Hur främjar kunskaper om inlärningsstilar och olika sätt att lära sig ord en effektivare ordinlärning?

Intressant att notera är att de intervjuade grundskoleeleverna, precis som Tornberg (2000) beskriver, lär sig nya ord genom att läsa orden i den traditionella gloslistan, medan gymnasieeleverna är mer inriktade på att se och skriva orden. Kanske beror detta på att eleverna har utvecklat en större språklig medvetenhet och har insett att man måste gå ifrån den traditionella listan och se ett mer praktiskt användande istället för utantillinlärning. Kanske kan behållningen av orden man lärt sig vara större om man lärt sig orden med en metod som man upplevde som positiv. Viktigt är dessutom, precis som Tornberg (2000) menar, att utveckla ett personligt förhållningssätt till orden man lär sig. Enligt Lundahl (1998) bör man som lärare också uppmuntra eleverna till att lära sig ord som har med specialintressen att göra. Om man skapar ett personligt förhållningssätt till orden, glömmer man inte lika många av dem, men man bör ändå repetera kontinuerligt muntligt och skriftligt, något som både Bohn (2000) och Tornberg (2000) poängterar. Som lärare är det viktigt att man lär eleverna hur man repeterar medvetet.

Många av de konkreta tips på ordinlärning som vi gav eleverna är svåra för eleverna att använda sig av hemma, eftersom de ibland kräver att man är flera personer. Vissa övningar kräver också stort utrymme och förberedelser, något som eleverna inte är beredda på att lägga ner, eftersom de har annat skolarbete också. Det är inte så intressant för eleverna att lägga ner lika mycket tid på att förbereda en övning som på att lära sig orden i övningen. Därför väljer nog många den traditionella gloslistemetoden, även om detta kanske inte är den bästa metoden. Med detta vill vi säga att vi tror att eleverna tycker att det tar för lång tid att förbereda en övning för att lära sig nya ord, och de väljer av bekvämlighetsskäl då en mindre effektiv metod. Det finns dock antydningar i intervjusvaren till att eleverna vill frångå den traditionella metoden vid ordinlärning. Även om ordlekarna inte är anpassade för eleverna att använda sig av vid ordinlärning hemma, kunde vi under våra lektioner observera att dessa lekar ledde till att eleverna lärde sig många nya ord snabbt och effektivt. Framförallt noterade

vi att elever med dominant kinestetisk/taktil kanal, som under vanliga tysklektioner inte ens öppnar läroböckerna utan mycket tjat från lärarens sida, under ordlekarna var mycket engagerade. De arbetade med en glädje som inte setts till tidigare i tyskundervisningen. Vi kunde också se att de fortfarande kom ihåg orden vid senare kontroller, något som de, enligt ordinare lärare, med traditionell inlärning inte brukar. Eftersom ordlekarna var anpassade för de olika inlärningsstilarna, menar vi att detta pekar i riktning mot att kunskaper om inlärningsstilar och olika sätt att lära sig ord faktiskt kan hjälpa eleverna att lära sig ord effektivare.

Eftersom majoriteten av de intervjuade eleverna i vår undersökning tenderar att lära sig orden mekaniskt, genom den traditionella ordlistan utan större sammanhang, funderar vi lite kring vilka signaler undervisande språklärare skickar ut till sina elever vad beträffar ordinlärning. Hur orden förhörs kan vara en påverkande faktor för hur eleverna lär sig ord; om de är medvetna om att de aldrig blir förhörda läser de kanske inte på orden. Samtidigt kan läraren försöka frångå de traditionella glosförhören och istället förhöra orden genom andra övningar, där eleverna måste veta i vilka sammanhang orden används. Detta skickar ut andra signaler till eleverna; ordinlärningen blir en stor och positiv del av språkundervisningen. Eftersom ordinlärningen är en så pass viktig del av att kunna ett språk, bör kanske denna till en större del ske under lektionstid, och inte som nu hemma. Det kan uppstå problem i övergången från grundskolan till gymnasieskolan om ordinlärningen skett på ett visst sätt, och detta mönster skall brytas när eleverna kommer till gymnasieskolan. Om fallet är så att man går från traditionellt ”gloslisteplugg” till kreativa och varierande sätt att lära in ord, så är det en lång och ganska mödosam process. Därför menar vi att det är att föredra att eleverna lär sig effektiva metoder från början, med stöd från lärare. För att knyta an till Tornberg (2000) menar vi att det är viktigt att som lärare berätta för eleverna vad som förväntas av dem, eftersom deras ordinlärning påverkas av detta. När de slutar år nio skall de enligt kursplanen för Moderna språk vara medvetna om hur den egna språkinlärningen går till, exempelvis vid inlärning av nya ord.

De intervjuade eleverna tycks vara nöjda med hur språkundervisningen ser ut idag men ingen av eleverna uttrycker någon stor glädje eller entusiasm. Vi spekulerar i att det mekaniska i ordinlärningen och beskrivningen av den traditionella undervisningen överlag har gjort att den extra gnistan och glädjen inför att lära sig ett modernt språk har försvunnit. Vad kan detta bero på? Eftersom de ordlekar vi presenterade för eleverna, och också genomförde i

undervisningen är svåra att genomföra själv hemma tycker vi att det borde vara bra att som lärare presentera förslag till ordlekar man kan genomföra själv hemma eller varianter på övningar för att frångå det traditionella pluggandet av ord i gloslistans skrivna ordning utan sammanhang. Tornberg (2000) ger förslag på övningar som eleverna utan större förberedelser kan genomföra hemma. Exempelvis nämner hon ”Loci-metoden”, som går ut på att man skall minnas ord genom att i tanken ”placera ut” dem i ett rum. Det är bra om det finns en logisk koppling mellan ordet och platsen för placeringen, eftersom det underlättar inlärningen. När man skall minnas ordet tänker man på platsen där man placerade det (Tornberg 2000 s 99). En annan övning som kan förberedas i skolan men användas hemma är att på lappar skriva namnet på olika föremål som finns hemma. Dessa lappar fästs sedan på det aktuella föremålet. När man dagligen ser lapparna, sker en omedveten inlärning;dessutom upprepas detta om och om igen och förhoppningsvis fastnar ordet.

Som lärare bör man fundera kring vilken typ av läxor man ger till eleverna. Tornberg påpekar att orden ofta ges i läxa utan sammanhang, det vill säga utan texten som orden egentligen hör till. I STRIMS-projektet (Malmberg m fl 1999) kom man också fram till att det går bäst att lära sig nya ord när man kan utläsa ordets betydelse med hjälp av de ledtrådar sammanhanget ger. Om eleverna medvetandegörs om detta faktum, kan det tänkas att de istället för att börja med att lära sig orden i en gloslista, börjar med att arbeta med texten och utgår ifrån den för att förstå nya ord.

7 Metoddiskussion

Intresset hos eleverna var stort och de lämnade självmant tillbaka underskrivet tillstånd, även om en del av grundskoleeleverna glömde att visa upp tillståndet och få det underskrivet hemma eller lämna tillbaka det till oss. Det blev därför ett stort bortfall på grundskolan. Eftersom undersökningen skall vara etiskt korrekt, kunde dessa elever inte delta i vår undersökning, men de fyllde i inlärningsstilsanalysen för eget intresse. Vi var tveksamma till om eleverna i år åtta skulle ta till sig informationen om olika inlärningsstilar och tycka att det var intressant. Vi trodde att innehållet i undersökningen kanske skulle vara för svårt och abstrakt för eleverna i år åtta, samt att de kanske inte skulle se nyttan av det, men dessa var mycket entusiastiska och visade stort intresse. På gymnasieskolan var intresset också stort.

Vi hade enbart möjlighet att spela in intervjuerna på gymnasieskolan på band. Vi har kommit till insikt i efterhand om att det hade varit bra om möjlighet hade funnits att göra detta även på

grundskolan. Vad gäller intervjuerna anser vi att vi har fått ärliga svar från eleverna, trots att vissa av dem bara haft en enda lärare under den tid de läst tyska. De känner sig inte rädda för att berätta precis som det är, trots att de troligtvis vet att undervisande lärare kommer att få ta del av det slutgiltiga arbetet. Trots att vi endast intervjuat ett fåtal elever och lärare anser vi att vi har fått ett brett material att utgå ifrån. Dock hade det varit bra att få en större spridning på dominant kanal hos de intervjuade eleverna; i vår undersökning var endast en elev kinestetiskt lagd. Reliabiliteten hade varit större om vi hade haft större spridning bland eleverna. Vi anser dock att reliabiliteten är förhållandevis hög i vår undersökning och med stor sannolikhet hade vi fått ett snarlikt resultat om vi genomfört den på en skola med motsvarande eleverunderlag. Hade vi kunnat undersöka den svagare gruppen i tyska steg 3 hade vi troligtvis haft fler kinestetiker och kanske fått ett annat mottagande av miniföreläsningen.

Det hade känts bra att kunna ge än mer konkreta tips till eleverna vad beträffar att lära sig nya ord på egen hand hemma. De övningar vi presenterade var främst gruppövningar, som lämpar sig bäst att genomföras i klassrummet. Dessa krävde utrymme, andra elevers deltagande, extra material och förberedelsetid.

Observationer kunde ha berikat vår undersökning, men då först efter att eleverna fyllt i inlärningsstilsanalyserna och konkreta övningar till de olika stilarna presenterats. Då kunde det ha varit intressant att observera reaktionerna från eleverna på den nya övningen. Vi vill uppnå mycket vad beträffar inlärningsstilar och medvetenheten kring dessa, men vi inser att fyra veckor är en alldeles för kort tid för att göra underverk.