Inom Facebookgrupperna sätter medlemmar och administratörer hela tiden gränser för vilken typ av samtal som kan föras. Det varierar mellan grupperna vilken typ av samtal som förs, och vad som känns tryggt för medlemmar att uttrycka och diskutera. En tendens vi märkte var att ett helt öppet ämne kan begränsa hur dialogen förs. Att fokusera på ett specifikt ämne verkar förvisso leda till färre konflikter och tryggare upplevelser av att delta i gruppen, men sätter betydligt striktare ramar för vilka samtal som kan föras.
I de största grupperna finns inget specifikt fokusområde, utan medlemmar får prata fritt om vad de vill. Elvira beskriver dem som stora tjejgrupper som diskuterar allt möjligt, men framförallt “saker som typ ‘tjejer’ generellt är intresserade av.” Att det är så fritt uppfattas dock inte alltid
27 som positivt av våra informanter, utan snarare som en källa till konflikter och drama. Till exempel beskriver Julia Pink Room som “allt man någonsin kan tänka sig och inte vill tänka sig.” Hon anspelar här på de hätska politiska diskussioner som pågår i Pink Room, och som även förekommer i Honey and the Bees. Alla våra informanter beskriver dessa grupper som platser med hårt klimat, där medlemmar frekvent uttrycker rasistiska, homofoba och sexistiska åsikter. Elvira beskriver stämningen som uppstår på följande vis:
I de här större grupperna är det ju ofta väldigt dålig stämning, i alla fall på liksom… jo men det är ofta ganska dålig stämning, det är ofta ganska så här hård ton och det är mycket, (skratt) alltså mycket attack typ. - Elvira
Våra informanter trycker på att när det blir väldigt många medlemmar i en grupp leder det oundvikligen till en enorm variation av åsikter, och därmed till fler konflikter. Att det blir så konfliktfyllt är en anledning till att de inte gör inlägg eller kommenterar särskilt ofta i dessa grupper, eftersom de då måste göra sig beredda på att bli attackerade. Storleken och öppenheten fungerar båda som hinder mot att delta aktivt. De nämner också att trots att det finns regler så följs de inte alltid, och de gissar att det är svårt för administratörer att kontrollera alla medlemmar. Det är först vid riktigt stora konflikter som de märker av att administratörer ingriper, genom att rensa kommentarsfält och kasta ut medlemmar som utsatt andra för kränkningar. Elvira beskriver problemet i citatet nedan.
[...] det är ju dessutom uttalat att så här nä men det ska inte pratas politik i de här grupperna men sen så gör ju det hela tiden ändå så det är någonting som inte hålls så hårt på förutom när det blir stora liksom grejer kring de diskussionerna. - Elvira
Matilda menar att när hon inte vet vilka värderingar hon ska förvänta sig av andra medlemmar upplever hon inte samma trygghet. Även Elvira uttrycker att stora grupper inte är lika trygga för henne. Hon menar att styrkan i grupperna är att dela upplevelser med varandra, men att det är svårt att göra detta på ett tryggt vis när det “är så himla stort.”
Att just få dela upplevelser med varandra är något som alla informanter beskriver att de vill få ut av deltagandet i grupperna, oavsett om det rör sig om hobbys eller mer känsliga ämnen. Att göra detta i stora grupper upplever de dock som svårt. Julia sammanfattar tydligt detta resonemang när hon jämför Pink Room med Streetgäris, och betonar vikten av att ha liknande åsikter för att uppnå ett tryggt klimat.
28 Sen är det klart att det också är diskussioner där kring om det kommer upp någonting om liksom rasism eller feminism, men det är ju inte, det är ju inte lika god ton, alltså folk håller inte med varandra på samma sätt där. Streetgäris är ju något de flesta har ganska lika eller samma åsikter, så i Pink Room skulle jag säga att det blir ganska mycket mer, men typ bara drama och konflikter och diskussioner kring allt. - Julia
I kontrast till de stora grupperna har de mindre gärisgrupperna generellt ett väldigt begränsat fokusområde. Det finns hobbygrupper som Växtgäris och Skapargäris, och grupper som Afrogäris är en plats där medlemmar kan diskutera upplevelser av rasism. Matilda poängterar att dessa grupper ger henne en plats där hon får gilla det hon gillar, särskilt när det gäller hobbys som är stereotypt manliga. Det känns tryggare för henne att göra det i en separatistisk miljö. Elvira menar också att när det är ett helt öppet ämne blir det ofta diskussioner om högt värdeladdade ämnen, till exempel om frågor som “hur man tolkar otrohet,” och att det inte är lika värdeladdat att till exempel diskutera växtskötsel. Annie lyfter även betydelsen av att ha ett specifikt samtalsämne för att ge grupperna ett tydligt syfte, så att samtal inte spårar ur.
[...] problemet med dom här stora grupperna är att det finns ju inget mer syfte än att kvinnor och ickebinära får vara med i gruppen, då kan det ju komma vad för inlägg som helst. [...] Och det är därför jag tycker att grupper måste ha ett specifikt ämne som intresserar alla liksom. Nån typ av grupptillhörighet, tänker jag väl. - Annie
Annie poängterar här vikten av att ha ett syfte utöver separatismen i sig för att det ska bli ett tryggare klimat. Hon anser att ett mer begränsat fokus leder till en starkare grupptillhörighet och ger separatismen ett sådant syfte.
Ett strikt fokus kan dock begränsa vilka samtal som kan föras inom grupperna. Elvira beskriver en situation som uppstod i Växtgäris där vissa medlemmar ville få prata om hur det är när ens partner ifrågasätter ens växtintresse, och få stöd av varandra. Andra medlemmar tyckte dock att gruppen var fel forum för att diskutera detta. Diskussionen kring detta mynnade ut i en regeländring där denna typ av stödgruppssamtal förbjöds. Detta exempel visar hur grupper kan sätta snäva ramar kring vilka samtal som tillåts, och vad som är okej att uttrycka.
Just att dela med sig och uttrycka sig upplevs inte alltid som enkelt att göra för våra informanter, även om de i hög grad beskriver grupperna som trygga rum just för att kunna göra detta. Flera uttrycker att det är nervöst att skriva inlägg i grupper där vänner från deras vanliga liv också är med, och även att det generellt är nervöst att dela med sig av personliga saker. Julia är tveksam
29 till att dela sina egna texter i Skrivgäris just för att det skulle kännas för personligt att dela med sig av dem, och Elvira är inte bekväm med att prata om relationer och andra saker hon beskriver som utlämnande. Detta kan jämföras med Lemieux (2013), där en tredjedel av studiens deltagare menar att information och bilder de delat med sig av är pinsamma. Våra informanter väljer i stället bort att dela med sig av sådant som de upplever som pinsamt eller otryggt.
Överlag lyfter alla informanter dock gärisgrupperna som tillåtande och stöttande miljöer, där de får utrymme att prata om just känsliga ämnen. Ester beskriver samtal i grupperna som att “prata med en tjejvän i förtroende” och Annie menar att grupperna ger kvinnor och ickebinära utrymmen där de kan prata om upplevelser kring män. Många av våra informanter nämnde att de inte kan uttrycka sig lika fritt i grupper där män är med, eftersom män ifrågasätter och förnekar deras upplevelser, inte lyssnar, samt tar plats på kvinnors bekostnad. Mäns närvaro begränsar också vilka ämnen som tillåts att tas upp.
[...] det blir lite konstigt att säga, mens någon gång. Att någon hade liksom skrivit typ ”ah jag gjorde en kladdkaka för jag har så mycket PMS,” och då vet jag att det var ganska många män som hade skrivit typ ”ah jag är ju här för att få recept på vegansk mat och inte veta om ifall du har mens eller inte.” Alltså det blir så här, det blir liksom inte, det är jävligt onödiga kommentarer och bara onödig diskussion som blir där. - Julia
Julias citat belyser här vad som inte får ta plats i samtal där män är med, men som hon får utrymme att prata om i kvinnoseparatistiska grupper. Ester sökte sig aktivt till dessa grupper för att få “en egen plats” med bara kvinnor, delvis för att kunna prata om vad män utsätter kvinnor för. Matilda uttrycker att grupperna skapar utrymme för kvinnor och ickebinära att “få ta plats och få höras utan att behöva ägna en tanke åt att ta hänsyn till mäns åsikter, för en gångs skull.” Även i Clark-Parsons studie om Girl Army lyfts kvinnoseparatistiska grupper som en miljö där kvinnor får möjlighet att diskutera ämnen som inte får ta utrymme i offentliga debatter (Clark-Parsons, 2017).
Trots de begränsningar i att föra fria samtal som vi har lyft vill vi betona att våra informanter känner sig betydligt mer begränsade i icke separatistiska grupper. En känsla av att få andas ut och inte behöva tänka på män är något de alla på ett eller annat vis uttrycker att de får i kvinnoseparatistiska grupper, i princip oavsett vilka av dessa grupper det rör sig om. Detta stämmer väl överens med Hedbergs studie av Växtgäris, där hennes intervjupersoner såg gruppen som en symbolisk plats just för att få andas ut och slippa patriarkala strukturer
30 (Hedberg, 2018). Det liknar också Dahl Crossleys (2015) studie, där hon menar att feminister skapar egna rum online just för att få tillflyktsplatser från mäns trakasserier.
Det habitus och kulturella kapital medlemmarna kliver in med i grupperna påverkar vilka samtal de kan delta i utan att bli begränsade, och hur de tolkar samtal som pågår inom grupperna (Bourdieu, 1995). I de grupper där medlemmar delar habitus är det lättare för dem att förstå varandra, och våra informanter upplever samtal som tryggare när de har liknande åsikter som de andra som deltar. Bourdieu lyfter vikten av hur habitus formar individers språkbruk, och hur de tolkar andras språkbruk (Bourdieu, 1995). När det gäller de värdeladdade diskussioner som pågår i de stora grupperna Pink Room och Honey and the Bees präglas samtalen av den stora mängd åsikter och perspektiv som finns i grupperna. Medlemmar kommer in med olika språkbruk och värderingar kring andras språkbruk, vilket försvårar förståelse mellan dem, och också gör att vissa inte vågar delta i diskussioner för att jargongen de möts av upplevs som otrygg och aggressiv.
I de mindre gärisgrupperna är det svårare att delta utan att besitta ett specifikt kulturellt kapital som värderas högt inom just den gruppen. Det kan röra sig om kunskap kring feminism, som vi tidigare har belyst som något som upphöjs till ett symboliskt kapital inom fältet, men också om förmågan att hålla sig inom ramen för gruppens ämnesområde, vilket ofta har en osynlig och rörlig gräns. Det kulturella kapital som individer bär med sig sätter gränser för vilka samtal deltagare kan föra fritt, och vilka de blir begränsade i (Bourdieu, 1995).
Begreppet safety to kan här hjälpa oss att betona hur dessa utrymmen ger plats för sina medlemmar att föra samtal som de inte får plats för utanför, men också tydliggöra att det inom grupperna inte finns safety to att föra helt fria samtal (Clark-Parsons, 2017). Att inom gruppen ha frihet att diskutera vad som helst leder inte automatiskt till att allt kan diskuteras, eller att dialogen som förs upplevs som trygg att delta i. Den aggressiva ton som ofta förekommer i Pink Room och Honey and the Bees avskräcker till exempel i hög grad våra informanter från att delta i diskussioner. Här är det svårt att avgöra hur mycket gruppernas storlek påverkar klimatet, kontra deras fria ämne.
Även i små grupper med ett tydligt fokus begränsas samtal. Gränserna för vad som är tillåtet att ta upp kan göra att medlemmar inte får plats att uttrycka sig fritt. Viktigt att poängtera är att dessa gränser är i konstant förhandling - de är inte stabila ramar, utan är någonting som
31 medlemmar och administratörer tillsammans kommer fram till genom interaktion. En viss begränsning i vad som får diskuteras underlättar även konfliktlösning.
En strategi som alla våra informanter verkar utöva för att få de bästa av båda världar är att gå med i ett flertal separatistiska Facebookgrupper, stora som små, med mer eller mindre specificerade ämnen. Genom att göra på detta vis får de utrymme att kunna föra de samtal just de vill föra utan att de överträder specifika gruppers gränser och blir mötta av motstånd. Överlag upplever alla vi pratat med att gärisgrupperna specifikt är en frizon där de får safety to när det gäller att föra feministiska samtal och dela upplevelser utan att män eller andra kvinnor ifrågasätter dem. Här vill vi återigen lyfta Annies citat om att ha ett syfte med separatismen. Utan att ha ett tydligt mål med vad ett separatistiskt rum ska vara till för är det väldigt svårt att överhuvudtaget nå safety to.