Att ge, tröttna och att avstå

Precis som kategorin av kända människor kan vi välja att ge eller att avstå.

Det kan verka som vi söker anledningar till att avstå från att ge, som att vi kan legitimera att avstå genom vissa konstateringar. Moeller menar att så fort det är svält i Afrika som man kan se i media, och om någon vädjar till finansiellt eller annat stöd, så kan man räkna med att någon säger, -”Men gjorde vi inte det förra året”? (Moeller, 1999:8). Samma sak skedde i

landsinsamlingen, någon hade redan gett till MS, när då? Det kunde ha varit i mars-98, men de hade redan givit, gjort sitt, även om det är helt nya projekt, i ett annat land med helt andra människor i behov av hjälp.

Vuxna blir som barn som tröttnar på en leksak väldigt fort och man måste hitta på något nytt. Vi säger till våra barn som påbörjar något, att de ska avsluta det också (Moeller, 1999:10-11), men lever vi verkligen som vi lär? Något är intressant, gripande och hemskt, vi kan välja att agera men ofta tröttnar vi och engagemanget falnar efter ett tag och vi lämnar engagemanget hädan och prioriterar annat. Precis som media, påbörjar och kanske till och med lovar vi, för att sedan lämna och påbörja något nytt, som vi kan anse vara mer intressant.

Dessutom måste organisationer och engagerade människor verkligen kämpa för att sprida sitt budskap. Det räcker inte att säga att människor svälter i Zimbabwe. Hemska bilder och berättelser måste visas och förmedlas, ju värre de är desto bättre. Bilder och berättelser måste nå oss, tala ett särskilt språk för att gripa oss (Moeller, 1999:14), ändå kan det vara svårt att få folk att förstå och ta till sig problemen för att agera. De kan välja att se bilder och dokumentärer och artiklar som påhittat. Varje dag ser vi thrillers, deckare eller skräckfilmer som vi vet är påhitt, en Stephen King film som Moeller kallar det (Moeller, 1999:14), vi intalar oss att det är film eller så har vi blivit så avtrubbade av skräck och elände så vi kan stänga av trots att det är mitt framför oss på skärmen eller i tidningen. Vi vet snart inte vad som är film och vad som är verklighet, eller så vill vi inte veta.

Uppgivenhet är en annan faktor som blir uppenbar, insamling efter insamling. De människor som upplever uppgivenhet menar att de gärna lägger en slant men vad tjänar det till, om man fyller på och fyller på den gapande gropen men får aldrig igen hålet. Den kategorin har under

insamlingens gång gett liten slant med ett leende och ett par trötta ögon som sa mig, - ”Du är ung och orkar, jag drar och har dragit några strån till stacken men har sett den rasa”, vilket menas med att pengarna hamnar i någons ficka istället för att komma behövande till gagn, projekt som bara hjälpt ett fåtal, eller projekt som hjälpt någon för en stund, men sedan har det uppstått mycket värre saker någon annanstans som i tex. i Rwanda, och man har skämts för att man inte skickade pengar och resurser dit istället.

Ett fenomen som kan kallas, ”fenomenet sommarkatt”, är när ett projekt påbörjas, och ger människor och fattiga, som deltar i och kring projekt resurser, tilltro och engagemang och sedan drar man sig ur eller avvecklar eller bara försvinner och lämnar dem där, i svält eller i andra miserabla förhållanden och svek. Precis som en sommarkatt som svälter ihjäl för att den litade på dem som fanns där. Det finns fler exempel än så på hur människor tröttna på att hjälpa och avviker. De flesta av oss har en medkänsla, oftast är det den som blir nednött hos privata givare som finansierar utvecklings arbete och nödsändningar genom organisationer. Reaktionen på oförmåga att fylla igen den där gropen som nämndes tidigare, blir inget annat en ren skär uttröttning menar Ignatieff. Detta späds på, menar densamme, av moraliska berättelser som från början var stommen i engagemanget som sedan förlorat sin magiska dragningskraft och dess trovärdighet. Moraliska berättelser, förklarar Ignatieff, är de berättelser som får oss att förstå fjärran platser på vår jord, vilka ger oss förklaring till varför vi bör beblanda oss i människors lidande och svårigheter på just de fjärran platserna (Ignatieff, 1998:92). Miller menar att det inte alls behövs, då vi måste fokusera på vårt eget land, res runt bland våra landsmän istället för att förstå hur de har det, först. Detta ger en själv respekt för människor att ge till sina landsmän först som kan bidra till att vi är villiga att ge till utlänningar när vi väl är klara på hemma planet. Vi har inget direkt ansvar mot utlänningar

men mot våra landsmän har vi (Miller, 2006:128). Vi ska inte se till utlänningars lidande i media och känna dåligt samvete för det, så länge vi tar hand om våra egna.

Ignatieff menar att det inte är media som skapar bilder och berättelser som berör och får oss engagerade. Vi styr själva vårt engagemang, menar han, vi blir engagerade av bilder, vissa platser medan andra inte berör oss på samma sätt (Ignatieff, 1998:92). Vi får heller inte glömma att vi som givare kräver ett visst deltagande för att känna ett ansvar när det kommer till givande och till att agera. Det blir ofta så att vi i välfärd står vid sidan av problemen i världen och tittar på utan att göra något, trots att vi bär ett ansvar eftersom vi utnyttjar resurser och exploaterar länder och fattiga människor (Pogge, 2006:94). Vårt moraliska engagemang i fjärran platser och fattiga är som alla vet selektivt och partiskt (Ignatieff, 1998:92) på grund av att vi kan välja om vi vill ge eller inte.