Vilka, varför och vad göra?

Vad vi kan urskilja i vår analys av de rapporter och utredningar vi tagit del av framkommer att några elevgrupper i större utsträckning än andra riskerar marginalisering. Framförallt är det de som tidigare i grundskolan haft skolsvårigheter som även i gymnasiet får fortsatta svårigheter att fullfölja sin utbildning.

Vi kan också se att i de förslag till insatser som presenteras betonas vikten av att tidigt upptäcka och uppmärksamma de som behöver extra stöd, oberoende om de har en fastställd diagnos eller inte. Dessutom föreslås det att rätten till stöd ska dokumenteras i elevens individuella studieplan vilken också ska följas upp kontinuerligt. Bestämmelsen om den individuella studieplanen återfinns i 1 kap 12 § gymnasieförordningen med följande lydelse:

För varje elev skall det upprättas en individuell studieplan. Den skall innehålla uppgifter om elevens studieväg och om de val av kurser eleven gjort. Vidare skall det av studieplanen framgå om eleven följer ett fullständigt, utökat eller reducerat program56.

Som framgår så har alltså förslaget om krav på dokumentation av stöd i den individuella studieplanen inte inneburit någon förändring i lagbestämmelsen och det finns heller inte ännu någon notering i gymnasieförordningen som antyder att en sådan förändring är på gång i den kommande utformningen av gymnasieförordningen.

55

Lpf94, Kap 1.3 Särskilda uppgifter och mål för olika Skolformer

56

34 Det framkommer också i vår undersökning att elever från de yrkesförberedande- och det individuella programmet i högre grad än andra riskerar att inte fullfölja sin

gymnasieutbildning.

I likhet med Trondman och Bunar som använder sig av begreppet stigmatisering som

förklaring till hur vissa bostadsområden, stadsdelar ses som sämre vilket i sin tur kan skapa en stigmatiserande effekt för synen på de ungdomar som bor i dessa områden finner vi paralleller till de olika programmen inom gymnasieskolan.

I rapporten gymnasieskola för alla… andra framkommer bl a uppfattningen att själva

studieinriktningarna kan ses som marginaliserade, i den bemärkelsen att de elever som går där betraktas som avvikande eller sämre. Utredningen visar att det förekommer ett visst

statustänkande där de yrkesförberedande programmen och det individuella programmet anses vara mindre värda och att de befinner sig i utkanten av skolverksamheten. Den låga statusen kan i sin tur bidra till en stigmatiserande effekt gällande synen på dessa elevers prestationer vilket även kan få till följd att de i större omfattning än andra riskerar att avbryta och/eller inte fullfölja sin gymnasieutbildning.

Av detta kan gymnasiekommitténs förslag att ta bort individuella programmet tolkas som ett sätt att försöka motverka denna form av stigmatisering och därmed också synen på de elever som tillhör detta program. Trots att detta inkluderade synsätt vann gehör hos många av remissinstanserna blev dock det slutgiltiga förslaget att programmet skulle behållas med fortsatta möjligheter till PRIV. Detta beslut motiverades bl a mot bakgrund av att det individuella programmet ansågs ha bättre möjligheter och kompetens till individuella

lösningar än vad de ordinarie nationella programmen skulle kunna erbjuda. I detta fall tolkar vi det som att de förslag till insatser i form av utveckling av otraditionella arbetssätt och metoder inom individuella programmet som skolverket i sina rapporter och utvärderingar framhållit blir de argument som senare framhålls för att programmet ska behållas.

Det betonades dock att det fanns behov av att utveckla och höja kvaliteten inom programmet. Detta motiverades bl a mot bakgrund av de utredningar som påvisat stora variationer mellan kommunerna i fråga om resursfördelningen och innehållet på programmet. Bl a ställdes krav på att stärka kvaliteten och tydliggöra målsättningen för de elever som kombinerar studierna med praktik.

35 Ytterligare ett sätt att höja kvaliteten och även säkerställa rätten till likvärdig utbildning utmynnade i följande förslag till förändring i skollagen:

Utbildningen skall bedrivas i en omfattning som motsvarar heltidsstudier. Utbildningens omfattning får dock minskas om en elev begär det och styrelsen för utbildningen finner det förenligt med syftet för utbildningen. 57

Denna förändring angående rätten till heltidsstudier föreslås träda ikraft redan den 1/7 2006.

Förutom det individuella programmet framkommer det i vår undersökning behov av insatser för att utveckla och höja kvaliteten på de yrkesförberedande programmen. Det framförs bl a krav på bättre samarbete mellan skola och arbetsliv, och utveckling av den gymnasiala lärlingsutbildningen vilken föreslås bli ett valbart alternativ inom alla program för de skolor som önskar anordna detta.

Det uppmärksammas också att inriktning och undervisningssätt inom kärnämnena inom särskilt de yrkesförberedande programmen verkar ha betydelse för huruvida eleverna uppnår målen. I detta fall föreslås att kärnämnena bör präglas av utbildningens inriktning s.k.

infärgning. På detta sätt vill man uppnå syftet att eleverna ska se att kärnämnena behövs ute i yrkeslivet med förhoppning om en starkare och tydligare koppling där emellan.

Överlag kan alla dessa förslag till insatser tolkas som ett sätt att försöka återknyta kontakterna med den praktiska verkligheten som delvis gick förlorad i samband med sammanslagning till en enhetlig gymnasieskola i början av 1970-talet som vi tidigare beskrivit i vår historiska bakgrund och förförståelse.

Andra likheter med 1970-talets reformarbete är de förslag på insatser som framkommer i vår undersökning med bl a krav på att tydliggöra det kompensatoriska uppdraget.

Detta kan förklaras utifrån den litteratur vi tagit del av där det i samtliga betonas att orsaker till att vissa elever riskerar marginalisering bland annat beror på: elevens sociala bakgrund, föräldrars utbildningsnivå, kön, etnicitet, individuella och sociala förhållanden.

En särskilt utsatt grupp är just ungdomar med invandrarbakgrund, vilka även statistiskt sett är överrepresenterade på IV. I Skolverkets rapport ”Utan fullständiga betyg – varför når inte alla målen” ansågs det bl a finnas skäl för skollagskommittén att se över bestämmelserna vad gäller modersmålsundervisning och möjlighet till studiehandledning på modersmålet.

57

36 I likhet med förslagen om den individuella studieplanen så har detta dock ännu inte föranlett någon förändring i varken gymnasieförordning eller skollag.

Det visar sig även att det inom de olika programmen framträder stora skillnader där de elever som kan sägas bryta mot ’normen’ i de olika programmen (dvs. är i minoritet i dessa program) uppvisar en större andel som inte fullföljer sin utbildning, än de elever som hör till det - inom programmet - ’normala’ könet. Gymnasiekommitténs förslag om ny struktur i form av åtta olika sektorer ansågs gynna just elever med invandrarbakgrund då elevers studieresultat och val av utbildningar är mer kopplat till den sociala bakgrunden än till etnicitet. Den nya strukturen skulle så även bidra till att elevernas val skulle bli mindre könsmässigt

traditionella. Som vi tidigare beskrivit fick dock förslaget om ny struktur av gymnasieskolan inte gehör i propositionen och genomfördes aldrig.

Det framkommer dock i vår undersökning att det inte går att peka på en enda orsak till marginalisering och att det inte enbart är elevens bakgrund och individuella förutsättningar som är orsaksfaktorer. Det är även skolan som organisation och verksamhet som kan orsaka marginalisering. I studien Utan fullständiga betyg benämns dessa orsaker som

processrelaterade faktorer, där bland annat skolans personal påpekas ha en betydande roll inte bara genom arbetsmetoder utan även i sitt agerande och bemötande av såväl elever som föräldrar.

Liknande resonemang finner vi kring Trondmans och Bunar begrepp förmedling där det uttrycks att just samspelet mellan ungdomar och personal i olika samhällsinstitutioner som exempelvis skola är betydelsefullt. Förutom begreppet förmedling kan även Trondman och Bunars begrepp isolering, med vilket de vill påvisa vikten av att ha ett fungerande socialt nätverk, kopplas till de förslag på insatser som framkommer i de utredningar och rapporter vi tagit del av. Bl a uppmärksammas behovet av mer diskussion utifrån läroplanerna kring betydelsen av förtroendefulla relationer mellan lärare - elev men även föräldrar, samt vikten av att såväl elev som förälder är delaktiga i de åtgärdsprogram som upprättas för elever i behov av särskilt stöd.