En landsinsamlings problematik- En analys av Mellemfolkeligt Samvirkes landsinsamling 2006

En landsinsamlings problematik

– En rapport från Mellemfolkeligt Samvirkes landsinsamling 2006

Lina Lundgren

Freds och konfliktvetenskap 41-60p. Ht-2006

IMER Malmö Högskola

Handledare: Peter Hervik

Examinator: Ronald Stade

Antal Ord: 11 112

Abstract

This essay will tell you about the problems an NGO is facing when it comes to the phenomenon of collecting money for certain, and of an NGO chosen goal. Why do or don not people support a collect, and who are they?, that is one of the questions that will be trated in this essay. The aim is to explain the importance of voluntary contribution, and the matter of that it really matters to give coins or larger sums of money in collections of organisations that we trust, but it is also the purpose of the essay to look on the topic of why people are not giving, to understand that as a major problem. Mellemfolkeligt Samvirke (MS), where I did my internship, will be the example of research.

Keywords: Trust, knowledge, eyepatches, money, choise, voluntary contribution, funding

Tack till: MS- Köpenhamn och deras fundraising team, Peter Hervik, pappa som var barnvakt de sista dygnen innan inlämning, och min älskade son Julius.

Innehåll

1. Inledning

4

1.1 Problemformulering och frågeställning 7

1.2 Metod 8

1.3 Avgränsningar och reservationer 10

1.4 Källkritik 12 1.5 Disposition 15

2. Teori

16

3. En Presentation av MS

19

3.1 Händelser inför landsinsamlingen 23

3.2 Mina arbetsuppgifter 24

3.3 Landsinsamligens tre projekt 26

3.4 Insamlingens förlopp 28

4. Insamlingens problematik

32

4.1 Att känna igen sig gör oss generösare 32

4.2 Man har alltid ett val 34

4.3 Kändisfenomenet 37

4.4 Att ge, tröttna och att avstå 38

5. Sammanfattning

42

Källor och litteratur

45

1. Inledning

Somliga människor behöver bara höra ordet ”insamling” så suckar de högljutt.

Varje dag blir skandinaver bombarderade med ”hjälp här” och ”stötta där”, ”betala in hit” och ”skänk dit”. Vi blir trötta på insamlingar, det gör oss kanske trötta för att det appellerar på våra dåliga samveten och tär på ansvarskänslan, men några stoppar några kronor i en skakande bössa ändå, varför gör vi det eller varför inte? Vi vet inte vilken organisation vi ska ge till, om man ska ge och vilka organisationer man kan lita på, detta är grunden för denna uppsats som ger ett exempel, genom observationer under en insamling på en dansk organisation som är en av nio organisationer som hade lov att utföra landsinsamling i Danmark 2006.

Anledningen till att jag valde att göra en praktik på organisationen Mellemfolkeligt Samvirke (MS) var lite av en långtida önskan då jag under 2001 var i Zimbabwe och jag blev fascinerad av organisationens arbete och deras stora representation i landet, två kontor besökte jag, det ena i huvudstaden Harare och det andra i den näst största staden Bulawayo. Fina hus med blommor och fina fräscha, ljusa rum för de som behövde logi. Deras jeepar fungerade och var nya, och pool hade de. Snygga och rena sten plattor utgjorde gården. MS logotyp syntes till överallt. De som var anställda för MS vid den tiden var danskar, zimbabwier och många andra med olika afrikanska nationaliteter. Den svenska organisationen Forum Syd (FS) som jag

reste för i ett ungdomsutbyte är en motsvarighet till MS. Deras enda hus i Harare var torftigt och deras bilar levde sitt eget liv och kom från ett annat årtionde. FS rum hade samma ändamål som MS, men var mörka med halvtrasiga sängar och var minst lika torftiga som huset. Gårdsplanen bestod av gult och avskavt gräs med ett skrämt litet träd på 40 cm mitt på gräsmattan som aldrig verkade ha skugga. MS huvudkontor i Köpenhamn är säkert något extra, tänkte jag. Under hela min studietid efter år 2000 har Zimbabwe legat mig varmt om hjärtat och det är där jag hoppas på att arbeta en dag. När jag skrev min D-uppsats i mänskliga rättigheter (under 2004-2005) skrev jag om NGO: s arbete i Zimbabwe, just om de NGO: s jag besökt under 2001, mitt mål var att resa dit men av säkerhetsskäl var tiden illa vald då Mugabe införde sin ”NGO bill” som drev de flesta utländska organisationer ut ur landet.

I motsats till MS var det flera svenska organisationer lämnade Zimbabwe som t.ex. Forum Syd och Afrikagrupperna. De som lyckades hjälpa mig med att hålla mig upprättad om vad som hände utöver några få zimbabwiska organisationer som var hårt övervakade, var just MS. Organisationen tvingades dra ner på sin närvaro men lyckades ändå stanna kvar i landet efter många förhandlingar med landets ledning. Jämfört med många organisationer syntes MS inte ge sig, och lämnade inte sina samarbetsorganisationer som i princip blev handlingsförlamade utan stöd från sina kollegor från väst. För mig inger det en stark respekt för en organisation och denne vann mitt intresse och tillit i en allt högre grad.

Mitt glödande intresse fick ved pålagt till sin kommande brasa när jag kom till kontoret i Köpenhamn första gången. Det är väldigt enkelt, alla sitter i rader, bara Generalsekreteraren Frans Mikael Jansen har eget rum. Några få sitter två och två i något rum, annars sitter de på rad i stora lokaler som är väldigt enkla. Receptionen är väldigt liten och barskrapad. Men de som arbetar där syntes trivas ändå, där på en torftigare bakgata i de annars tjusiga kvarteren

bakom Kongens Nytorv i Köpenhamn. Jag kunde inte låta bli att jämföra med Forum Syds stora våning på Slussen i Stockholm med havsutsikt, balkonger, glada färger på väggarna, konstverk här och där och med en präktig reception. På FS satt de inte på rad, utan två och två i luftiga rum. Denna beskrivning som är min, ingen annans1, betyder inte att FS gör ett sämre arbete, heller inte att MS är manna till allt folk i vår värld, men det gav mig ett intryck av vad organisationerna i fråga lade sina resurser på. FS kommer hädanefter inte att nämnas i uppsatsen men nämns här för att ge en jämförelse och bild på liknande organisationer, för att skapa en klarare bild av vad MS är och ser ut.

Själv skulle jag komma att jobba med MS landsinsamling. Den 10 december 2006, skulle organisationens landsinsamling äga rum. Efter nedskärningar av statliga bidrag till MS skulle organisationen behöva samla in ca. 4 miljoner danska kronor (dkr.). En landsinsamling blev MS styrelsebeslut för att förhindra nedskärningar och avveckling av sina projekt. Danida, Danmarks statliga biståndsorganisation (som vi i Sverige har Sida), kunde dock bistå med några kronor extra för varje krona som MS samlade in som ett sorts projekt bidrag. Ty MS måste visa att de aktivt arbetar med fundraising för sina projekt istället för att bara ta emot pengar från staten. Först sades det 10 dkr. per insamlad krona, vilket fortfarande i skrivande stund inte är slutgiltigt, dock är det sagt att det inte blir så mycket som 10 dkr.

Syftet med denna uppsats är att undersöka en organisations problematik gällande finansiering som ska ske via populationen, i detta fall genom en landsinsamling vilket flera organisationer använder sig utav. Läsarna ska få en inblick i problematiken kring en landsinsamling, då svårigheterna kring skramlandet av bössorna är ett av de primära dvs. människors reaktioner

1

Första intrycket av en plats som man ska befinna sig på under en längre period, är en viktig upplevelse och iakttagelse. Ankomsten tar plats i en situation av en form av separation från ens tidigare vardagsmönster, eftersom man träder in i en ny livsstil och in i andra människors dvs. medarbetares vardag och arbete. Vilket blir relevant då jag kom från andra sidan sundet som faktiskt (även om man inte ser på det så), är ett annat land med

till en insamling och de frågor som uppstår vid valet om man ska lägga en slant i bössan eller inte. Frågeställningen rör de tankar som uppkommer när man stöter på en insamlare och diskussionerna som fördes i samband med den insamling jag deltagit i. MS landsinsamling kommer att vara exemplet på problematiken i denna uppsats. Genom de människor jag mötte och talade med före, under och efter landsinsamlingen, har jag deltagit i diskussioner som gav stoffet till frågeställningen för denna uppsats.

1.1 Problemformulering och frågeställning

Vad framkallar den negativitet kring givandet då man möter en insamlare? Vem är det som inte ger en slant i bössorna?

Vad får människor som lever i välfärdssamhällen att ge support till organisationer som samlar in till dem som har mindre/minst i andra länder?

Vad innebär människors val av att bistå eller välja att avstå?

Denna frågeställning kommer att besvaras med de observationer som gjordes i samband med insamlingen. Det ska även tilläggas att det ligger mycket egna värderingar i analysen då det är mina observationer uppsatsen byggs på. Olika författare som uttalat sig om liknande eller samma problematik i olika sammanhang, kommer att tillämpas. Filosoferna Thomas Pogge och Richard W. Miller kommer även att användas i behandlingen av frågeställningen för att få en teoretisk synvinkel, samt Michael Ignatieff och Susan Moeller som kommer att bidra med förklaringar och paralleller till frågeställningen. Dock är det observationer som kommer att ge

reflektioner till svaren och diskussionerna om och kring problemformuleringen, som kommer att beskrivas vidare i metod delen.

1.2 Metod

Uppsatsens metod kommer att grunda sig mycket på de erfarenheter och upplevelser som för mig uppkom i samband med praktiken på MS. Praktiken startade för min del den 1 november och slutade officiellt den 15 december (med en dansk julefrokost) 2006. Jag arbetade måndag till fredag mellan 09.00-15.00 samt under helgen den 9 och 10 december då landsinsamlingen ägde rum. Min uppgift var att göra ”ruter” (på svenska kan man kalla det ”rutter”, kartor över hushåll på orter och i städer) till insamlarna, som skulle täcka de städer i Danmark där det fanns insamlare. Utöver uppgiften att göra rutter var det även obligatoriskt att närvara vid fundraising teamets alla möten, en gång i veckan och efter den 15 november intensifierades mötena till två till tre gånger per vecka. Mötena innebar att vi skulle stämma av vad som gjorts och vad som skulle hög och låg prioriteras till nästa möte.

Innan praktikens början hade jag läst Tim Mays (1997) kapitel om observation (uppmärksamt iakttagande). Deltagande observation handlar mycket mer än att bara se sig omkring, titta och lyssna. Erfarenheten blev uppenbar av att observation är en personligt krävande och även lite analytiskt besvärlig metod inom samhällsvetenskaperna. Metoden innebär att befinna sig i en miljö man inte är van vid och kanske inte känner till, vilken man måste finna sig i för en tid. Man måste skapa och upprätthålla relationer med människor som man kanske inte har så

mycket gemensamt med, för att vinna tillträde och skapa förtroende. Även när praktiken var över, så är inte forskningsarbetet slut. Observation sägs vara en av de mest givande metoderna som ger en fascinerande insikt i klyftan mellan olika livsstilar och ökar förståelsen för olika kulturer och kan på så sätt utrota de fördomar som kan växa fram mellan olika grupper som lever olikartade liv (May, 1997:186, Esaiasson, et al. 2005:342),.

Direktobservation är en typ av den ovanstående ”generella” observationen. Finessen med direktobservationer som forskningsmetod är att forskaren på plats och kan göra iakttagelser med egna ögon och behöver inte använda sig av någon annans återberättelse. Denna typ av observation blir extra lämplig när man studerar processer eller strukturer som kan vara svåra att sätta ord på för dem som ingår i processen. Det är inte alltid personer som själva är mitt uppe i en process, kan se vad som sker (Esaiasson, et al. 2005:333). Under praktik perioden var det mer utav en tillgång att komma in mitt under arbetsgången för att inte bli för mycket av en bit av pusslet, det gav en bättre förutsättning för observationen. Jag fick rollen som en fullständig observatör jämfört med mina arbetskamrater och de människor vi samlade in hos blev fullständiga deltagare (Esaiasson, et al. 2005:334). Då jag under hela praktikperioden höll en observations roll för uppsatsens innehåll, lade jag märke till fler detaljer än vad jag skulle ha gjort utan observationsrollen, såsom kroppsspråk, sinnesstämningar och ansiktsuttryck (Esaiasson, et al. 2005:337). Det ska även nämnas att jag deltog i själva insamlingen genom att skramla bössa, och fick då tillfälle att observera människors inställningar till insamling. Alltså fick jag under en dag agera aktiv deltagare.

Även om Danmark inte är på andra sidan jorden, så har jag ändå haft vissa fördomar om att arbeta med danskar, jag hade fått höra av vänner och bekanta att de är hetlevrade, lite aggressiva och kräver mycket av sina anställda och kollegor samt att alkoholen flödar fritt på

arbetsplatser. Det var inte mycket av vad jag fick höra som stämde in, vilket jag inte kunnat uttala mig om, om jag inte haft erfarenheten från praktiken. Jag anser dock att fördomarna inte har påverkat mitt material eller framställningen av analysen, då jag redan innan praktiken påbörjades hade en kontinuerlig kontakt med mina kommande arbetskamrater som tidigt slog hål på fördomarna, och gav mig intrycket av att jag skulle få goda erfarenheter.

Faktum är att erfarenheter och upplevelser, är holistiskt och en pågående process som inte kan uttalas som en genre i sig, det kan bara upplevas. Upplevelser och erfarenheter som begrepp kan framkalla en isär brytning av positivism eftersom de framhäver alla våra sinnens engagemang och sinnena blir mer alerta i en ny tillvaro (Hervik, 2003:168).

Den empiriska delen i denna uppsats kommer att bestå av en analys av mina observationer och upplevelser bland de göromål och de områden jag hade kontakt och inblandning med/i inom ramen för landsinsamlingen. Tillämpning av förklaringar till problemformuleringen tillkommer, genom att söka svar och exempel på problematiken för landsinsamlingen i de delar av litteraturen som behandlar frågeställningen, som även gäller för en liten NGO som MS, med en del avgränsningar och reservationer.

1.3 Avgränsningar och reservationer

För att begränsa min frågeställning i viss mån, vill jag påpeka att frågorna är i sin natur generella för organisationer som driver insamlingar, dock kommer de endast att tillämpas i relation till MS landsinsamling 2006 och inte i andra sammanhang. Likaså sätten att utföra en

deltagit i under min praktik. Inget övrigt kommer att behandlas i brist på utrymme. Det kommer inte heller att dras paralleller till övriga sätt att bedriva eller kritisera insamlingar av pengar i anslutning till tex. Tsunamin eller andra insamlings behövande faktorer. Få anmärkningar kommer att göras för att inte locka alltför många reaktioner i anslutning till MS insamling.

Jag kommer inte att gå in i den politiska danska situationen eftersom det tar alltför mycket utrymme utan det kommer endast att nämnas i korthet då den har en effekt på MS arbete och danska organisationers roll i världen. Det ska nämnas att en polarisering har uppstått efter regeringsskiftet 2001, vilket har inneburit att MS kastats in i ett opopulärt vänster hörn enligt en man som av den anledningen inte ville stoppa några slantar i min bössa under insamlings dagen.

Det finns flera sätt att samla in pengar på, dock har MS organisationen valt att utföra en landsinsamling. Därav vill jag avskärma för andra typer av ”fundraising”. Materialet till uppsatsen kommer att vara begränsat till MS eget material då jag ämnar presentera organisationen som den själv utger sig att vara. Upplever jag den vara annorlunda än vad den beskriver sig vara i det material som tillämpats, kommer det att nämnas.

Jag vill också reservera mig för en del språkliga ting. Danskan använder sig av begrepp som är känsliga i Sverige när man kommer till diskussioner inom IMER relaterade ämnen såsom u-land, tredje världen och fattig. Jag kommer inte att definiera dessa begrepp men jag kommer att tillämpa dem då jag inte vill riskera att störa organisationens budskap och att dess innebörd icke ska bli förvrängt.

När det kommer till MS som organisation kommer ni att finna väldigt kortfattad information om denne. Eftersom organisationen har funnits sedan andra världskrigets slut, har organisationen en gedigen historia och lång utveckling. Ingalunda finns det utrymme att behandla detta i denna uppsats. Endast det jag finner relevant för uppsatsen kommer att tas upp, vill ni veta mer om organisationen och söka efter statistik och liknande är ni välkomna att besöka organisationens hemsida som följer i källförteckningen. Samma begränsning kommer att göras i frågan om de projekt som MS landsinsamling har fokuserat sig på.

Viktigt att nämna är att problemformuleringen är tillämpningsbar på många olika NGO: s, faktum är de flesta. Med anledning av min praktik på MS, har jag fått tillfälle att komma närmare inpå situationer i relation till problemformuleringen och kan förhoppningsvis svara utifrån det jag fått erfara under min tid på MS. MS kommer därför att användas som ett exempel utan att vara en unik organisation i förhållande till frågeställningen som är oberoende en specifik organisation.

Likaså är litteraturen som tillämpas, användbar på flera olika insamlingsprocesser, dock är det viktigt att se kritiskt på sina källor då dessa kan vara partiska åt ett eller annat håll.

1.4 Källkritik

I Susan D Moellers bok ”Compassion Fatigue” (1999), utförs en rad intervjuer. Dock anger författaren inte i sina källhänvisningar, mer än datum för intervjuer. För att öka trovärdighet och för att inte få alltför mycket källkritik från sina läsare skulle man vilja veta tid, plats för

intervjun, intervjusätt, och vilken typ av intervju som tillämpats samt vilken erfarenhet av intervjuer, intervjuaren har. Det skulle även vara bra att veta om en viss intervju litteratur/utbildning tillämpats i samband med skrivandet av litteraturen.

Författaren Moeller skriver i vad som kan sägas vara en ”anti-amerikansk”, (vilket även Peter Hervik ger en underton av i sin litteratur) anda vilket är förvisso påtagligt i texten, dock ska jag göra mitt yttersta för att inte falla in i samma mönster då jag kommer att göra försök i att plocka ut de delar som står i direkt förbindelse med landsinsamlings problematik.

Peter Hervik är en antropolog som är väldigt kritisk mot den danska politiken, och i hans artikel ”The Emergence of Neo-nationalism in Denmark, 1992-2001”, lyfter han Neo- nationalistiska diskussioner, som lätt kan skapa tron att alla danska politiker har rasistiska ideologier i grunden, i samband med det danska valet i Danmark 2001, i litteraturen (Hervik, 2006). Märk väl att Hervik själv är dansk, och har därför en annan synvinkel på problemen som diskuteras i denna uppsats.

Litteratur av Michael Ignatieff, ”Krigarens Heder” (1998), är lite skönlitterär i sitt upplägg skulle kunna påstås, författaren syftar på konflikterna i f.d. Jugoslavien och Rwanda vilka inte är huvudsakliga för denna uppsats. Ignatieff använder sig däremot av teoretiska delar som kan tillämpas i denna uppsats, dock kan man ha i åtanke vad han syftar på för att utöka förståelsen för hans kontext.

Uppsatsen av Rikke Egaa Jörgensen (2001), är en studie av utvecklingsarbetare inom MS, och presentationen av organisationen i Rikkes uppsats används delvis i denna uppsats, materialet är bearbetat av författaren vilket gör det till en sekundär källa. Däremot har jag gått tillbaka

till organisationen för att bekräfta att den sekundära källan inte har felaktigheter och är trovärdig.

Filosofin i denna uppsats kommer från filosoferna Thomas Pogge och Richard W. Miller. Dessa två är relativt extrema i sina teorier, vilket kan kritiseras i den mån att deras exceptionellt olika filosofier, är på många sätt trångsynta. Dessa kan upplevas som kompromisslösa och stänga ute relevant diskussion. Texterna jag analyserat av Pogge och Miller är min tolkning av deras teorier, andra som läst teorierna kan ha andra tolkningar vilket är relevant att påpeka. Texterna är av en mer komplicerad art som ger stort utrymme för flera olika tolkningar och analyser.

Pogge anmärker själv hur andra tänkare och insatta anser att han är oklar och inkonsekvent när han diskuterar varför det finns ett ansvar att ge till de globalt fattiga, då de far illa av institutionella uppgörelser. Medan Miller nämner obefintligt hur andra tänkare kan anse att hans teori är på något sätt diffus, ett problem Pogge hellre presenterar och möter i texten än Miller. En stor brist i Millers text är att denne inte förklara vad begreppet landsmän innebär, det enda vi får veta är att det är några man delar nationalitet med och det är inte första och andra generationens invandrare, mer än så vet vi inte om begreppet, lika lite får vi veta om de som kallas utlänningar och var gränsen går mellan de två fack som filosofen delat in oss människor i. Man skulle även kunna efterlysa en mer välutvecklad förklaring och definition på hur en landsman i ett välfärdssamhälle har det sämre ställt och när det är dags för dem som har det bättre att hjälpa och hur det rent praktiskt skulle gå till. Precis som Pogge också skulle kunna gå djupare inpå, hur hans teori kan tillämpas i välfärdsstaters agenda.

För att få en överblick av uppsatsen och dess agendas innehåll följs detta kapitel av en disposition.

1.5 Disposition

I kapitel två presenteras teorin för uppsatsen genom Thomas Pogge och Richard W. Miller, var och ens teorier kommer att presenteras i egna delkapitel. I kapitel tre kommer det att berättas mer om MS som organisation, vilka som arbetade med landsinsamlingen och vilka arbetsuppgifter dessa hade. Lite kommer att nämnas om händelser inför insamlingen, vilka arbetsuppgifter jag själv hade under praktikperioden och om insamlingens förlopp. En presentation av vilka projekt och ändamål insamlingspengarna ska gå till.

Kapitel fyra går in på insamlingen problematik, om hur vi blir generösare ju mer vi känner igen oss med mottagarna av insamlingens medel, att man alltid har ett val, insamlingars kändisfenomen och till sist i kapitlet talas det om att ge, tröttna och att avstå. Tillsist i kapitel fem följer en sammanfattning.

2. Teori

Den teoretiska delen av uppsatsen kommer att präglas av två filosofer inom kosmopolitanism och politisk filosofi, nämligen Thomas Pogge och Richard W. Miller. Dessa två kan nästan säga vara varandras motsatser vilket kan vara till fördel för uppsatsens diskussion i relation till frågeställning dvs. att teorin från dessa två filosofer kan bidra till svar på varför organisationer får eller inte får support och finansiellt stöd/bistånd till sina projekt, genom att ge oss utvecklade förklaringar på hur människor kan resonera i förhållande till insamlingars mål och problematiken kring dem.

2.1 Pogges arketyp

Den största problematiken för en insamling är hur man får folk att ge. Motivering för varför folk borde ge:

Thomas Pogge menar att det är, (vi) välmående medborgare av den överflödiga delen av världen som bär det aktiva ansvaret för den mest livshotande fattigdomen i världen, och då syftar Pogge framförallt på perioden av de femton åren som gått efter kalla krigets slut (observera att hans text inte är dagsfärsk), eftersom aldrig förr har så många människor

förlorat livet och lidit i världen som under denna efterkrigs period menar han. Vi skadar de fattigaste, de globalt fattiga, eftersom vi inte interagerar mot fattigdom, som är vår skyldighet. Vi har inte lyckats med att bistå och skydda dem som verkligen behöver det och det är vårt ansvar. Detta menar Pogge genom att presentera sin teori som sådan att det finns negativa plikter och positiva plikter. De negativa plikterna kränker vi genom att vi låter fattigdom i världen existera, då negativ plikt är att inte skada någon, och människor kommer till skada i fattigdom vilket är uppenbart. De positiva plikterna vill Pogge åsidosätta litet och fokuserar sig på negativa plikter, då han menar att negativa plikter oftast (dock inte alltid) är kärvare än positiva. Tex. plikten att inte angripa människor, är kärvare än plikten att förebygga samma angripelser begått av andra. Då man har mer ansvar för den angripnas skador om man begått angripelsen, än vad en sidanstående har (Pogge, 2006:93-94).

Det är inte heller särskilt kostsamt att hjälpa de allra fattigaste, om vi i överflöd ger tillsammans. Kan vi mildra de globalt fattigastes börda, och det inte är särskilt kostsamt, så är det definitivt en positiv plikt att göra så, och det kostar inte vår stolthet något vilket en negativ plikt kan göra (Pogge, 2006:95).

2.2 Millers arketyp

Nästa teoretiker ställer en typ av motsats till föregående Pogge, och kan möjligen ge svar på varför människor ser anledningar till att inte bidra till en insamling, av den typ som analyseras i denna uppsats.

Motivering till varför folk inte ger:

Miller anser att vi (i välfärd) inte ska ge statligt utlandsbistånd, trots att vi här har högre inkomster och levnadsstandard. Organisationer och privatpersoner kan få ge till främlingar

(som han kallar dem) i andra delar av världen, men det är inte att förespråka, då han anser att man ska se till sina egna dvs. sina landsmän som är i behov först. Om man har ett likvärdigt intresse för all mänsklighet överallt, menar Miller, så har man ett stort intresse utav effektiviteten i världsomfattande system av institutionellt ansvar, och därmed särskilt inkluderat ansvar för landsmän i motsats till liknande behövande utlänningar. Man har en bättre förståelse för landsmännens behov och det är enklare och mindre kostsamt att ge till sina landsmän inom landets gränser även om man ska ge till etniska landsmän som är i behov utomlands, då det är de egna vi ska skydda först. Välbärgade landsmän ska ge till landsmän som har det sämre ställt och har behov av exempelvis högre och bättre utbildning samt bättre levnads förhållanden såsom att exempelvis flytta ifrån ett kriminellt belastat område.

Skattefinansierat givande till landsmän är mer passande än skattefinansierat givande till främlingar i främmande länder, och det förstår utlänningarna menar Miller, att prioritera de sina är inte mer än rätt och det hade utlänningarna också gjort om dessa befunnit sig i samma situation. Det handlar om att investera i ett ”försäkrings schema” som Miller kallar det, då inhemskt givande prioriteras och medverkar till en god investering i ett långsiktigt egenintresse, man försäkras att alltid ha det bra i sitt eget land och samhälle helt enkelt. Man måste alltid se till sig själv och sina egna först, och det gör vi alla förr eller senare. I trängda situationer blir det snabbt uppenbart. Om vi inte är i trängda situationer måste vi förbereda oss för vad som kan hända och alltid ha ett skyddsnät om vår välfärd skulle hotas. Försäkrings schema, skyddsnätet och hot mot vår välfärd kan vara faktorer av skattefinansierat bistånd till utlänningar (Miller, 2006:127-129).

För att tillämpa dessa teoretiska synvinklar, kommer dessa nu att appliceras på insamlingens problematik. Först ska en presentation av MS göras för att visa en organisation som vi svenskar inte känner till alltför väl och som möter insamlings problematik.

3. En presentation av MS

MS startade mot slutet av andra världskriget, år 1944, som ”Fredsvenners Hjaelpearbejde” vars primära mål var att skicka unga danska nödhjälpsarbetare till Europas krigsdrabbade länder. Redan då förväntade organisationens ledning sig mer än en arbetsinsats från de unga hjälparbetarna. Fredsvenners Hjaelpearbejde tänkte att även dessa skulle få en djupare medmänsklighet och en övergripande toleransnivå (Jörgensen, 2001:19).

När återuppbyggningen efter kriget framskred ändrades organisationens arbete karaktär. Vikt och styrka lades allt mer i kulturella förbindelser över landsgränser. I samband med detta bytte organisationen namn år 1949 till Mellemfolkeligt Samvirke (Jörgensen, 2001:20). Efter namnbytet började man så försiktigt med mindre projekt i tredje världen. I form av att bl.a. stödja upprättandet av lokala folkhögskolor (observera att danska folkhögskolor inte har samma innebörd som vår svenska form av folkhögskolor) i framförallt Ghana och Indien. År 1963 började frivilliga sändas i MS tjänst till Tanzania. Betecknelsen frivillig skulle signalera att de utsända var dedikerade nog att arbeta för ett mycket lågt vederlag (inte att förväxla med lön). Efter en prövotid på två år institutionaliserades frivilligprogrammet även kallat DVS, Danish Volunteer Service. År 1966 kom finansrätten, och antalet anställda till utsändelse steg. MS administrationen växte och effektiviserades för att säkra effektiviteten i

projekten. År 1974 blev MS en öppen medlemsorganisation, vilket öppnade för mycket interna debatter och polarisering (Jörgensen, 2001:21).

Inre konflikter uppstod av grunder som handlade om organisationens dubbla målsättningar som bestod av att frivilliga skulle både bidra med teknisk hjälp till utveckling i mindre utvecklade länder än Danmark, och samtidigt skapa en större förståelse för den tredje världens problem. Denna dubbla målsättning - önskan om att integrera praktisk och fackligt finansierat biståndsarbete med ett mellanfolkligt engagemang, har utav många setts som en central punkt i MS arbete, men samtidigt har denna faktor länge varit och är i viss mån än idag bidragande till problematisering och kontinuerlig debatt kring ämnet. Konklusionen av detta blev ett nytt principprogram: målet för organisationen blev att främja förståelsen, mellan folk och för solidaritet genom ett samarbete över nationella och kulturella gränser. På så vis skulle det skapa större förståelse för en mer rättfärdig fördelning av jordens rikedomar (Jörgensen, 2001:22) med stark inspiration av Danmarks bistånds organisation - Danida (som Sverige har Sida). Efter korsandet av denna barriär har MS utökat och har fått samarbetspartners.

MS har idag 200 partnerorganisationer i Afrika, Mellanamerika, Asien, Mellanöstern och på Balkan där man stödjer världens fattigaste i kampen för ett bättre liv. MS partners sträcker sig från stora nationella organisationer till små lokala landsbygdsbaserade föreningar som arbetar för utbildning, utveckling av det lokala samfundet, hiv och aids frågor, miljö, mänskliga rättigheter, sanitet och andra ting(www.ms.dk/sw682.asp).

När andra organisationer arbetar för att förse folk med mediciner och infrastruktur satsar MS på utbildning, självorganisering och erfarenhetsutveckling dvs. man investerar i människor för att människor är den viktigaste resursen i utvecklingsprocessen. Folkstyrets utveckling baserat

på stöd till lokala partners är hjälp till självhjälp – och grunden för att säkra den utvecklingen, som fattiga människor själv önskar (www.ms.dk/sw682.asp).

Verksamhet som främjar människors egen talan både på lokalt och globalt plan ger fattiga en röst att tala för sin egen, och utvecklingsarbetet i syd får sammanhang med beslut i nord – med en mer solidarisk u-landspolitik (www.ms.dk/sw682.asp).

Verksamheten finansieras med medlemsavgifter, donationer, med statliga bidrag och med hjälp av sitt eget fundraising team, vilket var den avdelningen jag praktiserade på som skulle utföra landsinsamlingen. Min chef hette Charlotte Dhyr en vacker kvinna i 40-årsåldern med titeln fundraising manager, Bo Jeppe Pedersen, en trevlig herre i 30-års ålder som var Charlottes högra hand och jobbade hemsidans uppdatering och svarade på insamlare/ledares frågor samt registrerade blivande insamlare som tillkom via sms. Dessa två var de som med minsta irritation under hela landsinsamlingen (som jag upplevde) höll lugnet på avdelningen då nerverna var lite upp och ned precis innan insamlingen. Lasse Jensen var en före detta lärare som också var anställd för insamlingen som hade hand om all registrering av insamlare/ledare med ett svängande humör och mycket ansvar som ska komma att ta hand om landsinsamlingen 2007 då Charlotte Dhyr har tagit ett sabbatsår efter de långa förberedelserna att få igång den första landsinsamlingen. Lasse Jensen hittade gärna arbetsuppgifter åt Kleas Mosen, en samhälls tjänstgörande man i tjugoårsåldern som inte var så intresserad av att göra lumpen men gjorde ett kämpe arbete i landsinsamlingen, genom att ha koll på alla insamlares/ledares status ihop med Lasse. Kleas satt bredvid Sarah Ziethen, på kontoret, hon är helt frivillig inom MS, en teologistuderande tjugosexåring, som satte mig i arbete genom att vi skulle göra rutter som kommer att förklaras senare.

Att en människa som Sarah Ziethen gjorde detta obetalt på sin fritid och all annan tid (för det borde ha tagit mer än hennes vakna tid på dygnet) är för mig något ofattbart. Aldrig någon klagan och när jag frågade henne varför hon gjorde detta, menade hon att hon verkligen kände mening i uppgiften då hon var en del i det kugghjul som arbetade för att människor skulle få en bättre tillvaro, både inom MS organisationen och de människor i syd, som ingick i insamlingsmålen. Även den glada och roliga, Maria Pagel Christiansen var en sådan människa, hon läser media på Köpenhamns universitet och gjorde en sexmånaders praktik på MS och tog hand om det mesta inom press för att landsinsamlingen skulle synas, framförallt i lokaltidningar. Line Andersen, också hon en sexmånaders praktikant2, höll på med sitt eget påkomna projekt som kallades den ”Mobile julegave” som for riket runt (en lastbil inslagen i tyg i form av en julklapp), som stannade i lite större orter på lokala platser som torg. Syftet var att ha en utställning i bilen från Pumwani slumområde för att få en inblick i insamlingsmålen och att motivera folk att gå med i insamlingen och samla in mellan 11.00- 14.00, söndagen den 10 dec. vilket inte var helt enkelt. Man kunde också vid den ”Mobile julegaven”, stoppa några kronor i landsinsamlingens bössor. Turen gick mellan den 4 nov. – 6 dec. 2006. Många fler arbetade med landsinsamlingen men dessa var de jag hade störst kontakt med, och även de som jag hade kontakt med inför praktiken och landsinsamlingen.

2

Med dessa presenterade arbetskamrater skapades en vänskap mig och dem emellan, vänskap som är ett nödvändigt förhållande för att få tillgång till personlig kännedom. Förhållandet bär alltid med sig dilemmat om man verkligen ska använda personlig och intim kunskap som man tillförskaffat sig genom vänskap, vilket är ett

3.1 Händelser inför landsinsamlingen

MS har länge ”anklagats” för att vara en vänster orienterad organisation från höger falangen, i och med det danske folkepartiets politik har det blivit tuffare för många organisationer, att bibehålla sina projekt. Politiken som den nuvarande regeringen för (sedan regeringsskiftet 2001), innebär bland annat hårdare tygeltag i form av mindre statligt bistånd samt att dess politik kan ses som starkt invandrar och främlingsfientlig, då den danska högern vann med en knapp marginal, blev missnöjet från vänstern extra påtagligt (samtal med Charlotte Dhyr i Aug.2006). Att sprida information om NGO: s arbete i statliga sammanhang (i skolor och likanande) och projekt samt att utnyttja förtroendet för MS som organisation har således försvårats sedan maktskiftet. Diskussioner kring insamlingar är mycket mer kritisk i Danmark i förhållande till de insamlings debatter som förs i svensk media och de organisationer jag engagerar mig i, i Sverige (Svenska FN-förbundet och Afrikagrupperna), såsom jag upplever det.

På grund av det hårdnade politiska läget rörande utrikes politik och utvecklingsfrågor, blev min uppgift i organisationen ändrad. Min uppgift var från början att informera om de olika projekt som insamlingens pengar skulle gå till men organisationen var rädd för att allt för mycket kritik skulle uppstå då det regerande partiet har vid flera tillfällen vid sådan information om att stödja tredje världen, blivit upprörda då deras barn utsätts för propaganda i skolorna för att man ska hjälpa ”de andra” (främlingar, de som inte har samma kultur, religion och etnicitet som de själva). Man befarade att barn skulle skicka sms. med sina mobiltelefoner till sina föräldrar om vilka som fick komma in på lektioner och informera vilket MS frivilliga,

var rädda skulle tolkas som propaganda (tyvärr hade de bittert fått erfara liknande vid en annan situation) för att få över barnen på den vänstra vingens ideologier genom tricks att vi ska samla in pengar till fattiga3.

I mina öron klingade detta som något väldigt skrämmande, skulle barn inte få bli varse om hur fattiga i världen har det bara för att deras föräldrar inte vill öppna börsen och ge några kronor till dem verkligen behöver det i Afrika för att de har en konservativ politisk ideologi. På grund av detta fick jag alltså andra arbetsuppgifter i organisationen.

3.2 Mina arbetsuppgifter i landsinsamlingen

För att ge en inblick i mitt arbete i MS och för att öka medvetandet om organisationen och dess insamling kommer jag i detta stycke att beskriva mina arbetsuppgifter närmare, då dessa även utgör en grund i min observation och beskriver mitt aktiva deltagande.

Inom fundraisingteamet för landsinsamlingen hade vi alla många olika uppgifter, som tex. registrera, informera och lokalisera insamlingsledare och insamlare genom ett system som kallades ”filemaker”, packa bössor och material till insamlingsledare, ta kontakt med press, få flest möjliga medlemmar och andra människor att delta, jaga sponsorer för att kunna ha tävlingar för insamlare för att motivera dessa att delta, få icke medlemmar att anmäla sig till insamlingen via sms och talonger etc.

3

Efter diskussion med frivilliga och ansvariga för landsinsamlingen den 22 augusti 2006, alla var ense om att det var en god idé att upplysa skolungdomar om läget i världen och om hur de praktiskt kunde hjälpa till för att hjälpa andra. Sedan maktskiftet i Danmark har mycket förändrats och skolpolitiken är mycket mer sluten och stängd för de som är utanför skolväsendet i Danmark menar Charlotte Dhyr med de andra tio frivilliga inför

Min uppgift blev istället (för att ge mig ut att informera), att tillsammans med Sarah Ziethen, göra ett ”rute” (rutt) system dvs. att kartlägga alla insamlingsområden och ge ut rutter till insamlingsledare som i sin tur skulle ge ut dessa till sina insamlare. En rutt för en person består av en karta med en eller flera utmärkta vägar som visar de hushåll där man ska knacka dörr hos folk med sina bössor. Varje insamlare och ledare fick var sin rutt på cirka 100-150 hushåll. För att få tillgång till hushållskartläggningen hade MS köpt ett system av det svenska företaget Eniro för ca 30 000 dkr., vilket fanns att köpa för de organisationer som har lov att utföra landsinsamlingar av danska staten, så det innebar att de andra åtta organisationerna som utför landsinsamlingen har tillgång till detsamma under förutsättning att har ekonomiska resurser att köpa systemet. Det finns möjlighet att titta och använda andra organisationers rutter som de från början har fått skapa själva. I vissa områden fanns det inte färdiga rutter så då fick vi skapa dessa. Det innebar att om en eller flera personer som bor i exempelvis Padborg som ligger i södra Jylland, på gränsen till Tyskland, ville samla in i området där de bor, så fick jag titta på deras hemadresser, gå in på krak.dk som motsvarar vårt hitta.se, titta på alla gator i deras bostadsområde, gå in på Eniro för att se hur många hushåll varje gata hade, lokalisera 100-150 hushåll som markeras ut på en karta och skickades till insamlarna genom insamlingsledaren eller direkt till dem. Ett mycket komplext system som tog lång tid och hade många kollapser.

Små orter gick bra men att kartlägga hela Köpenhamn där de flesta skulle samla in var exceptionellt, dock var de flesta ruterna färdiggjorda i just Köpenhamn. Sedan skulle huvudstadens kartläggning dubbelkollas så att inte insamlare flera fick samma eller fel överlappande rutter. Massiva kartor över alla Köpenhamns gator tog upp halva kontoret och målades i olika färger och fick olika färger på sina nålar som sattes ut för att veta vem som var insamlingsledare var och hur många insamlare varje område hade.

3.3 Landsinsamlingens tre projekt

Innan alla insamlare och ledare fick sina rutter, hade de fått medlemstidningar och annat informationsmaterial om vad de skulle samla in till. Allt material var sammanställt på ett sätt så att insamlare och ledare skulle kunna svara på frågor som människorna de samlade in hos skulle kunna tänkas ställa.

MS har som tidigare nämnts, flera samarbetsorganisationer och finns i ett flertal länder i världen, dock har man valt att fokusera sig på Afrika denna återupptagning av landsinsamlingen sedan man anser att de afrikanska samarbetspartnerna har det sämst ställt och har fått mindre fokus jämfört med de andra samarbetsländerna då många resurser dragits in från andra organisationer till just de utvalda länderna som är:

Kenya, med stor anledning av att samarbetet där är långlivat, starkt men behoven är fortfarande enorma. Huvudfokus4 lades just på de fattiga i Pumwanis slum i Kenyas huvudstad, Nairobi, där 1714 människor delar på en toalett (www.ms.dk). Många av människorna bor just i slum, och Pumwani är ett av de största slumområden som finns i Nairobi.

Omkring 60 000 människor har bosatt sig i Pumwani, för att de inte har råd till att bo någon annanstans. De lever i en vardag med hårt arbete, kriminalitet, sexuella övergrepp, polisvåld och narkotikamissbruk - utan varken rättigheter eller skolgång för många av områdets barn.

4

Huvudfokus på Pumwani uppkom eftersom Saint Johns Community center i området och MS har haft ett de längsta samarbetena i MS historia, vilka också har varit väldigt lyckade. Samtidigt som det var bättre

förutsättningar för teamet att kunna komma dit och arbeta så fritt som möjligt. Samma förutsättningar och säkerhet existerar inte på samma sätt i flyktingområdena i Uganda eller i Zimbabwe som också är ett oerhört

Sedan 1994 har MS samarbetat med St. John’s Community Centre, som står bakom avgörande förbättringar i slummen med fokus på hälsa, mänskliga rättigheter, arbetslöshet och utbildning. Dock är det ännu lång väg till en ordentlig tillvaro för de många invånarna (www.ms.dk/sw44233.asp).

Uganda, som agerat värd för flyende sudaneser som bott i ugandiska flyktingläger under svåra omständigheter. Många sudaneser vill vända hem men har inte ekonomisk möjlighet även om deras förutsättningar i södra delen hemlandet ser bättre ut.

Kriget i Sudan har kostat mer än två miljoner människor livet och över fyra miljoner

människor har tvingats bli flyktingar. 200 000 flyktingar bor i flyktingläger på landsbygden i det nordvästliga Uganda, och har

sedan Sudans regering och Sudan People’s Liberation Movement (SPLM) i januari 2005 underskrivit ett fredsavtal väntat på grönt ljus för att få resa hem till Sudan. Krig och militär maktanvändning har varit en fast beståndsdel av vardagen de sista 20 åren. Den generella kunskapen om demokrati och sina rättigheter är i högsta grad bristande. Önskan om ett liv utan avhängighet, våld och korruption, men att de har behov för stöd för åter kunna vända tillbaka till en hållbar och dräglig tillvaro (www.ms.dk/sw44100.asp).

Zimbabwe, där tusen och åter tusen barn är föräldralösa pga. Aids som behöver hjälp till att få tak över huvudet, mat för dagen, skolgång och skoluniformer samt hjälp i sorgearbete och stöd för att undvika den mobbing som pga. av barnen stämplas som ”aids orphans” (negativt laddad term) av vuxna och andra barn. Zimbabwe är ett av de landen i Afrika, som är hårdast drabbat av hiv/aids. En femtedel av den vuxna befolkningen är hiv-positiv. Var 20: den minut blir ett nytt barn föräldralös, och tre spädbarn smittas via bröstmjölk med hiv varje timme. Allt som allt har över en miljon mist en eller bägge föräldrar på grund

av aids – vilket motsvarar vart femte barn. MS arbetar tillsammans med flera organisationer, som stödjer de föräldralösa barnen i

Zimbabwe. Det är av största vikt, att dessa barn kommer i skola och blir medvetna om deras rättigheter, så de kan klara sig i den hårda konkurrensen om arbete, som är avgörande för deras framtid (www.ms.dk/sw44240.asp).

Med dessa tre afrikanska insamlingsmål, uppkom även frågan varför Afrika? – ”Det är alltid Afrika…” (Från de människor som vi samlade in hos). Enligt de uppgifter jag fått genom media och olika påträffanden av organisationer har konstaterandets gjort att Afrika har det största behovet, som det fattigaste av våra världsdelar. De tre länderna har även egna starka organisationer som MS har tillit för samt en vilja och har lyckats väl med de projekt som avslutats i samarbete med MS, därför anses de tre utvalda projekten ha lovande förutsättningar för att kunna lyckas med olika lösningar på problemen i områdena, och dessutom ”sprida ringarna på vattnet” för att få fler organisationer i Afrika att bildas eller engagera sig på andra sätt eller söka kontakt med fler samarbetspartners dock inte endast organisationer från nord utan även bland de organisationer som finns i syd.

3.4 Insamlingens förlopp

Med dessa tre insamlingsmål i sikte åkte MS fundraising team (10 personer, dock inte jag själv) den 2 oktober 2006, ner till Kenya för att besöka Pumwanis slum område. Området består av sexs ”landsbyar” – Majengo, Kitui, Kinyago, Kanuku, Harare och Kiambiu. De flesta invånarna i byarna kommer från samma stam, de övriga är etnisk blandade. Det finns

inget exakt tal för, hur många människor, som bor i Pumwanis slum, men det uppskattas ungefär till 60 000 invånare. Pumwani- området omfattar också officiella by delar, men det är de 60 000 slum invånarna som bor i de ”inofficiella by delarna” – antingen i plåtskjul eller i hus av lerväggar och plåttak, där ett väldigt begränsat antal kan åtnjuta vatten och elektricitet (Bonde Pedersen & Bischoff, Magasinet nr 3, 2006:2).

Fundraising teamet och några från MS ledning kom i kontakt med människorna som lever där, främst diskuterades behoven av sanitet och utbildning. Behovet av toaletter är störst, de Kenyanska myndigheterna har endast 32 toaletter registrerade på de 60 000 människorna. Avföringen finns även i floden som invånarna också får sitt drickavatten ifrån, och då blir konsekvensen Kolera (Bonde Pedersen & Bischoff, Magasinet nr 3, 2006:3). För att kunna presentera insamlingsprojekten för dem som skulle komma att samla in samt för att informera danskar om hur de har det i Pumwani, filmade teamet, skrev artiklar och utförde intervjuer som publicerades i Magasinet (Nr 3, 2006). Den korta filmen som gjordes i Pumwani spelades upp i den ”mobile julegave” och på insamlingsställena (de lokaler MS har ute i Danmark där många insamlare träffades under insamlingsdagen). Filmen skulle ge människor en bild av Pumwani. Fundraising teamet hade bestämt sig för att man inte ville ha en tårdrypande film som skulle spela på människors samveten utan mer konkret visa hur människor lever. Filmen har glad musik med ett band från Pumwani, barn leker, spelar fotboll och skrattar. Kvinnorna får sitt hår vidgjort och männen spelar spel. Detta gör de i sin hemmiljö, utanför sina plåtskjul till hem, barnen leker med kapsyler vid sophögar med faeces liggande på marken bredvid dem. Fotbollsspelandet är vid flodstrimman som är mer sopor än flod, för det är deras omgivning och miljö, det går inte att undvika det under filmandet, så är deras verklighet. Sanitetsarbetet var ett av landsinsamlingens mål, och det förmedlades med en allvarlig men ändå positiv anda genom filmen.

MS landsinsamling skulle bli den sista landsinsamlingen på året av de sammanlagt nio landsinsamlingar som får utföras i Danmark varje år. I fjol fanns fyra landsinsamlingar, i januari 2006 beslutades att ytterligare fyra landsinsamlingar skulle få göras. MS var en av de ”lyckliga” att få det tillstånd de ansökt om för att rädda sina projekt. De nio är: Rädda Barnen, Röda Korset, Dansk Flyktinghjälp, Folkkyrkans Nödhjälp, Cancerfonden, Ibis/Care, MS, Djur i Nöd och Danska Naturfredsföreningen.

Klockan 11.00-14.00 den 10 dec. 2006 gick landsinsamlingen av stapeln. Alla MS medlemmar hade fått vädjan att ställa upp som insamlingsledare för att kunna organisera insamlare på sin egen ort i landet, eller ställa upp som insamlare och få med så många som möjligt, kollegor, familj och vänner. Genom press och annan media försökte man nå danskarna få att få dem att hjälpa till att samla in under söndagen. ”Ge de fattiga en julklapp” löd ledmotivet, ”Ge en söndag” kunde också läsas i samband med MS artiklar i danska tidningar. Vid jul sägs vi människor vara extra givmilda och att det är den tiden på året som vi tydligen ska tänka extra på dem som inte har det lika bra som oss själva och det ansåg MS vara litet utav ett vinnande koncept att driva på (www.ms.dk/sw36591.asp) (Moeller, 1999:9). Under dagen samlade 2000 insamlare in 2,6 miljoner dkr. i hela Danmark, vi var nio stycken svenskar från Malmö FN-förening tillika studenter från Malmö högskola som samlade in ca. 3000 dkr. Målsättningen var 2,5 miljoner dkr. Så det gick bättre än förväntat. Det anordnades även en kändis stafett med två lag ledda av John Faxe Jensen tidigare landslagsspelare i Danmark och Pernille Aalund chefredaktör Oestrogen.dk, båda lag hade ett tjugotal danska ”kändisar” som deltog. Faxes lag kammade in 28 446,25 dkr. medan Pernilles lag tog hem 16 902,75 som tillsammans blev 45 349 dkr. Kändisarnas stafett påbörjades den 8 november och pengarna räknades den 9 december. (Bischoff och Christensen Pagel, Magasinet nr. 4,

2006) Visst är det fantastiskt att nå, även om det är en liten bit, över sitt mål. För att vara den fösta insamlingen på så många år var det en god mjukstart inför kommande år då man strävar att samla in högre summor, och för att göra det kan det vara viktigt att analysera den problematik man haft under insamlingen, i följande kapitel kommer problemformuleringen att behandlas vidare,

4. Insamlingens problematik

Precis som Pogge och Miller som är näst intill varandras motsatser så resonerar människor olika och som insamlare möter man även människor som är varandras motsatser. Som en god insamlare är det viktigt att känna igen dessa olikheter vilket studerandet av litteraturen har bidragit till i viss mån. Både Pogge och Miller kan kritiseras men samtidigt förstås. En god insamlare ska kunna representera och presentera sin organisations mål med insamlingen och ha en viss övertalnings förmåga mot den som är kritisk, vilken kan ha vissa likheter med Miller då alla inte har samma åsikter som Pogge och stoppar bössan full med pengar även om det hade varit önskvärt. Det gäller dock att inte vara påstridig och att vara respektfull för sig själv, den man möter och mot sin organisation och allt vad det innebär. Att använda sig av teorier som Millers är väldigt nyttigt för en insamlare för att kunna få hum om vad för sorts kritik och annorlunda värderingar man kan möta, som en sorts förkunskap. Ju mer förkunskap vi har, desto lättare blir det att möta insamlingen problematik.

4.1 Att känna igen sig gör oss generösare

känner igen oss desto mer intresserade av problemet är vi och desto generösare kan vi bli i relation till insamlingar rörande de vi identifierar oss med.

Moeller berättar själv hur hon följde Kennedy mordet på TV, och känslan hon hade för presidentens begravning när hon insåg att hon själv var lika gammal som presidentens dotter, vilket chockade henne som sexåring att förlora sin far på ett så hemskt sätt (Moeller, 1999:3). Då hon kunde identifiera sig kunde hon genom sin sympati känna sorg, olust och en sorts förtvivlan trots att hon inte kände den jämnåriga flickan. Ignatieff talar om Balkans prioritering före folkmordet i Rwanda, då det kan hävdas att vi identifierar oss mer med det som ligger oss närmare och det som liknar oss själv mer (Ignatieff, 1998:71-73, Moeller, 1999:12). Det är mer troligt att vi hellre hjälper någon eller några med samma historia eller svårigheter som oss själva (Ignatieff, 1998:93). Afrikanerna i Rwanda syntes inte i media och inte liknar de oss, är det anledningen till att de ”glömdes” bort eller beror det på något annat. På Balkan är de i alla fall vita.

Människor som är födda och lever i välfärd har aldrig upplevt en längre period av sin livstid på vad man kan kalla botten (samhällen som är i motsats till välfärd), och har därför ingen förståelse för de människor som lever på botten, och förstår därför oftast inte vikten av givandet (Pogge, 2006:96) och kan avstå från att ge av den anledningen. Man tar heller inte hänsyn till antal människor, hur illa situationen är, hur stort är behovet, hur stor är hjälpen, dessa frågor spelar ingen roll för de som omedvetet eller medvetet kräver en identifikation för att agera eller få känslor som påverkar dem. Detta problem uppstod även i MS landsinsamling. De tre insamlingsmålen befann sig som tidigare nämnts, i Afrika. Få människor som öppnade sina dörrar under landsinsamlingen kunde säga, - ”Åh, samlar ni in till det, där här jag varit må ni tro, jag ska hämta börsen”. Nej, tyvärr, en gång på hundra

hände det, ungefär (grundat på att jag själv samlade in i hundra hushåll, varav en person yttrade sig på detta sätt).

Somliga ville inte ens veta vart pengarna gick till under insamlingen. Antingen stoppade de ner en slant eller sa nej tack och stängde igen dörren. Många hade kunnat läsa i tidningar och se lite på tv om landsinsamlingen och dess mål. Några reagerade med att man ska hjälpa de hemlösa och stackars pensionärer hemmavid först, afrikanerna kan vänta. – ”Man ska hjälpa sina egna först”, sa en farbror medan han knäppte av sin 42 tums platt tv med fjärrkontrollen från tamburen där jag stod med min bössa (som inte fick ett tillskott denna gång). Miller legitimerar mannens uttalande samtidigt som han håller med och menar att det är godtagbart att han inte lägger pengar i bössan, det är enligt Miller en stor själv respekt att tänka på sina landsmän först (Miller, 2006:131). Sedan är det ju även så att svarta afrikaner inte är en helt populär grupp, särskilt inte bland de äldre fick jag erfara. Dock ville ett fåtal människor i de danska hushållen som jag knackade dörr på, trösta mig med att det var i alla fall värre om jag hade samlat in till araber. Hade MS som organisation valt att samla in till projekt i arabvärlden, hade det antagligen av den anledningen, inneburit större problematik för insamlingen.

4.2 Man har alltid ett val

Människor, inte minst vi i välfärd här i nord och väst, har alltid ett val, dock ska det nämnas att det inte alltid är fria val beroende på konsekvenser och liknande, men ändå val5.

5

Ex. man står inför en svårighet, möjligheterna är att ignorera (fly ifrån) eller möta problemet, inget av dem är önskvärt, men vi har ändå möjligheten att reflektera över konsekvenser och vad respektive val leder till, vad som är moraliskt rätt eller fel för en själv och den/de som är involverade. Givetvis har vi alla olika förutsättningar och

Under insamlingen sa de flesta som var potentiella givare att de redan gett till en annan organisation eller att de inte kunde ge till alla de stötte på med bössor, och hade de gjort det hade de varit ruinerade och vem vet om pengarna gick fram alla gånger, valet att ge är fritt och Miller menar att det inte är ett orättvist handlande om man inte ger, för upplever man det som en börda att ge ska man inte ge. Man orsakar heller ingen skada då läget är oförändrat om man inte ger (Miller, 2006:133). Pogge ställer motsatsen, gör man inget, skadar man de globalt fattiga genom att deras situation blir värre om ingen agerar, och det är vår skyldighet, vi i välfärd har varit med och exploaterat de områden som idag är globalt fattiga och därför har vi ett totalt ansvar (Pogge, 2006:96), insamlingar är aktioner som skulle kunna förespråkas av Pogge, och de skäl som presenteras för att ”slippa” ge försvaras av Miller.

MS och de andra åtta organisationerna med lov att utföra landsinsamling, har fått gå igenom vissa filter av granskning för att förtjäna sitt tillstånd vilket de flesta danskar verkar vara informerade om. Detta skulle kunna vara ett starkt skäl till att ge ett bidrag till insamlingen.

Vi i välfärd har rent teoretiskt, möjlighet att stoppa minst en tia i bössorna, nio gånger om året fördelat på tolv månader, det drabbar oss inte ens rent ekonomiskt om vi ger en tia i månaden men det skulle göra en makalös skillnad för dem som har det sämst i världen. Om vi alla hade gjort det skulle världen se något annorlunda ut (Pogge, 2006:96,102). Våra val är olika, vi väljer vad vi vill se och hur vi ska agera.

Moeller menar att vi inte kan ge till alla organisationer som behöver stöd,“We can’t respond on every appeal” – Susan Moeller (1999:9) ur “Compassion Fatigue”. Det tror jag att vi visst kan, man kanske inte har möjlighet att betala in 100-1000 kr. till varje organisation, men en

femma här och en tia där, skicka lite kläder dit, laga mat på statsmissionen, köpa ”fair trade” och jobba lite ideellt här och var, det handlar om val, och förtroende.

Samma sak gäller när vi ser på tv eller annan media, så bestämmer vi oss för vad vi vill se och höra. Vi kan byta kanal, eller titta men välja att inte se till det som berör oss för att vi inte vill bli berörda. Moeller drar parallellen med att om man frågar henne om hennes piano lektioner som liten så kommer hon säkert bättre ihåg gräsmattan utanför med krokusarna, då hon inte var så intresserad av lektionerna gjorde hon redan som barn ett val att hon inte ville lära sig utan hellre sitta och drömma om att leka ute (Moeller, 1999:3). Vi (i välfärd) glömmer nog bort konsekvensen av det vi medvetet eller omedvetet väljer bort (Pogge, 2006:96). När valet gjorts att vi inte vill se och intresset dalar försvinner kameran från den platsen för att hitta en annan plats vi väljer att ge uppmärksamhet åt, och då drabbas de som var i kamerans ljus, ingen uppmärksamhet, ingen fokus leder till mindre eller ingen hjälp, pga. av vårt val. Moeller menar att amerikanare, är de som enligt henne styr media världen och styr majoriteten av det utbudet, endast kan hantera en kris åt gången (Moeller, 1999:11), hade konsumenterna av media visat på att de gjort ett val som innebär att de vill ha nyheter om flera kriser samtidigt borde det öka amerikanernas media marknad och därav även omsättning vilket man skulle kunna tänka sig vara svårt att tacka nej till. Ännu en gång kan man se speglingen av sitt eget val som styr vårt agerande i alla lägen.

Samtidigt ska man också vara vaksam på det valet som görs på vad vi ska få se, media väljer oftast vad vi ska se. De som ansvarar för media kan styra vilka uppfattningar de vill att konsumenterna ska få genom att de kan välja i utbudet och välja vad som ska exponeras. Medias bild blir oftast det som människor kan relatera till, särskilt om man inte har kunnat skapa sig egna åskådningar (Moeller, 1999:4), därför blir det ännu viktigare för oss att

presentera vår val av vad vi vill konsumera och inte vara passiva, för då kommer någon att välja åt oss konsumenter, vilket kan få ett utfall som vi inte vill ha.

4.3 Kändisfenomenet

Inom media kan man stöta på en kategori av människor som vi kallar kändisar, som syns och hörs mycket i olika mediala sammanhang. Kändisfenomenet som även Moeller nämner, hur rockstjärnor höll välgörenhets galor och konserter som samlade in nära 300 miljoner dollar i samband med svälten söder om Sahara under 1984-1985 som skördade mer än en miljon liv (Moeller, 1999:8). Givetvis är fenomenet långt ifrån MS landsinsamlings kändis stafett men tanken är antagligen densamma.

Genom kända människor kan man nå ut till fler människor, då de är mer tillgängliga genom media, och kan där ”göra reklam” om de insamlingar och organisationer de stödjer och hur man kan bidra som individ eller kändis. En kändis är trots allt känd, några vet kanske vem Per Andersson är, men ännu fler vet vem Michael Jackson är, han har en större utrymme i media. Han är alltså folket tillgängligare och hans budskap når ut till fler av den anledningen, än Per Anderssons budskap gör. Dessutom kan det också vara så att en person som John Faxe i Danmark, som var en berömd fotbollsstjärna kan nå många fotbollsintresserade som annars inte är så intresserade av insamlingsarbete och fattigdomsbekämpning. Det kan vara så att fotbollsintresserade gärna läser artiklar eller ser program som Faxe deltar eller yttrar sig i, också ser Faxes engagemang eller bidrag till MS insamling, och kan då få upp ögonen för insamlingen och kan tänkas delta. Detta var givetvis bara ett exempel på hur man kan dra nytta av kändisar i detta sammanhang.

Det inte alltid helt enkelt att få kändisar att ställa upp, precis som med ”vanliga” människor, det handlar mycket om att ha kontakter. Kändisar har oftast en större ekonomi än en genomsnittlig dansk invånare och eftersom det endast deltog kändisar i kändisstafetten, så kan slutsatsen dras att den delen av insamlingen drog in mer pengar på tjugo personer än vad tjugo ”vanliga” insamlare samlade in. Det innebär att om MS inte hade haft kontakter inom den danska kändisvärlden så hade man inte nått målet på 2,6 miljoner dkr. Kändisfenomenet visar på hur beroende NGO: s och insamlingar är av media.

NGO: s kämpar för att få in pengar till sina projekt och för dem som är i störst behov av den hjälp organisationerna kan förse med. Organisationerna blir beroende av media för att nå människor med sitt budskap, men det är media som har bestämt vad som är intressant att rikta strålkastarna på. Det som vi inte ser tar vi inte till oss, dock betyder detta inte att vi inte tar till oss allt vi ser, det man inte vet tar man inte skada av eller det man inte lärt sig, känner man inte till (Moeller 1999:8). Att använda sig av kändisar fungerar tydligen, dock kan inte alltid räkna med deras stöd och kontakter är en nödvändighet. De har ju möjligheten att ge eller välja att avstå, precis som vi andra.

4.4 Att ge, tröttna och att avstå

Precis som kategorin av kända människor kan vi välja att ge eller att avstå.

Det kan verka som vi söker anledningar till att avstå från att ge, som att vi kan legitimera att avstå genom vissa konstateringar. Moeller menar att så fort det är svält i Afrika som man kan se i media, och om någon vädjar till finansiellt eller annat stöd, så kan man räkna med att någon säger, -”Men gjorde vi inte det förra året”? (Moeller, 1999:8). Samma sak skedde i

landsinsamlingen, någon hade redan gett till MS, när då? Det kunde ha varit i mars-98, men de hade redan givit, gjort sitt, även om det är helt nya projekt, i ett annat land med helt andra människor i behov av hjälp.

Vuxna blir som barn som tröttnar på en leksak väldigt fort och man måste hitta på något nytt. Vi säger till våra barn som påbörjar något, att de ska avsluta det också (Moeller, 1999:10-11), men lever vi verkligen som vi lär? Något är intressant, gripande och hemskt, vi kan välja att agera men ofta tröttnar vi och engagemanget falnar efter ett tag och vi lämnar engagemanget hädan och prioriterar annat. Precis som media, påbörjar och kanske till och med lovar vi, för att sedan lämna och påbörja något nytt, som vi kan anse vara mer intressant.

Dessutom måste organisationer och engagerade människor verkligen kämpa för att sprida sitt budskap. Det räcker inte att säga att människor svälter i Zimbabwe. Hemska bilder och berättelser måste visas och förmedlas, ju värre de är desto bättre. Bilder och berättelser måste nå oss, tala ett särskilt språk för att gripa oss (Moeller, 1999:14), ändå kan det vara svårt att få folk att förstå och ta till sig problemen för att agera. De kan välja att se bilder och dokumentärer och artiklar som påhittat. Varje dag ser vi thrillers, deckare eller skräckfilmer som vi vet är påhitt, en Stephen King film som Moeller kallar det (Moeller, 1999:14), vi intalar oss att det är film eller så har vi blivit så avtrubbade av skräck och elände så vi kan stänga av trots att det är mitt framför oss på skärmen eller i tidningen. Vi vet snart inte vad som är film och vad som är verklighet, eller så vill vi inte veta.

Uppgivenhet är en annan faktor som blir uppenbar, insamling efter insamling. De människor som upplever uppgivenhet menar att de gärna lägger en slant men vad tjänar det till, om man fyller på och fyller på den gapande gropen men får aldrig igen hålet. Den kategorin har under

insamlingens gång gett liten slant med ett leende och ett par trötta ögon som sa mig, - ”Du är ung och orkar, jag drar och har dragit några strån till stacken men har sett den rasa”, vilket menas med att pengarna hamnar i någons ficka istället för att komma behövande till gagn, projekt som bara hjälpt ett fåtal, eller projekt som hjälpt någon för en stund, men sedan har det uppstått mycket värre saker någon annanstans som i tex. i Rwanda, och man har skämts för att man inte skickade pengar och resurser dit istället.

Ett fenomen som kan kallas, ”fenomenet sommarkatt”, är när ett projekt påbörjas, och ger människor och fattiga, som deltar i och kring projekt resurser, tilltro och engagemang och sedan drar man sig ur eller avvecklar eller bara försvinner och lämnar dem där, i svält eller i andra miserabla förhållanden och svek. Precis som en sommarkatt som svälter ihjäl för att den litade på dem som fanns där. Det finns fler exempel än så på hur människor tröttna på att hjälpa och avviker. De flesta av oss har en medkänsla, oftast är det den som blir nednött hos privata givare som finansierar utvecklings arbete och nödsändningar genom organisationer. Reaktionen på oförmåga att fylla igen den där gropen som nämndes tidigare, blir inget annat en ren skär uttröttning menar Ignatieff. Detta späds på, menar densamme, av moraliska berättelser som från början var stommen i engagemanget som sedan förlorat sin magiska dragningskraft och dess trovärdighet. Moraliska berättelser, förklarar Ignatieff, är de berättelser som får oss att förstå fjärran platser på vår jord, vilka ger oss förklaring till varför vi bör beblanda oss i människors lidande och svårigheter på just de fjärran platserna (Ignatieff, 1998:92). Miller menar att det inte alls behövs, då vi måste fokusera på vårt eget land, res runt bland våra landsmän istället för att förstå hur de har det, först. Detta ger en själv respekt för människor att ge till sina landsmän först som kan bidra till att vi är villiga att ge till utlänningar när vi väl är klara på hemma planet. Vi har inget direkt ansvar mot utlänningar

men mot våra landsmän har vi (Miller, 2006:128). Vi ska inte se till utlänningars lidande i media och känna dåligt samvete för det, så länge vi tar hand om våra egna.

Ignatieff menar att det inte är media som skapar bilder och berättelser som berör och får oss engagerade. Vi styr själva vårt engagemang, menar han, vi blir engagerade av bilder, vissa platser medan andra inte berör oss på samma sätt (Ignatieff, 1998:92). Vi får heller inte glömma att vi som givare kräver ett visst deltagande för att känna ett ansvar när det kommer till givande och till att agera. Det blir ofta så att vi i välfärd står vid sidan av problemen i världen och tittar på utan att göra något, trots att vi bär ett ansvar eftersom vi utnyttjar resurser och exploaterar länder och fattiga människor (Pogge, 2006:94). Vårt moraliska engagemang i fjärran platser och fattiga är som alla vet selektivt och partiskt (Ignatieff, 1998:92) på grund av att vi kan välja om vi vill ge eller inte.

5. Sammanfattning

Frågeställningen i denna uppsats har en gemensam grund, valet. Ska man välja att ge eller välja att avstå. Organisationer som driver insamlingar bör bearbeta sin problematik genom att öka medvetenheten om att det är ett aktivt val som givande handlar om och det i sin tur kan göras genom upplysning, etablera förtroende och skapa kännedom om behov och fattiga individer oavsett etnisk härkomst.

Vi som lever och har härkomst i välfärd behöver uppenbarligen känna igen oss i det eller dem vi kan komma ge pengar och support till. Vi tränger även till att känna förtroende för den organisation och dennes projekt, som ska vidarebefordra och förvalta vårt givande. Det kan även vara så att en del av dem som ger, känner sympati och ansvar för lidande och behov i andra delar av världen än sin egen. En annan del av givarna anser faktiskt att insamlingar gör en skillnad för många människor i världen och det borde vara den primära anledning till varför människor lägger en slant i bössorna annars kunde dessa lika gärna välja att avstå.

Likaså är det de bilder som förmedlas till oss (som framförallt lever i välfärd), inte bara genom vår centrala, regionala och lokala media utan även genom de organisationer vi har förtroende för. I kombination med gripande bilder och berättelser kan våra känslor förmedla oss att agera och vända oss till organisationer för att erbjuda oss som frivilliga/volontärer, eller att man donerar en summa. I MS fall har givetvis förtroendet en stor roll, organisationen är inte ny för danskarna och även de äldsta invånarna i landet kan komma ihåg andra