En omdiskuterad tes i Pascale Casanovas bok La République mondiale des lettres är att Paris intar en särställning som den litterära världsrepublikens huvudstad.23 Casanova svär sig dock fri från alla former av etnocentrism och nationalism.24 Paris bety-delse som litterärt centrum bevisas, menar hon, av hennes teore-tiska modell. Frankrikes litteratur var den första som i samverkan med en stark nationalstat proklamerade sin självständighet från den latinska kultursfären. Det franska litterära fältet är det äldsta, och därför också det som uppnått den största koncentrationen av litterärt kapital och det största måttet av självständighet gente-mot politiken och nationen.25 Den franska litteraturens kapital är därmed inte bara franskt, utan världslitterärt. Som sådant till-hör det inte Frankrike specifikt, utan hela den litterära världen.
Därför, menar Casanova, strävar all litteratur – vars främsta mål ju är självständighet – just mot Paris, liksom kompassnålen mot polen. Där kan författarskap och litterära verk från perifera och dominerade litteratursfärer godkännas som litteratur, och där-med bli denationaliserade och ”departikulariserade” (”depar-ticulized”), godkända som ”valuta” (”legal tender”) i hela den världslitterära ekonomin.26
Det bör understrykas att Paris ”centralitet”, såsom den defi-nieras i Casanovas modell, inte har producerats av Frankrikes litterära fält allena. Istället uppstår ett litterärt centrum som resultatet av en dialektisk process, från ackumulation av litterära
Hur du kan referera till det här kapitlet:
Hedberg, A. 2022. Ord från norr: Svensk skönlitteratur på den franska bokmarknaden efter 1945. Pp. 11–28. Stockholm: Stockholm University Press. DOI: https://doi.org/10.16993/bbr.b. License: CC BY 4.0.
12 Ord från norr
resurser till omvärldens erkännande av dessa resurser, vilket i sin tur möjliggör ytterligare ackumulation. Över huvud taget uppe-håller sig Casanova mycket vid föreställningen om eller tron på litterära centra. Hon skriver till exempel att ”värde” i den litte-rära världen är direkt relaterat till tro (”belief”),27 och att förfat-tare som vunnit på att konsekreras i litterära centra är exempel på hur denna tro får konkreta effekter (”supplies evidence of the real effects of literary belief”).28 Uppkomsten av ett sådant litte-rärt centrum är ett direkt resultat av tron på att just detta cen-trum existerar. Ett litterärt cencen-trum, som Paris, existerar alltså i dubbel mening: både som föreställning och som verkligt fenomen med mätbara effekter.29
Casanova problematiserar också den litterära huvudstaden och dess inflytande. Hon talar om hur dess litterära smakdo-mare är blinda för sin egen maktutövning, och – med ett begrepp lånat från Bourdieu – om ”det universellas imperialism”. När ett litterärt verk erkänns som universellt (Casanova talar om
”Parisianization”), innebär det samtidigt att dess partikularitet förnekas genom att det reduceras till att passa in i centralmaktens perceptionskategorier. Detta resulterar i missförstånd och felläs-ningar. Samtidigt förtigs det världslitterära systemets hierarkier, och det faktum att centralmaktens position som förmedlare av litterär ”universalitet” är en produkt av en historisk, politisk och ekonomisk utveckling.30 Casanova drar slutsatsen att en fullstän-dig förståelse av den kosmopolitiska centralmakten endast blir möjlig om den betraktas från periferins perspektiv.31 Den här studien av den svenska litteraturens förhållande till den franska bokmarknaden har alltså förutsättningar att också kasta nytt ljus över Paris i dess förmenta roll som världslitteraturens huvudstad.
Casanovas analys rör sig i första hand på abstrakt nivå. Det handlar om status och föreställningar snarare än om kulturpo-litiska förhållanden. Granskningen av konkreta faktorer som påverkar översättningsströmmar sker snarare inom översättnings-sociologin (sociology of translation), såsom den har definierats och utvecklats av bland andra Gisèle Sapiro, också hon (liksom Casanova) verksam i samma tradition som Bourdieu.32 Sapiro intresserar sig för översättning som en social aktivitet, formad av aktörer (”agents” – såsom författare, översättare, förläggare
13 Källkultur och målkultur: Sverige och Frankrike kritiker, agenter och tjänstemän) och institutioner (”institutions”
– såsom statliga institutioner, litterära tidskrifter, förlag, översätt-ningspriser och fackförbund). Med dessa konkreta infallsvinklar utgör Sapiros verk ett viktigt komplement till Casanovas i det teo-retiska ramverket för denna studie.
Även med detta översättningssociologiska perspektiv framstår det franska litteratursamhället som särskilt betydelsefullt. Franskan återfinns bland de tre vanligaste målspråken för översättning av skönlitteratur, tillsammans med tyska och spanska. Den inbördes ordningen skiftar. 2004 var franskan det allra vanligaste målsprå-ket. Sedan början av 1980-talet har franskans relativa ställning blivit allt starkare, samtidigt som tyskan och framför allt engel-skan har gått tydligt tillbaka (engelengel-skan var 2004 jämförbar med portugisiskan).33 Enligt Sapiro kan denna utveckling delvis för-klaras som ett resultat av politiska beslut. Bokbranschen, menar hon, är den näringslivssektor som kanske mer än någon annan gör motstånd mot globaliseringen. Det beror på att litteraturens medium, skriftspråket, är bundet till nationalstaten och den natio-nella identiteten, men också på att transnationell försäljning av litteratur är beroende av kostsamma översättningar. Globalisering anses också hota den kulturella mångfalden (”cultural diversity”), en föreställning som hos Sapiro framstår som särskilt stark inom den franska bokbranschen. En tänkbar förklaring är att globa-liseringen tycks gynna engelskan (vars hypercentrala position har förstärkts sedan 1980-talet).34 Franska representanter har i internationella förhandlingar motsatt sig att kulturella produkter, exempelvis skönlitteratur, helt skall likställas med andra varor.
Det starkaste motståndet mot globaliseringen finns enligt Sapiro hos ”agents of small-scale production”, det vill säga inom det som Robert Escarpit har kallat ”det bildade kretsloppet” (”le circuit lettré”). Där odlas bland annat föreställningen om att ”intellektu-ella kriteriers autonomi” (”the autonomy of intellectual criteria”) måste försvaras mot de globala marknadskrafterna (”the law of the market”), som konsekvent tycks premiera engelskspråkig bästsäljarlitteratur.35 Ett resultat av denna syn på globalisering är att stater och mindre förlag framstår som allierade i kampen mot standardisering och för kulturell mångfald. Småförlagens strategi är enligt Sapiro att satsa stort på översatt litteratur (som ett sätt
14 Ord från norr
att öka mångfalden och för att uttrycka sin särart i förhållande till de växande förlagskoncernerna), en taktik som görs möjlig tack vare ekonomiskt stöd från staten.
Den franska staten är särskilt aktiv på detta område, och har varit det sedan globaliseringen fick ytterligare fart mot slutet av 1980-talet. Det var då som Centre national du livre (CNL), grun-dat inom ramen för det franska kulturdepartementet, började ge finansiellt stöd till översättning av fransk skönlitteratur (särskilt litteratur med hög status, så kallade ”upmarket books”) till andra språk.36 Motsvarande stöd finns i många andra länder, till exempel i Sverige, som i jämförelse med Frankrike var tidigt ute (se avsnit-tet ”Svenskan som litteraturspråk i världen” här nedan). Mer spe-ciellt (om än inte unikt) för Frankrike är det statliga stödet till översättning av utländsk skönlitteratur till franska, vilket till viss del kan förklara franskans allt starkare position bland de litterära målspråken. Sapiro talar om detta stöd som en medveten motstra-tegi (”counter-strategy”) från den franska staten i förhållande till globaliseringen och till engelskans växande dominans som littera-turspråk (”the growing hegemony of English”).37 Denna statliga motstrategi, liksom de franska förlagens satsningar på översatt litteratur (Sapiro betonar att de franska förlagen gärna lyfter fram att en bok är översatt, till exempel genom att placera den i serier som Gallimards Du monde entier eller Seuils Cadre vert, medan amerikanska förlag tvärtom undviker att tala om översättning)38 kan beskrivas som ett sätt att axla den roll som Casanova tillskri-ver det franska litteratursamhället, det vill säga som en plats där litteratur värdesätts som litteratur och inte som vara, där det kapi-tal som tilldelas ett litterärt verk är specifikt litterärt, oberoende av ekonomiska och politiska faktorer (med reservation för att det är just politiska beslut, om exempelvis statliga bidragsformer, som gör denna miljö möjlig).