Artikel 5
Principen om friheten att tillhandahålla tjänster
1. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 6 andra stycket får medlemsstaterna inte av skäl som rör de yrkesmässiga kvalifikationerna, inskränka friheten att tillhandahålla tjänster i en annan medlemsstat
a) om tjänsteleverantören är lagligen etablerad i en medlemsstat för att där utöva samma yrkesverksamhet, och
b) om tjänsteleverantören då denne reser till en annan medlemsstat, har utövat verksamheten under minst två år i etableringsmedlemsstaten, om yrket inte är reglerat där.
2. Om tjänsteleverantören reser till värdmedlemsstaten, avses i detta direktiv med
"tillhandahållande av tjänster" utövande av en yrkesverksamhet under färre än sexton veckor per år i en medlemsstat, av en yrkesman som är etablerad i en annan medlemsstat.
Det antagande som avses i första stycket utesluter inte att det kan göras en bedömning av konkreta fall, bl.a. på grundval av tjänstens varaktighet, frekvens, periodicitet och kontinuitet.
3. Tjänsten skall utföras under den yrkestitel som används i den medlemsstat där tjänsteleverantören är lagligen etablerad om det i denna medlemsstat finns en sådan reglerad titel för yrkesverksamheten i fråga.
Denna titel skall anges på (ett av) etableringsmedlemsstatens officiella språk på ett sätt som gör att varje förväxling med yrkestiteln i värdmedlemsstaten undviks.
Artikel 6 Dispens
I enlighet med artikel 5.1 skall värdmedlemsstaten ge tjänsteleverantörer som är etablerade i en annan medlemsstat dispens bl.a. i fråga om de krav som ställs på yrkesmän som är etablerade inom värdmedlemsstatens territorium
a) tillstånd, registrering eller medlemskap i en yrkesorganisation eller motsvarande organ,
b) anslutning till socialförsäkringssystemet, i syfte att med ett försäkringsorgan göra avräkningar för tjänster som tillhandahållits personer som är försäkrade inom ramen för ett socialförsäkringssystem.
Tjänsteleverantören skall emellertid på förhand eller, i brådskande fall, efteråt lämna upplysningar till det organ som avses i första stycket b om de tjänster som tillhandahålls.
Artikel 7
Uppgifter som på förhand skall lämnas om tjänsteleverantören reser till annan medlemsstat Om tjänsteleverantören reser till en annan medlemsstat för att tillhandahålla tjänsten, skall denne på förhand underrätta den kontaktpunkt i värdmedlemsstaten som avses i artikel 53. I brådskande fall skall tjänsteleverantören underrätta kontaktpunkten i denna medlemsstat så snart som möjligt efter det att tjänsten har tillhandahållits.
Artikel 8
Administrativt samarbete
De behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten får av de behöriga myndigheterna i etableringsmedlemsstaten begära ett intyg om tjänsteleverantörens medborgarskap samt ett intyg som visar att denne lagligen utövar verksamheten i fråga i denna medlemsstat. De behöriga myndigheterna i etableringsmedlemsstaten skall vidarebefordra dessa uppgifter i enlighet med artikel 52.
I de fall som avses i artikel 5.1 b får de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten av den kontaktpunkt i etableringsmedlemsstaten som avses i artikel 53, kräva ett bevis på att tjänsteleverantören har utövat verksamheten i fråga under minst två år i etableringsmedlemsstaten. Detta bevis kan läggas fram på olika sätt.
Artikel 9
Uppgifter som skall lämnas till tjänstemottagarna
Medlemsstaterna skall sörja för att tjänsteleverantören, utöver andra informationskrav som fastställs i gemenskapsrätten, meddelar tjänstemottagaren följande uppgifter:
a) Om tjänsteleverantören är upptagen i ett handelsregister eller annat liknande offentligt register, vilket register det gäller samt registreringsnummer eller motsvarande identifikationsuppgifter som finns i detta register.
b) Om verksamheten omfattas av ett tillståndssystem i etableringsmedlemsstaten, namn och adress till den behöriga övervakningsmyndigheten.
c) Yrkesorganisation eller liknande sammanslutning i vilken tjänsteleverantören är medlem.
d) Yrkestiteln och medlemsstaten i vilken tjänsteleverantören tilldelades denna titel.
e) En hänvisning till bestämmelser som gäller för yrket i etaberingsmedlemsstaten och hur man får tillgång till dessa.
f) Om tjänsteleverantören utövar en momspliktig verksamhet, det registreringsnummer som avses i artikel 22.1 i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG46.
46 EGT L 145, 13.6.1977, s. 1. Direktivet senast ändrat genom direktiv 1999/85/EG (EGT L 277,
Avdelning III Etableringsfrihet
KAPITELI
DEN GENERELLA ORDNINGEN FÖR ERKÄNNANDE AV UTBILDNINGSBEVIS
Artikel 10 Räckvidd
Detta kapitel gäller för alla yrken som inte omfattas av kapitel II och III i denna avdelning och i fall där den sökande inte uppfyller de villkor som fastställs i dessa kapitel.
Artikel 11 Kvalifikationsnivåer
1. För tillämpningen av artikel 13 har följande fem nivåer för yrkeskvalifikationer fastställts:
a) Nivå 1 kompetensbevis.
b) Nivå 2 bevis på gymnasiegrundad yrkesutbildning.
c) Nivå 3 examensbevis för en kort utbildning.
d) Nivå 4 examensbevis för utbildning på mellannivå.
e) Nivå 5 examensbevis för högre utbildning.
2. Nivå 1 motsvarar
a) ett kompetensbevis utfärdat av behörig myndighet i ursprungsmedlemsstaten för en mycket kort utbildning, ett särskilt prov som inte föregås av någon utbildning, eller efter det att sökanden utövat yrket på heltid under tre år i följd eller på deltid under motsvarande längd under de senaste tio åren,
b) en allmän utbildning på grundskole- eller gymnasienivå som visar att innehavaren besitter allmänna kunskaper.
3. Nivå 2 motsvarar gymnasieutbildning, yrkesinriktad eller allmän, som kompletterats med en yrkesutbildning.
4. Nivå 3 motsvarar en postgymnasial utbildning på minst ett och högst tre år.
Med utbildningar på nivå 3 jämställs
a) utbildningar med särskild struktur som ger jämförbar nivå av yrkesskicklighet och förbereder den studerande för motsvarande ansvar och verksamhet; som sådana betraktas bl.a. utbildningarna som omfattas av bilaga II,
b) reglerade utbildningar, som direkt utformats för ett bestämt yrke och omfattar fullständig utbildning som vid behov kan kompletteras med en yrkesutbildning, praktiktjänstgöring eller yrkespraktik, och som har den utformning och nivå som fastställts i medlemsstatens lagar och andra författningar, eller som övervakas eller godkänns av den för ändamålet utsedda myndigheten; som sådana betraktas bl.a. de reglerade utbildningar som omfattas av bilaga III.
5. Nivå 4 motsvarar utbildning från universitet eller högskola om minst tre och högst fyra år.
Med utbildning på nivå 4 jämställs reglerad utbildning som direkt utformats för ett bestämt yrke och som omfattar tre års postgymnasiala studier eller postgymnasiala studier på deltid motsvarande tre års heltidsstudier på universitet eller högskola, och eventuellt en yrkesutbildning, praktiktjänstgöring eller yrkespraktik som krävs utöver den postgymnasiala utbildningen.
Utformningen och nivån på yrkesutbildningen, praktikanttjänstgöringen eller yrkespraktiken skall fastställas i den berörda medlemsstatens lagar och andra författningar, eller övervakas eller godkännas av den för ändamålet utsedda myndigheten.
6. Nivå 5 motsvarar utbildning en högre utbildning som omfattar minst fyra års studier.
Med utbildning på nivå 5 jämställs reglerad utbildning som direkt utformats för ett bestämt yrke och som består av minst fyra års postgymnasiala studier eller postgymnasiala studier på deltid motsvarande fyra års heltidsstudier på universitet eller högskola, och eventuellt en yrkesutbildning, praktiktjänstgöring eller yrkespraktik som krävs utöver den postgymnasiala utbildningen.
Utformningen och nivån på yrkesutbildningen, praktikanttjänstgöringen eller yrkespraktiken skall fastställas i den berörda medlemsstatens lagar och andra författningar, eller övervakas eller godkännas av den för ändamålet utsedda myndigheten.
Artikel 12
Jämställda utbildningar
Om ett utbildningsbevis enligt artikel 11 har utfärdats för en utbildning som förvärvats i gemenskapen och som av utfärdandestaten anses ligga på likvärdig nivå skall det vara jämställt, även vad beträffar nivån, med varje annat utbildningsbevis eller annan uppsättning utbildningsbevis som utfärdats av en behörig myndighet i någon medlemsstat samt ge samma rätt att utöva yrket.
Enligt samma villkor som anges i första stycket skall även varje yrkeskvalifikation som, även om den inte uppfyller de krav som fastställts i ursprungsmedlemsstatens lagar och författningar för tillträde till ett yrke eller dess utövning i kraft av dessa bestämmelser, jämställas med sådana krav.
Artikel 13 Villkor för erkännande
1. När det i en värdmedlemsstat krävs bestämda yrkeskvalifikationer för att utöva ett reglerat yrke, skall den behöriga myndigheten i denna medlemsstat ge sökande rätt att utöva yrket på samma villkor som de som gäller för landets egna medborgare, om de sökande innehar det kompetens- eller utbildningsbevis som krävs av en annan medlemsstat för att få utöva yrket inom dess territorium.
Kompetens- och utbildningsbevisen skall uppfylla följande krav:
a) De skall ha erhållits i en medlemsstat.
b) De skall visa att innehavarens yrkeskvalifikationer minst motsvarar den nivå som ligger omedelbart under den som värdmedlemsstaten kräver, enligt artikel 11.
2. Tillträde till yrket som avses i punkt 1 skall också beviljas om den sökande utövat yrket som avses i den punkten på heltid under minst två år under de senaste tio åren i en medlemsstat som inte reglerar detta yrke och om personen i fråga har ett eller flera kompetens- eller utbildningsbevis.
Kompetens- och utbildningsbevisen skall uppfylla följande krav:
a) De skall ha utfärdats av en behörig myndighet i en medlemsstat och utformats i enlighet med denna stats lagar och andra författningar.
b) De skall intyga att innehavarens yrkeskvalifikationer minst motsvarar den nivå som ligger omedelbart under den som värdmedlemsstaten kräver, enligt artikel 11.
c) De skall visa att innehavaren förberetts för att utöva yrket.
Sådan yrkeserfarenhet som avses i första stycket får dock inte krävas när det eller de utbildningsbevis som den sökande har, och som avses i nämnda stycke, gäller bevis på den reglerade utbildning som avses i artikel 11.4 b, 11.5 andra stycket och 11.6 andra stycket.
Artikel 14
Kompletteringsåtgärder
1. Trots bestämmelserna i artikel 13 får värdmedlemsstaten kräva av den sökande att denne slutför en anpassningstid som inte överskrider tre år eller genomgår ett lämplighetsprov i ett av följande fall:
a) När omfattningen av den utbildning som åberopas som stöd för ansökan i enlighet med artikel 13.1 eller 13.2 är minst ett år kortare än den som krävs i värdmedlemsstaten.
b) När de ämnen som omfattas av sökandens utbildning väsentligt skiljer sig från dem som omfattas av det utbildningsbevis som krävs i värdmedlemsstaten.
c) När det i värdmedlemsstaten reglerade yrket omfattar en eller flera yrkesaktiviteter som inte ingår i motsvarande yrke i sökandens ursprungsmedlemsstat, i enlighet med artikel 4.2, och denna skillnad motsvarar en särskild utbildning som krävs i värdmedlemsstaten och omfattar ämnen som väsentligt skiljer sig från dem som omfattas av det kompetens- eller utbildningsbevis som den sökande stöder sig på.
2. Om värdmedlemsstaten använder sig av möjligheten som avses i punkt 1, måste den ge den sökande rätt att välja mellan en anpassningstid eller ett lämplighetsprov.
Om en medlemsstat anser att det för ett bestämt yrke är nödvändigt att avvika från kravet på att ge invandraren rätt att välja mellan anpassningstid eller lämplighetsprov enligt första stycket, skall den i förväg underrätta de andra medlemsstaterna och kommissionen om detta och lägga fram dokument som visar att detta undantag är berättigat.
Om kommissionen efter att ha mottagit alla nödvändiga uppgifter anser att avvikelsen som avses i andra stycket inte är berättigad eller strider mot gemenskapslagstiftningen, skall den inom tre månader anmoda medlemsstaten att inte vidta den planerade åtgärden. Har kommissionen inte reagerat inom denna tidsfrist får avvikelsen tillämpas.
3. För tillämpning av punkt 1 b och c, avses med "ämnen som väsentligt avviker", ämnen som är av största vikt för utövandet av yrket och som i invandrarens utbildning uppvisar väsentliga avvikelser när det gäller längd eller innehåll i förhållande till den utbildning som krävs i värdmedlemsstaten.
4. Punkt 1 skall tillämpas med hänsyn till proportionalitetsprincipen. Om värdmedlemsstaten ämnar kräva att den sökande slutför en anpassningstid eller genomgår ett lämplighetsprov, skall värdmedlemsstaten först kontrollera om de kunskaper som den sökande har tillägnat sig genom sin yrkesverksamhet, i en medlemsstat eller i tredje land, är sådana att de helt eller delvis täcker den väsentliga avvikelse som avses i punkt 3.
Artikel 15
Befrielse från kompletteringsåtgärder på grundval av gemensamma plattformar
1. Yrkesorganisationerna kan meddela kommissionen vilka gemensamma plattformar som de etablerar på europeisk nivå. I denna artikel avses med gemensamma plattformar ett antal kriterier i fråga om bestämda yrkeskvalifikationer som garanterar tillräcklig kompetensnivå för utövandet av ett bestämt yrke och som dessa organisationer grundar sig på när de utvärderar kvalifikationer som förvärvats i medlemsstaterna.
Om kommissionen anser att en bestämd plattform kan underlätta ömsesidigt erkännande av yrkeskvalifikationer skall den underrätta medlemsstaterna om detta och fatta beslut enligt det förfarande som avses i artikel 54.2.
2. Om en sökandes kvalifikationer motsvarar de kriterier som fastställts genom ett beslut i enlighet med punkt 1, skall värdmedlemsstaten avstå från att tillämpa artikel 14.
3. Om en medlemsstat anser att en gemensam plattform inte längre ger tillräckliga garantier för de yrkesmässiga kvalifikationerna, skall den underrätta kommissionen som, i förekommande fall, fattar beslut enligt förfarandet som avses i artikel 54.2.
KAPITELII
ERKÄNNANDE AV YRKESERFARENHET
Artikel 16
Krav när det gäller yrkeserfarenhet
Om det i en medlemsstat krävs kunskap och förmåga av allmän, affärsmässig eller yrkesmässig art för att etablera eller utöva någon av de verksamheter som anges i bilaga IV, skall denna medlemsstat som tillräckligt bevis för att sådan kunskap och förmåga förvärvats godta faktiskt utövande av denna verksamhet i en annan medlemsstat. Detta skall ske i enlighet med artiklarna 17 och 18.
Artikel 17
Verksamhetsformer som nämns i förteckning I i bilaga IV
1. När det gäller de verksamhetsformer som finns i förteckning I i bilaga i IV skall det tidigare utövandet av verksamheten ha skett
a) antingen under fem på varandra följande år i oberoende eller företagsledande ställning,
b) eller under tre år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga har genomgått en utbildning på minst tre år som styrks i ett nationellt erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation,
c) eller under fyra år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning på minst två år som styrks i ett nationellt erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation,
d) eller under tre år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren kan visa att han utövat verksamheten i fråga som anställd under minst fem år,
e) eller under fem år i följd som anställd, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning på minst tre år och som styrks i ett nationellt erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation,
f) eller under sex år i följd som anställd, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning på minst två år som styrks i ett nationellt erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation.
2. I de fall som avses i a och d får verksamheten inte ha upphört tidigare än tio år före den dag då den kompletta ansökan lämnades in hos den behöriga myndighet som avses i artikel 52.
Artikel 18
Verksamhetsformer som nämns i förteckning II i bilaga IV
1. När det gäller de verksamhetsformer som finns i förteckning II i bilaga i IV skall det tidigare utövandet av verksamheten ha skett
a) antingen under tre på varandra följande år i oberoende eller företagsledande ställning,
b) eller under två år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning som styrks i ett nationellt erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation,
c) eller under två år i följd som egenföretagare eller företagsledare, om förmånstagaren kan visa att han utövat verksamheten i fråga som anställd under minst tre år,
d) eller under tre år i följd som anställd, om förmånstagaren kan visa att han för verksamheten i fråga genomgått en utbildning som styrks i ett nationellt erkänt bevis eller som bedömts som fullgod av en behörig yrkesorganisation.
2. I de fall som avses i a och c får verksamheten inte ha upphört tidigare än tio år före den dag då den kompletta ansökan lämnades in hos den behöriga myndighet som avses i artikel 52.
Artikel 19
Ändringar i förteckningen över verksamhetsformer som anges i bilaga IV
Förteckningarna över verksamhetsformer som anges i bilaga IV och som omfattas av ett erkännande av yrkeserfarenhet enligt artikel 16 får ändras enligt det förfarande som avses i artikel 54.2.
KAPITELIII
ERKÄNNANDE PÅ GRUNDVAL AV SAMORDNING AV MINIMIKRAVEN FÖR UTBILDNING
Avsnitt 1 Allmänt
Artikel 20
Principen om automatiskt erkännande
1. Varje medlemsstat skall erkänna de utbildningsbevis för läkare som ger tillgång till yrkesverksamhet som allmänpraktiserande läkare och specialistläkare, för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, för tandläkare, veterinärer, farmaceuter och arkitekter, som omfattas av bilaga V punkterna 5.1.2, 5.1.3, 5.2.3, 5.3.3, 5.4.3, 5.6.4 och 5.7.2, och som uppfyller minimikraven för utbildning som avses i artiklarna 22, 23, 29, 32, 35 40 och 42, genom att ge innehavarna av dessa utbildningsbevis samma rätt att utöva yrket som innehavare av utbildningsbevis som utfärdats i denna medlemsstat.
Utbildningsbevisen skall vara utfärdade av medlemsstaternas behöriga myndigheter och vid behov skall de bevis som avses i bilaga V punkterna 5.1.2, 5.1.3, 5.2.3, 5.3.3, 5.4.3, 5.6.4 och 5.7.2 bifogas.
Bestämmelserna i första och andra stycket berör inte de rättigheter som avses i artiklarna 21, 25, 31, 34 och 45.
2. Varje medlemsstat skall inom ramen för sitt eget socialförsäkringssystem, när det gäller rätten att utöva verksamhet som allmänpraktiserande läkare erkänna de utbildningsbevis som avses i bilaga V punkt 5.1.5 och som utfärdats till medlemsstaternas medborgare av övriga medlemsstater i enlighet med de minimikrav för utbildning som avses i artikel 26.
Bestämmelserna i första stycket berör inte de rättigheter som avses i artikel 28.
3. Varje medlemsstat skall erkänna de utbildningsbevis för barnmorskor enligt bilaga V punkt 5.5.4 som utfärdats för gemenskapsmedborgare från någon annan medlemsstat som uppfyller de minimikrav på utbildning som avses i artikel 36 samt motsvarar de krav som avses i artikel 37, genom att ge innehavare av dessa utbildningsbevis samma rätt att utöva yrket som innehavare av utbildningsbevis som utfärdats av medlemsstaten.Denna bestämmelse berör inte de rättigheter som avses i artiklarna 21 och 39.
4. De utbildningsbevis för arkitekter enligt bilaga V punkt 5.7.2 som erkänns automatiskt i enlighet med punkt 1 skall styrka en utbildning som påbörjats tidigast under det referensläsår som avses i nämnda bilaga.
5. Varje medlemsstat skall ge rätt att utöva verksamhet som läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, veterinär, barnmorska och farmaceut till personer som har något av de utbildningsbevis som avses i bilaga V
punkterna 5.1.2, 5.1.3, 5.1.5, 5.2.3, 5.3.3, 5.4.3, 5.5.4 och 5.6.4 och som garanterar att personen i fråga under hela sin utbildning har förvärvat de kunskaper och färdigheter som avses i bilaga V punkterna 5.1.1, 5.2.1, 5.3.1, 5.4.1, 5.5.1 och 5.6.1.
De kunskaper och färdigheter som anges i bilaga V punkterna 5.1.1, 5.2.1, 5.3.1, 5.4.1, 5.5.1 och 5.6.1 får ändras enligt det förfarande som avses i artikel 54.2, i syfte att anpassa dem till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.
Denna uppdatering får inte medföra att någon medlemsstat måste ändra gällande principer inom yrkeslagstiftningen när det gäller utbildning och tillträdesvillkor för fysiska personer.
6. Medlemsstaterna skall till kommissionen anmäla de lagar och andra författningar som de antar när det gäller utfärdande av utbildningsbevis på det område som omfattas av detta kapitel.
Kommissionen skall offentliggöra ett meddelande om detta i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, med uppgift om de benämningar som medlemsstaterna antagit för utbildningsbevisen och, i förekommande fall, det organ som utfärdar utbildningsbeviset, det behörighetsbevis som medföljer nämnda utbildningsbevis och den motsvarande yrkestitel, som nämns i bilaga V punkterna 5.1.2, 5.1.3, 5.1.5, 5.2.3, 5.3.3, 5.4.3, 5.5.4, 5.6.4 och 5.7.2.
Artikel 21 Förvärvade rättigheter
1. När de utbildningsbevis för läkare som ger tillgång till verksamhet som allmänpraktiserande läkare och specialistläkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, veterinär, farmaceut och arkitekt, som medlemsstaternas medborgare har, inte uppfyller alla de utbildningskrav som avses i artiklarna 22, 23, 29, 32, 35, 36 och 40, skall varje medlemsstat - utan att detta berör de förvärvade rättigheterna för dessa yrken - som tillräckligt bevis för dessa rättigheter erkänna de utbildningsbevis som utfärdats av dessa medlemsstater om de avser utbildning som påbörjats före de referensdatum som finns i bilaga V punkterna 5.1.2, 5.1.3, 5.2.3, 5.3.3, 5.4.3, 5.5.4 och 5.6.4, och om de åtföljs av ett intyg som visar att innehavarna av dessa utbildningsbevis under den femårsperiod som följt efter intygets utfärdande, faktiskt och författningsenligt utövat verksamheten i fråga under minst tre år i följd.
1. När de utbildningsbevis för läkare som ger tillgång till verksamhet som allmänpraktiserande läkare och specialistläkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, veterinär, farmaceut och arkitekt, som medlemsstaternas medborgare har, inte uppfyller alla de utbildningskrav som avses i artiklarna 22, 23, 29, 32, 35, 36 och 40, skall varje medlemsstat - utan att detta berör de förvärvade rättigheterna för dessa yrken - som tillräckligt bevis för dessa rättigheter erkänna de utbildningsbevis som utfärdats av dessa medlemsstater om de avser utbildning som påbörjats före de referensdatum som finns i bilaga V punkterna 5.1.2, 5.1.3, 5.2.3, 5.3.3, 5.4.3, 5.5.4 och 5.6.4, och om de åtföljs av ett intyg som visar att innehavarna av dessa utbildningsbevis under den femårsperiod som följt efter intygets utfärdande, faktiskt och författningsenligt utövat verksamheten i fråga under minst tre år i följd.