Fysionomisk myrtyp

Om TYP AV SEMIAKVATISK MARK = 1 Myr bestäms den Fysionomiska myrtypen. Ytan kan klassas som en blandad

karteringsenhet och täckningsgraden av nedanstående kategorier anges i procent. Om endast en typ ingår anges 100 %. Den fysionomiska myrtypen avser enbart den del av polygonen som är semiakvatisk, alltså exklusive eventuell avvikande andel.

Klass Andel Anmärkning

Ristuvevegetation 0 – 100 %

Andelar av den semiakvatiska delen av polygonen, dvs. eventuell avvikande andel ingår inte.

I formuläret har Ristuvevegetation förkortats till Ristuveveg Fastmatta 0 – 100 % Mjukmatta 0 – 100 % Lösbotten 0 – 100 % Flarkgölar 0 – 100 % Gölar 0 – 100 % Sumpkärr 0 – 100 %

Definitioner

Allmänt om fysionomisk myrtyp

Fysionomisk myrtyp innebär en indelning av myrmarkers växtlighet med avseende på myrens fysionomi och bärighet. Myrväxtsamhällena indelas i fem huvudgrupper: ristuvesamhällen, fastmattesamhällen,

mjukmattesamhällen, lösbottensamhällen och sumpkärr. Trädklädd myrmark är vanligtvis av typen fastmatta eller ristuvevegetation. Andra fysionomiska typer kan förekomma. På grund av att träden ofta skymmer marken måste omgivningen användas som stöd vid tolkningen.

Ristuvevegetation

Risvegetation dominerar fältskiktet. Ristuvsamhällen bildar ofta men inte alltid höghumifierad torv och kan finnas i både mossar och kärr. Ristuvedominerad vegetation är vanlig i mossar och på strängar och tuvor i blandmyrar. Ristuvedominerade kärr förekommer men är i kärr vanligast som s.k. myrkantsvegetation.

Fukthedar kan ha vegetation som i flygbilderna är svåra att skilja från ristuvevegetationen. Gränsdragningsproblem mellan myr och fastmark förekommer här.

Anmärkning: Ristuvevegetation benämndes tidigare (2003 – 2004) Risdominerad fastmatta i NILS.

Fastmatta

Fastmatta är en del av en myr där torvytan oftast är blöt men sällan står under vatten och där växtligheten vanligen bildar ett förhållandevis bärkraftigt underlag p.g.a. en riklig förekomst av jordstammar och rötter strax under markytan. I bottenskiktet finns bl.a. rostvitmossa Sphagnum fuscum. Typiska växter är tuvull och tuvsäv, i kärr också bl.a. blåtåtel och trådstarr. Fastmattor är vanliga i sluttande kärrmarker som mest förekommer i höjdlägen. Även torrare myrpartier med fast, sammanhängande mossdominerad vegetation, med god bärighet räknas in. Ibland har fastmattorna tydliga inslag av bl.a. ljung, hjortron och kråkbär eller små tallar (NILS

fältmanual). En vitmossedominerad fastmatta med flaskstarr, Carex rostrata, får en vit baston med inslag blått från flaskstarren i IRF-bilderna.

Mjukmatta

Mjukmatta är en blöt myrmark med sammanhängande, vanligen mossrik vegetation av låg fasthet. Fältskiktet är ofta glest, med bl.a. starr eller ull. I bottenskiktet finns bl.a. drågvitmossa Sphagnum pulchrum och sotvitmossa S. Papillosum. I norra Sverige förekommer även Sphagnum jensenii och lindbergii. Mest typiska är gungflyn, som flyter på vatten eller lös gyttja. De flesta mjukmattor innehåller rotstockar och andra underjordiska växtdelar, vilkas luftvävnader gör dem flytande. De ger också mjukmattan en viss seghet, så att den som beträder den sjunker bara ned måttligt. Mjukmattor finns dels i de flesta större eller djupare mossehöljor, dels i många kärr, särskilt i blöta sänkor och intill tjärnar och de kan finnas både som strängar och plan, flarkar eller höljor. Mjukmattor av brunmossor är mörkt bruna i IRF-bilder och kan förväxlas med lösbotten vid tolkning.

Flarkgölar

En flarkgöl har uppstått genom att en flark fördjupats i befintlig myrmark. Den har alltså uppstått på ett helt annat sätt än en tjärn eller sjö omgiven av myrmark. Flarkgölar är djupare än flarkarna och har permanent vatten men har i övrigt liknande utseende, långsträckta och liksom de dämmande strängarna orienterade på tvären mot lutningen. De är kärrartade, dvs. påverkade av fastmarksvatten, och upprepas ofta i ett stort antal långa stråk. Flarkgölar räknas inte in bland småvattnen, och markeras inte heller som punktobjekt.

Tolkningsguide: För att skilja mellan flarkar och flarkgölar används i första hand färgtonen och möjligen texturen. Om det finns nyanser av färg eller grått eller att det finns växtlighet rör det sig troligen om en flark (och består ofta av lösbotten eller möjligen mjukmatta), medan flarkgölen avbildas mycket mörk eller svart i bilderna. Se även Flark. I praktiken blir oftast vattenförekomsten avgörande för valet.

Gölar

Gölar förekommer i mossar och har uppstått genom att en hölja fördjupats i befintlig myrmark. Gölen ingår som regel i ett mosaikmönster av tuvor/höljor. Den har alltså uppstått på ett helt annat sätt än en tjärn eller sjö omgiven av myrmark. Gölar räknas inte in bland småvattnen, och markeras inte heller som punktobjekt. Både tuvor, höljor och gölar är orienterade med längdriktningen på tvären mot lutningen, om en sådan finns. Tolkningsguide: Ett vatten som är helt omgivetav mosse tolkas normalt som göl. Vattenytor som gränsar till fastmark eller som får vatten från ett vattendrag kan inte vara göl.

Sumpkärr

Sumpkärr utbildas på områden med ytligt rörligt vatten eller i sådana områden som regelbundet översvämmas. Man finner dem främst i en zon kring sjöar och vattendrag. Dessa översvämningsmarker kallas också Mad. Vegetationen har en mycket varierande sammansättning av högvuxna gräs, halvgräs och örter. Bottenskiktet är svagt utvecklat eller saknas helt. Sumpkärren övergår utan skarp gräns i torrare ört-starrkärr eller buskkärr och våtare övervattenvegetation.

Lösbotten

Lösbotten är grunt vattenfyllda eller tidvis torrlagda partier med stor andel bar, lös torv eller torvslam, och inget eller ett mycket glest bottenskikt, men ofta med ett tunt skikt av alger. Det kan finnas ett tämligen väl utvecklat fältskikt men oftast är det glest. Lösbotten är under stor del av året täckta med grunt vatten (< 10 cm). Finns som regel i flarkar eller höljor. Djupare permanenta vatten räknas som göl eller flarkgöl, och ingår inte i lösbotten. Inte heller ”lösbottenliknande kärr” med tätt fältskikt vid sjöar eller vattendrag förs hit, utan till ”sumpkärr” (se Sumpkärr).

Definition, klassningsguide till myrstrukturer som inte är NILS klasser

Flark (förs till lösbotten eller mjukmatta)

Flark är en glesbevuxen fördjupning dämd mellan s.k. strängar i vanligen sluttande nordliga myrar. Flarkarna utgörs av lösbotten eller ”mycket blöt mjukmatta” och är i regel långsträckta och liksom de dämmande strängarna orienterade på tvären mot lutningen. De är kärrartade, dvs. påverkade av fastmarksvatten, och upprepas ofta i ett stort antal långa stråk. Normalt täcks botten av dy. Flarkarna kan ha ett glest fältskikt av bl.a. olika starrarter, ängsull och vattenklöver. I Sverige förekommer flarkar i Norrland och nordvästra Svealand, sydligast i Värmland och Närke. De anses bero av att nedbrytningen av nybildad organisk substans är starkare i de blöta flarkarna än i strängarna. Till blötheten bidrar att snösmältningen kommer sent norrut, samt möjligen ispressning som lyfter upp strängarna.

Vid tolkningen förs flarkar till lösbotten eller mjukmatta. De blötaste flarkarna kan sammanblandas med flarkgölar men har vanligen ett något ljusare utseende (se även Flarkgöl).

Hölja (struktur, förs till respektive fysionomisk typ)

Höljor är en struktur som förekommer i mossar och är ett lägre liggande parti mellan tuvor eller strängar på en mosse. Ombrotrofa förhållanden råder alltid. Höljorna kan utgöras av fastmatta, mjukmatta eller lösbotten eller ha utvecklats till en göl. Deras form och storlek kan variera kraftigt.

Tjärn (förs till akvatisk mark)

Tjärnar definieras i Våtmarksinventeringen (VMI) som en sjö som omges till minst 50 procent av våtmark. Tjärnen skall, till skillnad från gölen, utgöra en primär bildning, dvs. ha funnits på plats när myren bildades. Tjärnar i myrmarker tolkas som Akvatisk yta i NILS.