spridningssystem?
H
ur väl fungerar då detta nukleära icke-spridningssystem sammantaget? Det är inte en lätt uppgift att besvara denna fråga. Systemet är komplext och kan förefalla svårövergripligt eftersom olika staters koppling till detta skiljer sig åt beroende på historiska, geografiska och politiska realiteter. Exempelvis deltar inte alla världens stater i exakt samma organisationer. Det finns en mängd nationella och regionala system som är anpassade till specifika förhållanden och som därmed kräver en speciell utformning för att fungera i praktiken. Men om vi nöjer oss med att göra en allmän bedömning av de fyra aspekterna av icke-spridningsarbetet, kan nog trots allt vissa allmänna slutsatser dras.praktiken under 1980-talet, hade IAEA-inspektörerna tidigt upptäckt Iraks förberedelser på att skaffa kärnvapen. En parallell kan också göras till IAEA:s verifikationsarbete i Iran under senare år där inspektörerna har rapporterat att staten Iran inte har efterlevt NPT-fördraget och det ratificerade safeguards-avtalet. Nu har i och för sig inte Iran ratificerat tilläggsprotokollet som undertecknades 2003. Men det utvecklingsarbete som har investerats i förberedelserna för att få fram en vassare och mer effektiv kärnämneskontroll, med lärdomarna från Irak i ryggen, har i sig skapat ett mer effektivt och mer täckande övervakningssystem. Och om nu tilläggsprotokollet vinner laga kraft i Iran, blir det ytterst svårt att missleda inspektörer. Sammanfattningsvis innebär tillläggsprotokollet ett stort steg framåt. Men hur kan man tala om ett stort steg framåt med tanke på Nordkoreas provsprängningar under 2006 och misstankarna om att Iran försöker skaffa sig kärnvapen? För det första har Nordkorea sagt upp NPT-fördraget och av den anledningen finns det inte mycket IAEA kan göra för att stoppa vidare utveckling av kärnvapen i landet. Frågan har slutat att vara en kontroll- och övervakningsuppgift och har nu blivit en säkerhetspolitisk fråga där FN, världssamfundet och stormakterna är de aktörer som antingen via en politisk eller militär lösning kan göra något för att förändra Nordkoreas nuvarande hållning. Självklart kan också en förändrad politik från Nordkoreas sida påverka denna situation. För det andra, då det gäller Iran, måste slutsatsen bli att IAEA faktiskt i tid upptäckte att allt inte stod rätt till i Irans kärnenergiprogram. IAEA har rapporterat om brott mot avtal och överlämnande av inkorrekta uppgifter från Irans sida. Så i det avseendet kan man säga, utan att överdriva, att kontroll- och övervakningssystemet verkligen har fungerat. När det gäller arbetet med att förbättra det fysiska skyddet har stora framgångar gjorts under senare år. De stora infrastrukturella satsningar i syfte att skapa säkerhets- och kontrollsystem i forna Sovjetunionen sedan kommunismens fall, måste sammantaget betecknas som en lyckad utveckling, även om vissa stora problem återstår att lösa. Med beaktande att många befarade att mängder av ryska forskare och kärnmaterial skulle försvinna till s. k. ”rouge states” eller till terrorister måste slutsatsen 10-15 år senare bli att så blev det inte. En ny och mer effektiv nukleär infrastruktur – med modern lag- stiftning, oberoende tillsynsmyndigheter, moderna säkerhetssystem i internationell standard – håller på att växa fram i de baltiska staterna, Ryssland och Ukraina. Även om det finns mycket kvar att göra, exempelvis när det gäller att förbättra säkerheten vid kärntekniska anläggningar och förvaringsplatser, måste slutsatsen bli att mycket är redan vunnet. Studerar man statistik över kända incidenter över illegal trafficking av nukleärt material, måste man med optimistens ögon ändå utropa: Det kunde ha varit mycket värre.
Även the Convention on the Physical Protection of Nuclear Material som vann laga kraft 1987, måste betecknas som en framgång. De stater som har undertecknat konventionen har förpliktat sig att efterleva dess skyldigheter. Visserligen är det fortfarande de enskilda staterna som ansvarar för utformningen och övervakningen av det fysiska skyddet. Det vore önskvärt att de ansträngningar som görs för att utvidga det globala ansvaret till att även innefatta kärntekniska anläggningar samt den nationella förvaringen och transporterna av kärnämnen. Samtidigt ska det sägas att det ligger i sakens natur att varje enskild nation har ett intresse i att skydda sina nukleära ämnen och utrustning.
Hur ska då de existerande exportkontrollregimernas effektivitet bedömas? Mot bakgrund av alla kända fall av avsteg från regimernas intentioner kan man fråga sig om de verkligen är så effektiva i förhindrandet av spridning av kärnvapen.
Exportkontrollregimer som ZC och NSG bygger, som sagt, på ett politiskt samarbete där medlemsstaterna lovar att efterleva de principer som genomsyrar samarbetet, med det finns inga legala medel som gör att sanktioner kan användas mot de stater som bryter mot dessa. Exempelvis har Rysslands nukleärt relaterade export till Indien ansetts som ett klart brott mot NSG:s principer. Inte heller har samarbetet inom den nukleära exportkontrollen lyckas förhindra Kina från att exportera en kärnreaktor (Chasnupp-1) till Pakistan trots att Pakistan inte har undertecknat NPT. Kina var medlem i ZC vid den tiden, men inte i NSG, vilket innebar att Kina inte behövde kräva att alla kärnreaktorer i den mottagande staten skulle vara under IAEA:s safeguardskontroll (vilket hade varit fallet om Kina hade varit medlem av NSG) [73].
Den som bryter mot regimernas principer utsätts för hård internationell kritik. Men en stormakt verkar kunna kosta på sig detta utan att några större risker behöver tas. Däremot skulle en stat i Sveriges storlek knappast komma undan på samma sätt som Kina. Samtidigt som detta sägs, måste det också framhållas att allt fler stater blir medlemmar i exportregimerna, numera är exempelvis Kina även med i NSG. Även om stora steg framåt har tagits för att täta många hål som fanns då enbart NPT-fördraget var i bruk, måste slutsatsen bli att fortfarande är exportkontrollregimernas i nuvarande utformning det övergripande nukleära icke-spridningssystemets svagaste länk.