EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION. Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV. om erkännande av yrkeskvalifikationer

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION

Bryssel den 07.03.2002 KOM(2002)119 slutlig 2002/0061 (COD)

Förslag till

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om erkännande av yrkeskvalifikationer

(framlagt av kommissionen)

MOTIVERING 1. BAKGRUND

När direktiv 2001/19/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer¹ antogs i maj 2001 enades Europaparlamentet, rådet och kommissionen om att “det är viktigt att förfoga över konsoliderade versioner, som är lätt tillgängliga för var och en, av de juridiska texter som skall tillämpas på området ömsesidigt erkännande av yrkeskvalifikationer”. Kommissionen meddelade samtidigt sin avsikt att gå vidare med denna insats i två etapper: ”Först planerar man att fortsätta införlivandet av sektorsdirektiven inom en konsoliderad ram. Sedan skall kommissionen undersöka möjligheten att fortsätta med en konsolidering av direktiven om den generella ordningen, för att förenkla friheten att tillhandahålla tjänster över gränserna, i linje med slutsatserna från toppmötet i Lissabon.”

I februari 2001 antog kommissionen även sitt meddelande till rådet om Nya europeiska arbetsmarknader, öppna och tillgängliga för alla². Särskilt när det gäller erkännande av yrkesbehörighet uppgav kommissionen följande:

• “Kommissionen kommer under år 2002 [...] att framlägga förslag om ett mera enhetligt, öppet och flexibelt system för erkännande av yrkesbehörighet. Förslaget kommer att utgå från det befintliga generella systemet och omfatta olika sätt att främja en ökad tillämpning av automatiskt erkännande.”

• “Kommissionen kommer att prioritera en åtgärd som med utnyttjande av befintliga informations- och kommunikationsnätverk och av pågående arbete att förbättra jämförandet av kvalifikationer ger medborgarna möjlighet att få tillgång till pålitlig och mer uttömmande information och rådgivning, särskilt inriktad på deras individuella intressen och rättigheter.”

Det meddelandet lades fram för Europeiska rådet vid mötet i Stockholm den 23-24 mars 2001. I ordförandeskapets slutsatser anges att ”kommissionen [har] för avsikt att för Europeiska rådet våren 2002 lägga fram [...] särskilda förslag om en mera enhetlig, öppen och flexibel ordning för erkännande av kvalifikationer och studieperioder³.

Som också aviserades i detta meddelande inrättades en arbetsgrupp på hög nivå för kompetens och rörlighet som i december 2001 avgav en rapport där det i samband med erkännande av yrkesbehörighet angavs att EU och medlemsstaterna bör påskynda och underlätta erkännandet av yrkesbehörighet (för reglerade yrken), och skapa förutsättningar för ett mer automatiskt erkännande, samt införa en mera enhetlig, öppen och flexibel ordning för erkännande av kvalifikationer inom de reglerade yrkena senast år 2005⁴.

1 Europaparlamentets och rådets direktiv av den 14 maj 2001 om ändring av rådets direktiv 89/48/EEG och 92/51/EEG om den generella ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer och av rådets direktiv 77/452/EEG, 77/453/EEG, 78/686/EEG, 78/687/EEG, 78/1026/EEG, 78/1027/EEG, 80/154/EEG, 80/155/EEG, 85/384/EEG, 85/432/EEG, 85/433/EEG och 93/16/EEG om yrkena sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, veterinär, barnmorska, arkitekt, farmaceut och läkare (nedan kallat SLIM-direktivet), offentliggjort i EGT L 206, 31.7.2001, s. 1.

2 KOM(2001) 116.

3 Ordförandeskapets slutsatser, Europeiska rådet i Stockholm den 23 och 24 mars 2001, punkt 15.

4 High Level Task Force on Skills and Mobility (högnivågruppen för kompetens och rörlighet),

I kommissionens handlingsplan för kompetens och rörlighet⁵ anges att det system för erkännande inom reglerade yrken som för närvarande gäller inom gemenskapen i omfattande utsträckning bör förbättras, så att det blir mer lätthanterligt samt tydligare, snabbare och enklare för användarna. Vidare sägs att EU-institutionerna och medlemsstaterna bör underlätta möjligheterna till sysselsättning och tillhandahållande av tjänster genom att konsolidera de nu gällande systemen för erkännande av yrkesbehörighet inom reglerade yrken, så att en mera enhetlig, öppen och flexibel ordning kan införas. Ändringarna bör, anges det, i första hand vara inriktade på att se till att tydligare och mer automatiska villkor skapas för erkännandet som är bättre anpassade till rådande förhållanden, detta genom antagande av förslag under 2003 för genomförande före utgången av 2005.

För att fullgöra uppdraget från Europeiska rådet i Lissabon antog kommissionen i slutet av år 2000 ett meddelande om En strategi för tjänster på den inre marknaden⁶. I detta meddelande fästes uppmärksamheten på betydelsen av tjänster inom den allmänna ekonomin, de nya möjligheter och den nya praxis som utvecklas med den nya informations- och kommunikationstekniken och behovet av att förbättra villkoren för tillhandahållandet av tjänster över gränserna i hela gemenskapen.

Detta nya direktiv om erkännande av yrkeskvalifikationer för reglerade yrken kommer att samverka med andra åtgärder som också är en uppföljning av de beslut som fattades av Europeiska rådet i Lissabon och Feira under 2000 samt kommissionens meddelande från november 2001 ”Att förverkliga det Europeiska området för livslångt lärande”. I det meddelandet beskrivs syftet med en strategi för att främja tydlighet och erkännande av kvalifikationer och kompetens (jfr avsnittet ”Att värdesätta lärandet”). Denna strategi ligger till grund för en rad insatser från medlemsstaternas och gemenskapens sida rörande akademiska och yrkesmässiga kvalifikationer och ligger helt i linje med föreliggande förslag till direktiv.

I juni 2001 inledde kommissionen ett offentligt samråd i de viktigaste frågorna som diskuterades inför ett nytt direktiv om erkännande av yrkeskvalifikationer.

I juli 2001 publicerade kommissionen sin Vitbok om styrelseformerna i EU⁷. I denna vitbok föreslog kommissionen att den för sin del skulle förespråka användning av olika redskap, bland annat ramdirektiv och att den verkställande makten sedan får ge mer tekniska bestämmelser i tillämpningsföreskrifter. Vidare skulle den förenkla gällande EU-lagstiftning och gruppera om rättsakter, utarbeta riktlinjer för anlitande av sakkunniga och kombinera lagstiftning och åtgärder som vidtas av de närmast berörda (samreglering).

Europeiska unionen är slutligen engagerad i den framtida utvidgningen av Europeiska unionen. Denna utvidgning kommer att öka gemenskapsinstitutionernas ansvar när det gäller tillämpningen av gemenskapens lagstiftning och förvaltning.

5 Punkt 15 i kommissionens handlingsplan för kompetens och rörlighet, KOM(2002)...

6 KOM(2000) 888.

7 KOM(2001) 428.

2. FÖRSLAGETS HUVUDSYFTEN

2.1. Bidrag till flexibla arbets- och tjänstemarknader

För att säkerställa fri rörlighet krävs ett tydligt, säkert och snabbt system för erkännande av kvalifikationer inom de reglerade yrkena. Detta är viktigt för att kunna medverka till att lediga platser tillsätts med kvalificerade sökande och för att uppnå en jämn tillgång på kvalificerade tjänsteleverantörer för att möta efterfrågan på marknaden. Den fria rörligheten för kvalificerade yrkesutövare utgör ett särskilt bidrag till det kunskapsinriktade samhället. Fri rörlighet har även visat sig vara särskilt viktigt när det gäller viss brist på kvalificerad personal vid vissa tillfällen i olika medlemsstater för sådana yrken som lärare, veterinärer, läkare och sjuksköterskor.

Hittills har bestämmelserna om erkännande av yrkesbehörighet utvecklats gradvis med ett flertal parallella bestämmelser och variationer. Detaljerade variationer i, och samband mellan, olika delar av lagstiftningen har frambringat ett system som har kritiserats av både invandrare och yrkesutövare och ansetts vara alltför komplicerat för att förstå, svårt att följa, ofta otydligt och ibland långsamt att tillämpa och på platser som är inaktuella eller olämpliga för ett visst yrkes särskilda egenskaper.

För att systemet ska bli tydligare, lättare och enklare att förstå och tillämpa omarbetas i detta förslag till ett enda direktiv samtliga direktiv som gäller erkännande av behörighetsbevis. De viktigaste villkoren och garantierna behålls, men strukturen förenklas och systemets funktion förbättras. Förslaget innebär även enklare villkor för tillhandahållande av tjänster över gränserna, jämfört med dem som gäller för etableringsfriheten, för att ytterligare bidra till att göra arbets- och tjänstemarknaderna flexibla.

2.2. Konsolidering och förenkling

Kommissionen har redan åstadkommit en betydande konsolidering av de 35 övergångsdirektiven om hantverks- och handelsyrken genom det tredje direktivet om den allmänna ordningen 1999/42/EG⁸. Det påföljande antagandet av direktiv 2001/19/EG har ytterligare förenklat systemet för erkännande av yrkesbehörighet i rättsligt och förfarandemässigt hänseende. Det finns fortfarande ett dussintal huvuddirektiv som omfattar

8 Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/42/EG av den 7 juni 1999 om införande av en ordning för erkännande av kvalifikationer för de former av yrkesverksamhet som omfattas av direktiven om liberalisering och övergångsåtgärder samt om komplettering av den allmänna ordningen för erkännande

de sju yrkena läkare⁹, sjuksköterska inom allmän hälso- och sjukvård¹⁰, tandläkare¹¹, veterinär¹², barnmorska¹³, farmaceut¹⁴ och arkitekt¹⁵ och som till största delen har antagits

9 Rådets direktiv 93/16/EEG av den 5 april 1993 om underlättande av läkares fria rörlighet och ömsesidigt erkännande av deras utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis (nedan kallat läkardirektivet), EGT L 165, 7.7.1993, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 4, s. 102, senast ändrat genom SLIM-direktivet.

10 Rådets direktiv 77/452/EEG av den 27 juni 1977 om ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård samt åtgärder för att underlätta det faktiska utövandet av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster (nedan kallat direktivet om erkännande av sjuksköterskor), EGT L 176, 15.7.1977, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 198, senast ändrat genom SLIM-direktivet.

Rådets direktiv 77/453/EEG av den 27 juni 1977 om samordning av bestämmelserna i lagar och andra författningar om verksamhet som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, (nedan kallat samordningsdirektivet om sjuksköterskor), EGT L 176, 15.7.1977, s. 8; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 204, senast ändrat genom SLIM-direktivet.

11 Rådets direktiv 78/686/EEG av den 25 juli 1978 om ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för tandläkare inklusive åtgärder för att underlätta det faktiska utövandet av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster, (nedan kallat direktivet om erkännande av tandläkare), EGT L 233, 24.8.1978, s. 1; svensk specialutgåva, område 16, volym 1, s. 33, senast ändrat genom SLIM-direktivet.

Rådets direktiv 78/687/EEG av den 25 juli 1978 om samordning av bestämmelserna i lagar och andra författningar om verksamhet som tandläkare (nedan kallat samordningsdirektivet om tandläkare), EGT L 233, 24.8.1978, s. 10; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 6, senast ändrat genom SLIM-direktivet.

12 Rådets direktiv 78/1026/EEG av den 18 december 1978 om ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för veterinärer inklusive åtgärder för att underlätta det faktiska utövandet av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster (nedan kallat direktivet om erkännande av veterinärer), EGT L 362, 23.12.1978, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 11, senast ändrat genom SLIM-direktivet.

Rådets direktiv 78/1027/EEG av den 18 december 1978 om samordning av bestämmelserna i lagar och andra författningar om verksamhet som veterinär (nedan kallat samordningsdirektivet om veterinärer), EGT L 362, 23.12.1978, s. 7; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 17, senast ändrat genom SLIM-direktivet.

13 Rådets direktiv 80/154/EEG av den 21 januari 1980 om ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis för barnmorskor inklusive åtgärder för att underlätta det faktiska utövandet av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster (nedan kallat direktivet om erkännande av barnmorskor), EGT L 33, 11.2.1980, s. 1; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 45, senast ändrat genom SLIM-direktivet.

Rådets direktiv 80/155/EEG av den 21 januari 1980 om samordning av bestämmelserna i lagar och andra författningar om rätten att påbörja och utöva verksamhet som barnmorska (nedan kallat samordningsdirektivet om barnmorskor), EGT L 33, 11.2.1980, s. 8; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 51, senast ändrat genom SLIM-direktivet.

14 Rådets direktiv 85/432/EEG av den 16 september 1985 om samordning av bestämmelserna i lagar och andra författningar om viss farmaceutisk verksamhet (nedan kallat samordningsdirektivet om farmaceuter), EGT L 253, 24.9.1985, s. 34; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 111, senast ändrat genom SLIM-direktivet.

Rådets direktiv 85/433/EEG av den 16 september 1985 om ömsesidigt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis i farmaci inklusive åtgärder för att underlätta det faktiska utövandet av etableringsrätten när det gäller viss farmaceutisk verksamhet (nedan kallat direktivet om erkännande av farmaceuter), EGT L 253, 24.9.1985, s. 37; svensk specialutgåva, område 16, volym 1, s. 82, senast ändrat genom SLIM-direktivet.

15 Rådets direktiv 85/384/EEG av den 10 juni 1985 om det ömsesidiga erkännandet av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis på arkitekturområdet, däribland åtgärder för att underlätta ett effektivt utnyttjande av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster (nedan kallat arkitektdirektivet), EGT L 223, 21.8.1985, s. 15; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 99, senast ändrat genom SLIM-direktivet.

under en tjugoårsperiod under sjuttio- och åttiotalen plus de tre direktiven om den generella ordningen¹⁶, som uppdaterats genom SLIM-direktivet. En konsolidering av dessa direktiv kommer att ge en enklare och tydligare uppsättning regler för de berörda yrkena.

Direktiven om tillhandahållande av tjänster och etablering för advokater¹⁷har inte tagits med i detta sammanhang eftersom de inte rör erkännande av yrkeskvalifikationer, utan erkännande av auktorisation. Erkännandet av examensbevis för advokater regleras för närvarande genom direktiv 89/48/EEG, som omfattas av detta arbete.

Detta förslag innebär inga större förändringar av de samordnade bestämmelser som nu gäller för erkännande enligt sektorsdirektiven. Det offentliga samråd som hölls under 2001 föranledde inga mer allmänna krav i detta hänseende. Kommissionen har inte föreslagit några sådana ändringar, eftersom detta inte passar i ett ramförslag som i huvudsak är inriktat på en konsolidering och administrativa förenklingar av gällande bestämmelser för ett stort antal yrken. Detta utesluter dock inte en fortsatt dialog med berörda parter och nationella myndigheter för att klargöra frågor och ståndpunkter i syfte att eventuellt vidta särskilda åtgärder i framtiden för varje yrke. I samband med sådant arbete bör åtgärder beaktas som skall vidtas som ett led i det föreslagna programmet för gemenskapsåtgärder på folkhälsoområdet i syfte att främja kvalitet på hälsoområdet – jfr kommissionens meddelande om en hälsovårdsstrategi för Europeiska gemenskapen¹⁸. En översyn av de olika bestämmelserna i de olika direktiven har visat att en rationalisering av bestämmelserna i ett enda direktiv, förutom en ren konsolidering, skulle bidra till en större förenkling och ökad tydlighet, samtidigt som de garantier som nu finns bibehålls.

Både förfarandena och lagtexterna behöver förenklas. Sektorsdirektiven har tidigare upprätthållits genom administrativt betungande rådgivande kommittéer, förutom kommittéer eller grupper bestående av nationella tjänstemän. Andra direktiv verkställs med stöd av en enda kommitté bestående av nationella tjänstemän, som i regel sammanträder två gånger om året (samordningsgruppen för den generella ordningen). De rådgivande kommittéerna har inriktat sig på utbildning, medan fördraget och gemenskapsåtgärderna på detta område är inriktade på fri rörlighet¹⁹. EU:s utvidgning kommer att medföra ett stort antal nya medlemsstater och flera språk, vilket skulle utöka denna administrationsform.

16 Rådets direktiv 89/48/EEG av den 21 december 1988 om en generell ordning för erkännande av examensbevis över behörighetsgivande högre utbildning som omfattar minst tre års studier, EGT L 19, 24.1.1989, s. 16; svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 192, senast ändrat genom SLIM- direktivet.

Rådets direktiv 92/51/EEG av den 18 juni 1992 om en andra generell ordning för erkännande av behörighetsgivande högre utbildning, en ordning som kompletterar den som föreskrivs i direktiv 89/48/EEG, EGT L 209, 24.7.1992, s. 25; /inofficiell översättning/, senast ändrat genom SLIM- direktivet.

Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/42/EG av den 7 juni 1999 (se fotnot 8).

17 Rådets direktiv 77/249/EEG av den 22 mars 1977 om underlättande för advokater att effektivt begagna sig av friheten att tillhandahålla tjänster, EGT L 78, 26.3.1977, s. 17; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 196.

Europaparlamentets och rådets direktiv 98/5/EG av den 16 februari 1998 om underlättande av stadigvarande utövande av advokatyrket i en annan medlemsstat än den i vilken auktorisationen erhölls, EGT L 77, 14.3.1998, s. 36.

18 KOM(2000) 285 slutlig.

19 Själva fördraget utesluter harmonisering inom utbildningsområdet (artiklarna 149 och 150 i kapitel 3).

Samtidigt är det fortfarande tillåtet enligt artikel 47.2 att vidta åtgärder som samordnar nationella bestämmelser om upptagande och utövande av förvärvsverksamhet som egenföretagare, låt vara bara på grundval av enhälligt beslut i rådet, om ”gällande principer inom yrkeslagstiftningen såvitt avser

Moderna informations- och kommunikationssystem möjliggör flexiblare förfaranden för insamling av information och för åsiktsutbyte. Yrkesrepresentanter och utbildningsrepresentanter har redan utvecklat sina möjligheter till ökat samarbete på europeisk nivå. Behoven i en utvidgad Europeisk union och en god administration kräver att enklare och flexiblare förfaranden tillämpas för att säkerställa att de villkor som ligger till grund för automatiskt erkännande övervägs av kommissionen och de nationella myndigheterna. Detta kan ske genom att hålla fortsatta regelbundna möten, som organiseras av kommissionen mellan nationella tjänstemän på gemenskapsnivå, och samtidigt vara öppnare för att ta med åsikter och synpunkter utifrån för diskussion på initiativ av kommissionen eller av någon medlemsstat. Flexibla samarbetsformer har redan fungerat inom en del områden och givit goda resultat. Konsolidering, modernisering och förenkling kan därför uppnås i de förfaranden som upprätthåller rättsakterna och i själva akterna.

Förutom de etablerade samrådsformer som bedrivs inom medlemsstaterna, anser kommissionen att garantier för tillhandahållande av information, rekommendationer och rapporter om hur gemenskapssystemet fungerar på europeisk nivå kan erhållas genom överenskommelser som ingås mellan kommissionen och de berörda representationsorganen för de yrken och utbildningsinrättningar som är föremål för automatiskt erkännande baserat på en samordning av minimikraven för utbildningarna. Dessa överenskommelser bör säkerställa att information och rådgivning lämnas regelbundet till kommissionen och medlemsstaterna.

De säkerställer också att sådana bidrag tas upp på dagordningen för nästa relevanta möte som organiseras av kommissionen mellan nationella tjänstemän och som rör det aktuella yrket.

Dessa överenskommelser skulle kunna bekräftas av kommissionen i lämplig form.

Kommissionen avser därför att dra tillbaka sitt förslag om att upphäva besluten om inrättande av rådgivande kommittéer i anslutning till sektorsdirektiven²⁰och i stället lägga fram ett nytt förslag till rådsbeslut om att avskaffa de befintliga rådgivande kommittéerna under lagstiftningsprocessen för detta förslag.

2.3. Bättre förvaltning, tydlighet och flexibilitet

Enligt sektorsdirektiven stöds automatiskt erkännande av direktivens samordning av minimikraven för utbildningen. Dessa grundläggande krav för automatiskt erkännande behövde fortsätta att fastställas genom medbeslutande av parlamentet och rådet. Den tekniska uppdateringen av vissa krav utförs dock bättre genom delegering. Hänsyn måste tas till den ökade takten i samhälls- och teknikutvecklingen när det gäller tillämpning av förfaranden som är avsedda att upprätthålla aktualiteten i de tekniska bestämmelserna bakom de allmänna reglerna i gemenskapsrätten. I det avseendet är sektorsdirektiven onödigt stelbenta.

Huvudreglerna för erkännande av yrkesbehörighet bör fortfarande finnas med i direktivets bestämmelser, men formaliteter som rör deras tillämpning bör stå i bilagor och när så är lämpligt uppdateras genom delegering.

Den generella ordningen har under ett tiotal år med allt vidare tillämpning visat sig vara effektiv. Det verkar emellertid finnas utrymme för ytterligare öppenhet, tydlighet och garantier i den generella ordningen. Inom minimigarantierna visar färsk statistik om erkännandeprocesser redan åtskilliga tecken på att erkännande beviljas regelmässigt utan tillämpning av kompensationsåtgärder i form av lämplighetstest eller yrkesutövande under fackmans handledning. Erfarenheten varierar dock över hela EU. Inom en del yrken som

20 Förslag till rådets beslut om att upphäva besluten 75/364/EEG, 77/454/EEG, 78/688/EEG, 78/1028/EEG, 80/156/EEG och 85/434/EEG om att inrätta rådgivande kommittéer för utbildning för sjuksköterskor, tandläkare, veterinärer, barnmorskor, farmaceuter och läkare, KOM(1999) 177 slutlig.

omfattas av den generella ordningen har det dessutom redan lagts ner ett betydande arbete på att utveckla gemensamma plattformar som kan bidra till förståelsen och erkännandet av kvalifikationer²¹.

Arbetet med frågor som rör kvalifikationerna inom de olika sektorerna understöds genom den europeiska sociala dialogen och de åtgärder på detta område som kommissionen stöder, och det kan också bidra till att erkännandet av kvalifikationer inom de reglerade yrkena underlättas.

Direktiven om den generella ordningen innehåller inte några särskilda bestämmelser om villkor för tillhandahållande av tjänster över gränserna. Etableringsrätten och rätten att tillhandahålla tjänster över gränserna är båda tillämpliga på tjänsteekonomin. Villkoren för tillhandahållande av tjänster över gränserna bör vara mindre betungande än vad som gäller för etableringsrätten. Av den anledningen föreslås en lättare ordning för tillhandahållande av tjänster över gränserna än för etablering, om än med en skyddsklausul. Även på detta sätt kan den struktur och det tillvägagångssätt som tillämpas i direktiven om den sektoriella och den generella ordningen kombineras utan att de huvudsakliga fördelarna med någotdera tillvägagångssättet förloras.

2.4. Bättre administration och förbättrad information och rådgivning till medborgarna

Förslaget innehåller även bestämmelser om ökade möjligheter till samarbete mellan nationella förvaltningar och med kommissionen för tillhandahållande av information och rådgivning till enskilda samt problemlösning. Detta ingår i ett bredare initiativ som rör den inre marknaden.

Information och rådgivning till medborgarna om deras rättigheter och intresse av erkännande av yrkesbehörighet bör tillhandahållas så nära medborgarna som möjligt. Detta innebär en skyldighet för medlemsstaternas myndigheter och kontaktpunkter i ursprungsmedlemsstaten och i värdmedlemsstaten att tillhandahålla information för att hjälpa dem som är behöriga eller som söker erkännande i samband med fri rörlighet. De befintliga informations- och rådgivningssystemen behöver utvecklas för att information skall kunna utväxlas snabbt och i förtroende mellan sådana myndigheter, så att frågor som ställs i en medlemsstat om förhållanden som rör erkännande och praxis i en annan besvaras snabbt och fullständigt.

Kommissionen vill samtidigt uppmuntra större användning av informationstjänsterna Europa direkt och Dialog med medborgarna. Via Europa direkt kan medborgarna per telefon och e-post få snabba svar på frågor som rör den inre marknaden. Via Dialog med medborgarna – en länk hit finns på Europa direkt och det går också bra att kontakta tjänsten per e-post – kan man få personlig rådgivning vid mer specifika problem. Kommissionens avdelningar ger bakgrundsinformation till Europa direkt, och de båda informationstjänsterna har byggt upp en betydande erfarenhet när det gäller att ta hand om förfrågningar om erkännande av yrkesbehörighet. Detta är den snabbaste och enklaste vägen för medborgarna att få svar på detta slags förfrågningar.

2.5. Ett enklare och öppnare regleringssystem

Detta direktiv kommer att ge ramar för bättre styre på gemenskapsnivå. Det kommer att införa maximal flexibilitet samtidigt som fördragets krav respekteras. Det kommer att ge möjlighet att agera på flera olika nivåer beroende på vad som är lämpligast för ändamålet, varigenom

21 Se kommissionens svar på skriftlig fråga nr 3429/93 av Christian Rovsing. Registret över

subsidiaritetsprincipen tillämpas. Det kommer att införa förenkling för tydlighetens skull och tillgänglighet samt effektiva förfaranden i en utvidgad union. Det blir tillräckligt detaljerat för att upprätthålla rättssäkerhet och undvika osäkerhet eller alltför betungande förfaranden. Det söker gynna samarbete mellan den privata och den offentliga sektorn. Det söker även förstärka det befintliga samarbetet mellan nationella myndigheter och med kommissionen i tillhandahållandet av information och rådgivning till medborgarna och säkerställa att problem blir lösta så snabbt och effektivt som möjligt. Förslaget har föregåtts av ett offentligt samråd med medlemsstaternas myndigheter, yrkessammanslutningar och andra berörda parter, vilket har gjort det möjligt för dem som är mest direkt berörda att framföra sina synpunkter.

Förslaget följer och tillämpar därmed en del av de viktigaste riktlinjerna för insatser i vitboken om styrelseformer i EU.

3. RÄTTSLIG GRUND

Den rättsliga grunden är densamma som i de direktiv som skall upphävas enligt förslaget. I artikel 40 i EG-fördraget anges att ”de åtgärder [...] som är nödvändiga för att genomföra den fria rörligheten för arbetstagare [...]” skall antas enligt förfarandet i artikel 251. Inom ramen för etableringsrätten anges i artikel 47 i EG-fördraget att direktiv som syftar till ”ömsesidigt erkännande av examens-, utbildnings- och andra behörighetsbevis” och till ”samordning av medlemsstaternas bestämmelser i lagar och andra författningar om upptagande och utövande av förvärvsverksamhet som egenföretagare” skall utfärdas i enlighet med förfarandet i artikel 251. Enligt artikel 55 i EG-fördraget skall artikel 47 tillämpas på tillhandahållande av tjänster.

Eftersom genomförandet av detta förslag till direktiv inte innebär någon ändring i medlemsstaterna av gällande principer inom yrkeslagstiftningen såvitt avser utbildning och tillträdesvillkor för fysiska personer, skall rådet fatta beslut med kvalificerad majoritet, i enlighet med artikel 47.2 i EG-fördraget.

4. SUBSIDIARITET OCH PROPORTIONALITET

Avdelning III i EG-fördragets tredje del om fri rörlighet för personer, tjänster och kapital tilldelas Europeiska gemenskapen befogenheter att vidta lämpliga åtgärder inom detta område. Dessa befogenheter skall utövas i enlighet med artikel 5 i EG-fördraget, det vill säga om och i den mån målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och därför, på grund av den planerade åtgärdens omfattning eller verkningar, bättre kan uppnås på gemenskapsnivå. Gemenskapen skall för övrigt inte vidta någon åtgärd som går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de avsedda målen. Detta förslag uppfyller dessa krav.

4.1. Subsidiaritet

Enligt artiklarna 149 och 150 i EG-fördraget skall medlemsstaterna själva bestämma om utbildnings- och yrkesutbildningssystemets innehåll och organisation. Medlemsstaterna är likaså behöriga att inom sina territorier fastställa kraven för kvalifikationer och andra villkor för att påbörja och utöva ett visst yrke och den verksamhet som ingår i detta yrke. Dessa nationella bestämmelser kan ge upphov till hinder för arbetstagarnas fria rörlighet, etableringsrätten och friheten att tillhandahålla tjänster (artiklarna 39, 43 och 49 i EG- fördraget). För dessa friheter skall bli effektiva är det följaktligen nödvändigt att utarbeta gemensamma regler som gör det möjligt för en medborgare i gemenskapen att få sina

yrkeskvalifikationer erkända i andra medlemsstater för att där kunna utöva ett reglerat yrke.

Sådana bestämmelser kan bara fastställas på gemenskapsnivå.

De nya bestämmelserna i detta förslag har utarbetats under iakttagande av subsidiaritetsprincipen. Genomförandet av en högre grad av liberalisering när det gäller friheten att tillhandahålla tjänster, ett nära samarbete mellan den offentliga och privata sektorn inom ramen för yrkesvisa plattformar, ökad användning av kommittéförfaranden och en mer central roll för nationella behöriga myndigheter vid tillämpningen av direktivet är i själva verket ingenting annat än den praktiska tillämpningen av denna princip.

4.2. Proportionalitet

Gemenskapens insats skall, både till form och innehåll, begränsas till vad som är absolut nödvändigt för att säkerställa att det mål som eftersträvas med förslaget uppnås och verkligen uppfylls. Det rättsliga instrumentet direktiv, som föreslås i enighet med artikel 47 i EG- fördraget, uppfyller detta krav, eftersom det är bindande för medlemsstaterna i fråga om det resultat som skall uppnås, men överlåter åt dem att välja form och lämpligaste tillvägagångssätt för att uppnå detta resultat. Dessutom innebär detta förslag en konsolidering av de befintliga rättsakterna inom området erkännande av yrkeskvalifikationer, samtidigt som systemet för erkännande förenklas och förbättras i ljuset av vunnen erfarenhet.

Principen om proportionalitet iakttas genom de nya bestämmelserna i detta förslag. De medel som förordas för att uppnå en högre grad av liberalisering när det gäller friheten att tillhandahålla tjänster, ett nära samarbete mellan den offentliga och privata sektorn inom ramen för yrkesvisa plattformar, ökad användning av kommittéförfaranden och en mer central roll för nationella behöriga myndigheter vid tillämpningen av direktivet går inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de eftersträvade målen.

5. KOMMENTARER ANGÅENDE ARTIKLARNA

Avdelning I – Allmänna bestämmelser

Artiklarna 1–4

I artikel 1 uppställs principen för ömsesidigt erkännande av yrkeskvalifikationer.

I enlighet med EG-fördraget anges i artikel 2 att direktivet skall tillämpas uteslutande på medborgare i gemenskapen, när det yrke som den sökande önskar utöva är reglerat i värdmedlemsstaten och när den sökande har tillägnat sig dessa yrkeskvalifikationer i en annan medlemsstat än den han önskar utöva yrket i.

Artikel 3 bibehåller i huvudsak de definitioner som för närvarande återfinns i direktiven om den generella ordningen rörande begreppen reglerat yrke, yrkeskvalifikation, utbildningsbevis (inbegripet varje utbildningsbevis som har förvärvats i tredje land, när det har erkänts av en första medlemsstat där den sökande har utövat yrket under minst tre år).

I artikel 4 anges verkningarna av erkännandet av yrkesbehörighet och införs värdmedlemsstatens skyldighet att på sitt territorium tillåta partiellt tillträde till ett reglerat yrke som i verkligheten omfattar två skilda och autonoma yrkesverksamheter.

Avdelning II – Frihet att tillhandahålla tjänster

Artiklarna 5–9

I artikel 5 anges att medlemsstaterna inte får inskränka friheten att tillhandahålla tjänster under ursprungsmedlemsstatens yrkestitel av skäl som rör de yrkesmässiga kvalifikationerna när vederbörande är lagligen etablerad i en annan medlemsstat. Detta är direkt tillämpligt när yrket är reglerat i etableringsmedlemsstaten. I de fall där etableringsmedlemsstaten inte reglerar yrket skall den tjänsteleverantör som flyttar dessutom ha utövat verksamheten i fråga under två år i denna medlemsstat.

Med hänsyn till uppmjukningen av kraven för tillhandahållande av tjänster jämfört med etablering, och för att undvika att dessa regler skall kunna åberopas i fall som i själva verket snarare faller under etablering än under tillhandahållande av tjänster, förefaller det nödvändigt att i detta direktiv precisera själva begreppet tillhandahållande av tjänster. Det föreslås att kriterierna i domstolens rättspraxis²² skall förstärkas genom att ett tidskriterium införs, nämligen en tidsrymd på sexton veckor.

Artikel 6 rör regelverket i sektorsdirektiven i fråga om dispens från auktorisation eller registrering i yrkesorganisation eller organ för social trygghet.

I artikel 7 föreskrivs krav på att lämna information till etableringsmedlemsstatens kontaktpunkt när tjänsten utförs genom att tjänsteleverantören reser till en annan medlemsstat.

Enligt artikel 8 skall värdmedlemsstatens kontroll av tjänsteleverantörens nationalitet och av att den verksamhet som denne bedriver i etableringsmedlemsstaten är laglig ske genom informationsutbyte med de behöriga myndigheterna i etableringsmedlemsstaten. Vid behov får värdmedlemsstaten också kontrollera hos etableringsmedlemsstatens kontaktpunkt om tjänsteleverantören har utövat yrket under minst två år i den medlemsstaten.

För att skydda konsumenten innehåller artikel 9 en skyldighet för den som tillhandahåller tjänster att lämna mottagaren av tjänsten viss information. Denna bestämmelse återfinns i direktiv 2000/31/EG om elektronisk handel och utsträcks således till att gälla alla former av tillhandahållande av tjänster inom de reglerade yrkena.

Avdelning III – Etableringsfrihet

I kapitel III anges villkoren för erkännande av yrkeskvalifikationer och genomförandebestämmelserna för ordningen för erkännande inom ramen för etableringsfriheten. De olika ordningar som för närvarande föreskrivs i direktiven om den generella ordningen och i sektorsdirektiven behålls i princip.

22 Se bl.a. dom av den 30 november 1995 (generaladvokat Légers förslag till avgörande) i mål C-55/94, Gebhard, REG 1995, s. I-4165.

KAPITELI – DEN GENERELLA ORDNINGEN FÖR ERKÄNNANDE AV UTBILDNINGSBEVIS

I detta avsnitt upprepas i allt väsentligt principerna i direktiv 89/48/EEG och 92/51/EEG.

Ändringar föreslås för att förenkla den nuvarande ordningen.

Artiklarna 10–14

Tillämpningsområdet för den generella ordningen, enligt definitionen i artikel 10, är större än i direktiv 89/48/EEG och 92/51/EEG. Det utsträcks även till alla de fall som inte erkänns automatiskt på grundval av yrkeserfarenhet eller samordning av minimikraven för utbildningarna.

De gränser som för närvarande är fastställda i direktiv 89/48/EEG och 92/51/EEG för tillämpning av det ömsesidiga erkännandet anges för enkelhetens skull med hänvisning till fem utbildningsnivåer som definieras teoretiskt i artikel 11. Erkännandet beviljas på grundval av direktivet endast om den nivå som krävs i värdmedlemsstaten inte överstiger den nivå som ligger omedelbart över den som intygas genom den sökandes utbildningsbevis.

I artikel 13 upprepas i allt väsentligt artikel 3 i direktiv 89/48/EEG och 92/51/EEG.

I artikel 14 behålls värdmedlemsstatens möjlighet att som villkor för erkännande av utbildningsbevis kräva att den sökande har fullgjort en kompensationsåtgärd i form av ett lämplighetsprov eller en anpassningstid. Dock upphävs möjligheten för en medlemsstat att kräva yrkeserfarenhet istället för en kompensationsåtgärd när det finns väsentliga skillnader som avser utbildningstiden och inte utbildningens innehåll. Det föreslås dessutom att de automatiska undantagen för yrken som kräver kännedom om landets lagstiftning skall upphävas, vilket överensstämmer med de bestämmelser som reglerar erkännandet av tillstånd att utöva advokatyrket. Slutligen föreslås en förenkling av de nuvarande bestämmelserna om förfarandet vid undantag från invandrarens rätt att välja mellan lämplighetsprovet och anpassningstiden.

Begreppet ”ämnen som väsentligt avviker” kan inte definieras exakt annat än från fall till fall.

Det föreslås ändå att principen om åtgärdens proportionalitet skall tas med i direktivet, vilket bland annat innebär att den sökandes relevanta yrkeserfarenhet skall beaktas.

Artikel 15

I artikel 15 föreskrivs om befrielse från kompensationsåtgärder när den sökandes kvalifikationer uppfyller de kriterier som har fastställts genom ett beslut av kommittén för erkännande av yrkeskvalifikationer i enlighet med det föreskrivande kommittéförfarandet.

Dessa kriterier skall i sin tur föreslås av en yrkesorganisation inom ramen för en gemensam plattform som har fastställts på europeisk nivå och som ger tillräckliga garantier med avseende på den sökandes kvalifikationsnivå.

KAPITELII – ERKÄNNANDE AV YRKESERFARENHET Artiklarna 16–19

I artiklarna 16–19 upprepas i princip och med nedan angivna ändringar bestämmelserna i

grundval av den sökandes yrkeserfarenhet föreskrivs för de verksamheter inom hantverk, industri och handel som räknas upp i bilaga A till detta direktiv. Det verkade lämpligt att förenkla systemet genom att omgruppera de befintliga kategorierna. Genom ett visst antal ändringar i sak har det varit möjligt att minska antalet olika slags yrkeserfarenheter till två, som grundas på en yrkeserfarenhet om tre eller fem år som egenföretagare eller företagsledare.

Det föreskrivande kommittéförfarandet är tillämpligt med tanke på ändringen av förteckningen över de yrkesverksamheter som anges i bilagan.

KAPITELIII – ERKÄNNANDE PÅ GRUNDVAL AV SAMORDNINGEN AV MINIMIKRAVEN FÖR UTBILDNINGARNA

I detta avsnitt upprepas de befintliga principerna i fråga om automatiskt erkännande av utbildningsbevis och de garantier som avses i de nuvarande sektorsdirektiven behålls. För enkelhetens skull har vissa aspekter varit föremål för en likriktning av ordningarna.

Artiklarna 20–45

I dessa artiklar upprepas de nuvarande bestämmelserna om samordning av minimikraven för utbildningarna, om automatiskt erkännande av utbildningsbevis (och i förekommande fall om villkoren härför), om tillträde till de berörda yrkena, om utövande av de ifrågavarande yrkesverksamheterna, om förfarandena för att införa utbildningsbevisen i bilagan och om de förvärvade rättigheterna.

Följande ändringar bör särskilt framhävas:

• Ändringen av det förfarande som för närvarande gäller för införande av utbildningsbevis för arkitekter.

• Integrering i den generella ordningen av erkännande av specialistkompetenser inom läkar- och tandläkaryrkena som är gemensamma för ett begränsat antal medlemsstater och som för närvarande erkänns automatiskt, utan att det påverkar tillämpningen av de förvärvade rättigheterna. För att förenkla systemet, i synnerhet med tanke på utvidgningen, kommer hädanefter endast de specialistkompetenser som är gemensamma och obligatoriska i alla medlemsstaterna att erkännas automatiskt.

• Upphävandet av den utbildningsväg som föreskrivs för allmänpraktiserande läkare i artikel 32 i läkardirektivet.

• Upphävandet för sjuksköterskor med ansvar för allmän hälso- och sjukvård av hänvisningarna till särskilt yrkesinriktad utbildning och avlagd examen, som har blivit överflödiga med hänsyn till de nuvarande utbildningssystemen i medlemsstaterna.

• Upphävandet av möjligheten att göra undantag från de minimikrav på utbildningen som föreskrivs i artikel 2.4 a i samordningsdirektivet om farmaceuter.

• Utökandet av det automatiska erkännandet av utbildningsbevis för farmaceuter till att även omfatta inrättandet av nya apotek som är öppna för allmänheten.

• Upphävandet av de särskilda bestämmelserna för Luxemburg i direktivet om erkännande av farmaceuter (två års yrkeserfarenhet för statligt tillstånd att driva apotek som är öppna för allmänheten).

Det föreskrivande kommittéförfarandet skall tillämpas för ändring av minimitiden för specialistutbildningen för läkare, för införande av nya specialistkompetenser som är gemensamma och obligatoriska för alla medlemsstaterna och för uppdatering av kunskaper och färdigheter och den förteckning över ämnen som återfinns i bilagan, i syfte att anpassa dem till den vetenskapliga och tekniska utvecklingen.

KAPITELIV – GEMENSAMMA BESTÄMMELSER OM ETABLERING

Artikel 46–49

Enligt artikel 46 kan de behöriga myndigheterna i värdmedlemsstaten kräva de handlingar och examensbevis som räknas upp i bilagan, när de fattar beslut om en ansökan om tillstånd att utöva ett reglerat yrke i enlighet med bestämmelserna om etablering.

I artikel 47 förstärks de nuvarande handläggningsreglerna, bland annat genom att den tremånadersfrist som de behöriga nationella myndigheterna har på sig att fatta beslut om ansökningar om erkännande blir allmänt gällande och genom att en skyldighet införs för myndigheterna att erkänna mottagandet av ansökan och att i förekommande fall informera den sökande om varje handling som saknas.

I artikel 48 upprepas i allt väsentligt de befintliga reglerna om att värdmedlemsstatens yrkestitel skall användas och i det hänseendet specificeras vilka regler som gäller vid partiellt tillträde till yrket i enlighet med artikel 4.3 i direktivet.

Med beaktande av domstolens rättspraxis²³, kan värdmedlemsstaten enligt artikel 49 kräva att den sökande har de språkkunskaper som är nödvändiga för att han skall kunna utöva sitt yrke.

Bedömningen av frågan om det uppställda kravet är förenligt med gemenskapsrätten skall grundas på om det står i proportion till yrkeskraven. När den behöriga myndigheten bedömer att den sökande inte har de erforderliga språkkunskaperna, är det värdmedlemsstaten som skall se till att den sökande kan skaffa sig de kunskaper som saknas.

Avdelning IV – Villkor för utövande av yrket

Artiklarna 50 och 51

I dessa artiklar definieras de villkor för utövande av yrket som rör användning av titlar och anslutning till en socialförsäkring och som är gemensamma för tillhandahållande av tjänster och för etablering.

23 Se dom av den 4 juli 2000 i mål C-424/97, Salomone Haim mot Kassenzahnärztliche Vereinigung

Avdelning V – Administrativt samarbete och genomförandebefogenheter

Artiklarna 52–54

Den allmänna skyldigheten för de behöriga myndigheterna i ursprungsmedlemsstaten och i värdmedlemsstaten att ha ett nära samarbete, för att säkerställa att bestämmelserna i direktivet tillämpas på rätt sätt och för att undvika att de rättigheter som följer av direktivet missbrukas och används på bedrägligt sätt, utsträcks i artikel 52 till att omfatta hela direktivet.

Medlemsstaterna skall dessutom utse en samordnare som skall främja en enhetlig tillämpning av direktivet och sammanställa användbar information om tillämpningen.

Artikel 53 syftar till att formalisera funktionen för kontaktpunkterna, de nätverk som har införts för behandling av vissa ansökningar som rent allmänt hör till den inre marknaden och, på senare tid, när det gäller erkännandet av yrkeskvalifikationer.

I artikel 54 inrättas en enda kommitté för förvaltning och uppdatering av direktivet. Denna kommitté skall ersätta alla befintliga kommittéer i det tidigare systemet. Det är en kommitté som arbetar enligt det föreskrivande kommittéförfarandet i enlighet med tillämpliga bestämmelser. Kommittén kan även behandla alla frågor som rör tillämpningen av direktivet.

Avdelning VI - Övrigt

Artiklarna 55–60

I artikel 55 föreskrivs medlemsstaternas skyldighet att vartannat år underrätta kommissionen om tillämpningen av ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer.

I artikel 56 anges att kommissionen, i händelse av större svårigheter vid tillämpningen av någon av bestämmelserna i direktivet, skall följa upp dessa i samarbete med den berörda medlemsstaten. Kommissionen skall vid behov för kommittén lägga fram lämpliga förslag med avseende på denna medlemsstat, så att undantag kan medges från tillämpningen av sådana bestämmelser på den medlemsstatens territorium under en begränsad tid. Sådana åtgärder skall antas i enlighet med det föreskrivande kommittéförfarandet.

Enligt artikel 57 skall de nuvarande direktiven om erkännande av yrkeskvalifikationer upphöra att gälla.

I artiklarna 58–60 upprepas slutbestämmelserna om genomförande, ikraftträdande och direktivets adressater.

2002/0061 (COD) Förslag till

EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om erkännande av yrkeskvalifikationer

(text av betydelse för EES)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 40, artiklarna 47.1 och 47.2 första och andra ledet samt artikel 55 i detta,

med beaktande av kommissionens förslag²⁴,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande²⁵, i enlighet med förfarandet i artikel 251 i fördraget, och

av följande skäl:

(1) Enligt artikel 3.1 c i fördraget är ett av gemenskapens mål att avskaffa hindren för fri rörlighet för personer och tjänster mellan medlemsstaterna. För medlemsstaternas medborgare innebär detta bland annat frihet att utöva ett yrke, som egenföretagare eller som anställd, i en annan medlemsstat än den där de har skaffat sig sina yrkeskvalifikationer. I artikel 47.1 i fördraget föreskrivs dessutom att direktiv skall utfärdas som syftar till ömsesidigt erkännande av examens-, utbildnings- och andra behörighetsbevis.

(2) Efter Europeiska rådet i Lissabon den 23 och 24 mars 2000 antog kommissionen ett meddelande om ”En strategi för tjänster på den inre marknaden”²⁶som i synnerhet har till mål att göra villkoren för friheten att tillhandahålla tjänster inom gemenskapen lika enkla som inom en medlemsstat. Till följd av kommissionens meddelande ”Nya europeiska arbetsmarknader, öppna och tillgängliga för alla”²⁷, uppdrog Europeiska rådet i Stockholm den 23 och 24 mars 2001 åt kommissionen att ”vid Europeiska rådets möte våren 2002 [...] framlägga förslag om ett mera enhetligt, öppet och flexibelt system för erkännande av kvalifikationer och utbildningsbevis [...]”.

(3) Den garanti som detta direktiv ger personer som har erhållit sina yrkeskvalifikationer i en medlemsstat att utöva samma yrke i en annan medlemsstat med samma rättigheter som den som innehar ett nationellt bevis, utesluter inte att den som invandrat och utövar yrket måste följa de eventuella icke-diskriminerande villkor som uppställs av

24 EGT C , , s. .

25 EGT C , , s. .

26 KOM (2000) 888.

den senare staten, under förutsättning att villkoren är objektivt motiverade och proportionerliga.

(4) För att underlätta friheten att tillhandahålla tjänster bör särskilda regler föreskrivas i syfte att utvidga utövandet av yrkesverksamhet under hemlandets yrkestitel. För informationssamhällets tjänster som ges på distans gäller även Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden²⁸. (5) Mot bakgrund av de olika inrättade ordningarna å ena sidan för tillhandahållande av

tjänster och å andra sidan för etablering är det lämpligt att fastlägga kriterierna för att skilja mellan dessa två begrepp, för det fall att den som tillhandahåller en tjänst flyttar till mottagningslandets territorium, genom att införa en enkel presumtion baserat på ett temporärt kriterium.

(6) För att underlätta etableringsfriheten, bör de principer och garantier som ligger till grund för de olika gällande ordningarna för erkännande förbättras mot bakgrund av erfarenheten. Dessutom har berörda direktiv ändrats vid flera tillfällen och en omarbetning och förenkling av bestämmelserna blir nödvändig för att skapa större enhetlighet med de tillämpliga principerna. Följaktligen skall rådets direktiv 89/48/EEG²⁹ och 92/51/EEG³⁰ samt Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/42/EG³¹ om införande av en ordning för erkännande av kvalifikationer och rådets direktiv 77/452/EEG³², 77/453/EEG³³, 78/686/EEG³⁴, 78/687/EEG³⁵, 78/1026/EEG³⁶, 78/1027/EEG³⁷, 80/154/EG³⁸, 80/155/EEG³⁹, 85/384/EEG⁴⁰, 85/432/EEG⁴¹, 85/433/EEG⁴² och 93/16/EEG⁴³ om yrkena sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, veterinär, barnmorska, arkitekt, farmaceut och läkare, senast ändrade genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/19/EG⁴⁴.

(7) För de yrken som omfattas av den generella ordningen för erkännande av utbildningsbevis, nedan kallad ”den generella ordningen”, skall medlemsstaterna behålla möjligheten att fastställa en lägsta kvalifikationsnivå i syfte att garantera kvaliteten på de tjänster som produceras inom deras territorier. Enligt artiklarna 10, 39 och 43 i EG-fördraget kan de ändå inte ålägga en medborgare från en medlemsstat att skaffa sig kvalifikationer som de fastställer generellt endast genom att hänvisa till de utbildningsbevis som utställs inom ramen för deras eget undervisningssystem, när den

28 EGT L 178, 17.7.2000, s. 1.

29 EGT L 19, 24.1.89, s. 16.

30 EGT L 209, 24.7.92, s. 25.

31 EGT L 201, 31.7.99, s. 77.

32 EGT L 176, 15.7.77, s. 1.

33 EGT L 176, 15.7.77, s. 8.

34 EGT L 233, 24.8.78, s. 1.

35 EGT L 233, 24.8.78, s. 10.

36 EGT L 362, 23.12.78, s. 1.

37 EGT L 362, 23.12.78, s. 7.

38 EGT L 33, 11.2.80, s. 1.

39 EGT L 33, 11.2.80, s. 8.

40 EGT L 223, 21.8.85, s. 15.

41 EGT L 253, 24.9.85, s. 34.

42 EGT L 253, 24.9.85, s. 37.

43 EGT L 165, 7.7.93, s. 1.

44 EGT L 206, 31.7.2001, s. 1.

berörda personen redan har skaffat sig alla eller en del av dessa kvalifikationer i en annan medlemsstat. Varje värdmedlemsstat i vilken ett yrke är reglerat bör följaktligen vara skyldig att ta hänsyn till de kvalifikationer som har förvärvats i en annan medlemsstat och att bedöma om dessa motsvarar de kvalifikationer den kräver.

(8) I avsaknad av harmonisering av minimikraven för utbildningarna för tillträde till de yrken som regleras genom den generella ordningen är det nödvändigt att se till att värdmedlemsstaterna får möjlighet att kräva en kompensationsåtgärd. Denna åtgärd bör vara proportionerlig och bland annat ta hänsyn till den sökandes yrkeserfarenhet.

Erfarenheten visar att kravet på ett lämplighetsprov eller en anpassningstid, enligt invandrarens val, ger tillräckliga garantier i fråga om den sökandes kvalifikationsnivå, vilket innebär att varje undantag från denna rätt i varje enskilt fall borde vara motiverad av tvingande hänsyn till allmänintresset.

(9) För att gynna den fria rörligheten för arbetstagare, etableringsfriheten och fritt tillhandahållande av tjänster och samtidigt garantera en tillräcklig kvalifikationsnivå har yrkessammanslutningar och yrkesorganisationer skapat gemensamma europeiska plattformar, enligt vilka de yrkesutövare som uppfyller ett antal kriterier i fråga om yrkeskvalifikationer ges rätt att använda den yrkestitel som dessa sammanslutningar och organisationer har utställt. Det finns anledning att på vissa villkor och med beaktande av gemenskapsrätten, i synnerhet gemenskapens konkurrensrätt, ta hänsyn till sådana initiativ i direktivet och härvid främja att erkännandena under den generella ordningen sker mer med automatik.

(10) För att samtliga situationer för vilka det tidigare inte har funnits någon bestämmelse om erkännande av yrkeskvalifikationer skall beaktas, bör den generella ordningen utsträckas till de fall som inte täcks av någon särskild ordning, både när yrket inte omfattas av någon av dessa ordningar och när den sökande, trots att yrket omfattas av en särskild ordning, inte uppfyller kraven för att omfattas av den.

(11) Det finns skäl till att förenkla reglerna för att starta vissa industri-, handels- och hantverksverksamheter i de medlemsstater som har regler för att starta dessa verksamheter att medborgaren utövat verksamheten i fråga i en annan medlemsstat under en skälig tidsperiod som inte ligger alltför långt tillbaka i tiden. Samtidigt finns för dessa verksamheter en ordning om automatiskt erkännande grundat på yrkeserfarenhet.

(12) Den fria rörligheten och det ömsesidiga erkännandet av utbildningsbevisen för läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, veterinär, barnmorska, farmaceut och arkitekt skall baseras på den grundläggande principen om automatiskt erkännande av utbildningsbevis på grundval av en samordning av minimikraven för utbildningarna. Man måste inneha ett visst utbildningsbevis för att få arbeta i medlemsländerna som läkare, sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, veterinär, barnmorska och farmaceut, vilket är en garanti för att den berörda personen har fullgjort en utbildning som uppfyller de fastställda minimikraven. Denna ordning skall kompletteras med en rad förvärvade rättigheter som de kvalificerade yrkesutövarna åtnjuter på vissa villkor.

(13) För yrkesverksamhet som allmänpraktiserande läkare gäller en särskild ordning, som skiljer sig från ordningarna för läkare som arbetar med grundläggande sjukvård och för läkare med specialistkompetens. Medlemsstaterna kan följaktligen inte ha en specialistkompetens med samma verksamhetsområde som allmänpraktiserande läkare.

(14) För att förenkla systemet, i synnerhet med tanke på utvidgningen, skall principen om ett automatiskt erkännande enbart avse de specialistkompetenser som är gemensamma och obligatoriska för alla medlemsstaterna. Specialistkompetenser för läkare och tandläkare som är gemensamma för ett begränsat antal medlemsstater skall integreras i den generella ordningen för erkännande, utan att det påverkar tillämpningen av redan förvärvade rättigheter. Verkningarna av denna ändring bör i praktiken bli begränsade för invandraren, eftersom dessa situationer inte torde bli föremål för kompensationsåtgärder. Detta direktiv innebär inte att inte medlemsstaterna sinsemellan kan inrätta ett automatiskt erkännande, enligt sina egna bestämmelser, för vissa specialistkompetenser för läkare och tandläkare som är gemensamma för dem.

(15) Alla medlemsstaterna skall hålla tandläkaryrket som ett särskilt yrke skilt från läkaryrket, oavsett om det är specialiserat i odontostomatologi. Medlemsstaterna skall se till att utbildningen av tandläkare ger dem de färdigheter som krävs för att utöva alla former av verksamhet som innebär förebyggande, diagnos och behandling av anomalier och sjukdomar i tänder, mun, käkar och omkringliggande vävnader.

Tandläkaryrket bör utövas av personer som innehar ett utbildningsbevis för tandläkare som anges i detta direktiv.

(16) Det har inte framstått som önskvärt att föreskriva en utbildningsväg för barnmorskor som är enhetlig för alla medlemsstaterna. De bör tvärtom ges största möjliga frihet att organisera sin egen utbildning.

(17) För att förenkla är det lämpligt om hänvisning sker till beteckningen ”farmaceut” för att därmed avgränsa tillämpningsområdet för bestämmelserna om automatiskt erkännande av utbildningsbevis, utan att det påverkar tillämpningen av de specifika nationella bestämmelser som reglerar dessa verksamheter.

(18) Personer som innehar ett utbildningsbevis i farmaci är specialister på läkemedelsprodukter och skall i princip i alla medlemsstater ha tillgång till ett avgränsat verksamhetsområde. Även om det i detta direktiv fastställs ett sådant avgränsat verksamhetsområde innebär det varken någon begränsning av de former av verksamhet som farmaceuter har tillgång till i medlemsstaterna, särskilt när det gäller biomedicinska analyser, eller något monopol på dessa former av verksamhet, eftersom införandet av ett eventuellt monopol fortfarande är medlemsstaternas ensak.

Bestämmelserna i detta direktiv förmenar inte medlemsstaterna möjligheten att kräva ytterligare utbildning som villkor för tillträde till de former av verksamhet som inte ingår i det avgränsade verksamhetsområde som fastställts vid samordningen. Ett värdland som ställer sådana villkor måste därför kunna kräva att de medborgare från medlemsstaterna som innehar något av de utbildningsbevis som erkänns automatiskt enligt detta direktiv uppfyller dessa.

(19) Detta direktiv innebär inte heller någon garanti för en samordning av samtliga villkor för att få tillträde till och utöva farmaceutisk verksamhet. Särskilt den geografiska fördelningen av apotek och frågan om monopol på utlämning av läkemedel är fortfarande medlemsstaternas ensak. Detta direktiv förändrar inte medlemsstaternas lagar och andra författningar som förbjuder eller uppställer vissa villkor för företagens utövande av viss farmaceutisk verksamhet.

(20) Arkitekturen, byggnadernas kvalitet, det sätt på vilket dessa smälter in i omgivningen, respekt för naturen och stadsmiljön samt det kollektiva och individuella kulturarvet är angelägenheter av allmänt intresse. Därför bör det ömsesidiga erkännandet av

utbildningsbevis grundas på kvalitativa och kvantitativa rättesnören, som garanterar att innehavarna av erkända utbildningsbevis kan förstå och ge praktiska uttryck åt enskilda personers, sociala gruppers och samhällens behov i fråga om markplanering, projektering och uppförande av byggnader, bevarande och förbättrande av det arkitektoniska arvet och bevarande av den naturliga balansen.

(21) De nationella bestämmelserna på arkitekturområdet och om tillträde till och utövande av yrkesverksamhet som arkitekt har en mycket varierad räckvidd. I de flesta medlemsstater utövas verksamheten på arkitekturområdet enligt lag eller i realiteten av personer som har fått titeln arkitekt, antingen enbart eller tillsammans med en annan titel. Dessa personer har inte monopol på att utöva denna verksamhet, utom när det föreskrivs i lag. Den verksamheten eller en del av denna kan också utövas av andra yrkeskategorier, särskilt av ingenjörer som fått särskild utbildning i ingenjörskonst eller byggnation. För enkelhetens skull är det lämpligt att hänvisa till beteckningen

"arkitekt" för att därmed avgränsa tillämpningsområdet för bestämmelserna om automatiskt erkännande av utbildningsbevisen, utan att det påverkar de specifika nationella bestämmelser som reglerar dessa verksamheter.

(22) För att garantera att ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer blir effektiv bör det fastställas enhetliga formföreskrifter och handläggningsregler för genomförandet samt vissa närmare bestämmelser för utövandet av yrket.

(23) Det är lämpligt att medlemsstaterna samarbetar sinsemellan och med kommissionen för att underlätta genomförandet av detta direktiv och uppfyllandet av de skyldigheter det medför. Närmare bestämmelser bör fastställas för ett sådant samarbete.

(24) Förvaltningen av de olika ordningar för erkännande som har införts genom sektorsdirektiven och den generella ordningen har visat sig vara tung och komplicerad.

Förvaltningen och uppdateringen av detta direktiv bör därför förenklas, i synnerhet för att beakta de vetenskapliga och tekniska framstegen, när minimikraven för utbildningarna samordnas med tanke på det automatiska erkännandet av utbildningsbevisen. En enda kommitté för erkännande av yrkeskvalifikationer, skall inrättas för detta ändamål.

(25) Enligt artikel 2 i rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter⁴⁵ skall nödvändiga åtgärder vidtas för genomförande av detta direktiv enligt förfarandet i enlighet med artikel 5 i detta beslut.

(26) Genom en periodisk rapport om genomförandet av detta direktiv, som innehåller statistiska uppgifter och som utarbetas av medlemsstaterna, blir det möjligt att avgöra inverkan av ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer.

(27) Det bör föreskrivas ett lämpligt förfarande för att anta tillfälliga åtgärder, om tillämpningen av bestämmelserna i detta direktiv skulle innebära större svårigheter i en medlemsstat.

(28) Bestämmelserna i detta direktiv påverkar inte medlemsstaternas rätt att själva utforma sina nationella socialförsäkringssystem och att bestämma vilken verksamhet som skall bedrivas inom ramen för dessa system.

(29) Livslångt lärande har blivit särskilt viktigt för ett stort antal yrken i och med de snabba tekniska och vetenskapliga framstegen. I detta sammanhang ankommer det på medlemsstaterna att se till att yrkesutövarna genom lämplig fortbildning håller sig underrättade om de tekniska och vetenskapliga framstegen.

(30) Direktiv är förenligt med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna i artikel 5 i EG-fördraget. Målen i detta direktiv, att rationalisera, förenkla och förbättra reglerna om erkännande av yrkeskvalifikationer, kan inte i tillräcklig utsträckning uppnås av medlemsstaterna och de kan därför bättre uppnås på gemenskapsnivå. Denna förordning går inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(31) Detta direktiv påverkar varken tillämpningen av artikel 39.4 och artikel 45 i fördraget eller av de åtgärder som är nödvändiga för att garantera en hög hälso- och konsumentskyddsnivå.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Avdelning I Allmänt

Artikel 1 Syfte

I detta direktiv föreskrivs de regler enligt vilka en medlemsstat som kräver bestämda yrkesmässiga kvalifikationer för utövandet av ett reglerat yrke inom sitt territorium (nedan kallad värdmedlemsstat) som en tillräcklig förutsättning för att utöva detta yrke skall godta sådana yrkesmässiga kvalifikationer som förvärvats i en eller flera andra medlemsstater (nedan kallad ursprungsmedlemsstat) och som ger innehavaren av dessa kvalifikationer rätt att där utöva yrket.

Artikel 2 Räckvidd

1. Detta direktiv skall gälla för alla medborgare i en medlemsstat som vill utöva ett reglerat yrke, antingen som egen företagare eller anställd, i en annan medlemsstat än den där de har förvärvat sina yrkesmässiga kvalifikationer.

2. Varje medlemsstat kan inom sitt territorium, enligt sin egen lagstiftning, tillåta innehavare av utbildningsbevis som inte erhållits i en medlemsstat att utöva reglerad yrkesverksamhet. För de yrken som omfattas av avdelning III, kapitel III, skall detta första erkännande ske i överensstämmelse med de minimikrav på utbildning som anges i det kapitlet.

Artikel 3 Definitioner

1. I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

a) reglerat yrke: en eller flera former av yrkesverksamhet för vars utövande, eller en form därav, bestämda yrkesmässiga kvalifikationer direkt eller indirekt krävs genom lagar och andra författningar.

b) yrkesmässiga kvalifikationer: kvalifikationer som intygas i ett utbildningsbevis, ett kompetensbevis som avses i artikel 11.2 a och/eller yrkeserfarenhet.

c) utbildningsbevis: utbildnings-, examens- eller annat behörighetsbevis för en yrkesutbildning som huvudsakligen ägt rum i gemenskapen och som utfärdats av en myndighet i en medlemsstat.

2. Ett yrke som utövas av medlemmarna i en sammanslutning eller organisation som anges i bilaga I, skall betraktas som ett reglerat yrke.

När en medlemsstat erkänner en sammanslutning eller organisation som åsyftas i första stycket, skall den underrätta kommissionen om detta och denna skall offentliggöra informationen i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

3. Som utbildningsbevis skall också betraktas varje utbildningsbevis som utfärdats i tredje land, om innehavaren har tre års yrkeserfarenhet som intygats av den medlemsstat där utbildningsbeviset erkändes i enlighet med artikel 2.2.

Artikel 4

Verkan av erkännandet

1. Värdmedlemsstatens erkännande av yrkeskvalifikationer ger förmånstagaren samma rättigheter som värdmedlemsstatens egna medborgare att i denna medlemsstat utöva det yrke som personen i fråga är kvalificerad för i ursprungsmedlemsstaten.

2. I detta direktiv är det yrke som sökande önskar utöva i värdmedlemsstaten det samma som det de är kvalificerade för i ursprungsmedlemsstaten, om det rör sig om liknande verksamheter.

3. Om det yrke som den sökande är kvalificerad för i ursprungsmedlemsstaten utgör en självständig verksamhetsdel av ett yrke som i värdmedlemsstaten täcker ett bredare verksamhetsfält och om denna skillnad inte kan kompenseras genom en sådan kompletteringsåtgärd som avses i artikel 14, ger erkännandet av sökandens kvalifikationer denne endast rätt att utöva denna verksamhetsdel i värdmedlemsstaten.

Avdelning II

Frihet att tillhandahålla tjänster

Artikel 5

Principen om friheten att tillhandahålla tjänster

1. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 6 andra stycket får medlemsstaterna inte av skäl som rör de yrkesmässiga kvalifikationerna, inskränka friheten att tillhandahålla tjänster i en annan medlemsstat

a) om tjänsteleverantören är lagligen etablerad i en medlemsstat för att där utöva samma yrkesverksamhet, och

b) om tjänsteleverantören då denne reser till en annan medlemsstat, har utövat verksamheten under minst två år i etableringsmedlemsstaten, om yrket inte är reglerat där.

2. Om tjänsteleverantören reser till värdmedlemsstaten, avses i detta direktiv med

"tillhandahållande av tjänster" utövande av en yrkesverksamhet under färre än sexton veckor per år i en medlemsstat, av en yrkesman som är etablerad i en annan medlemsstat.

Det antagande som avses i första stycket utesluter inte att det kan göras en bedömning av konkreta fall, bl.a. på grundval av tjänstens varaktighet, frekvens, periodicitet och kontinuitet.

3. Tjänsten skall utföras under den yrkestitel som används i den medlemsstat där tjänsteleverantören är lagligen etablerad om det i denna medlemsstat finns en sådan reglerad titel för yrkesverksamheten i fråga.

Denna titel skall anges på (ett av) etableringsmedlemsstatens officiella språk på ett sätt som gör att varje förväxling med yrkestiteln i värdmedlemsstaten undviks.

Artikel 6 Dispens

I enlighet med artikel 5.1 skall värdmedlemsstaten ge tjänsteleverantörer som är etablerade i en annan medlemsstat dispens bl.a. i fråga om de krav som ställs på yrkesmän som är etablerade inom värdmedlemsstatens territorium

a) tillstånd, registrering eller medlemskap i en yrkesorganisation eller motsvarande organ,

b) anslutning till socialförsäkringssystemet, i syfte att med ett försäkringsorgan göra avräkningar för tjänster som tillhandahållits personer som är försäkrade inom ramen för ett socialförsäkringssystem.

Tjänsteleverantören skall emellertid på förhand eller, i brådskande fall, efteråt lämna upplysningar till det organ som avses i första stycket b om de tjänster som tillhandahålls.