FORUM FÖR ETIKDISKUSSIONER

Mycket tyder alltså på att det finns organisatoriska hinder för informanterna då det gäller förverkligandet av prioriteringar som man menar speglar en god yrkesetik. Utöver individuella strategier för att bemästra problemen (s.k. coping- strategier) av den typ som beskrivits i citatet ovan, skulle man emellertid kunna tänka sig att arbetet organiserades för att möta de etiska kraven i arbetet bättre. En sådan organisation skulle kunna kännetecknas av att man på sin arbetsplats har möjlighet att diskutera etiska frågor, som t.ex. prioriteringar mellan

patienter, med kollegor och på så vis upprätthålla och utveckla den egna och gemensamma etiska kompetensen.

I samtalen med informanterna framkom att etikdiskussioner förkommer på klinikerna, om än ej på regelbunden basis. Främst hade man erfarenhet av det efter särskilt svåra patientfall och då möttes de som varit direkt involverade i fallet. Däremot var det ovanligt med mer organiserade former för etiksamtal. En av läkarna talade om hur hon känner en oro för att fatta svåra beslut ibland och att hon befarar att ”vi håller på att sakta flytta gränserna framåt”. Trots det, menar hon att man inte diskuterar etiska frågor särskilt mycket, kollegor emellan:

Jo, men vi diskuterar ju inte det här att jag kanske är lite orolig och det är säkert de andra också på precis samma sätt, att det skall bli en glidning, så att säga. Men däremot så diskuterar vi naturligtvis platsbristen och det här väldigt mycket. /---/ Vi diskuterar väldigt mycket hur man skall ändra de faktiska förhållandena. /---/ Men att det känns jobbigt, nej, så diskuterar vi inte och kanske inte det här med prioriteringar heller. (L 1)

Att det inte är några regelbundna träffar det handlar om framgår tydligt:

Vi har regelbundna möten inom kliniken där vi tar upp olika ämnen och någon gång ibland har vi diskuterat sådana här ämnen, men det är mycket sällan. Det här är någonting som man nog diskuterar med kollegor. Men man diskuterar det med ett utvalt litet… ja, några stycken… som man har en värdegemenskap med. (L 1)

Denna informant betonar alltså tryggheten med några få kollegor som man lit ar på och delar värderingar med för att etiksamtalen skall fungera. Därför tror hon att det kan vara svårt med uppifrån organiserade möten omkring dessa svåra frågor:

Jag tror inte man kan tvinga in människor, som ändå inte är intresserade i att diskutera sådana frågor. Det blir bara en ilsken, fientlig tystnad. (L 1)

Däremot tror denna informant på en organisation som ger möjlighet till samtal efter särskilt svåra händelser, till skillnad från forum på en mer regelbunden basis:

Men när det händer saker och ting, då kan det ju hända riktigt otrevliga saker, riktigt eländiga. Och då är det ju väldigt noga med personalen, att de skall få möjlighet att gå igenom det här, prata igenom det efteråt, och då är det ju nästan alltid väldigt bra om doktorn är med. (L 1)

Samtidigt är hon kritisk till att läkarna inte har någonstans att gå med sina problem:

Men doktorn får ofta inte den hjälpen, utan förväntas hantera det här som en ”karl”. (L 1)

En annan av läkarna svarar så här på frågan om man har några organiserade former för etikdiskussioner, där man t.ex. kan ta upp svåra prioriteringsbeslut:

Nej, vi försöker gno på och lösa problemen den vägen. /---/ Jobba på. /---/ Jag tror att många funderar och man diskuterar det här en hel del internt, men vi har liksom inget forum för den här typen av problem./---/ Det är klart man skulle behöva det, men trycket är ju så stort på verksamheten att producera, så att det är svårt att avsätta tid. (L 3)

Att det är en fråga om tid, och därmed om resurser, framkommer även senare i intervjun:

Vi har ju så svårt att komma ifrån på dagarna. Så det är väl främst det. Jag tror intresset är stort, men det är väldigt svårt att gå ifrån vårt arbete. (L 3)

Här kan man alltså säga att personalen har gjort en ganska klar prioritering, i det att man valt bort att lägga tid på etiska reflektioner omkring

prioriteringsbesluten. Denna informant gav emellertid förslag på hur etiksamtalen skulle kunna organiseras bättre. Han menar att man bör ha diskussionerna i samband med andra avdelningsmöten för personalen, inte utöver dem inrätta nya forum, för det skulle det inte finnas tid till:

Ja, mer att man hade det som diskussioner på avdelningarna då, på

avdelningsmöten och så. För det brukar vi ju ha, i den lilla gruppen. /---/ Jag tror det går ganska bra ändå. Ibland kan man ju behöva vidga perspektivet om just vårt bekymmer, prata mer principiellt, men det tror jag är ett rätt hyggligt forum ändå. (L 3)

En av läkarna var bekant med s.k. etikronder, en form av organiserade gruppsamtal om etik utifrån ett autentiskt patientfall, under ledning av en moderator. Vid dessa tillfällen kan representanter från alla personalkategorier

vara med och diskutera utifrån sina specifika erfarenheter. Det åligger

moderatorn att försöka överbrygga hierarkierna i gruppen och värna att det är argumentets kraft, inte vem som säger det, som är avgörande i samtalet.84

Läkaren i fråga menade att just detta med mötet mellan olika personalkategorier var värdefullt i etikronderna. Samtidigt visar han i sin berättelse hur han på sitt eget sätt strävat efter att överbrygga motsättningar och hierarkier mellan olika personalgrupper:

Jag tycker att den stora nyttan med etikronder har varit att man har gjort klart i hela personalstyrkan att det här är inga frågor som vi doktorer vet hur man skall göra i, utan det är öppna frågor som vi måste diskutera och där allas egna livserfarenheter är värdefulla. /---/ De har varit mycket uppskattade och väldigt välbesökta. /---/ Jag har då alltid i de här etikronderna försökt att inte få med doktorer så mycket - just för att vi ofta är ganska verbala och oblyga för att yttra oss och så - för att kanske göra det lättare då för sköterskor och undersköterskor att yttra sig. (L 2)

Den enda informant som provat på organiserade etikdiskussioner är alltså positiv till dem och menar att hans kollegor också varit det. De informanter som inte provat på denna form av etisk kompetensutveckling uttrycker dock tveksamhet till om den verkligen behövs.

Sammanfattningsvis visar intervjuerna att informanterna upplever problem och hinder för att förverkliga de etiska ideal som prioriteringsriktlinjerna

representerar. Främst gäller det snäva ekonomiska ramar, misstro mellan

vårdgivare och politiker och motstridiga riktlinjer för verksamheten, inte minst spänningen mellan prioriteringsriktlinjerna och valfrihetsreformen.

Resultaten visar dessutom att informanterna själva ser det som att etisk

kompetens att fatta goda prioriteringsbeslut växer fram genom erfarenhet och i samarbete med mer erfarna kollegor. Däremot verkar kunnandet i liten grad vara kopplat till kännedom om och hänvisningar till etiska riktlinjer för prioriteringar. Samtidigt visar berättelserna att den etiska kompetensen inte upprätthålls med stöd av arbetsorganisationen. Några etikdiskussioner omkring svåra

prioriteringsbeslut på regelbunden basis förekommer nästan inte alls. Till viss del finns belägg för att detta också leder till en form av moralisk stress hos informanterna. De eftersträvar ett handlande som i stort överensstämmer med både människovärdesprincipen och behovs- och solidaritetsprincipen, men beskriver också hur det finns organisatoriska hinder för att förverkliga dessa etiska ideal.

84