I
de föregående kapitlena har olika metoder för icke-förstörande mätningar (NDA) av utbränt kärnbränsle behandlats. Det bör observeras att det också finns andra intressanta föremål för kontrollmätningar. Sådana föremål är t. ex. nya bränslepatroner, urankutsar vid produktionsanläggningar för kärnbränsle och olika rester (skrot) från produktion av bränsle och från energiproduktionen i kärnkraftverk för att bara nämna ett fåtal. För några av dessa föremål kan NDA vara lämplig, t. ex. för mätningar i samband med framställning av urankutsar för att fastställa anrikningsgraden. I andra fall är NDA helt enkelt inte tillämplig, därför att de aktuella gammaenergierna är för låga. Därför kompletteras NDA med olika förstörande mätmetoder som sammanfattas under beteckningen förstörande mätningar (destructive assay, DA). Sådana metoder innefattar i allmänhet teknik där materialet som skall undersökas löses upp i lämpliga lösningsmedel och slutligen analyseras med hjälp av olika kemiska metoder. Dessa metoder ger information av utomordentligt hög kvalitet, men den uppenbara nackdelen med DA är, att ofta måste starkt radioaktivt material transporteras till speciella laboratorier utrustade för bearbetning av material med hög radioaktivitet, s. k. hot labs. Eftersom DA inte utnyttjas reguljärt under inspektioner, betraktas det som varande utanför ramen för detta kompendium. För vidare information om denna teknik, rekommenderar vi ref. [143].I kapitel 7 nämnde vi kortfattat några andra metoder som används eller kan användas i större utsträckning för verifieringsändamål. Sådana metoder innefattar satellitövervakning och miljöövervakning. Även om dessa metoder är av betydelse och säkert kommer att öka i betydelse i framtiden, har de inte diskuterats i detalj i denna text. En redogörelse för dessa metoder finns tillgänglig t. ex. i [144].
Även om dagens verifieringsåtgärder är adekvata i många sammanhang, kan man dra slutsatsen att mer forskning krävs för att utrusta de myndigheter som arbetar med kärnämneskontroll med metoder med högre effektivitet som förberedelse för en tänkbar utbyggnad av kärnenergiproduktionen i världen. I framtiden bör således två spår följas i utvecklingen av NDA och C/S:
• Metodologin för hur man kan använda uppmätta data, som t. ex. neutron- och gammaintensiteter, har utvecklats och undersökts i detalj [121,132,133], och
ytterligare ansträngningar kommer sannolikt att ägnas åt utveckling av ny detektorteknologi. Man kan t. ex. förvänta sig att nya halvledarmaterial kommer att möjliggöra högupplöst gammaspektroskopi vid rumstemperatur. Sådana material kommer att ge upphov till nya tillämpningar speciellt när det gäller små detektorsystem som är lätta att transportera och har prestanda utöver vad vi känner till i dag. Dessutom kan begreppet coded aperture imaging [145] visa sig
vara lämpligt när man bygger små instrument som ger inte bara energiupplösning utan också lägesupplösning.
• Beträffande C/S kan man förvänta sig en utveckling mot en starkare betoning av olika metoder för informationsbehandling. Dagens kraftfulla datorteknologi tilllåter användning av komplexa algoritmer som kan utnyttjas för mönsterigenkänning. Sådana algoritmer skulle möjliggöra upptäckt av avvikelser i en mycket omfattande informationsrymd, som härrör från många olika detektorer. I ett första steg skulle denna teknik kunna knytas till övervakningssystem med hjälp av existerande apparatur, som t. ex. övervakningskameror, dörrmonitorer, IR-sensorer och satelliter.
I en text som denna skulle det kunna vara lämpligt att runda av med en kort betraktelse av förhållandet att världen på gott och ont tycks bli mer och mer mångfasetterad. Detta förhållande tenderar att öka risken för destruktiva handlingar från icke-statliga grupper, t. ex. sådana med terror på agendan. Detta är något som vi olyckligtvis fått se tydliga bevis på under de senaste åren.
De problem mänskligheten står inför har många sidor. Man kan t. ex. dra slutsatsen att en nödvändig förutsättning för en fredlig utveckling i världen är tillgången till billig och miljövänlig energiproduktion. I många avseenden lever kärnkraften upp till detta krav, men produktionen av kärnbränsle innefattar steg som kan missbrukas. Å andra sidan är det tillfredsställande, att kärnkraftsteknologin är så pass komplicerad, att den förhindrar icke-statliga grupper att ha tillgång till den dyrbara teknologi och kunskap som behövs för att framställa kärnvapen. Dessutom har de olika steg som kärnämneskontrollen tagit, hittills haft en avskräckande inverkan på grupper och t. o. m. stater som i hemlighet försöker komma i besittning av kärnvapen.
Beträffande missbruk av vissa steg i kärnenergiproduktionen måste man göra klart för sig att praktiskt taget vilken industriell process som helst kan utnyttjas på ett icke avsett sätt. Den farmaceutiska industrin har t. ex. definitivt förmåga och kompetens att producera stor mängder material som skulle kunna användas i biologiska vapen. Även kemiindustrin skulle kunna producera material i sina processer för användning i kemisk krigföring. För icke-statliga grupper är det sannolikt mer tilltalande att infiltrera sådana produktionsenheter för att komma i besittning av material, som kan åstadkomma skador i stor skala. Trots detta påtagliga hot kan man konstatera, att de globala farmaceutiska och kemiska industriella komplexen i dag inte är föremål för någon mera omfattande internationell ämneskontroll. I ovanstående lista över framtida forskningsaktiviteter, skulle man vilja lägga till ansträngningar, som syftar till att utvidga ickespridningskontrollen till att omfatta även biologiska och kemiska massförstörelsevapen.
Slutligen måste man medge att människans påhittighet alltid kommer att erbjuda nya utmaningar för ämneskontroll, antingen kärnteknisk, biologisk eller kemisk. Med stor
spridning av massförstörelsevapen i världen skall kunna undvikas. Om man emellertid tar med i beräkningen en annan mänsklig egenskap, nämligen den att aldrig ge upp, så kan man åtminstone hoppas på möjligheten att finna hållbara strategier för, hur alla världens stater skulle kunna samarbeta för att minimera risken för sådan spridning och därigenom bilda ett världssamhälle i dess verkliga mening.