Någonting som alla våra informanter uppger är viktigt för deras upplevelser av gemenskap och trygghet är att känna igen sig själva i de andra gruppmedlemmarna. Denna känsla av närhet uppstår när de utbyter gemensamma erfarenheter och intressen, men uppkommer också när det blir tydligt att de alla möter motstånd utifrån. Dock uppstår avstånd mellan
medlemmar när interna strider tar över, och när vissa populära profiler är de enda som tydligt syns inom gruppen.
[...] det är skönt att ha liksom en plattform där man kan skriva med andra liksom som, aa men det känns skönt liksom när man lever i samhället vi lever i, att ha en plats där man kan vända sig och dela erfarenheter. - Ester
Just att känna igen sig i andras problem och upplevelser är något som inte bara Ester, utan alla våra informanter lyfter som viktigt för att de ska känna sig trygga i grupperna, och som gör att grupperna kan ha en stark gemenskap trots att medlemmarna inte känner varandra utanför gruppen. Grupperna blir en plattform för dem att dela erfarenheter med varandra och kunna vända sig till varandra för hjälp och förståelse. Något som Matilda poängterar är vikten av att de som kommenterar känsliga inlägg själva har liknande upplevelser.
[...] det känns som att det finns en ton som säger att om du inte har varit med om liknande så vill jag inte ha dina tankar och åsikter, vilket jag tänker typ är helt förståeligt på ett sätt för man vill inte ha någon annans spekulationer, utan man vill hitta folk som man kan få stöd av som har varit med om liknande. - Matilda
32 En vanlig källa till konflikt inom grupperna är dock när ett sådant tolkningsföreträde inte lämnas, vilket ofta sker när det rör sig om rasifierade kvinnors erfarenheter. Annie känner ett avstånd till grupper som Pink Room och Honey and the Bees just för att vita kvinnor tar över dessa samtal utan att ha erfarenhet av de som diskuteras. Annies upplevelser gällande rasism kan liknas med Clark-Parsons resultat (2017) där hon märkte att endast ciskvinnors erfarenheter fick ta plats inom gruppen hon studerade. Individer med en normativ identitet framhävs och tar som mest plats i både hennes och vår studie. Annie vänder sig därför till grupper som Afrogäris, eftersom dessa känns som tryggare forum just på grund av att alla där kan känna igen sig i de upplevelser som pratas om, eller i alla fall kan förstå dem, vilket hon beskriver i citatet nedan.
Även fast folk gör inlägg i dom här små grupperna och man inte kan liksom relatera så vet man i alla fall vad dom pratar om, och bara det är ju en trygghet, att ’jag hör vad du säger, jag fattar precis vad du menar, jag har inte varit med om det här men jag vet att det sker’. - Annie Denna typ av förståelse beskriver Annie som ett systerskap som bildas inom Afrogäris. Även Ester ser gemenskapen som uppstår i gärisgrupperna på ett liknande vis, och menar att när hon ber om råd i grupperna känns det “som att gå till en syster och fråga.” Elvira menar att grupperna i sig är identitetsskapande.
[...] det är jättemånga som lägger supermycket tid och är jätteengagerade i de här grupperna och det gäller alla, att det är väldigt identitetsskapande för många tror jag, för att det är, eller det är ett jätteviktigt sammanhang för jättemånga.” - Elvira
Men att komma in i gruppernas gemenskap kan vara en utmaning. Julia menar att vissa blir populära profiler inom gruppen, och syns tydligare än andra, och även får mer uppmärksamhet genom fler kommentarer och likes. Annie uttrycker att hon i stora grupper känner sig som “en i mängden.” Elvira menar att nya medlemmar kan behöva “jobba sig upp ganska mycket i gruppen för att typ bli ‘erkänd’” och att hon själv inte orkat göra det, utan håller sig i bakgrunden. Överlag beskriver alla grupperna som utrymmen där alla blir sedda. Men de uttrycker ändå de svårigheter som finns i att bli sedd, och väljer själva att ta en passiv roll och i första hand ta del av vad andra skriver.
En stor faktor som bidrar till igenkänning inom grupperna för våra informanter är det avstånd som de känner till män. Ester uttrycker detta på följande vis:
33 Ja som jag har sagt tidigare så är det ett tryggt rum, som att sitta i ett rum med vänner typ såhär, folk som har varit med, eller är, vet exakt hur det är att leva i en värld som är liksom patriarkal. - Ester
Att världen utanför grupperna är patriarkal är något som knyter samman individer inom grupperna. Detta stämmer väl överens med Dahl Crossleys resultat, där hon belyser att oron för trakasserier online stärkte banden mellan deltagarnas i hennes studie (Dahl Crossley, 2015) Matilda menar att det är svårt att konstant orka kämpa för sin plats i icke separatistiska miljöer, och att en fördel med att ha separatism är att inte behöva göra det. Hon var med i en kristen Facebookgrupp för både män och kvinnor, men i denna uttryckte män sexistiska åsikter som “var så tröttsamma att få höra om och om och om igen.” Efter en särskilt hätsk diskussion fick hon en inbjudan till Kristna gäris-och-ickebinäris, som precis hade skapats som en reaktion på det hårda klimatet för kvinnor i den första gruppen.
Avståndet till män blir dock som tydligast när män sexualiserar kvinnor. Elvira tar upp mäns sexskämt och sexuella referenser som en källa till obehag, och menar att separatistiska grupper är en tryggare miljö för henne just för att det känns lugnare när hon inte behöver se dessa. Julia nämner den manliga blicken som något hon konstant är medveten om, men som är väldigt skön att slippa tänka på i de separatistiska grupperna. Hon menar att det i Facebookgrupper med både män och kvinnor blir väldigt utseendefixerat på grund av hur män beter sig.
[...] det är många gånger det blir diskussioner kring, alltså jag vet att när kvinnor har lagt upp inlägg att det blir såhär, att jag ser att admin får gå in och bara så här ”det här är ingen dejtingsida” liksom. För att så många män har skrivit åt typ ändå och typ bara ”ah men fan vad snygg” [...] - Julia
I Clark-Parsons (2017) resultat visade det sig att något medlemmar fick ut av kvinnoseparatistiska grupper var att få trygghet från sexism och våldtäktskultur, vilket vi också ser i våra resultat, specifikt gällande mäns sexualisering av kvinnor. Även Hedberg (2018) och Dahl Crossley (2015) såg liknande mönster i sina studier.
Intentionen med att ha kvinnoseparatistiska Facebookgrupper som vi kan urskilja är just att skapa safety from mäns sexism och sexualisering av kvinnor (The Roestone Collective, 2017). Våra informanter upplever att trygghet skapas genom att ta avstånd från män. Genom att göra detta uppstår också igenkänning mellan gruppernas medlemmar, eftersom de alla i livet utanför
34 befinner sig i en patriarkal värld. Genom att utesluta män möjliggörs ett klimat där kvinnor får utrymme att nyttja sitt tolkningsföreträde utan att män tar över.
Viktigt att lyfta dock är att rum där kvinnor får safety from män inte automatiskt leder till att alla kvinnor får möjlighet att ta plats. Inom grupperna skapas avstånd mellan vita och rasifierade kvinnor genom att vita kvinnor inte lämnar tolkningsföreträde, och ifrågasätter rasifierade kvinnor på ett liknande sätt som män ifrågasätter kvinnor. I grupper som Afrogäris handlar safety from inte bara om att få trygghet från män, utan även från vita kvinnor och ickebinära. Avstånd uppstår också när det uppstår en hierarki inom grupperna, där vissa “blir erkända” och populära, medan andra inte vågar ta plats. Men även när detta sker upplever våra informanter inte grupperna som direkt otrygga miljöer, utan snarare att gemenskapen försvagas. Detta kan liknas med Hedbergs studie, där hon menar att bilder på medlemmars hem skapar en norm där bara en viss typ av hem belönas med likes och kommentarer, vilket kan kopplas till medlemmars klass och ekonomiska förutsättningar (Hedberg, 2018).
35
7 Diskussion
Syftet med denna studie var att utforska hur deltagare i kvinnoseparatistiska online-miljöer upplever trygghet och gemenskap inom sina grupper, samt att identifiera vilka utmaningar som finns i att kultivera safe spaces inom grupperna. Som redskap för att göra detta hade vi tre frågeställningar.
Hur upplever medlemmar trygghet och gemenskap inom de olika kvinnoseparatistiska Facebookgrupperna?
Det varierar starkt mellan de olika kvinnoseparatistiska Facebookgrupperna i hur trygghet och gemenskap upplevs. Våra informanter upplever en större gemenskap i de mindre gärisgrupperna, samt i de grupper där de som allra mest relaterar och identifierar sig i andra medlemmars upplevelser. När det gäller trygghet upplevs Pink Room och Honey and the Bees som i hög grad otrygga miljöer, medan våra informanter ser gärisgrupperna som trygga miljöer där de möter positivitet, stöd och pepp.
Hur skapas safe spaces i könsseparatistiska online-miljöer genom medlemmars aktiviteter och utformning av grupper/forum?
Safe spaces skapas genom att medlemmar delar en förståelse av feministiska värderingar och språkbruk, samt en gemensam upplevelse och frustration kring hur det är att leva i ett patriarkalt samhälle. Även genom stöttande samtal och ett utbyte av erfarenheter, kunskap och information formar de safe spaces. Tydliga regler och moderering av diskussioner av administratörer bidrar också till att forma utrymmen som medlemmar i hög grad upplever som trygga.
Vilka utmaningar finns i att skapa trygghet och gemenskap i könsseparatistiska online-miljöer?
Utmaningar i att skapa trygghet och gemenskap är att grupperna kan vara otillgängliga för de som inte redan behärskar feministisk terminologi och teori. Ännu en utmaning är att rasifierade kvinnor, särskilt i de stora grupperna, ifrågasätts och förminskas till den grad att de skapar egna separatistiska rum där även vita kvinnor och ickebinära utesluts. Att uppnå trygghet och gemenskap utan att samtal begränsas är också det en utmaning. I stora grupper med fritt samtalsämne begränsas samtal av ett otryggt samtalsklimat präglat av hätska politiska,
36 värdeladdade diskussioner, vilket våra informanter upplever som alltför otryggt att delta i aktivt. Små grupper med ett strikt ämnesområde är miljöer våra informanter upplevde som tryggare, men i dessa grupper sätts gränser för vad som kan uttryckas inom grupperna, som kan begränsa vilka samtal som kan föras och vilka som känner sig trygga att ta del av dem.
De resultat vi har kommit fram till stämmer väl överens med Clark-Parsons resultat från 2017. Både i Girl Army och de svenska Facebookgrupper våra informanter pratat om dras ständigt osynliga gränser som alla medlemmar förväntas förstå och respektera. När konflikter uppstår blir det dock tydligt att alla inte delar samma uppfattning om vilka gränser som gäller, och som borde dras. Även gruppernas otillgänglighet för de som inte är bekanta med feminism stämmer överens med hennes resultat (Clark-Parsons, 2017). Vi ser ett mönster där en behärskning av feministiskt språkbruk och teori upphöjs från ett kulturellt till ett symboliskt kapital inom kvinnoseparatistiska onlinemiljöer, och där detta sätter gränser för vilka som inkluderas eller exkluderas från grupperna. Medlemmars kulturella kapital och habitus formar också hur samtal i grupperna förs och tolkas, och begränsar hur medlemmar kan interagera med varandra (Bourdieu, 1995).
Clark-Parsons såg en ojämlik struktur inom Girl Army genom att ciskvinnors upplevelser framhävdes och utgjorde normen, och hon misstänkte att liknande processer gällande klass och rasifiering pågick (Clark-Parsons, 2017). I våra resultat blev det tydligt att rasifierade kvinnors upplevelser inte uppmärksammas, och snarare ifrågasätts av vita kvinnor. Detta har skapat en situation där rasifierade kvinnor känner sig tvungna att kultivera egna safe spaces, eftersom de inte får safety to att uttrycka sig fritt och slippa rasism. Trots gruppernas målsättning att ge safety for till alla kvinnor och ickebinära, så inkluderas inte rasifierade kvinnor i detta i praktiken, utan de söker snarare safety from även från vita kvinnor utöver män (The Roestone Collective, 2014).
Resultaten stödjer också Lemieuxs studie om ensamhet och gemenskap i online-miljöer. Våra informanter poängterade gruppernas betydelse som ett socialt sammanhang för just ensamma individer (Lemieux et al, 2013). När det gäller vad medlemmar får ut av att vara i kvinnoseparatistiska onlinemiljöer liknar våra resultat både Clark-Parsons (2017) och Hedbergs (2018) studier. Alla resultat visar på att dessa miljöer ger kvinnor och ickebinära en trygg plats att andas ut och inte behöva tänka på sexism, sexualisering och patriarkala samhällsstrukturer, och samtidigt få stöd av varandra. Dahl Crossley beskriver också behovet av feministiska forum som tillflyktsplatser för kvinnor att just få andas ut. Hon märkte att oro för trakasserier stärkte
37 banden mellan kvinnorna i feministiska forum, och vi har märkt en liknande tendens hos våra informanter (Dahl Crossley, 2015). De upplever en starkare gemenskap när de kan relatera till varandras negativa erfarenheter av att sexualiseras och ifrågasättas av män online och i verkliga livet.