Frågan man kan ställa sig angående mockumentärfilm är ifall den kommer att etableras som en ny, allmänt vedertagen genre. Både Todorov, Jansson och Neale talar om genrers utveckling och förändring genom ti- den och i takt med förändring i samhället. Neale och Jansson talar även om uppkomsten av genrehybrider, som så småningom, det vill säga om publiken, kritikerna och producenterna är eniga om detta, etablering- en av nya genrer och sub-genrer. Men, en viktig aspekt i klassificeringen av texter, oavsett om det är film, litteratur eller musik det handlar om, är ifall det är görbart att rubricera texten utifrån dess genretillhörig- het. Detta låter kanske lite märkligt, man kan tycka att en text rubricerad/klassificerad efter genretillhörig- het endast borde vara till hjälp för publiken för att underlätta läsningen av den. Dock är det nu inte så i fallet med mockumentären. Dess innehåll eller narrativ är ju trots allt producerad (oftast) i syfte att läsas och tolkas på ett visst sätt, nämligen som en dokumentär. Detta för att uppnå önskvärd effekt när fejken så småningom avslöjas och den egentliga texten framträder, det vill säga fiktionen. Det är även då textens egentliga syfte, nämligen att få läsaren att fundera och tänka över det man läst, framträder. Tanken är alltså att texten först ska tolkas som dokumentär, och sedan som fiktion.
Ponera då att man skulle rubricera texten efter den nya genreklassifikationen mockumentär. Vad skulle då ske? Jo, man skulle givetvis tolka texten efter detta när man tar del av den, och inte på det sätt den är konstruerad för att tolkas, nämligen som dokumentär. Effekten skulle stanna vid, i bästa fall, en skickligt gjord bluff, men med tappad övertalningsförmåga.
Angående de filmer som endast placeras i nivå 1 i Roscoes och Hights typologi ser vi dock en fördel i rubriceringen mockumentär. Detta blir en specificerad subgenre till komedin, och kan således användas som ett starkt försäljningsargument från producenternas sida.
Mockumentärer visar sig vara effektiva för att skapa starka reaktioner, och givetvis finns det en fara med mockumentärfilmen och dess möjligheter. Förvisso är både Forgotten Silver och Konspiration 58 präglade av en realism i sina respektive bild- och ljudspråk, men filmarnas val av ämne, karaktärer och ledtrådar till bluffen resulterar i två produktioner som är fullt möjliga att genomskåda. Dessutom var man i båda fallen öppna med att berätta sanningen efteråt för att klargöra eventuella feltolkningar.
Problemen skulle snarare kunna uppstå ifall man väljer ett relativt smalt ämne som inte är särskilt kon- troversiellt eller utmärkande, om helt okända karaktärer. Skulle man dessutom inte berätta någonting om sanningen, utan istället vidhålla dess faktiska förankring i verkligheten, blir lögnen total. Dock skulle det blir svårt att genomföra en sådan fejk om man väljer ett för stort ämne, inkluderar för många personer, samt pekar på något kontroversiellt. En sådan bluff skulle antagligen genomskådas på ett eller annat sätt. Det ultimata skulle således bli en film producerad, agerad och sammanställd av endast en person – en slags vi- deodagbok. Detta har på sätt och vis redan gjorts via filmen David Holzmanns Diary (se bilaga 1), men skapa-
Dock måste man ändå producera någonting som är av intresse för allmänheten, eller som åtminstone skulle skapa intresse och tilltala en publik, för att över huvud taget nå ut till en större publik med lögnen. Denna tanke leder oss in på något som gör just detta, nämligen nyhetsjournalistiken. Inom detta område är det dessutom lättare att övertyga publiken om ett eventuellt falsarie, eftersom nyhetsrapporteringen, av många, tas för given som sann.
Det finns en fara med att inte ifrågasätta fakta i media. Vi ser en allt mer rasande jakt på scoop i tablo- idpressen, där man kan se många exempel på uttryck för journalisters fantasi. Dessa skapar en ensamrätt på händelsen, en sensation med endast en brist: det är inte sant. Med anledning av detta höjs kraven på publi- kens sofistikering i kunskap om att läsa faktuell text med kritisk blick.
Detta vill vi mena är just vad mockumentärer som Forgotten Silver och Konspiration 58 hjälpt till att skapa; samhällets uppmärksamma och kritiska blick på nyhetsförmedling och samhällsbevakning. På så vis blir det snarare, paradoxalt nog, svårare att få igenom en bluff, ett falsarie, just på grund av det mocku- mentära formatet. Med andra ord, en slags nödvändig samhällskritik.
Vi kan se det som en cirkulär modell (se bilaga 3). Mockumentären inleder med en provokation och/el- ler ett kontroversiell ämne, vilket leder till starka reaktioner och känslor .
Detta skapar i sin tur ett engagemang i ämnet, som naturligt leder till eftertänksamhet. Slutligen skapas en
medvetenhet om författarens egentliga syfte. När medvetenheten om detta infinner sig hos publiken förstår
man även anledningen till maskeringen av falsariet, och det blir således lätt att överse det eventuella förtret den väckt. Detta eftersom den mockumentära texten hjälpt publiken till en ökad medvetenhet/kunskap. Denna modell synliggör det faktum att den mockumentära texten är ett oerhört kraftfullt redskap för att göra publiken uppmärksam på vikten av kritisk granskning.
Som vi tog upp i kapitlet Verkligheten representerad avfärdar Stella Bruzzi (2000: 4) skaparna av dessa fejkade dokumentärer som charlataner, samt att man inte bör ifrågasätta allt som är autentiskt med doku- mentären på grund av dessa. Brian Winston (2000: 168) hävdar dessutom att priset vi får betala för exis- tensen av yttrandefriheten i det demokratiska samhället är bland annat den medvetna fejken. Vi hävdar att dessa ‘charlataner’ inte bör avfärdas på detta sätt, utan snarare studeras, analyseras och användas som en del i medievetenskapen.
Referenslista
Litteratur
Barnouw, Erik (1983) Documentary – A history of the non-fiction film. Oxford: Oxford University Press. Barsam, Richard Meran (1973) Nonfiction Film – A critical history. New York: E.P. Dutton & Co., INC.
Bourdieu, Pierre (1998) Om televisionen, Journalistikens herravälde, Stockholm/Stehag: Brutus Östlings Bokförlag Symposium Bruzzi, Stella (2000) New Documentary: A critical introduction. London & New York: Routledge.
Furhammar, Leif och Isaksson, Folke (1968) Politik och film, Stockholm:Boktryckeri AB Thule Jansson, André (2002) Mediekultur och Samhälle, Lund: Studentlitteratur
Leisser, Erwin (1967) Om dokumentärfilm. Stockholm: Bokförlaget PAN/Norstedts. Neale, Steve (2000) “Dimensions of genre”. I Genre and Hollywood. London: Routledge. Nichols, Bill (1991) Representing Reality, Bloomington: Indiana University Press. Nichols, Bill (1994) Blurred Boundaries, Bloomington: Indiana University Press.
Roscoe, Jane och Hight,Craig (2001) Faking it, Mockdodumentary and the subversion of factuality, Manchester: Manchester University Press
Thurén, Torsten (1997) Medier i blåsväder. Stiftelsen Etermedierna i Sverige. Voltaire, Francois de (1987) Candide eller Optimisten, Lund: Sandby Grafiska
Winston, Brian (2000) Lies, Damn Lies and Documentaries, London: British Film Institute.