Ståhlherg, Knut: De Gaulle. Generalen som wir Frankrike. Norstedts, Stockholm 2004. 576 sido1·.
Historien om Charles de Gaulle tar sin början 1890. En person som föd des detta år skulle under sin livstid komma att uppleva oerhört mycket. Den värld som personen föddes i skulle inte existera 25 år senare. Nya samhällen skapades och mer eller mindre demokratiska stater uppkom. Krig vanns och förlorades, imperier byggdes upp och föll sönder. Charles de Gaulle var en central aktör i dessa skeenden. Ståhlbergs biografi är välkommen, inte bara genom att beskriva en så central aktör som de Gaulle utan också genom den bild som ges av samtiden.
Samtidens syn på personer av Charles de Gaulles status är ofta delade i skurk- eller hjälteberättelser. Bilden av de Gaulle har inte minst präglats av honom själv genom de omfattande memoarer, som han skrev.5 Dessa har på många sätt legat till grund för eftervärldens bild av generalen.
Historien om de Gaulles liv är i många delar fascinerande; nästan av pojk bokskaraktär. Han deltog i första världskriget, tillfangatogs och var krigsfange. Under mellankrigstiden var han debattör och propagerade för pansarvapnets status. Under andra världskriget var han pansardivisionschef och senare en inledningsvis omstridd ledare för de fria franska styrkorna. Han var efter kri get president i flera omgångar, skapade ett konservativt franskt parti ur spill rorna av en fransk höger, som diskrediterats av Vichyregimen. Han var den franske ledare som släppte Algeriet, trots mäktig kritik i Frankrike inte minst inom högern. En person som på detta sätt varit ledande får också ett högst varierat eftermäle.6
Knut Ståhlbergs biografi är på många sätt en officiös historieskrivning och har de Gaulles självbild som utgångspunkt. Därför blir biografin en traditio nell hjältehistoria, som inte bidrar till att skingra dimman kring personen utan snarare förtätar denna.
En biografi över en statsman som de Gaulle kan inte omfatta alla delar i personens gärning. Men samtidigt finns det vissa delar av historien, som kan
5 Ge inte upp! Krigsmimzen 1340-1.942, Bonniers, Stockholm 1955 och Befi·ielsen. Krigsmimzen, Narur och Kultur, Stockholm 1960. De Gaulle skrev också ett flertal memoar- och debatt skrifter på franska.
6 Något som inte minst uppvisas genom Dttgens Nyheters recension med titel "Älskade skit stövel" (DN den 7/3 2005).
Recensioner
betonas mer än andra. Exempelvis är det andra världskriget en väl utredd period och således kunde beskrivningen av kriget möjligen inta en mindre roll i framställning. Det som förtjänar att lyftas fram är det efterkrigstida Frankrikes politik. I Ståhlbergs bok är dessa avsnitt mer eller mindre jämn tjocka. Givetvis måste de Gaulles roll i det andra världskriget finnas med i biografin i och med att de Gaulle faktiskt inte skulle ha varit den han blev utan kriget. Men det finns trots detta delar av andra världskrigets historia, som inte har täckts in tillfredsställande. De Gaulles fria franska styrkor var en komponent av det franska motståndet mot Nazityskland. Den allra viktigaste delen var trots detta hemmafronten och motståndsrörelsen, som i mycket hög grad var kommunistisk. Ståhlberg lägger alltför liten vikt vid detta, även om forskningen i Frankrike om motståndsrörelsen inte heller är vare sig heltäck ande eller oproblematisk.
Det finns många aspekter av Frankrikes politiska liv under efterkrigsti den, som i populärhistorien fått alltför liten spridning. Frankrike framstår för många debattörer som ett Teri'tl Incognita, som ibland dyker upp i utlandsrap porreringen när Europafrågor behandlas. Ståhlbergs bok fyller här en lucka i kunskapen om fransk politik i det svenska samhället. Skeendena i Frankrike under efterkrigstiden utgör i hög grad grunden för det politiska spelet i dagens Europa. Inte minst är uppkomsten av de Gaulles politiska parti Rassemblement du Peuple Franrais (RPF, senare RPR och slutligen UDF) centralt. Detta parti har nämligen skapat en traditionell konservativ doktrin, som inte har samma ekonomiskt liberala program som i Sverige allmänt förknippas med högern. Den franska konservativa linjen är i högre grad etatistisk, bland annat genom sin positiva syn på statligt ägda industrier och europeiska jordbruksregleringar. Det hade varit bra om Ståhlberg utvecklat analysen av det ideologiska tänkande, som låg bakom nybildandet av den franska högern efter kriget. Detta är nämli gen centralt för hur det franska samhället utvecklades. Exempelvis härrör den franska exekutiva maktens styrka från de Gaulles tankar och samlingssträvan den efter kriget. Hans tankar om nationell samling föll emellertid, bland annat beroende på att motståndsrörelsen ingalunda var helt de Gaullevänlig utan snarare kommunistisk. Författaren poängterar dock i efterorden att denna bok är ett första steg in i gaullismens värld, vilket förhoppningsvis leder till fler verk om de Gaulle, gaullismen och inte minst om hans efterföljare.
På en punkt är dock Ståhlbergs biografi synnerligen intressant och för ett resonemang som med fördel skulle kunna utvecklas. Den historiska bakgrun den som författaren tecknar är mycket intressant och besvarar faktiskt frågan om Vichyregimens uppkomst med mera. Denna fråga är central för att förstå,
179
inte bara Vichyregimen utan också den militära terrororganisationen OAS och dagens Nationella Front. Frontens ledare Jean-Marie Le Pen var en av aktörerna från 1950-talets populistiska höger och Algerietkriget.7 Historien om den franska högerns utveclding och ideologiska arv skulle kunna sprida ljus över dessa faktorer.
Ståhlbergs biografi lider dock av vissa problem, särskilt med avseende på hur andra aktörer framställs. Denna invändning gäller primärt perioden under andra världskriget. De allierades politiska ledare, Churchill och Roosevelt, framstår som underliga personligheter vars främsta drivkraft är att utsätta Frankrike för en förnedrande behandling. Ståhlberg är i detta läge alltför inriktad på de Gaulle och beskriver också omvärlden ur hans eget perspektiv. Detta är ett generellt biografiproblem, då fokus på huvudkaraktären medför att andra aktörer lätt blir aparta. I Ståhlbergs beskrivning är Churchill ibland högst positiv och ser de Gaulle som inkarnationen av Frankrike, i andra lägen ses de Gaulle som en vagabond utan politisk makt. Biografin skulle ha tjänat på en bredare framställning av de olika aktörernas karaktär och agerande. Det måste dock sägas att Ståhlberg ingalunda är ensam om att framställa aktörer på ett otillräcldigt sätt. Inte minst de Gaulle brukar traditionellt framställas som en person utan vare sig vett och sans i brittiska biografier över Churchill.
En stor fördel med Ståhlbergs biografi är beskrivningen av olika franska aktörer. På denna punkt är biografin mycket givande i och med att författaren har ett stort kontaktnät inom fransk politik. Således har Ståhlberg intervjuat och samtalat med flera aktörer från de Gaulles närmaste krets. Franskt poli tiskt liv beskrivs således utifrån förstahandsuppgifter från aktörer. Ståhlberg borde dock ha fört en diskussion om trovärdigheten i dessa källor i och med att en aktörs synvinkel lätt blir tendensiös. Trots detta är det onekligen rele vanta synpunkter som kommer fram genom dessa samtal och intervjuer.
Det svåraste med att skriva en biografi är att förstå de psykologiska moti ven bakom en persons agerande. Detta blir ännu svårare med en person som de Gaulle i och med att omvärlden har sin bild Idar om honom. Många andra biografier och böcker berör de Gaulles agerande både utifrån en positiv vin kel, men än vanligare utifrån en negativ. Det är svårt att säga om Ståhlberg har lyckats med att skapa ett rättvisande psykologiskt porträtt av de Gaulle. Som läsare kommer man inte riktigt nära personen även om man inser att denne man måste ha lidit av någon mild form av megalomani. Utan detta
7 Le Pen tillhörde det populistiska och anti-gaullistiska missnöjespanier under Pierre Poujade (allmänt kända som Poujadisterna) i mitten av 1950-talet.
Recensioner
personlighetsdrag skulle de Gaulle sannolikt inte ha tagit på sig rollen som motståndsledare under kriget. Inte heller skulle han ha stigit fram för att lösa den oerhört komplicerade och mångbottnade Algerietfrågan. Ett annat tecken på detta är att han ansåg sig vara lämplig att ena Frankrike efter kriget. Detta skulle ske bland annat genom skapandet av RPF men också genom den starka exekutivmakten i de Gaulles förslag till ny konstitution. Även om de Gaulle inte var framgångsrik i denna fråga framgår det ändå att han ansåg sig vara lämpad att ge Frankrike den roll som nationen förlorat genom kriget.
Knut Ståhlbergs biografi över de Gaulle är mycket intressant genom att den kastar ett visst ljus över en central historisk aktör, som alltmer försvun nit ur svenskt medvetande. Samtidigt är Ståhlbergs biografi en traditionell hjältehistoria, som egentligen inte vill utreda alla aspekter av personen. För Ståhlberg framstår det som om de Gaulle räddade Frankrike och detta räcker. Det finns dock många aspekter av fransk politik och fransk historia som för tjänar att lyftas fram. Dagens utrikesrapportering om Frankrike och den bild av landet som svenska politiker tycks ha är oneldigen enkelspårig. Det är näm ligen omöjligt att förstå fransk politik utan den historiska kunskapen om de bakomliggande faktorerna. Knut Ståhlbergs bok kan ge en av nycklarna till en förståelse av fransk politik och därför bör boken läsas.
Fredrik Eriksson