transportsäkerhet och illicit trafficking
M
ed fysiskt skydd menas olika åtgärder att förhindra stöld, sabotage och olaga intrång i anläggningar som använder eller förvarar kärnämnen och teknisk utrustning. Denna fråga har alltid ansetts för komplex för att kunna hanteras och regleras av en specifik och detaljerad global kontroll. Mot bakgrund av att olika stater har skilda inhemska traditioner på det nukleära området och divergerande hotbilder, har den allmänna meningen varit att varje enskild stat måste självt ansvara för det fysiska skyddet. Det har ansetts alldeles för svårhanterligt att utforma och ratificera ett enhetligt och detaljstyrt globalt omfattande regelsystem. Frågan huruvida man inte borde skapa en mer enhetlig och specifik internationell reglering har dock nötts och blötts av experter genom åren. IAEA har också utarbetat allmänna riktlinjer som medlemsstaterna uppmanas att följa i syfte att efterleva en rekommenderad säkerhetsstandard för fysiskt skydd. De första riktlinjerna publicerades 1972, och har sedan dess reviderats ett antal gånger. Dessa riktlinjer, ”Recommendations for the Physical Protection of Nuclear Material and Nuclear Facilities” [62], omfattar det fysiska skyddet av kärnämnen under användning, i förvar och under transport både nationellt och internationellt. De har haft en stor betydelse och varit till god hjälp för stater att utveckla nationella regelsystem [63]. Ett stort steg togs år 1980 då en konvention antogs av IAEA som hanterar och reglerar transporter av kärnämnen mellan stater. År 1987 vann denna konvention, TheConvention on the Physical Protection of Nuclear Material, laga kraft vilket innebär att
de stater som har undertecknat konventionen har förpliktat sig att efterleva de skyldigheter som återfinns i konventionens artiklar. Fortfarande ansågs dock att de enskilda staterna skulle ansvara för det nationellt baserade fysiska skyddet och, som det framgår av Artikel III, att vidta effektiva åtgärder för skyddet av kärnämnen i samklang med nationell lagstiftning och denna konvention. Konventionen är ett legalt bindande avtal men dess tillämpning gäller, som sagt, transporter mellan olika stater på land, hav
och så kallad luftburen transport. Idag, i slutet av år 2006 har 121 stater anslutit sig till konventionen. Dessa stater har lovat att inte exportera och importera kärnmaterial till och från annan stat som inte har undertecknat denna konvention eller som inte kan försäkra att de kan efterleva de villkor som stipuleras i ”Annex 1”. Samma villkor gäller även för transittrafik av kärnmaterial genom och över den undertecknade statens territorium, på internationellt vatten, dess flygplatser och hamnar mellan stater som inte har undertecknat denna konvention eller på annat sätt inte kan försäkra att konventionens stipulerade krav inte kan efterlevas (Artikel 5:1-7). I Annex 1 beskrivs de olika nivåerna av fysiskt skydd som ska tillämpas vid internationella transporter. Generellt kan det sägas att skyddsgraden avgörs av typ av kärnämnen (nukleärt material av vapenkvalitet får den högsta skyddsklassen) och kvantiteten som transporteras. Tre kategorier har bestämts där kategori I innebär att det högsta skyddet krävs: en skyddad förvaring av fysiska barriärer utrustad med elektronisk övervakning samt en konstant övervakning av vakter som står i nära kontakt med en tillräckligt dimensionerad insatsstyrka (”response forces”). Åtgärderna som vidtagits måste vara av den arten att de både klarar att upptäcka och förhindra olaga intrång, attacker eller stöld av kärnämnena (Annex 1, se billaga 1).
Sovjetkommunismens fall fick till omedelbar konsekvens att de nya staterna saknade både kunskap och finansiella resurser för att skapa nya säkerhets- och skyddsstrukturer. Flera incidenter om illilcit trafficking av kärnämnen och kärnteknologi rapporterades och detta fick till resultat att IAEA, EU, USA och flera andra stater vidtog olika åtgärder för att hjälpa de nya staterna att skapa effektivare nukleära infrastrukturer. Som ett led i detta arbete har IAEA utarbetat olika program och kontrollsystem för att hjälpa medlemsstaterna att stärka deras system för kärnämneskontroll och fysiskt skydd. Det viktigaste verktyget eller, som generalskreteraren för IAEA, Mohammed Elbaradei uttrycker det, ”den första försvarslinjen i skyddet av kärnämnen”, är State System for Accountancy and Control (SSAC). Genom detta system kan stater äga en exakt kunskap om det nukleära materialets kvantitet och befintlighet och utgör därmed en stor hjälp i upptäckandet av illegala aktiviteter. I anslutning till detta system har IAEA utvecklat och koordinerat program och planer för tekniskt stöd i syfte att förbättra SSAC och det fysiska skyddet. Ett program, Integrated Nuclear Security Support Plans (INSSP) är i det avseendet ett viktigt verktyg i arbetet med att stärka den nukleära säkerheten i medlemsstaterna. Programmet International Physical Protection Advisory Service (IPPAS) som innebär att IAEA på begäran av en medlemsstat sätter samman en grupp av internationella experter som utvärderar och ger råd om det fysiska skyddet kan förstärkas i landet. Utbildningar har genomförts och tekniska vägledningar har utarbetats för att underlätta ratificeringar av konventionen av fysiskt skydd.
Även om konventionen om fysiskt skydd har ansetts som en stor framgång har många experter hävdat att en förstärkning av den borde ske. Under senare år har också ett revideringsarbete genomförts. Den 8 juli 2005 beslutade en diplomatkonferens om en utvidgad konvention av fysiskt skydd av kärnämnen. Den omfattar förutom internationell transport även nationell hantering, förvaring och transport av kärnämne samt skydd av kärntekniska anläggningar. Det kommer dock at dröja många år innan tillräckligt många stater har ratificerat den så att den kan träda i kraft. Det finns även internationella rekommendationer för fysisk skydd av kärnämnen och kärntekniska anläggningar som utarbetats i IAEA:s regi – ”Physical protection of nuclear material and nuclear facilities” Även om dessa rekommendationer inte är legalt bindande har de stater som har varit involverade i processen att ta fram och revidera dem gjort ett