Våra reflektioner

Vårt syfte med detta examensarbete var att skapa en översiktlig beskrivning inom området marginalisering i gymnasieskolan. Vår förhoppning var också att detta skulle kunna bidra till ökad kunskap och förståelse som kan vara värdefull för oss och andra blivande studie- och

37 yrkesvägledare. En första reflektion angående detta är naturligtvis om vi anser ha uppnått vårt syfte och på vilket sätt denna kunskap kan vara värdefull. Efter att ha tagit oss igenom en mängd litteratur och så småningom även omvandlat detta till en egen text i form av detta examensarbete anser vi själva ha uppnått vårt syfte. Om denna kunskap är värdefull eller inte är förstås en individuell fråga men vi menar att det är viktigt att vi som studie- och

yrkesvägledare följer med och även deltar i debatten om ungdomar som inte uppnår skolans målsättningar. För att kunna göra detta på ett trovärdigt sätt menar vi att det är viktigt att vara påläst inom området och vi hoppas därför att detta arbete kan bidra till att i stora drag få en inblick i detta område.

En av de reflektioner vi gjort med anknytning till detta arbete är i vilken utsträckning

gymnasieskolan verkligen kan sägas vara en ”frivillig” skolform. Det finns ju visserligen inte någon skyldighet enligt lag att man måste gå i gymnasieskolan, men enligt de utredningar och rapporter vi har tagit del av tolkar vi det som att det finns en tydlig uppfattning att

gymnasieutbildning är en grundkompetens som behövs för att kunna delta aktivt i samhälle och arbetsliv. För vissa elever kanske gymnasieskolan därmed kan sägas bli symbolen för det Trondman och Bunar kallar för ”det tragiska gapet”. En bristande överensstämmelse med vad de enligt sina personliga viljestrukturer vill och kan göra och de faktiska

möjlighetsstrukturerna som innebär krav på gymnasieutbildning.

Vi ställer oss därför frågande till om alla verkligen måste klara denna utbildning i samma takt och i samma omfattning. Vi skulle önska att ökad flexibilitet och möjlighet till individuella lösningar också skulle kunna innebära att det fanns olika ”steg” att uppnå i gymnasieskolan med ökade möjligheter att senare bygga vidare på detta inom ramen för vuxenutbildningen. På detta sätt skulle visionen om ”det livslånga lärandet” kunna förverkligas. Ett steg i denna riktning tolkar vi gymnasiekommitténs förslag till att införa rätten till ett avgångsbetyg oavsett hur många poäng eleven uppnått, men detta fick dock inte något genomslag i den följande propositionen.

Däremot ställer vi oss mycket tveksamma till tanken att en gymnasieexamen, som beskrivs som ett ”kvitto på framgångsrika studier”, skulle kunna ses som ett sätt att motverka avbrott och sporra elever att fullfölja sin utbildning. Vi befarar mer att detta kommer att ytterligare öka kategoriseringen i ”de misslyckade” och ”de framgångsrika”

Ytterligare en reflektion vi gjort gäller förslagen till insatser som påkallar ett behov av

38 programmet. Detta menar vi ger anledning till att fundera över om övergången till en mål- och resultatstyrd skola, med ökad frihet och ansvar för kommunerna att utforma den pedagogiska verksamheten för att säkerställa kvaliteten, i vissa fall har fått till följd att resurser har fördelats olika mellan programmen och att skillnaderna mellan programmen har ökat? I och med att ansvaret för skolan övergick till de enskilda kommunerna tror vi att det finns risk för att de beslut som fattas av de kommunala skolpolitikerna många gånger innebär att den pedagogiska tanken få stå tillbaka för ett mer ekonomiskt tänkande.

Ett exempel på detta kan kopplas till en undersökning gjord av Ungdomsstyrelsen58 där det konstateras att vissa kommuner anordnar sommarskolor för att hjälpa elever i grundskolan att klara de uppsatta målen och bli behöriga till gymnasiet. Detta kan ju tolkas som att

kommunerna tar sitt ansvar för att ge eleverna det särskilda stöd som de har rätt till. Samtidigt kan vi läsa i tidningen Skolvärlden59 ett uttalande från LR:s ordförande Metta Fjelkner där hon kommenterar satsningen på skolan i årets vårbudget med bl a löften om mer pengar till dessa sommarskolor. Hon befarar att det på vissa håll i landets kommuner blir

gymnasieungdomar som kommer att undervisa i dessa sommarskolor. Det vi ställer oss frågande till är hur dessa kommuner har tolkat sitt ansvar för att utforma den pedagogiska verksamheten för att säkerställa kvaliteten? Borde inte de elever som har mest behov av stöd ha rätt till undervisning av utbildade och professionella lärare? Särskilt med tanke på att det i vår undersökning framkommer att det är bl a dessa elever som också riskerar i större

omfattning att få svårigheter senare i gymnasieskolan.

En sista reflektion som vi anser vara värt att lyfta lite extra är de resultat som visar att

samspelet och relationen mellan skolans personal och elev också kan ha betydelse för elevens möjligheter att fullfölja sin utbildning. Vi tror att vi som studie- och yrkesvägledare har en viktig funktion att fylla i detta sammanhang. Inledningsvis i detta examensarbete skrev vi att vi med all sannolikhet kommer att träffa på dessa elever som denna undersökning har kretsat kring. Om vi då tar oss tid att lyssna ordentligt och möta dem på ett professionellt sätt, med utgångspunkt i ett brett perspektivtänkande där vi tar hänsyn till många faktorer som elevens bakgrund, individuella förutsättningar, behovet och möjligheterna till särskilt stöd, tillgången till ett socialt nätverk, individuella arbetssätt och metoder och även relationer mellan lärare och elev kanske vi kan bidra till att de hittar en väg som leder dem genom en fullständig utbildning och även närmare ett aktivt deltagande i samhälle och arbetsliv.

58

Ungdomsstyrelsen 2005:10, Fokus 05, s. 10

59

39