Söt'ensen, Thomas: Sista striden. De mörnerska husarerna vid Bornhöft. Svenskt militäl'histodskt bibliotek, Stockholm 2004. 204 s.
Det var med någon tveksamhet som jag beslöt att inköpa Sista striden av Thomas Sörensen. Dels hade Kronprinsens husarregemente nyligen beskri vits ganska ingående i Det blänkande eländet av samme författare, dels har jag aldrig riktigt förstått varför striden vid Bornhöft har medtagits bland de fältslag som far föras på ett regementsfälttecken. I aktuella riktlinjer för detta står nämligen:
... namn på fältslag eller annan krigsoperation som haft betydelse för Sverige och dess historiska utveckling eller, från operativ synpunkt, för fälttåget samt namn på andra slag och strider i vilka svenska förband ådagalagt stor stridsduglighet och tapperhet. Härvid gäl ler: - att slaget eller striden skall ha inneburit en otvivelaktig svensk framgång ... Striden vid Bornhöft har aldrig räknats som en strate gisk eller taktisk seger och det har även diskuterats om det var en svensk seger över huvud taget då även danskarna gjort anspråk på att ha vunnit genom att de behöll slagfältet. Striden var dock otvivelak tigt en stor moralisk seger för svenskarna - men mer om detta senare. Efter detta inledande gnäll kan jag dock utan tvekan medge att jag blev mer och mer förtjust i boken ju längre jag läste. Jag anser att det är ett intelligent och intressant grepp att ha historien om den vid Bornhöft stupade husaren Nils Hallberg, hans hustru Kerstin och de två döttrarna som en röd tråd. Med utgångspunkt från denna familj visas i ett brett socialt register regementets personal med officerare från den skånska slottsadeln eller pommersk lågade! och de ofta fattiga och obildade unga män som lät värva sig som meniga husa rer. Vid sidan av detta får läsaren även en utförlig och klar redovisning över
husarfenomenet både internationellt och i Sverige, regementets historia samt det svenska fälttåget i Tyskland 1813-1814.
Författaren beskriver även ingående förhistorien och upptakten till Bornhöftaffären, denna det svenska kavalleriets sista strid. Beskrivningen av officerarnas, och i vissa fall även de meniga husarernas, frustration över den politiska och reella verkligheten är intressant och belyser väl de tankar och känslor som bör ha funnits inom en stor del av den svenska armen vid denna tid. Sverige - allierat med Ryssland, det land som under det senaste seldet varit det stora hotet mot riket och som bara fyra år tidigare berövar oss den östra rikshalvan Finland! Dessutom nu detta förödmjukande fälttåg mot Napoleon där de svenska trupperna aldrig gavs tillfälle att visa vad de kunde och därför betraktades med förakt av sina allierade, framför allt av preussarna. I slaget vid Dennewitz några månader tidigare hade det svenska kavalleriet vid ett tillfälle stått i ett gynnsamt läge för anfall men blivit stoppat av Bernadotte. Sådana händelser gjorde många bittra och lystna efter revansch och det var dessa stäm ningar som dominerade.
I slaget vid Bornhöft triumferade verldigen den så kallade "husarkulturen" som författaren beskriver med en, som jag uppfattar det, viss förtjusning. De mörnerska husarernas anfall mot en överlägsen fiende, som åtminstone del vis stod grupperad till försvar, ett anfall mot infanteri, kavalleri och artilleri, påminner ju mycket om "de tappra 600:s" anfall vid Balaldava fyrtio år senare. Skillnaden kan vara att den svenska styrkan lyckades bättre än den brittiska. Utan överdrivet taktiskt planerande eller något reflekterande över vad man egentligen anföll emot och trots att hela den egna styrkan ännu inte kom mit fram, så formerades skvadronerna, generaler och överstar satte sig i täten, trumpeterna blåste till anfall och sedan var det bara framåt. Detta agerande, som anses vara typiskt för husarer, är utmärkt beskrivet i boken.
I hela Europa kändes en riktig husar även igen på sin ldädsel, sin frisyr och sitt allmänna uppträdande med framåtanda och mod i striden och ett gott humör i alla väder och i alla svårigheter. Dessa saker uppmuntrades och ett underbart uttryck för husarkaraktärens fräckhet ges av författaren, när han konstaterar att i den officiella instruktionen Husaren i falt anges att man kunde låtsas vara fiende när man rekvirerade furage av traktens bönder för då behövde man inte betala! Husarernas negativa sidor som våldsamhet, supande, slagsmål och dueller samt kvinnojagande tas självfallet också upp, men görs inte till någon huvudsak. De värvade soldaterna hade dessutom nästan alltid en låg social status i det civila samhället även jämfört med de indelta solda terna.
Recensioner
Författaren beskriver väl ett samhälle som kanske är svårt att förstå idag. Han ger många välvalda exempel på regementets officerare, som oreflekterat ansåg sig tillhöra en samhällselit som gav dem många självklara rättigheter. Populistiskt kunde det ha varit frestande att stanna där, men Sörensen beskri ver även de skyldigheter man härvid ansåg sig ha, som omsorg om de under lydande och deras familjer. Så till exempel ställde såväl regementschefen som skvadronchefen upp som dopvittnen när Nils och Kerstin Hallbergs dotter Nicolina döptes strax före fälttåget i Tyskland. De idag omoderna manlig hetsidealen som moral, heder, dygd, samarbete och mod tog också en stor plats i deras liv. Att duellera och därmed riskera sitt liv för en hederssak var ett ännu fullt accepterat sätt att bevisa sin manlighet, även om detta sedan länge varit förbjudet i den svenska lagstiftningen. Det är på grund av dessa tankar och attityder såväl som elen tidigare nämnda frustrationen, som striden vid Bornhöft blåstes upp till något större än det egentligen var redan av sin samtid.
Mycket intressant och ett annars ofta glömt kapitel är redovisningen av hur striden påverkade deltagarna, dels initialt, dels på lång sikt. Husarerna hade tidigare under fälttåget upplevt ett flertal obehagliga situationer - åsynen av slagfälten vid Dennewitz och Leipzig dagen efter striderna bör ha varit chock erande även för de mest hårdhudade. Även om antalet döda och sårade efter Bornhöfr var lågt jämfört med de tidigare nämnda, så gällde det nu vänner och kollegor som låg där bleka och blodiga. Även de många skadade hästarna var ett problem - att göra slut på en trogen tjänares lidande med en pistolkula eller kniv är aldrig lätt. Stridsneuroser anses väl vara ett tämligen moderna fenomen men här visar författaren hur slaget vid Bornhöft år 1813 psykolo giskt påverkat både officerare och meniga soldater för en lång tid framåt. Att omkring 10 procent av de meniga husarerna begick självmord inom femton år efter striden kan ju vara en slump, men andelen är påfallande hög och svår att förldara på annat sätt, varför den kan ha ett samband med deras upple velser under striden. Även för bokens huvudpersoner, familjen Hallberg, fick striden vid Bornhöfr ett tragiskt resultat. Familjefadern stupar och änkan och de två faderlösa småflickorna går en dyster framtid till mötes och slutar som "arbetshjon" i Malmö.
Totalt sett anser jag att Sista striden är en mycket läsvärd bok med många nya och spännande grepp om ämnet och jag vill å det livligaste rekommendera den.