En gruppbaserad verksamhet sätter barnets bästa på undantag
Något som samtliga intervjupersoner problematiserar är glappet som de upplever infinna sig mellan en individbaserad läroplan och gruppbaserad verksamhet. De lyfter hur läroplanen styrs utifrån den enskilda individen medans lärare oftast arbetar i större grupper. Lärarna menar hur de ofta visserligen delar upp klassen i mindre grupper eftersom de oftast försöker vara minst två personer under
undervisnings-tillfällen, en lärare och en hjälplärare. Denna uppdelning gynnar verksamheten då ett arbete i mindre grupper oftast är fördel för elevernas koncentration och för att läraren skall kunna hjälpa till på ett annat sätt de eleverna inte förstår en uppgift. Dessvärre är det enligt
intervjupersonerna omöjligt att se enbart se till det individuella barnets bästa under undervisningstillfällen.
Det vore en dröm om vi kunde arbeta med ett barn åt gången (Sabina).
Lärarna lyfter att den brist på lärarresurser många gånger resulterar i att lärarna snarare utgår från gruppens bästa än det enskilda barnets bästa då de sätter in sina yttersta av sina tillgängliga resurser för att täcka personalstyrkan och då många gånger enbart räddar dagen och ”släcker bränder”. Samma lärare lyfter hur diskussioner kring enskilda barn oftast uppkommer i relation till något problem eller inför utvecklingssamtal.
Ofta diskuterar vi ju barnets bästa utifrån alla ban men ibland kommer barnets bästa upp under samtal med föräldrar eller om något specifikt hänt eller har ett visst fokus, till exempel vid utvecklingssamtal (Andreas).
29
Läraren i fråga påpekar dock hur man ser på barnet utifrån barnets bästa och dennes behov på ett annat sätt vid särskilda anpassningar och då även utvärderar barnets bästa på ett annat sätt eftersom ett visst behov finns. En annan lärare förklarar hur han alltid undervisar i grupp och hur en individanpassad verksamhet vore omöjlig i hans skola då antalet lärare inte skulle täcka upp eleverna.
Vi arbetar ju mest i grupp, det blir ju så då det är en stor skola. Det är sällan vi arbetar med enskilda barn mer än inför utvecklingssamtal och vid betygsättning. Därför är det ju lite knas att Läroplanen är individbaserad medans lärarens huvudsakliga jobb är gruppbaserat, men i och för sig, vad skulle alternativet vara? (Anna)
Läroplanen och barnkonventionen, samma sak?
Ingen av de totalt 11 lärarna som intervjuades visste om några beslut tagits för att arbeta utifrån barnkonventionen i skolan.
Jag jobbar på mitt eget sätt, men ser inget hinder i det (Markus).
När frågan om politiska beslut diskuteras lyfter intervjupersonerna läroplanen och dess värdegrunds betydelse för fullföljandet av barnets rättigheter i skolan. ”Vi arbetar ju från värdegrunden som står i läroplanen och på så sätt arbetar vi ju utifrån barnets rättigheter”.
Läroplanens värdegrund är något som är återkommande i samtliga intervjupersoners diskussioner om barnets rättigheter.
Vi har ju inga beslut tagna med att arbeta utifrån barnkonventionen. Dessutom har vi väldigt begränsad med kunskap om den. Däremot går barnkonventionen hand i hand med mycket av det vi redan gör. Men vi arbetar ju utifrån värdegrunden som står i Läroplanen och det är väl lite samma sak (Kalle).
De intervjuade lärarna menar att hur det inte är skolans ansvar att arbeta med och implementera barnkonventionen utan att mötet med barnen i skolan sker utifrån värdegrunden som står inskrivna i läroplanen.
Vi arbetar ju utifrån värdegrunden eftersom vi kan den vet vi på något sätt redan hur vi skall arbeta, sen om vi arbetar såsom barnkonventionen säger är ju en annan sak. Men i och med att vi arbetar med skollagen och värdegrunderna vet jag att arbetet gynnar barnen (Benjamin).
Lärarna hävdar att ett arbete utifrån värdegrunden är den utgångspunkt de har i arbetet med barnet eftersom det är de riktlinjer de har blivit informerade om att arbeta utifrån i skolan och känner till. Samtidigt framhäver flertalet lärare hur de upplever en avsaknad om kunskap om barnkonventionen.
Vi arbetar ju från läroplanen och värdegrunden för det är ju den vi känner till, man borde få mer kunskap om barnkonventionen känner jag (Bella).
Samtliga lärare som känner till barnkonventionen hävdar att de vill arbeta utifrån barnkonventionens artiklar men inte vet hur arbetet skall se ut i praktiken.
Vi vill ju arbeta med det här, men har aldrig fått några riktlinjer för hur vi skall bedriva barnrättsbaserat arbete. Det är ju ingen som säger att vi skall arbeta utifrån konventionen. Om någon skulle ha gjort det så skulle vi veta mer om den, tror inte ens vissa lärare vet att en sådan konvention finns. Eller kanske, för den nämns ju på barnkonventionsdagen (Sabina).
En annan lärare menar att det är svårt att referera och arbeta utifrån något som man inte hört talas om. Då samtal går kring beslut om beslut tagna runt att arbete utifrån barnkonventionen i skolan lyfts rader av idéer om hur man kunde implementera frågan på ett effektivt sätt.
30
Det borde ju beslutas om det här uppifrån i samråd med oss på golvet, eftersom det är vi som vet hur saker och ting fungerar i praktiken (Benjamin).
Det saknas direktiv för hur man skall arbeta utifrån den i praktiken och därför borde den stå tydligt inskriven i läroplanen (Bella).
En annan menar hur barnkonventionen kunde vara ett ypperligt verktyg att utgå ifrån vid dokumentation för att ge barnets rättigheter tyngd;
Det handlar ju inte bara om lärande, utan även om uppfostran och rätt och respekt för andra, både hur vi vuxna ser på barn och vise versa. Dokumentation utifrån barnkonventionen kanske kunde vara ett grymt verktyg för att ge tyngd för barnrättsfrågan i skolan (Sofia).
Samtliga av de som på något sätt känner tillbarnkonventionen problematiserar att barnkonventionen inte är tydligt inskriven i läroplanen internationellt.
Barnkonventionen borde stå med i värdegrunden som något man internationellt i alla länder skall arbeta ifrån (Rebecka).
Då lärarna diskuterar barnkonventionen internationellt reflekteras det över om barnkonventionen eventuellt kan få bättre effekt i de länder som inte har en sådan utvecklad skollag och läroplan som Sverige har.
Här i Sverige har vi ju redan vissa andra lagar som exempelvis säger att man inte får aga barnen, de länder som inte har dessa lagar vi har kanske bättre arbetar utifrån barnkonventionen? (Andreas)
Behov av återkoppling i alla led
Brist på återkoppling är något som är återkommande intervjuerna igenom i flera olika avseenden. Då lärarna diskuterar hur barnets bästa uttrycks i skolan ställde jag i alla avseende följdfrågan om hur man vet att barn vet om sina rättigheter. Ingen av de intervjuade lärarna vet om och i så fall hur det enskilda barnets rättigheter följs upp
Vet inte exakt, men det följs väl upp något sätt hoppas jag. Inget jag vet dock och inget jag tänkt på (Christian).
Genom klassråd och olika omröstningar är dock barnen delaktiga i vissa beslut som tas inom skolan;
Vi kan ha omröstningar via att barnen räcker upp en hand, men inte så att vi frågar det individuella barnen utan mer i grupp (Benjamin).
Samtliga lärare framhäver hur de försöker ha en kontinuerlig diskussion med barnen vilka rättigheter de har, i form av att eleverna får sina röster hörda via elevråd, matråd och genom personliga samtal mellan lärare och elever på rasterna.
Innan vi skapar en aktivitet tillexempel och tar beslut om vad som skall göras så får alla skriva på en lapp vad de vill, om de kan skriva, om inte säger de och så skriver vi. Sedan drar vi lott (Kalle).
Då lärarna diskuterar återkoppling gällande hur de vet huruvida uppföljning av barnets rättigheter bland elever nämner flertalet intervjupersoner hur det även saknas en återkoppling till lärarna av effekter av deras arbete.
Det vi saknar är återkoppling även åt andra hållet. Vi återkopplar väldigt ofta uppåt om hur saker och ting fungerar, men ingen återkopplar till oss om effekter (Anna).
31
En annan menar hur de ständigt utvärderar sig själva genom att fokusera på huruvida de tagit hänsyn till värdegrunderna i deras arbete med barnen, men att ingen återger hur deras arbete som lärare har fungerat i praktiken. Samma person menar att det vore av värde att få med någon ansvarig från golvet som pratar för lärarna och presenterar deras åsikter upp till högre led för en bättre återkoppling.
Vi springer på ett rullband utan resultat. Om man vet att ens arbete gynnar barnen så blir det även en morot. Kanske vore smart att ta in någon från golvet när beslut tas. För det som sker på golvet i skolan och i klassrum det ser ju inte någon som arbetar högre upp hierarkin (Sofia).
Läraren i fråga påpekar hur en förutsättning för att barnkonventionen skall få genomslag är att skolor informeras om hur implementeringen skall ske. Dessutom bör någon som arbetar högre upp i
hierarkin, tillsammans med de lärare som i praktiken arbetar med barnen följa upp om implementeringen fungerar.
Det skulle kunna vara en lärare från varje årskurs, eller eventuellt en från varje stadie som i samråd med de högre upp tar beslut och återkopplar om saker och ting (Sofia).
Teorianalys: Gapet mellan kunskapen och tillämpningen (tema 2)
Lärarna visar medvetenheten om barns och ungas rättigheter men betonar ett gap mellan kunskapen och tillämpningen av barnets rättigheter inom skolan. Att förstå ”barnets bästa” och ”barns
delaktighet” tolkas inte vara ett problem men lärarna lyfter svårigheter i att förstå konventionen i det dagliga arbete och handla utifrån kontexten barnet som enskilda rättighetsbärare. Lärarna framhäver således en svårighet med att arbeta individstyrd eftersom det dagliga arbetet med barnen till stor del sker i grupp. För att kunna förstå den problematik som gestaltar sig i lärarens gruppbaserade arbete tolkas det vara väsentligt att i samband med politiska beslut tas även utgå från ett nerifrån-upp perspektiv för att ta tillhanda lärares praktiska erfarenheter. I enlighet med att beslut tas antas det således vara värdefullt att utgå från ett nerifrån-upp perspektiv och närbyråkratens erfarenheter eftersom det är läraren som känner till miljön och har kunskap om hur en implementering kan genomföras (Lundquist, 1987; Lipsky, 2010). Lipsky (2010) menar att närbyråkraternas (lärarnas) möjlighet till att skapa policys bygger på två sammanlänkade faktorer; avståndet mellan personerna högre upp i hierarkin, dvs de som har ansvar för hur verksamheten bedrivs kontra personerna som dagligen arbetar med den löpande verksamheten mot medborgarna. Lärarna (närbyråkraterna) framhäver hur de dagligen ett överskott av uppgifter i sin verksamhet. Att arbeta individbaserat är uteslutet då de dagligen är tvungna att göra prioriteringar i verksamheten. Det är något politiska beslutsfattare har svårt att styra och kontrollera eftersom verksamheten är uppifrån-nedstyrd. Utifrån Lipskys (2010) teori om förstår jag lärarnas berättelser som att det saknas handlingsutrymme i lärarnas påverkan på organisering. Lärarna framhäver hur det vore optimalt att arbeta utifrån det enskilda barnet men att den rådande tilldelning av resurser begränsar ett individbaserat möte vilket förstås vara beklagligt med tanke på den individstyrda läroplanen. I enlighet med Lipsky (2010) tyder lärarnas erfarenheter på att lärarnas handlingsutrymme hade sett annorlunda ut om verksamheten till viss del var nerifrån-upp styrd så att lärarnas erfarenheter av det faktiska arbetet tagits tillhanda (Lipsky, 2010; Sannerstedt, 1997).
De intervjuade lärarna problematiserar hur det dessutom råder en avsaknad på tydliga riktlinjer för hur lärarna skall arbeta utifrån barnkonventionen. De efterfrågar hur det uppifrån (exempelvis från
regeringen) bör förtydligas hur man konkret arbetar med barnkonventionen i skolans värld. Lärarna lyfter hur implementeringen av barnkonventionen och barnets rättigheter bör ske i en dialog mellan nationella och lokala aktörer genom ett nerifrån-upp perspektiv där även lärare skall ha möjlighet att
32
tycka till. Utifrån Lipskys (2010) resonemang förstås lärarnas erfarenheter som att det relativa stora avstånd som finns mellan beslutsfattaren högt upp i den organisatoriska hierarkin (ex. kommunen, skolverket, myndigheter, regeringen) och verkställarna (lärarna) försvåra implementeringen av barnets rättigheter inom skolan. De utmaningar och svårigheter intervjupersonerna konstaterar är hur det uppkommer begränsningar i de decentraliserade verksamheterna (Sannerstedt, 1997).Trots att det är lärarna som decentraliserat utformar verksamheten och på så sätt kan förstås som policyskapare är det de politiska beslutsfattarnas styrning som påverkar förutsättningarna för verksamheten.
Bristen på samordning mellan lärare och rektorer och ett behov av återkoppling i samtliga led är något som diskuteras av lärarna genomgående. Lärarna känner väl till att det behövs kunskap, tid och resurser för en god implementering och viljan finns bland lärarna men den uteblivna återkopplingen leden emellan gör att barnkonventionen inte får en styrande effekt (Lundquist, 1987; Lipsky; 2010: Sannerstedt, 1997). Vilken kunskap lärarna har om barnkonventionen är inget som följs upp utan och det är enligt lärarna inte helt klart vems ansvar det är att följa upp frågan. Man ser behovet av att mötas utifrån ett nerifrån-upp respektive uppifrån-ner perspektiv. Genom att beslutsfattare kan lagen och hur den borde implementeras vore det tacksamt att i samråd med lärarna (verkställarna) som dagligen arbetar nära barnen ta fram riktlinjer för hur en i praktiken fungerande implementering skall ske (Sannerstedt, 1997).