HUR FRAMSTÄLLS SPELMISSBRUK?

Nedanstående två citat kommer ifrån Artikel 6:

Enligt Håkansson går det också att se olika drivkrafter bakom spelandet. Det finns de som söker spänning och kickar, och så finns det de som hamnar i spel på grund av psykisk ohälsa eller för att man mår dåligt (Folkö, 2 april, 2019, Svenska Dagbladet, sid. 8).

– Det handlar om att lindra ångest, eller andra typer av psykiska besvär. Att försvinna in i en annan värld så att det som är jobbigt i livet känns lite mindre jobbigt, säger Anders Håkansson (Folkö, 2 april, 2019, Svenska Dagbladet, sid. 8).

Båda dessa citat är inne på ett område som ger förslag till anledningarna varför personer blir beroende av spel och texten har en intertextuell uppbyggnad utifrån intervju och utvald statistik. Interdiskursiviteten synliggörs här med att binda ihop diskursen om spelberoende med tankar om vad anledningar till beroendet grundar sig i. Det är främst individuella faktorer som lyfts fram i texten och ovanstående citat, som uttrycks med två olika förklaringar. Den ena är psykisk ohälsa; individer spelar för att lindra sin ångest eller för att en mår dåligt, och den andra förklaringen som ges är att individer söker spänning. Det latenta i texten riktar sig främst mot en psykisk förståelse för spelberoendet eller en individuell faktor som ”Det finns de som söker spänning och kickar”. Texten blir

28

entydig i den meningen att skribentens modalitet och transitivitet både är det latenta och det manifesta i texten och att strukturella faktorer inte diskuteras i texten.

Till sist i det här avsnittet finns tre delar av Artikel 8. Min helhetliga tolkning av artikeln är att skribenten förminskar problemet och antyder att spelproblem hade existerat i samma utsträckning idag oavsett hur liten exponering av spelreklam hade varit, vilket jag kommer att koppla ihop med citat från texten delvis i det här avsnittet, men även under 5.4. Textens transitivitet är uppenbaras genom det faktum att Svenska Dagbladets ledarsida är partipolitiskt oberoende med beteckningen obunden moderat. Hela texten bygger på ett intertextuellt vis på statistik från Folkhälsomyndigheten, som av skribenten påpekas ofta. Skribenten fastställer att “Spelreklamen finns numera överallt” i början av texten och kopplar det här på ett interdiskursivt vis ihop med en vardaglig kritik mot att det finns kända personer som gör reklam för spelföretag. Skribenten tar upp statistik från Folkhälsomyndigheten som han tolkar att spelandet och likaså problemspelandet minskar med ett citat som:

Det existerar dock en grupp med allvarliga spelproblem och det ska förstås på inget sätt förringas.

Enligt Swelogs gäller det ungefär 30 000 individer. Den gruppen har dock varit konstant mellan 2008 och 2015 – trots reklamen, trots de nya onlinespelen och trots tillgänglighet sökningen genom smartphones (Gudmundson, 25 januari, 2109, Svenska Dagbladet, sid. 2).”

Det här tolkar jag som att skribenten yrkar på att spelreklamen inte är så farlig för individer med ett spelmissbruk, vilket uppsatsen ställer sig emot eftersom det existerar forskning som visar att personer med ett riskbruk för spel, är de som påverkas allra mest av spelreklam och att det faktiskt kan öka deras missbruk (Derevensky et al., 2010; Hanss et al., 2015). Det råder därmed delade meningar bland skribentens tolkning av statistik och ämnesforskares tolkningar av deras egna studier.

Skribentens modalitet i frågan är att spelreklam finns överallt, men att det inte är en faktor till att spelmissbruk existerar, samtidigt som skribenten tolkar statistik för att antyda att spelmissbruk inte är så utbrett som en kan påstå. Ett latent budskap jag tolkar är att spelproblem enligt skribenten inte är ett tillräckligt stort problem för att diskuteras i dagens samhälle. Skribenten tar inte upp i hur stor utsträckning människor i Sverige är exponerade av spelreklamen idag, förutom tidigare nämnda ”Spelreklamen finns numera överallt” och undviker vad uppsatsen menar att spelreklam alltid porträtteras som något

29

positivt och att människor redan som unga får en romantiserad bild av gambling på olika vis (Abarbanel et al., 2017; Binde & Romild, 2018).

Med ett citat som “Det räcker alltså med att ha en jobbig morsa för att klassificeras som

”problemspelande” av staten” som följer efter att skribenten av Artikel 8 har kritiserat mallen för vilka som anses leva i eller på gränsen av ett spelmissbruk, tolkar jag som att skribenten menar att problemspelare är ett begrepp som kastas med för lättvindigt. Med yttranden som detta kompletterad med särskild statistik, anser jag att skribenten framställer en åsikt och bild av att spelmissbruket inte är så utbrett och därmed inte bör vara prioriterat i de större samhälleliga debatterna.

Den tredje delen av Artikel 8 i det här avsnittet hanterar textens slutstycke:

Svurna motståndare till spelreklam lär förstås inte bry sig om fakta om att spelandet minskar eller att gruppen med spelproblem är konstant. Moralpanik har sällan saklig grund. Men mer sansade personer kan fråga sig om de verkligen tror att reklam är avgörande för spelmissbrukarna, eller om dessa skulle spela oavsett hur ofta snuttarna med Persbrandt förekom. Låt reklamen vara (Gudmundson, 25 januari, 2019, Svenska Dagbladet, sid. 2).

Skribenten har tydligt ställt sig på andra sidan av kritiken mot spelreklam och lutar sig tillbaka intertextuellt på statistik, som redan har tagits upp. Skribenten målar upp ett scenario med “motståndare till spelreklam lär förstås inte bry sig om fakta om att spelandet minskar eller att gruppen med spelproblem är konstant”, som jag tolkar som:

håller du med om det skribenten anser är fakta, är du på rätt sida om diskussionen. Precis som uppsatsen tar upp under avsnitt 3.4, väljer skribenten att antyda att han väljer

”sanningen” eftersom det styrks av hans tolkning särskild statistik. Detsamma gäller när skribenten antyder att kritik mot spelreklam inte gör skillnad för missbruket, trots att studier som redan har nämnts i denna uppsats visat på annat (Derevensky et al., 2010;

Hanss et al., 2015). I och med det ställningstagandet späder skribenten på en diskurs kring spelmissbrukets legitimitet, att enbart för att spelmissbruket inte ökar i Sverige enligt viss statistik, betyder det att ingen kan påverkas av reklamen. Artikeln är ett tydligt exempel på nyhetsmedia som försöker att bilda en åsikt i diskursen om spelmissbruk och skribenten tar ner diskussionen om spelmissbruk till en nivå som inte känns värd att diskutera, ´”eftersom det ändå är så få drabbade”. När skribentens dessutom framställer sin text som att den bygger på ”sann statistik” kan han och de läsare som ställer sig bakom åsikten, alltid slå tillbaka kritik för att ur deras perspektiv har kritiker till dem själva

“moralpanik” och grundar inte sina åsikter på “saklig grund”. Artikeln är ett bevis på att

30

”sanning” ses ur olika perspektiv och grundar sig i varierade faktorer och framställs olika sätt. Till sist synliggörs skribentens transitivitet när han helt vill rikta bort fokus från spelindustrins reklam med formuleringen “Medan alla andra är närmast oberörda av förbättrad tillgänglighet och aggressiva reklamkampanjer.”, vilket jag tolkar som ett tecken på att det inte bör ske kritik mot eller läggas ansvar på spelföretag, utan att det enbart är ett individuellt problem för personer som tar “mer ur kassan än man har råd med”. Det här blir ett steg mot bilden av spelmissbruk som något en enbart hamnar i på grund av enskilt dåliga val, något som formar diskursen kring hur individer med missbruk eller problemspelande framställs i media.