”NU VILL VI HA EN EGEN PLATS DÄR VI FÅR HÖRAS OCH SYNAS HUR MYCKET VI VILL”

Sociologiska institutionen Kandidatuppsats, 15 hp

VT 2020

”NU VILL VI HA EN EGEN

PLATS DÄR VI FÅR HÖRAS

OCH SYNAS HUR MYCKET VI

VILL”

En kvalitativ studie om upplevelser av

trygghet och gemenskap i

kvinnoseparatistiska Facebookgrupper

Förord

Vi vill tacka alla våra informanter för att de har delat med sig av sina erfarenheter, utan dem hade denna uppsats inte varit möjlig att skriva. Vi vill också tacka vår handledare Ragnar Lundström för att ha handlett oss genom arbetet och gett mycket pepp och goda råd. Till sist vill vi tacka katten Ärtan för att ha gett oss moraliskt stöd under skrivandet.

Tack.

Sam Lindskog och Amanda Öhrner Umeå 2020

Abstract

The purpose of this study is to examine women's experiences of safety and community within gender separatist Facebook groups. In order to examine this, a qualitative method is used where five semi-structured interviews are conducted with members from different gender separatist groups on Facebook. The analysis shows that members experience a feeling of safety and community when they share experiences with each other regarding online harassment from men and when they can find support in each other regarding their shared experiences of living in a patriarchy. Many members experience these separatist groups like a safe haven where they can ‘breathe’ and find a peaceful environment to explore their interests in. The safety and community in these gender separatist groups also comes with some challenges. These primarily concern inclusion and exclusion, where white women with a strong grasp of feminist terminology have an easier time being included than others. There are also challenges when it comes to creating a safe environment but still having open conversations. We find that members feel safer when certain limitations are put on what topics can be discussed and on how to conduct them. However, this also limits what can be expressed within these spaces.

Nyckelord: Facebookgrupper, online, feminism, kvinnoseparatism, safe spaces, kulturellt kapital, habitus

Innehåll

1 Inledning ...1

1.1 Syfte och frågeställningar ...2

2 Bakgrund ...3

2.1 Trakasserier och separatism i online-miljöer ...3

2.2 Separatism på Facebook ...4

3 Tidigare forskning ...6

3.1 Feminism online ...6

3.2 Trygghet i en separatistisk Facebookgrupp ...7

3.3 Separatism på Facebook i svensk kontext ...9

4 Teori ... 11

4.1 Habitus och kulturellt kapital ... 12

5 Metod ... 14 5.1 Urval ... 14 5.2 Operationalisering av begrepp ... 15 5.3 Datainsamling ... 16 5.4 Analysmetod ... 17 5.5 Etiska aspekter ... 19

5.6 Forskarens roll och begränsningar ... 20

6 Analys ... 22

6.1 Inkludering/Exkludering... 22

6.2 Fritt samtal/Begränsat samtal ... 26

6.3 Igenkänning/Avstånd ... 31 7 Diskussion ... 35 7.1 Slutsats... 37 7.2 Begränsningar ... 37 7.3 Framtida forskning ... 38 8 Referenser ... 39 9 Bilagor ... 41 9.1. Intervjuguide ... 41

1

1 Inledning

Vi lever i dag i ett digitalt samhälle. Vår kultur och våra relationer har blivit alltmer digitaliserade, med fördelen att ingen kommunikation är tids- eller platsbegränsad (Lindgren 2017). Det digitala samhället är i konstant förändring och genom kommunikation och interaktion kan media användas som verktyg, kanaler, plattformar och strategier för att erhålla, producera och dela kunskap (Lindgren, 2017, s. 14). Det kan vara ett centrum för hur människor relaterar till världen, till sociala aktiviteter, samhällsförändringar och samhällsstrukturer.

I den digitala världen går det att skapa gemenskap med likasinnade baserade på kategorier som nationalitet, etniciteter och kön som också möter olika intressen. Grupper av individer som interagerar via internet och sociala medier kring passionen för ett gemensamt intresse där känslan av sammanhållning och stöd är stark kan kallas online-miljöer eller virtuella gemenskaper. Onlinemiljöer betecknar forum och grupper online på sociala medier som exempelvis Facebook, Twitter och Reddit där människor samlas i grupper och interagerar med varandra kring gemensamma intressen, bygger relationer eller organiserar sig (Lindgren, 2017, s.105).

Internet och sociala medier kan också erbjuda nya möjligheter för människor att skapa relationer, band och samarbeten. Det kan också skapas olika slags organiseringar på sociala medier och under rätt omständigheter kan dessa plattformar användas till att utmana, provocera och störta maktstrukturer och skapa olika nätverk av motstånd (Lindgren, 2017, s. 218).

Men det finns också stora utmaningar i att forma online-miljöer som är välkomnande, där alla kan åtnjuta samma gemenskap och trygghet. Internet är inte en konfliktfri utopi på något vis. Särskilt kvinnor utsätts ofta för hot och trakasserier online. Dessa trakasserier kan bli så frekventa och intensiva att kvinnor tvingas ställa in offentliga evenemang eller är rädda för att ens lämna sina hem (Jane, 2014). Alla kvinnor kan bli måltavlor för denna typ av onlinehat. Feminister är dock ofta speciellt utsatta. Ett exempel på detta är Anita Sarkeesian, som efter att hon släppte en videoserie där hon kritiserade sexistiska tropes i dataspel blev bombarderad av en ström av hat där hon blev hotad om misshandel, våldtäkt och i ett fall utsattes för bombhot. Hatkampanjen skapade till och med ett spel som går ut på att slå Sarkeesian i ansiktet (Webber, 2017).

2

När kvinnor möts av trakasserier och motstånd online finns det flera möjliga strategier för att stå emot eller skydda sig ifrån det. En sådan strategi är att skapa kvinnoseparatistiska rum - där män, som står för majoriteten av hoten, inte släpps in (Jane, 2014). Även i dessa grupper finns dock utmaningar i att forma trygghet och gemenskap. Genom uppsatsen kommer vi att använda oss av begreppet safe spaces för att tala om hur grupper försöker forma trygga rum, och vilka utmaningar de möter längs vägen.

1.1 Syfte och frågeställningar

Det övergripande syftet med denna uppsats är att utforska hur deltagare i dessa kvinnoseparatistiska online-miljöer upplever trygghet och gemenskap inom sina grupper, samt att identifiera vilka utmaningar som finns i att kultivera safe spaces inom grupperna. För att göra detta intervjuade vi fem medlemmar i svenskspråkiga kvinnoseparatistiska Facebookgrupper.

För att uppfylla vårt syfte utgår vi från ett antal frågeställningar:

• Hur upplever medlemmar trygghet och gemenskap inom de olika kvinnoseparatistiska Facebookgrupperna?

• Hur skapas safe spaces i könsseparatistiska online-miljöer genom medlemmars aktiviteter och utformning av grupper/forum?

• Vilka utmaningar finns i att skapa trygghet och gemenskap i könsseparatistiska online-miljöer?

3

2 Bakgrund

Under denna rubrik kommer vi att redogöra för bakgrunden till vår studie för att ge en bild av den historiska kontexten, samt ge förståelse för separatism som fenomen och hur den formats just online.

Separatistiska kvinnliga sfärer och nätverk har historiskt varit en fruktbar strategi för att driva den feministiska rörelsen framåt. Estelle Freedman kallar skapandet av sådana sfärer kvinnligt institutionsbyggande och ser separatism som en politisk strategi som hjälper kvinnor att mobilisera politiskt och få mer inflytande i det bredare samhället (Freedman, 2006, s. 23). En egen, kvinnlig kultur att vända sig till i en mansdominerad värld var enligt Freedman en stor styrka i första vågens feminism. Separatistiska nätverk utgjorde en arena där kvinnor hade frihet att forma sina egna sociala och politiska relationer och engagera sig i aktivism. I och med att kvinnor vann rösträtt förändrades kvinnors sociala roll och deltagande på arbetsmarknaden. Freedman menar att kvinnor försökte assimilera till mäns kultur och integrera sig i deras institutioner för att uppnå jämlikhet. Heterosexuella förhållanden värdesattes högre än vänskap med andra kvinnor. Kvinnliga nätverk nedvärderades och urholkades. I avsaknad av starka kvinnliga institutioner var det dock betydligt svårare att driva feministiska frågor i det offentliga rummet. Utan dessa som en stadig grund att stå på tappade den feministiska rörelsen fart (Freedman, 2006, s. 29 – 33). Enligt Freedman är separatistiska grupper fortfarande viktiga för att bygga feministiska gräsrotsrörelser och kvinnliga institutioner. Hon menar att det är viktigt att feminister tar plats både inom och utanför patriarkala strukturer. Separatistiska rum spelar en unik roll i att stärka kvinnlig kultur och hjälpa feminister att känna sig mindre isolerade (Freedman, 2006, s. 34 – 35).

2.1 Trakasserier och separatism i online-miljöer

I online-miljöer har separatistiska rum formats i hög grad som en reaktion på trakasserier mot kvinnor som sker över internet. Amanda Hess (2017) skriver i sin uppmärksammade artikel ‘Why women aren’t welcome on the internet’ om sina upplevelser av hot och trakasserier via internet och saknaden av lagar och engagemang kring detta problem. Hess nämner hur kvinnor blir trakasserade på nätet i väldigt mycket större utsträckning än män, ibland för att ha uttryckt sin åsikt, ibland för att bara ha tagit plats på internet. Kvinnor anmäler fler fall av förföljelse och trakasserier online än vad män gör och tonårstjejer utsätts för mer mobbning på internet än tonårspojkar. I en studie där en mängd av forskares påhittade konton slumpades ut till olika chattrum på nätet fick de konton som hade getts feminina användarnamn i snitt 100 sexuella

4

hotmeddelanden per dag medan konton med maskulina användarnamn bara fick i snitt 3,7 (Hess, 2017).

Onlinetrakasserier har i vissa fall gjort att många kvinnliga gamers, journalister, författare och aktivister tvingats fly från sina egna hem, ställa in offentliga evenemang och dra sig undan ett offentligt liv (Jane, 2014). Många offer för dessa typer av trakasserier vågar inte heller uppmärksamma och prata ut om detta av rädsla att framstå som humorlösa, svaga och med risk att “bjuda in” till ännu mer hat. Användare med icke normativ etnicitet, sexualitet och könsidentitet vittnar om att kvinnohatet online förvärras när det korsas med rasism, homofobi, transfobi och funkofobi (Daniels, 2009).

Många kvinnor och speciellt feminister har, på grund av detta kvinnohat som genomsyrar internet och kvinnors upplevelser online och som påverkar deras personliga liv, utvecklat strategier för att kunna vistas på internet och i online-miljöer. En vanlig sådan strategi är att forma kvinnoseparatistiska grupper med syfte att exkludera män som står för den största delen av kvinnohat online (Duggan, 2014). Detta är inte en direkt lösning på problemet med mäns trakassering av kvinnor, men kvinnoseparatistiska online-miljöer kan i alla fall erbjuda marginaliserade grupper ett tryggt rum att prata fritt i, söka stöd i och organisera sig mot bland annat ojämlikhet och trakasserier (Duggan, 2014).

2.2 Separatism på Facebook

På Facebook har separatismen gjort sitt avtryck via bland annat könsseparatistiska grupper. Två av Sveriges allra största Facebookgrupper är könsseparatistiska. Dessa grupper är Pink Room och Honey and the Bees, där båda har cirka 150 000 medlemmar vardera. Pink Room skriver i sin beskrivning att de är till för alla icke-män som ska få ha en plats där de passar in, där de kan vara sig själva och prata ut om allt “mellan himmel och jord,” från “smink och husdjur till mental ohälsa och goda matrecept” (Pink Room, 2020). Även i Honey and the Bees är ämnet helt öppet. Gemensamt för grupperna är även att de har trivselregler där diskussioner om politik och religion förbjuds, liksom personliga kränkningar och trakasserier mot andra gruppmedlemmar.

Utöver dessa två giganter finns också ett specifikt nätverk av kvinnoseparatistiska grupper som också inkluderar icke-binära personer (de som varken identifierar sig som man eller kvinna). Alla grupperna i nätverket har namnet ‘gäri’ i sig, där gäri är slang för tjej/flicka. Grupperna i

5 detta ‘gäri’-nätverk har olika intressen som fokus, men de delar samma koncept och feministiska och intersektionella värdegrund. Den första gruppen som var startpunkten för detta ‘gäri’-nätverk var Streetgäris, som startades 2013 med ett syfte att vara ett rum av och för gäris (de som definierar sig som kvinna eller icke-binär), ett ställe för att inspirera, peppa och stötta varandra, för att få kraft och styrka genom varandra (Nilsing, 2016).

Enligt skaparna av Streetgäris är en gäri inte bara ett slangord, utan någon man kan lita på som ett äldre syskon, någon som alltid ställer upp och finns där för en (Nilsing, 2016). Ur denna grupp föddes senare subgrupper med samma syfte och värdegrund som Streetgäris med fokus på specifika intressen, till exempel ‘Växtgäris’ med fokus på växter, ‘Litteraturgäris’ med fokus på litteratur och böcker och ‘Skapargäris’ där man får visa upp sina kreativa hantverk. Alla dessa subgrupper har namnet ‘gäris’ i sig och har gemensamt med varandra, förutom syftet och värdegrunden, den öppna exkluderingen av män. Gärisgrupperna har inte lika många medlemmar som Pink Room och Honey and the Bees, men många av dem har under de senaste åren nått ett medlemsantal på mellan 10 000 och 15 000 personer.

6

3 Tidigare forskning

I den tidigare forskning som presenteras nedan, har vi valt att ha ett relativt snävt fokus för att ge kontextnära bild av vårt ämnesområde, som i nuläget inte är undersökt i särskilt hög utsträckning. Vi vill förankra vår studie till några av de som redan finns inom ämnet. Den forskning vi tar upp är ämnad att belysa både trygghet och gemenskap online, samt ge en bild av feministiska och separatistiska onlinemiljöer.

Tidigare forskning kan hjälpa till att belysa hur online-miljöer och gemenskap hänger ihop. I en enkätstudie från 2013 (Lemieux et al) undersöktes relationen mellan Facebookanvändning och sökande efter samhörighet, social ensamhet och socialt undvikande hos 313 studenter. Studiens resultat belyser vikten av online-miljöer för socialt ensamma individer. De visade en stark korrelation mellan att använda Facebook i hög utsträckning och social ensamhet, och en likartad, men mindre stark koppling mellan Facebookanvändning och socialt undvikande beteende. Dock visade undersökningen ingen statistisk signifikant koppling mellan Facebookanvändning och sökande efter samhörighet, vilket på ytan kan verka paradoxalt med tanke på att just ensamma individer verkar tendera att lägga mer tid på Facebook. Män och kvinnor lägger ungefär lika mycket tid på att använda Facebook, men kvinnor upplever i högre utsträckning än män att Facebook är en viktig vardagsrutin i deras liv. Ungefär en tredjedel av studiens deltagare uppgav också att information och bilder som de lagt ut på Facebook på ett eller annat vis var pinsamma (Lemieux et al, 2013). Detta kan tolkas som ett uttryck för hur aktivitet och interaktion i online-miljöer för vissa kan upplevas som otrygg.

3.1 Feminism online

Alison Dahl Crossley (2015) presenterar i artikeln “Facebook Feminism: Social media, blogs, and new technologies of contemporary U.S. feminism” sin kvalitativa studie om rollen som feministiska sociala nätverk online har inom feministisk mobilisering. I kontrast till de som argumenterar att unga använder internet och sociala medier för att slösa tid eller att tillfredsställa narcissistiskt beteende presenterar Dahl Crossley data som visar att internet främjar feministisk mobilisering och tyder på ett generationsskifte inom den feministiska rörelsen (Dahl Crossley, 2015). Dahl Crossley nämner att skeptiska attityder till unga feminister inte är något nytt och många människor kanske undrar var feministerna har tagit vägen. Svaret är just att de finns online i större utsträckning än förr och att det är så de mobiliserar sig i dag.

Facebook och feministiska bloggar skapar tillflyktsplatser för feminister där deltagarna kan lära sig om rörelsen, uttrycka oro för sexism och skapa relationer med andra feminister. Facebook

7 bidrar till en unik infrastruktur för mobilisering och rekrytering där deltagarna har stora och olika vänskapsnätverk som används till att sprida feminism och lyfta feministisk medvetenhet. Deltagarna drogs till feministiska forum för att lära sig att diskutera olika feministiska närmanden och få möjlighet till att reflektera och överväga hur feministiska ideologier kan tillämpas i deras offline-vardagsliv (Dahl Crossley, 2015). Feministiska aktiviteter online var viktiga för deltagarnas egen feminism och många tillbringade tid med att interagera med andra feminister och icke-feminister för att deras egen feminism skulle frodas. Medan Facebook har visat sig vara en plats för feminism och där feminister får ta plats uttryckte ändå många av deltagarna sin oro för sexuella trakasserier online och stalking. Men intressant här är att feministernas gemensamma oro för onlinetrakasserier kunde stärka deras relationer med varandra (Dahl Crossley, 2015)

Sammanfattningsvis hävdar Dahl Crossley att Facebook- och feministforum online stärker och bygger upp feministiska nätverk, skapar feministiska online communities, utvidgar rekryteringsbaser för organisering online och offline, och ökar möjligheterna till onlineinteraktioner med likasinnade och motståndare (Dahl Crossley, 2015).

3.2 Trygghet i en separatistisk Facebookgrupp

Relevant för vår studie är Clark-Parsons etnografiska studie av Girl Army, en separatistisk och uttalat feministisk Facebookgrupp för kvinnor i Philadelphia. Genom observationer och intervjuer undersökte hon hur Girl Army kultiverar och upprätthåller trygghet genom diskursiva praktiker och genom Facebook som plattform. Hon undersökte även vilken roll gruppen hade för medlemmarnas aktivism och vardagsliv (Clark-Parsons, 2017).

Clark-Parsons kom fram till att Girl Armys medlemmar och moderatorer på olika vis drar gränser kring gruppen för att göra den trygg, men att många av dessa gränser snarare bidrar till att skapa otrygghet. Exakt vilka praktiker gruppens trygghet bestod i var i gruppen en uppfattning som förblev outtalad, men som alla medlemmar förväntades dela. Vilka uppfattningar som faktiskt rådde kom upp till ytan först vid konflikter, när någon omedvetet klev över andras osynliga gränser (Clark-Parsons, 2017).

Överlag upplevde deltagarna i Clark-Parsons studie en lättnad i att umgås i en separatistisk miljö. De såg gruppen som en plats där de kunde prata fritt utan att dömas av män. Inlägg påbörjades ofta med en fras om att gruppen sågs som ett tryggt rum att ventilera, dela erfarenheter eller ställa frågor i. Gruppen fungerade även som en plats för kvinnor att diskutera

8 ämnen som annars inte får ta plats i offentlig debatt. Dock var dessa diskussioner inte alltid tillgängliga att delta i för de som inte redan är pålästa feminister och kan hantera begrepp och ideologiska principer utan problem. Gruppens administratörer sitter också på all makt. På grund av hur Facebooks gruppfunktion är skapad kan de radera inlägg, kasta ut och blockera medlemmar utan att medlemmarna har några sätt att invända eller hålla dem ansvariga om de inte håller med om deras beslut (Clark-Parsons, 2017).

Genom gruppen fick medlemmar trygghet från sexism och våldtäktskultur både online och offline (Clark-Parsons, 2017). Med våldtäktskultur menas en länk mellan sexuellt våld och ett samhälles kultur – där våld mot kvinnor normaliseras, och där både samhälle och media i hög grad förbiser det (Gålmark, 2005). Medlemmar i Girl Army använde till exempel gruppen för att hjälpa varandra att hantera sexuella trakasserier och att förflytta sig säkert från A till B i staden på ett tryggt sätt. Dock identifierade Clark-Parsons flera svagheter i denna trygghet. Facebook som plattform kan inte fullständigt skydda medlemmars personuppgifter från att röjas. Många medlemmar ansåg att anonymitet ger upphov till mångfalden av konflikter på internet och att det därför skapar en tryggare miljö om alla deltar utan att dölja sina verkliga identiteter. Dock uppstod flera kontroverser inom gruppen där skärmdumpar togs och publicerades i andra sammanhang med medlemmars riktiga namn fullt synliga. Gruppens status som hemlig gör dessutom att den inte är lättåtkomlig för kvinnor utanför dess existerande sfär (Clark-Parsons, 2017). För att kunna ansöka om medlemskap måste en först bjudas in av en gruppmedlem och sedan godkännas av administratörerna. Många lämnas utanför den trygghet som gruppen försöker kultivera, och tryggheten är inte heltäckande. Gruppens målsättning är att skapa ett tryggt rum för alla kvinnor och ickebinära individer, men Clark-Parsons märkte ett mönster av att endast ciskvinnors (kvinnor vars könsidentitet stämmer överens med det kön de tilldelats vid födseln) erfarenheter framhävs och talas om. För att kunna gå med i gruppen måste individers Facebookprofiler passera som tillräckligt feminina för att de ska släppas in, vilket kan utelämna många ickebinära personer och transkvinnor från att överhuvudtaget kunna delta. En av moderatorerna beskrev gruppen som ett växande nätverk av gemensamma vänner, vilket Clark-Parsons menar också kan bidra till att ojämlikheter i klass och rasifiering reproduceras inom gruppen (Clark-Parsons, 2017).

Clark-Parsons drog slutsatsen att Girl Army är ett utrymme med många paradoxer; både tryggt och otryggt, öppet och begränsande, inkluderande och exkluderande. Många av de strategier som används just för att säkra medlemmarnas trygghet innebär på samma gång en gränsdragning som resulterar i en viss otrygghet. Hon menar att online-miljöer aldrig kan vara

9 fullständigt trygga, utan endast kan sträva efter att bli tryggare. En insikt att bära med sig för de som försöker kultivera dessa utrymmen är att fullständig och konstant trygghet för precis alla är ouppnåelig i en digital miljö (Clark-Parsons, 2017).

3.3 Separatism på Facebook i svensk kontext

2018 gjorde Sofia Hedberg en studie som undersöker kvinnor och ickebinäras upplevelser av att delta i det könsseparatistiska forumet Växtgäris på Facebook. Hon använder sig av två insamlingsmetoder: observationer och djupintervjuer för att undersöka vad som motiverar individer att delta i dessa grupper, samt hur medlemmarna förstår rollen av könsseparatism i relation till deras medlemskap (Hedberg, 2018).

Hedbergs resultat visar att deltagarna i Växtgäris hade olika motiv för att delta i gruppen, exempelvis utbyte av information och kunskap kring växter, att kunna ansluta till andra växtintresserade, dela upplevelser och känslor av processen kring växter och få både emotionellt och praktiskt stöd. Många av deltagarna uttryckte också hur Växtgäris symboliserar en plats att få andas ut på och där man kan få undkomma förtryckande beteende som relaterar till män och andra patriarkala strukturer, såsom nedlåtande eller förminskande kommentarer. Några beskrev också en osäkerhet kring huruvida separatismen bidrog till något alls (Hedberg, 2018).

Informanterna beskrev många olika attityder till gruppens separatism, både positiva och negativa. Några drog inte någon koppling alls mellan ett tryggt klimat och exkluderingen av män utan belyste tryggheten som något som kan vara kopplat till administratörerna i gruppen. Deltagarna påpekade också att gruppens regler kan vara det som attraherar en viss typ av människor som delar gruppens värderingar eller att deltagare internaliseras av reglerna och klimatet som finns i gruppen. Hedberg menar också att de olika grupperna som ingår i gärisnätverket på Facebook och dess stora tillströmning av medlemmar symboliserar ett koncept som är reproducerbart och framgångsrikt för trygghet på sociala medier. Separatismen gör också att deltagarna känner sig tillräckligt trygga för att kunna ha mer fåniga och nördiga inslag i gruppen som till exempel humanisering av sina plantor där de tilltalar dessa med namn (Hedberg, 2018).

Hedberg drar slutsatsen att Växtgäris kan ge ett säkert utrymme för att dela information, uttrycka feministiska åsikter och nördiga uttryck för plantkärlek men också med rum för

10

begränsningar i form av identiteter och bilder på ens hem som skapar en viss typ av norm inom gruppen som kan begränsa andra medlemmar (Hedberg, 2018).

11

4 Teori

I detta avsnitt kommer vi att redogöra för de två teorier som vi kommer att använda i vår analys. Den första berör safe spaces, och den andra är Bourdieus teori om habitus och kapitalformer.

Safe spaces är ett koncept som växte fram i kvinnorörelsen och queerrörelsen i slutet av 1900-talet. Begreppet betecknar rum där marginaliserade grupper är välkomna att tala och agera fritt, forma kollektiv styrka och generera motståndsstrategier. Ett grundläggande syfte med att bygga safe spaces var att ge marginaliserade grupper utrymmen där de kan vara fria från våld och trakasserier (The Roestone Collective, 2014, s. 1346).

Vi kommer använda oss av begreppet safe spaces i enlighet med The Roestone Collectives formulering av det. Kollektivet är en författarduo som består av forskarna Heather Rosenfield och Elsa Noterman från University of Wisconsin-Madison, där namnet ”Roestone” är ett anagram av den första delen av deras efternamn. De ser safe spaces som ett levande koncept, där safe spaces består av fortlöpande sociala processer snarare än en stabil struktur som föregår sina deltagares interaktioner. Varje enskilt safe space produceras i en viss situation, i en viss tid och plats. Därför bör de analyseras knutet till sin kontext (The Roestone Collective, 2014).

Safe spaces som koncept är dock aldrig orört av det som det söker säkerhet från. De skapas som reaktion på upplevda faror och hot. Därför är det viktigt att förstå vad som konstrueras som tryggt eller farligt i en viss kontext, från en viss position. Säkerhet står generellt i kontrast mot sin motpol; ett underliggande hot om våld. Detaljerna kring vad som konstrueras som tryggt eller farligt är dock kontextberoende och socialt producerade. Rädsla inför fara begränsar vanligtvis rörlighet i offentliga rum (The Roestone Collective, 2014).

Safe spaces bör förstås som relationellt arbete. Med detta menas att safe spaces byggs upp i konstant förhandling mellan säkerhet och fara, mellan inkludering och exkludering. Kultivering av safe spaces är ”ett sätt att utöva social rättvisa som erkänner, betonar och på vissa sätt uppmuntrar sociala skillnader” (The Roestone Collective, 2014, s. 1360). I och med detta menar The Roestone Collective att begreppet har en paradoxal natur. För att kunna skapa ett utrymme som uttryckligen är till för marginaliserade grupper måste det oundvikligen dras gränser runt de grupper som ett safe space är tänkt att skydda. Det relationella arbetet innebär att de binära strukturer som marginaliserar grupper både förstärks och utmanas, på en och samma gång (The Roestone Collective, 2014).

12 För att undvika att reproducera de fördomar och den exkludering som safe spaces är tänkta att utmana, menar The Roestone Collective att safe spaces bör förstås i termer av safety from och safety for. Detta begreppspar används för att vara reflexiv i analys (samt kultivering) av safe spaces. Att undersöka vad eller vilka ett safe space ger safety from, samt vilka det ger safety for är ett sätt att länka ihop de intentioner som finns bakom ett visst safe space med de verkliga förhållanden som råder inom det. Begreppsparet kan vara ett användbart verktyg för att belysa fall där intentioner och verklighet inte stämmer överens (The Roestone Collective, 2014).

I den tidigare nämnda analysen av Facebookgruppen Girl Army med bas i Philadelphia, bygger Rosemary Clark-Parsons (2017) vidare på detta begreppspar och lägger till ännu en dimension, som hon kallar safety to. Detta betonar vikten av vad safe spaces ger sina deltagare tryggheten att göra och uttrycka som de inte känner sig trygga att göra i världen utanför. Vi kommer att använda oss av safety to för att fånga denna dimension av safe spaces även i vår analys.

4.1 Habitus och kulturellt kapital

Bourdieus nyckelbegrepp habitus är ett ord som sammanfattar de distinkta praktiker och tillgångar en viss individ har i en viss miljö. Habitus är en generativ princip som transformerar de inneboende och relationella egenskaper som ingår i en position till en smak - en ”enhetlig livsstil” (Bourdieu, 1995, s. 19). Det handlar inte enbart om vad en individ gör, utan om hur hen gör det, inte endast om vad hen uttrycker utan även på vilket sätt det uttrycks. Habitus utgör hur en individ klassificerar sin omvärld, hur hen uppfattar den och delar in den i kategorier. Beroende på vilket habitus en person bär med sig kommer denna klassificering att te sig på olika vis. Bourdieu menar att det avgörande är att skillnader mellan olika praktiker, resurser och uppfattningar i och med att de uppfattas och kategoriseras, omvandlas till symboliska skillnader som bildar ett ”verkligt språk” (Bourdieu, 1995, s. 19). Genom detta språk, som blir gemensamt bland de som delar samma habitus, kommer de lättare närmare varandra samtidigt som de tar avstånd från de som har ett annat habitus. Deras livsstil och preferenser kan i stället uppfattas som präktiga, vulgära, eller till och med onda. Språket är inte neutralt, utan präglas just av hur det används till att särskilja (Bourdieu, 1995, s. 19 - 20).

Centralt i Bourdieus teori är att vi alla befinner oss i ett socialt rum, där vi förhåller oss till varandra utifrån våra positioner i rummet. Genom denna tanke fångar han upp både klass och status i ett och samma stratifieringsbegrepp, där dessa är två olika sidor av samma mynt. Bourdieu poängterar att den centrala idéen med habitus är att det innebär det att skilja sig åt

13 bara genom att vara en individ i ett rum. Skillnaden är dock endast socialt betydelsefull när den uppfattas av någon som förmår att göra skillnad (Bourdieu, 1995).

Kulturellt, socialt och ekonomiskt kapital är beteckningar på de olika typer av tillgångar individer har med sig in i det sociala rummet av positioner, och som därmed innesluts som en del av deras habitus. Bourdieu menar att alla dessa kapitalformer kan försättas i ett tillstånd där de erkänns som värdefulla av andra inom ett visst fält, och då blir till ett så kallat symboliskt kapital. Det blir då till en viktig resurs inom just det sammanhanget, men inte nödvändigtvis i andra kontexter (Bourdieu, 1995).

För vår analys är det främst kulturellt kapital som är relevant att diskutera. Kulturellt kapital handlar om hur kulturella preferenser, klädstil, språkbruk och kunskaper markerar status. Vissa sådana anses vara finkulturella och förknippas med högre status, medan andra anses ha låg status. Det är att ha de preferenser och uttryck som (för tillfället) anammas av den högre samhällsklassen som ger en individ ett större kulturellt kapital. Exakt vad dessa preferenser består i varierar därmed beroende på tid och rum, de är inte stabila entiteter. Kulturellt kapital är framförallt något som ärvs, men kan också förvärvas under livet genom till exempel utbildning, äktenskap eller liknande. Bourdieu menar dock att just utbildningssystem och familjebildning är samhällsstrukturer som bidrar till att reproducera den ojämna fördelningen av det kulturella kapitalet i det sociala rummet (Bourdieu, 1995, s. 31).

Det centrala för vår uppsats gällande kulturellt kapital är framförallt när det övergår till att bli ett symboliskt kapital inom ett fält. Ett fält kan beskrivas som en avgränsad del av det sociala rummet. Det kan röra sig om till exempel ett konstkritikerfält, ett bagarfält eller ett queerteoretikerfält. Inom olika fält kan samma egenskap tillskrivas helt olika värden (Bourdieu, 1995, s. 97 – 98). I vårt fall rör det sig om att analysera vilka egenskaper som kan upphöjas till symboliskt kapital inom ett separatistiskt, feministiskt fält, i just de online-miljöer vi undersökt.

14

5 Metod

I detta metodavsnitt kommer vi att redogöra för hur vi tänkt igenom och genomfört olika steg i uppsatsens upplägg och analys. Vi kommer att redogöra för urval, datainsamling, operationalisering av begrepp, analysmetod, etik samt diskutera forskarens roll och begränsningar. För att kunna få en fördjupad förståelse i hur medlemmarna upplever trygghet och gemenskap i kvinnoseparatistiska Facebookgrupper kommer denna uppsats använda sig av en kvalitativ metod.

5.1 Urval

Vi valde att begränsa oss till att undersöka svenska kvinnoseparatistiska Facebookgrupper eftersom vi kände till att det finns ett stort antal separatistiska grupper på Facebook och att många är väldigt populära, med över 150 000 medlemmar. Det finns också många mindre grupper med mellan 2 000 och 10 000 medlemmar. Vårt mål var att intervjua cirka fyra personer för att få en djup förståelse av fenomenet under en relativt kort tidsram.

Eftersom studiens fokus handlar om upplevelser av trygghet och gemenskap i kvinnoseparatistiska grupper fanns det inget urvalskriterium såsom ålder, yrke eller liknande i val av informanter. Det enda urvalskriteriet för informanterna var att de skulle vara medlem i minst en (1) kvinnoseparatistisk Facebook-grupp och helst varit medlem under en längre tid, då de med ett längre medlemskap har större chans att ha en bredare och djupare uppfattning, upplevelse och erfarenhet av gemenskapen och tryggheten i grupperna. Ett bekvämlighetsurval ansågs genomförbart för denna studie då ett sådant urval handlar om att välja informanter snabbt, bekvämt och som ligger nära till hands. Dock är en känd nackdel med bekvämlighetsurval att det finns en risk att urvalet endast speglar en viss typ av grupps upplevelser (Bryman, 2012, s. 201).

Vårt första steg i urvalsprocessen var att nå ut till administratörer i två medelstora grupper, Skapargäris och Litteraturgäris, för att inte bryta mot några av gruppernas regler och för att ha administratörernas godkännande till att nå ut till deras medlemmar. Vi valde att rekrytera informanter i dessa medelstora grupper för att vårt inlägg skulle bli tillräckligt synligt och inte försvinna i större gruppers flöde, men ändå nå ut till en stor mängd potentiella respondenter. Vi fick dock enbart svar från administratörer i en av dessa grupper, Skapargäris. I Skapargäris publicerade vi en poster (se bilaga 2) där vi bjöd in till deltagande i studien och fick snabbt respons från tre personer som ville delta.

15 Ytterligare två respondenter rekryterades via bekanta som hade fått höra om vår studie och uttryckte intresse att delta. Vi tackade ja till deras deltagande eftersom vårt mål var att intervjua cirka fyra personer, och vi visste inte på förhand hur många som skulle svara på vår annons i Facebookgrupperna. Därav kan vi säga att vi gjorde ett bekvämlighetsurval. En fördel med att dessa två deltog var att de inte rekryterades från samma Facebookgrupp som de andra informanterna då dessa två var som mest aktiva i Skrivgäris och Afrogäris. Vi ansåg att detta var positivt eftersom vi därmed fick mer bredd i urvalet då de tre vi rekryterade direkt från Facebook kom från en och samma grupp.

Sammanlagt antal informanter blev alltså fem personer. Att enbart intervjua fem personer kan eventuellt anses vara få deltagare och då en begränsning av uppsatsen, men alla fem intervjuer gav tillräckligt med utförliga och nyanserade svar, och genererade tillräckligt mycket data för att vi skulle kunna genomföra en analys av fenomenet.

5.2 Operationalisering av begrepp

För att skapa en intervjuguide behövde vi operationalisera våra huvudbegrepp, gemenskap och trygghet, till konkreta frågor att ställa till våra intervjupersoner. Vissa av de frågor vi kom fram till var väldigt konkreta och rakt på sak, medan andra formulerades för att mer subtilt fånga upp upplevelser av gemenskap och trygghet utan att direkt nämna dessa ord. (Se bilaga 1 av intervjuguiden i slutet av uppsatsen.)

Vi operationaliserade trygghet genom frågor om hur bekväma våra informanter var att göra inlägg och kommentera i grupperna, och hur det skulle kännas för dem om grupperna öppnades upp för män. Tanken med den första frågan vara att få höra om eventuella osäkerheter i att delta i gruppen. Med den andra frågan ville vi fånga upp aspekter av trygghet som just separatismen ger. Vi ville se om det fanns en tydlig kontrast mellan upplevd trygghet i separatistiska online-miljöer jämfört med liknande, men icke separatistiska online-miljöer.

För att mäta gemenskap skapade vi väldigt konkreta frågor om hur våra intervjupersoner upplever gemenskapen i grupperna, samt huruvida de känner sig nära andra medlemmar i grupperna.

16 De flesta av våra frågor formulerades för att kunna fånga upp upplevelser som berör både trygghet och gemenskap på en och samma gång. Dessa frågor rörde sig om konflikter och konfliktlösning i grupperna, stämningen i grupperna, bemötande i gruppinteraktioner, hur det är att komma in som ny i grupperna, samt frågor om hur de upplever gruppernas värdegrund och vad de tycker att den har för betydelse för gruppen. Andra frågor handlade om att beskriva grupperna för utomstående, vad gruppens kvinnoseparatism innebär för informanterna, samt att beskriva vilka för- och nackdelar de ser med att exkludera män ur grupper och att ha en feministisk värdegrund i en grupp. Alla dessa frågor ställdes öppet för att inte på förhand leda in intervjupersonerna på antingen trygghet eller gemenskap, utan att låta dem själva lyfta fram det som de upplever är centralt.

5.3 Datainsamling

Datainsamlingen till denna studie har skett via enskilda intervjuer för att kunna få en så fördjupad förståelse som möjligt om informanternas subjektiva upplevelse av trygghet och gemenskap i könsseparatistiska grupper. Vi gjorde enskilda intervjuer för att ge informanterna en chans att dela med sig av sina perspektiv, reflektera över sina upplevelser under intervjun och kunna uttrycka vad som helst utan att känna sig dömda. Alla intervjuer utfördes av oss båda tillsammans.

Vi valde att genomföra semistrukturerade intervjuer, där vi utgick från en intervjuguide men hade utrymme för spontana frågor och följdfrågor, samt utrymme för informanterna att själva utveckla sina svar och leda in oss på spår vi inte på förhand förväntat oss (Bryman, 2012, s. 212). En fördel med att intervjua på detta vis är att det går att anpassa frågorna efter situationen och komma åt nyanserade dimensioner av det fenomen som studeras (Ahrne och Svensson, 2016, s. 38). Vi valde denna intervjuform just för att komma åt dessa aspekter och ge informanterna möjlighet att uttrycka sig utanför ramen av vår intervjuguide, men ändå komma åt de upplevelser vi ville få ta del av.

Alla intervjuer förutom en genomfördes via videochatt på Zoom, eftersom vi inte befann oss på samma ort som majoriteten av våra respondenter. En informant befann sig i Umeå och fick själv välja plats för intervjun, vilket blev i ett av våra hem. Det finns både fördelar och nackdelar med att intervjua via videochatt. En klar fördel är att det är enkelt att intervjua över avstånd utan att behöva resa, vilket är mer tidseffektivt och gör att det går att intervjua informanter som inte befinner sig på samma ort. Dock finns det flera problem med denna form av intervju;

17 internetuppkopplingen kan krångla, vilket kan resultera i svårigheter att kommunicera och plötsliga avbrott mitt i viktiga stunder av intervjun. Det är även svårare att läsa av varandras kroppsspråk, vilket kan göra att vissa detaljer och nyanser inte snappas upp under intervjun. I fall där intervjupersonen är blyg eller osäker kan det även vara svårare att bygga upp tillit mellan forskare och intervjuperson. Intervjuer via videochatt behöver dock inte alltid vara en nackdel. En fördel är att intervjupersonen befinner sig i sin egen hemmiljö, och får vara i sin privata zon utan att forskaren träder in där, vilket för vissa kan innebära att de upplever en större trygghet och har lättare att öppna upp sig (Lo Iacano et al, 2016).

Vi märkte inga väsentliga skillnader mellan den intervju vi genomförde på plats jämfört med resterande intervjuer via Zoom. Vi hade turen att inte råka ut för lagg under någon intervju och alla våra informanter var entusiastiska och hade inga problem med att öppna upp om sina upplevelser.

5.4 Analysmetod

Eftersom uppsatsens syfte är att undersöka och förstå medlemmarnas upplevelse av trygghet och gemenskap är den valda analysmetoden tematisk analys där fokus är på att identifiera, rapportera och analysera teman och mönster i det insamlade materialet (Braun & Clarke 2006). Utgångspunkten i vår tematiska analys har varit Braun och Clarkes artikel där de presenterar en steg-för-steg-guide för hur en tematisk analys kan gå till. Vi har också tagit inspiration från grundad metod i de första stegen av vår kodning, genom att göra en väldigt empirinära kodning där vi undvikit att utgå från teori.

Enligt Braun och Clarke (2006) är det första steget i en tematisk analys att bekanta sig med sitt material. Detta gjorde vi i form av att transkribera alla intervjuer. Vi valde att inkludera pauser, gester och skratt i vår nedskrivna transkribering för att inte missa nyanser i samtalen. Därefter läste vi igenom intervjuerna flertalet gånger för att redan här notera de första idéerna om möjliga teman och mönster. I nästa steg påbörjade vi kodningsprocessen var för sig med en väldigt initial och öppen kodning av hela vårt material med en empirinära, induktiv ansats. Vi valde denna ingång för att hålla oss nära intervjupersonernas formuleringar och upplevelser, och ta ett tydligt avstamp från dessa i vår analys. I den första kodningen kodades varje intervju för sig. Vi jämförde sedan de initiala koder vi kom fram till var för sig med varandra för att se om vi kommit fram till liknande koder, eller om vi tolkat materialet på helt olika vis. Många av våra koder kunde kombineras och förfinas redan i detta steg.

18 Därefter började vi att söka efter olika teman och kategorier genom att sortera och gruppera våra koder. Även här var vår analys induktivt driven och under det första varvet kom vi fram till ett antal empirinära kategorier och teman som vi sedan tog ett steg tillbaka från och betraktade utifrån en högre abstraktionsnivå. Under denna mer teoretiskt drivna kodning förfinades och förflyttades vissa av koderna till andra kategorier. Vi uteslöt även vissa koder som inte var relevanta för vårt syfte och frågeställning och slog samman överlappande koder, för att till sist sortera in våra kategorier under nya teman.

Vi valde att ställa upp våra teman som motsatspar, som är tänkta att illustrera de spänningar som finns i informanternas upplevelser av trygghet och gemenskap, samt de utmaningar som separatistiska online-miljöer står inför för att kultivera safe spaces. De teman vi kom fram till är Inkludering/Exkludering, Igenkänning/Avstånd och Fritt samtal/Begränsat samtal.

Dessa teman ligger nära varandra, och vi ser dem som tydligt sammankopplade, men de är ändå värda att skilja från varandra i analys. Inkludering/Exkludering handlar om vilka som inkluderas eller exkluderas ur grupperna, och Igenkänning/Avstånd belyser hur igenkänning påverkar gruppmedlemmars upplevelser av närhet eller avstånd sinsemellan, samt hur ett avstånd till mäns beteende bidrar till igenkänning mellan kvinnor och ickebinära. Fritt samtal/Begränsat samtal berör dialogen som förs inom gruppen, och vad detta betyder för vad medlemmar får trygghet att uttrycka.

I tabellen nedan finns exempel på hur vi har kodat och kategoriserat vår intervjudata. Vissa koder kommer direkt ur citat, medan andra varit mer sammanfattande. Kategorierna är även de relativt konkreta, medan våra teman har en mer abstrakt karaktär. I kodningsschemat nedan vill vi ge ett exempel på hur vi sorterat koder under kategorier, och dessa kategorier till ett av våra teman.

19

Citat Kod Kategori Tema

“Det är väldigt skönt, utan man kan liksom gå vidare i diskussionen, man slipper hela den här catch-up vad är feminism, nej vi hatar inte män, vi vill inte att alla män ska dö, utan liksom så här, då kan man liksom på en högre nivå diskutera. Äh, och det tycker jag kan vara tydligt i typ alla grupper, att äh, ah. Man har liksom det med sig allihopa på något sätt.” – Matilda Feministisk förförståelse Diskutera på högre nivå Delad förståelse Delad förståelse Inkludering/Exkludering

“Ja att man liksom förväntar sig att man ska få positivitet och stöttning men att man istället får man hat tillbaka. Det rubbar ju allt liksom tänker jag väl.” - Annie Krossade förväntningar Att få hat tillbaka Förväntningar Att möta motstånd Inkludering/Exkludering

5.5 Etiska aspekter

De etiska aspekter som har tagits hänsyn till i denna studie är Vetenskapsrådets (2002) fyra forskningsetiska principer; informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. I enlighet med informationskravet informerades intervjupersonerna om dessa etiska aspekter både innan intervjun i annonsen där vi eftersökte informanter, och återigen i början av intervjun innan vi började ställa våra frågor eller påbörjade inspelning av samtalet.

20 Samtyckeskravet handlar om att deltagarna själva har bestämmelse över sin medverkan. Det innebär att alla informanters deltagande ska vara frivilligt och att de kan avbryta sin medverkan när som helst under studiens gång. Vi informerade våra deltagare om detta, samt om studiens syfte. Eftersom vi spelade in alla våra intervjuer är det viktigt att inspelningarna hanteras utifrån konfidentialitetskravet - på ett ansvarsfullt sätt där obehöriga inte kan ta del av dem. Under arbetets gång är det enbart vi två som tagit del av inspelningarna, vilka raderades efter transkribering. Innan vi påbörjade intervjuerna informerade vi om detta och dubbelkollade att vi hade deras samtycke till att spela in intervjuerna. Vi betonade även nyttjandekravet; att informanternas uppgifter och svar enbart kommer att nyttjas i denna vetenskapliga kandidatuppsats och inte utanför den. För att ingen ska kunna spåra informationen de gett oss tillbaka till våra informanter har vi även valt att anonymisera dem i uppsatsen genom att använda pseudonymer.

5.6 Forskarens roll och begränsningar

En viktig sak att reflektera över är forskarnas roll i sin studie och hur ens förförståelse och position på olika sätt kan påverka studien. I våra roller som författare av denna uppsats är det viktigt att påpeka att vi utgörs av en man och en kvinna. Förförståelsen hos oss ser väldigt olika ut. Eftersom det fenomen vi studerar är kvinnoseparatism så är det värt att poängtera att endast en av oss har erfarenhet av detta sedan tidigare, genom medlemskap i kvinnoseparatistiska Facebookgrupper. Detta kan vara en fördel, då ett perspektiv inifrån kommer med en djupare förståelse av hur dessa grupper fungerar, vilket i vårt fall ledde till att vi kunde utveckla mer nyanserade frågeställningar och intervjufrågor. Dock kan det också vara en begränsning eftersom det är omöjligt att undvika att på förhand ha en egen uppfattning om tryggheten och gemenskapen i dessa grupper, som inte bör tas för given.

Att som man undersöka kvinnoseparatism kan på flera sätt vara problematiskt, då det rör sig om utrymmen där män inte har tillträde. En viktig etisk aspekt för oss var därför att all kontakt med Facebookgrupperna inför intervjuerna skedde utan att vår manliga part såg någonting av gruppernas innehåll. Vi var medvetna om att det under intervjusituationen fanns en risk för att en mans närvaro skulle göra att informanterna skulle känna sig begränsade när de uttrycker åsikter och erfarenheter om exkludering av män, till exempel att de skulle uppleva det som ett ifrågasättande av deras deltagande i kvinnoseparatism. Vi var noga med att ställa öppna frågor och ha ett empatiskt förhållningssätt under intervjuerna för att minimera denna risk. Eftersom vi inte ställde känsliga eller utelämnande frågor ansåg vi att det trots problematiken var viktigt

21 att vi båda deltog i intervjuerna, för att kunna hjälpa varandra och få ut så mycket av intervjuerna som möjligt.

Det enda vi explicit lade märke till under intervjuerna av att en mans närvaro påverkade situationen skedde under en intervju där intervjupersonen sade att det inte rör sig om alla män, efter att ha uttryckt att det var skönt att för en gångs skull ha en plats där kvinnor och ickebinära inte behöver ta hänsyn till mäns åsikter. Det är mycket möjligt att detta hade mer att göra med en mans närvaro än intervjupersonens faktiska uppfattning. Överlag upplevde vi dock inte att någon av våra informanter kände sig obekväma i intervjusituationen, alla hade mycket att säga och pratade fritt om sina upplevelser.

På det stora hela ser vi våra olika positioneringar som en fördel, eftersom vi gick in i studien med olika typer av frågor och perspektiv som vi kunde kombinera till en balanserad helhet. Under intervjuerna kom vi till exempel på olika typer av följdfrågor som inte var uppenbara för den andre att ställa. Med ett perspektiv inifrån kunde mer specifika frågor ställas om grupperna, som någon utifrån inte hade haft tillräckligt med förkunskap att tänka på. Från perspektivet utifrån kunde mer klargörande frågor ställas, som annars hade kunnat uppfattas som alltför uppenbara, även om det gav mycket att få svar på dem.

Ett kriterium för de informanter vi intervjuade var att de skulle ha varit medlem i kvinnoseparatistiska grupper en längre tid för att kunna dela med sig av hur de upplever trygghet och gemenskap i dessa grupper med en fördjupad förståelse. En begränsning med detta kan vara att vi inte får chansen att fånga upp de medlemmar som lämnat grupperna, vilket kan ha kopplingar till hur de upplevt gemenskap och trygghet. Vi missar även att höra ifrån de som är mitt uppe i sin allra första upplevelse av kvinnoseparatistiska grupper och skulle kunna ge en annan sida av gemenskap och trygghet.

Av de fem personer vi intervjuade kände en av oss två av dem sedan tidigare. Att intervjua två bekanta kan göra att de är mer bekväma med oss som intervjuare och då öppnar upp sig mer. Dialogen kan då utspela sig på ett annorlunda sätt än med de tre personerna som vi inte kände sen tidigare. En nackdel med att intervjua bekanta kan vara att intervjun blir mindre formell, och att vissa nyanser i samtalet lättare råkar tas för givna. I vårt fall upplevde vi inte att detta hände i någon hög utsträckning, eller påverkade datamaterialets kvalitet. Vi fick ut lika mycket av alla intervjuer.

22

6 Analys

I detta avsnitt kommer vi först att presentera och redogöra för de mönster vi har märkt gällande våra teman och diskutera dessa med utgångspunkt ur våra informanters citat, och koppla det till tidigare forskning genomlöpande i texten. Sedan kommer vi att koppla dessa resonemang till Bourdieus habitusbegrepp och The Roestone Collectives begrepp om safe spaces.

När vi talar om icke-vita individer i analysen använder vi oss av begreppet rasifiering. Detta begrepp är tänkt att fånga hur människors föreställningar och fördomar om ras påverkar deras syn på olika etniska grupper och på samhället, och genom detta skapar en distinktion mellan ett ”vi” och ett ”dem”. Vi har valt att använda oss av begreppet eftersom det innebär ett avståndstagande från antaganden om att ras existerar objektivt. Rasifierade individer tillhör de grupper som utsätts för denna typ av stereotypt tänkande (Garner, 2009, s. 3).

6.1 Inkludering/Exkludering

Den grundläggande premissen med separatistiska grupper innebär exkludering, i syftet att stärka och skydda de som inkluderas inom gruppens murar. Men även inom grupperna märkte vi en överhängande spänning mellan inkludering och exkludering. Å ena sidan beskriver våra intervjupersoner grupperna som öppna och välkomnande, som en plats där alla tjejer och icke-binära får ta plats och uttrycka sig. Å andra sidan sker ständigt exkludering genom ett flertal mekanismer.

Delad förståelse är en av de faktorer som våra intervjupersoner upplever trygghet och gemenskap genom. De söker sig alla till grupper som centrerar kring specifika intressen eller livserfarenheter och det är i dessa grupper de känner sig som tryggast. Men det är inte enbart en delad förståelse av dessa intressen som bidrar till upplevelser av trygghet, utan en delad förståelse av separatismen i sig. Matilda beskriver detta på följande vis:

För att jag tänker att förutom att man delar gemensamma intressen så tänker jag att man har något mer gemensamt om man väljer att gå med i en könsseparatistisk grupp. För då tänker jag att det finns, ah men några bakomliggande feministiska tankar eller jämställdhetstankar eller bara liksom det här […] - Matilda

Just en gemensam feministisk grund och ideologisk syn är någonting som alla informanter poängterar är viktigt för dem och får dem att kunna slappna av. Matilda förklarar att det är väldigt skönt för henne att slippa behöva förklara och argumentera för feminism och att hon tycker att det är tydligt att det finns en slags feministisk förförståelse inom de separatistiska

23 grupper hon är med i. Dock gäller detta inte alla grupper. De två största separatistiska grupperna på Facebook, Pink Room och Honey and the Bees beskrivs av våra informanter som ej uttalat feministiska, och till och med som platser där feminism ifrågasätts av vissa medlemmar.

[...] eftersom feminismen, det är så stort debatterat ämne, även i en kvinnoseparatistisk grupp vilket chockar mig så himla mycket, att det fortfarande liksom är… folk har olika åsikter om det typ bara ’jag är inte feminist för jag är inte manshatare’, och man bara ’aa men då vet du inte vad det är då.’ - Annie

Just detta med att “veta vad feminism är” är någonting som flera av våra informanter beskriver som en förutsättning för att vara med i en separatistisk grupp. Elvira menar att medlemskap är lika med att skriva under på gruppens värdegrund, och Annie förklarar att bara genom att söka sig till en grupp fri från män borde en få en tankeställare om varför det behövs sådana utrymmen. Det finns förväntningar på att alla som blir medlemmar i dessa grupper ska ha en delad förståelse av vad separatism och feminism innebär. När dessa förväntningar inte uppfylls kan det uppstå konflikter, och som Annie beskriver det, chock. Vidare beskriver hon både styrkorna med att ha en delad förståelse och de problem som kan uppstå när det inte finns en sådan.

Ja, att man liksom ska kunna föra dialoger och diskussioner, och att man vågar ha en förväntning av att personen man ställer den till har nån aning om vad man pratar om. Då är det ju oftast syftet eller ämnet i gruppen då. Det är ju det som blir problemet med dom här stora grupperna att det finns ju inget mer syfte än att kvinnor och ickebinära får vara med i gruppen, då kan det ju komma vad för inlägg som helst. - Annie

Men att nå en delad förståelse är inte alltid enkelt. Även när grupper beskriver sin värdegrund som feministisk är det inte alltid tydligt exakt vad som menas, eftersom alla kan tolka feminism på olika vis, eller som Ester beskriver det, “man kan ju vara feminist på tusen olika sätt.” Vilken slags feminism som gruppen utgår från är oftast inte definierat i deras beskrivning. Det kan då uppstå problem när medlemmar förväntar sig att alla utgår från samma feministiska grund och förståelse och detta inte stämmer överens med verkligheten.

Bara att definiera exakt vilken feminism som råder inom gruppen skulle dock bidra till att vissa individer exkluderas, ett problem som redan råder inom grupperna. Det finns förväntningar på att medlemmar ska ha en grundläggande feministisk skolning redan när de går med, vilket gör att grupperna inte alltid är tillgängliga för de som inte redan är pålästa om feminism och kan förstå och använda sig av en feministisk vokabulär.

24 Men alltså jag tänker att många som är i gäris-och-ickebinärisgrupper är ändå insatta i liksom, ah men den typen av frågor och liksom är i sig väldigt intersektionella och, ah, feminister. Och att Pink Room bara är liksom, lite vem som helst kan gå med. - Julia

Julias citat belyser vikten av att vara insatt i feministiska frågor för att fullt ut kunna delta i gärisgrupper, och i kontrast till de större grupperna där vem som helst kan gå med, något som majoriteten av våra informanter ser som en källa till ett otryggt klimat inom de större grupperna. Men att ställa det kravet på medlemmar innebär en exkludering, där de som inte behärskar feministiska begrepp har svårare att delta i diskussioner och till och med kan känna att dessa rum är otillgängliga till att börja med. Elvira har valt bort grupper med en starkt uttalad feministisk ambition bland annat för att de har haft ett väldigt akademiskt språk, vilket hon anser ofta kommer hand i hand med en bemästrande ton. Elvira lyfter ett exempel om en grupp som i sin beskrivning tar upp postkolonial teori, något som de flesta inte är bekanta med utan att ha gått universitetsutbildningar som direkt berör det. Även om hon själv var påläst om det kände inte heller Elvira för att gå med i den gruppen just för att hon förväntade sig att kravet som ställs på medlemmars kunskapsnivå skulle innebära ett dömande klimat.

I Clark-Parsons (2017) studie förekom också detta problem. Även Girl Army var otillgänglig för de som inte behärskar feministiskt språkbruk och teori, vilket kan exkludera de som inte har högre utbildning som berört dessa ämnen.

Matilda uttryckte att hon har en viss rädsla för att bli dömd för att det hon skriver kanske inte uppfattas som “tillräckligt feministiskt.” Vidare lyfter hon att oavsett vilken åsikt det berör finns det dem som har mer extrema åsikter och att när dessa hörs mest kan det bidra till att de som inte är “lika extrema” inte heller är “lika äkta i sina åsikter.” Elvira menar att i grupper med väldigt starka politiska ambitioner brukar det uppstå ett klimat där det finns ett förutbestämt “rätt och fel” som inte går att debattera om. Matilda uttrycker även att det borde finnas en större öppenhet “kring att våga uttrycka funderingar” om feminism. Hon vill inte att en starkt uttryckt feminism ska skapa hinder och begränsningar för de som inte är insatta, så att de inte vågar delta i grupperna.

Grupperna kan vara otillgängliga och exkluderande även på grund av att vita kvinnors upplevelser är de som lyfts mest inom dem, och uppfattas som mest legitima. Annie upplever att hon som svart kvinna i högre grad ifrågasätts och tystas ned när hon tar upp rasistiska incidenter i de stora grupperna. Därför har hon sökt sig till Afrogäris, en kvinnoseparatistisk grupp enbart för svarta kvinnor och ickebinära.

25 Det var också den här problematiken och man inte vågar öppna upp sig där man är rädd för att få reaktioner från vita priviligierade tjejer som typ ifrågasatt ens åsikter [...] Vill man liksom lägga ut ett…jamen ett inlägg bara ’aa jag tror jag blev diskriminerad av min arbetsgivare’ på dom här stora grupperna så kan man istället bli ifrågasatt istället för att liksom få pepp. Man kan inte förvänta sig att folk kan förstå där. - Annie

I de stora grupperna kan hon inte förvänta sig förståelse kring upplevelser som att bli diskriminerad av sin arbetsgivare eller att ha rasistiska svärföräldrar, utan möts i stället av motstånd. För att få den trygghet och gemenskap som vita kvinnor får ut av de allmänna separatistiska grupperna behöver rasifierade kvinnor alltså skapa ännu ett lager av separatism.

Hur ska vi då förstå spänningen mellan inkludering och exkludering som våra informanters upplevelser belyser? Ett sätt att se det på är att individer träder in i dessa utrymmen med ett visst habitus, en position utifrån vilken de uttrycker sig samt tolkar och kategoriserar omvärlden (Bourdieu, 1995). Detta tar sig uttryck i de här grupperna när en viss förkunskap om feminism förväntas eller krävs. Det resulterar i ett klimat där de som delar samma “feministiska habitus” känner sig inkluderade och trygga, och har det lätt att bygga en gemenskap, medan de som kliver in med ett annat habitus i stället exkluderas och begränsas. Det blir ett klimat där de som har funderingar om feminism eller saknar kunskap och utbildning om feministisk terminologi och teori utesluts ur samtal eller inte känner sig välkomna att delta i gruppen överhuvudtaget. Egenskaper som rör just behärskning av feministiskt språk och teori är inom gäris-och-ickebinäris-grupperna högt värdesatta. De ingår i ett kulturellt kapital som inom det separatistiska, feministiska fältet som dessa grupper utgör, upphöjs till ett symboliskt kapital. I de större grupperna Pink Room och Honey and the Bees värdesätts inte dessa egenskaper på samma sätt. Dock upplevs de inte heller av våra informanter som lika trygga och inkluderande som gärisgrupperna. Detta skapar en spänning, där en viss exkludering verkar behövas för att medlemmar ska kunna uppleva mer trygghet.

Som The Roestone Collective poängterar sker det i skapandet av safe spaces en ständig förhandling mellan just exkludering och inkludering (The Roestone Collective, 2014). I alla de grupper som våra informanter talat om finns en uttalad intention att skapa en miljö där alla kvinnor och ickebinära ska inkluderas. Det är denna breda grupp som Facebookgrupperna försöker skapa safety for. Dock ställer många in sig på att denna safety for också alltid innefattar feminister, eftersom de uppfattar det som en feministisk handling i sig att söka sig till en separatistisk grupp. I Pink Room och Honey and the Bees är detta dock inte fallet. Dessa

26 grupper har inte en uttalad feministisk ambition och många av deras medlemmar ifrågasätter feminism.

I gärisgrupperna finns det på samma vis inte alltid en safety for när det gäller kvinnor och ickebinära som kommer in utan en feministisk skolning. Dessa grupper uttrycker i sin värdegrund att de vill skapa en trygg miljö genom feminism och antirasism, men denna trygga miljö skapas egentligen bara för de som har förförståelse eller kunskap om feminism och alla dess begrepp. De som inte delar detta feministiska habitus får inte uppleva den trygghet som de andra upplever.

På grund av den rasism som rasifierade kvinnor utsätts för i grupperna exkluderas även de från att ingå bland dem som gruppen ger safety for. De får inte utrymme att prata om sina upplevelser utan att ifrågasättas och förminskas. Det blir här tydligt att vita kvinnor uppfattas som normen, och att det safety for som uppstår i praktiken utgår från deras upplevelser. Detta problem finns i alla grupper, trots de ambitioner om antirasism som råder i gärisgrupperna. Även där lyfter våra informanter rasism som den största källan till konflikter. Det är först när rasifierade kvinnor skapar egna grupper som centrerar kring deras upplevelser och prioriterar deras trygghet som de upplever trygghet.

Den paradox som uppstår är att det är en väldigt stor utmaning att skapa en trygg miljö utan att exkludera vissa från den. De grupper som våra informanter upplever som mest trygga är just gärisgrupperna, som genom sin värdegrund och de krav som ställs på medlemmars förkunskaper exkluderar vissa samtidigt som det skapar förutsättningar för att de som inkluderas ska känna sig trygga.

6.2 Fritt samtal/Begränsat samtal

Inom Facebookgrupperna sätter medlemmar och administratörer hela tiden gränser för vilken typ av samtal som kan föras. Det varierar mellan grupperna vilken typ av samtal som förs, och vad som känns tryggt för medlemmar att uttrycka och diskutera. En tendens vi märkte var att ett helt öppet ämne kan begränsa hur dialogen förs. Att fokusera på ett specifikt ämne verkar förvisso leda till färre konflikter och tryggare upplevelser av att delta i gruppen, men sätter betydligt striktare ramar för vilka samtal som kan föras.

I de största grupperna finns inget specifikt fokusområde, utan medlemmar får prata fritt om vad de vill. Elvira beskriver dem som stora tjejgrupper som diskuterar allt möjligt, men framförallt “saker som typ ‘tjejer’ generellt är intresserade av.” Att det är så fritt uppfattas dock inte alltid

27 som positivt av våra informanter, utan snarare som en källa till konflikter och drama. Till exempel beskriver Julia Pink Room som “allt man någonsin kan tänka sig och inte vill tänka sig.” Hon anspelar här på de hätska politiska diskussioner som pågår i Pink Room, och som även förekommer i Honey and the Bees. Alla våra informanter beskriver dessa grupper som platser med hårt klimat, där medlemmar frekvent uttrycker rasistiska, homofoba och sexistiska åsikter. Elvira beskriver stämningen som uppstår på följande vis:

I de här större grupperna är det ju ofta väldigt dålig stämning, i alla fall på liksom… jo men det är ofta ganska dålig stämning, det är ofta ganska så här hård ton och det är mycket, (skratt) alltså mycket attack typ. - Elvira

Våra informanter trycker på att när det blir väldigt många medlemmar i en grupp leder det oundvikligen till en enorm variation av åsikter, och därmed till fler konflikter. Att det blir så konfliktfyllt är en anledning till att de inte gör inlägg eller kommenterar särskilt ofta i dessa grupper, eftersom de då måste göra sig beredda på att bli attackerade. Storleken och öppenheten fungerar båda som hinder mot att delta aktivt. De nämner också att trots att det finns regler så följs de inte alltid, och de gissar att det är svårt för administratörer att kontrollera alla medlemmar. Det är först vid riktigt stora konflikter som de märker av att administratörer ingriper, genom att rensa kommentarsfält och kasta ut medlemmar som utsatt andra för kränkningar. Elvira beskriver problemet i citatet nedan.

[...] det är ju dessutom uttalat att så här nä men det ska inte pratas politik i de här grupperna men sen så gör ju det hela tiden ändå så det är någonting som inte hålls så hårt på förutom när det blir stora liksom grejer kring de diskussionerna. - Elvira

Matilda menar att när hon inte vet vilka värderingar hon ska förvänta sig av andra medlemmar upplever hon inte samma trygghet. Även Elvira uttrycker att stora grupper inte är lika trygga för henne. Hon menar att styrkan i grupperna är att dela upplevelser med varandra, men att det är svårt att göra detta på ett tryggt vis när det “är så himla stort.”

Att just få dela upplevelser med varandra är något som alla informanter beskriver att de vill få ut av deltagandet i grupperna, oavsett om det rör sig om hobbys eller mer känsliga ämnen. Att göra detta i stora grupper upplever de dock som svårt. Julia sammanfattar tydligt detta resonemang när hon jämför Pink Room med Streetgäris, och betonar vikten av att ha liknande åsikter för att uppnå ett tryggt klimat.