MISSTRO MELLAN VÅRDGIVARE OCH POLITIKER

Ett annat problem som framkom i flera av intervjuerna och som verkar hindra goda prioriteringsbeslut var den misstro som informanterna menar existerar både mellan olika grupper inom sjukvården och, inte minst, mellan sjukvårdspersonal och politiker. En av läkarna berättade att han försökt få till stånd en diskussion med politiker angående just prioriteringsfrågor, men att han aldrig riktigt nått fram:

Jag tror att det är för svårt och för obehagligt för många politiker. Och särskilt i valtider så är det fullständigt omöjligt. Det är ju tvärtom så att vartenda riksdagsparti har bevakat vårdgarantin, som ju är helt oförenlig med kostnadskontroll. (L 3)

Samma informant menade dock att det är nödvändigt att komma framåt i de här frågorna och i samarbetet mellan olika beslutsfattare för problemen kommer inte att bli mindre i framtiden:

Jag tror att professionen måste göra väldigt mycket av det praktiska jobbet, men det är hemskt knepigt att man inte kommer igång med en diskussion mot

väljarna om vad som kan göras och vad som kommer att kunna göras i relation till de möjligheter som finns. För hur mycket pengar vi än avsätter, så kommer det att bli en nödvändig diskussion inom kort. (L 3)

Informanten uttrycker tydligt behovet av en vidgad samhällelig diskussion omkring vårdens resurser och dess behov av prioritering och fördelning och på vilka grunder detta skall ske:

Det jag tycker är riktigt viktigt, det är att man tar en diskussion om det här och liksom försöker komma framåt, för det är oundvikligt. Det måste till och den måste ut i samhället, den här diskussionen [om prioriteringar] också, för den måste ju vara förankrad i befolkningen. (L 3)

En av de intervjuade sjuksköterskorna visade prov på misstro gentemot andra kategorier personal, inom och utom den kliniska verksamheten. Inom sin egen organisation är hon kritisk mot sina överordnade, som hon menar inte lyssnar till personalen:

Jag har sett många olika chefer och det verkar som att de måste visa sig duktiga uppåt i hierarkin. /---/ Man lyssnar inte på oss. /---/ De lyssnar på de

ekonomiska kraven som kommer uppifrån, de lyssnar på att det inte finns resurser, men de vill inte se hur den verkliga situationen är. (Ssk 1)

Därmed menar denna informant att det främst är ekonomin som styr, inte etiska värderingar av den typ som återspeglas i prioriteringspropositionen:

Jättemycket ekonomi är det! /---/ Där jag, och många med mig, tycker att de prioriterar fel. (Ssk 1)

Samma informant menar också att det finns en olycklig motsättning mellan patienternas behov och personalens. Hon menar att om man vill patienternas bästa – och patienten är ju ofta i centrum av vårdetiska diskussioner – så måste man också ta hand om den personal som är satt att ta till vara patienternas behov och intressen. Dessa två intressen hänger nära samman och är beroende av

varandra:

Ofta förut så fick man inte prata om personalens bästa. Då skulle man hålla tyst. Det var bara för patientens bästa, allting. Och då tycker jag, att då förstod man inte att det är för patienternas bästa om vi pratar även om personalens

bästa. För de människor som vill vårda sjuka människor och hjälpa upp deras situation, dem måste man lyssna på, så att de orkar jobba. (Ssk 1)

Anledningen till att detta problem inte tas på allvar, menar informanten, är okunskap hos de politiker som har att fatta beslut om sjukvårdens organisering och resurstilldelning om de verkliga villkoren ute på avdelningarna. Återigen speglas här både misstro och motsättningar mellan olika personalkategorier:

Det är för att det är så toppstyrt. Till och med läkare i ledande ställning har ju sagt att ”vi har inget att säga till om”. Nu är det politikerna som måste skjuta till mera pengar. (Ssk 1)

En av läkarna menade dock att sjukvårdspersonalen inte kunde skjuta ifrån sig ansvaret till politikerna:

Anledningen först till att jag kanske är mer engagerad än många andra, är att det handlar om ansvar. Jag tycker att vi har mycket resurser och då måste vi ta ansvar för de resurserna. Vi kan liksom inte säga att ”det här får politikerna bestämma” ut an det är vi inom professionen, tycker jag, som måste ta ansvar för att vi använder våra resurser på rätt sätt och till bra saker. (L 2)

Senare i intervjun blev samma informant emellertid mer kritisk till politikernas prioriteringsbeslut:

Men en sådan där sak som jag tycker att politiker kanske felprioriterar, det är väl det här med att väntetider vid akutmottagningen är någonting som man skall jobba så hårt med. /---/ Om det skall ställas mot omhändertagandet av kroniskt sjuka. Det är en sådan sak som jag har tänkt på. Det är en stor väljargrupp då, de här som söker på akutmottagningen, och att man då gör en felprioritering för att man tror att man tillfredsställer de stora väljargrupperna. /---/ När det gäller det politiska systemet så riskerar naturligtvis små patientgrupper att hamna i kläm. (L 2)

Som citerats i föregående kapitel uppehöll sig en av informanterna mycket kring frågan om vak för döende och kritiserade starkt hur man prioriterat i denna fråga och hur det drabbat inte minst de äldre. Hon menade också att detta visade att olika personalkategorier, i detta fall politiska beslutsfattare och vårdgivare, inte i tillräckligt hög grad har kunskap om varandras verklighet:

Och det tycker jag egentligen är nog det allra, allra svåraste, för när jag började inom vården så hade man alltid vak till dem som var döende. Det har man inte numera. Det är någonting man har sparat in på för många år sedan. /- --/ Och för oss som hamnar i den konkreta situationen blir det en fruktansvärt svår prioritering. (Usk 1)

Om misstron gentemot politiker och sjukhusledning var stor trycktes desto mer i några av intervjuerna på samarbetet inom den egna kliniken. Det framhölls som avgörande för möjligheten att kunna ge en etiskt acceptabel vård:

Den viktigaste faktorn, tror jag, är att man kan lita på varandra i arbetslaget. /-- -/ Det finns liksom uppdelningar på papperet [beträffande vad sjuksköterskor respektive undersköterskor skall göra] och följer man den uppdelningen, då funkar det inte. Men hjälps man åt så funkar det. /---/ Det krävs att man hjälps åt. /---/ Dels är det ett samarbete, det är det viktigaste. Det allra viktigaste. Och sedan får man ju klura till det lite! (Usk 1)