte i motsats till J att det var ganska bra i skolan och visade nästan aldrig någon motvilja att gå dit. Enligt hans lärare så var han en trevlig pojke som visserligen hade ett häftigt humör och blev arg när han inte var bäst men det skulle nog bli bra när han växte till sig, sa hon. R:s lärare var en dam på drygt sextio och det här skulle bli hennes sista klass innan pensionen. Hon var noga med att det skulle vara ordning och reda och hon sa till direkt om någon använde fula ord eller hade ett otrevligt uppförande. Det var en liten klass på ca femton barn som hon hade hand om vilket medförde att hon hade mer tid till varje elev än vad t ex J:s lärare hade där klassen var dubbelt så stor. R tyckte att hans lärare var sträng i början men lärde sig med tiden att hon egentligen inte var så sträng som hon först verkade. När läraren hade markerat sin ställning så blev hon lite mildare till sättet och barnen verkade förstå att hon egentligen var mycket mån om dem.

R började aktiviteter och slutade dem lika fort och han hade en otrolig energi. Hans motorik var strålande och han var mycket vig vilket han älskade att visa upp både hemma och på cirkusskolan där han hade börjat. R ritade också mycket bra och när han gick i trean så köpte jag staffli, palett, färger och penslar till honom för att han skulle få tillfälle till att måla mer på riktigt. Han målade en tavla och sedan var det inte roligt längre! Så var det med det mesta. R ville hela tiden vara i centrum och blev mycket arg om han inte fick vara det. Man fick intrycket av att han var mycket säker på sig själv men så var inte fallet. R ville alltid att J skulle börja på samma aktivitet som honom för han kände sig osäker när han skulle börja på något nytt och hade inte så lätt att knyta kontakter med andra. Det var J bättre på även om han

inte tyckte det var så roligt att gå på någon aktivitet. J brukade säga att skolan var så jobbig så han orkade inte med några fritidsaktiviteter utanför hemmet.

4 Den första kontakten med BUP

J:s magsmärtor höll i sig och han gick ofta till skolsköterskan på skolan och sa att han mådde dåligt. Hon i sin tur tog mycket bekymrad kontakt med mig. Jag trodde inte det var något fysiskt fel på J utan misstänkte att han hade ont i magen av andra orsaker. Därför tog jag kontakt med BUP, Barn- och ungdomspsykiatriska mottagningen. Först undersöktes J noga så att det inte fanns någon fysisk förklaring till det onda och sedan fick han träffa en psykolog när de fysiologiska testerna hade gett negativt resultat. Det gjordes emellertid inga psykologiska tester på J. Efter ett samtal med honom och mig så klargjorde psykologen på BUP att det inte var något fel på J och så var ärendet avslutat. Jag kände mig både lättad och besviken samtidigt för jag kände på mig att det var något som var fel. Jag hoppades ändå att psykologen på BUP skulle ha rätt i att J var en normal pojke som var lite känsligare än genomsnittet. Det här var i slutet av termin fyra och när nästa termin började så kom åter igen en ny lärare till J:s klass. Den manliga läraren var nyutexaminerad och full av entusiasm för sitt nya arbete samt mycket mjuk till sitt sätt. Efter en kort tid var det inte längre några problem med att få J till skolan och han hade blivit av med magsmärtorna. Han fordrade emellertid mycket hjälp av läraren för att klara av sina uppgifter samt av mig för att klara sina läxor. Det var svårt för honom att komma igång och han blev otroligt ledsen om han inte klarade av sina uppgifter och gav upp mycket lätt. J var fortfarande en mycket snäll pojke som verkade tycka det var roligare att prata med de vuxna på skolan än med sina jämnåriga klasskamrater. Han hade några kompisar som brukade komma hem till oss men verkade ibland glömma bort att de var där när han ägnade sig åt sitt specialintresse som var att bygga.