Ges alla barn samma utrymme till samtal

Vid mina observationer upptäckte jag att det oftast var samma barn som pratade och hördes vid måltiderna. De barn som hördes mest och pratade mest med varandra var pojkarna. De som samtalade mest med pedagogerna var dock flickorna, med undantag på Lindas bord där alla var pojkar. På förskolan Måsen såg jag att somliga barn endast samtalade med sina kamrater och att det var vanligast bland pojkarna. De barn som tar mycket plats ges också mest plats, de får också mer uppmärksamhet. Uppmärksamheten behöver inte alltid vara positiv utan kan också bestå av tillsägelser, men det är dock uppmärksamhet från en vuxen.

4.3.1 Barn med svenska som andra språk och samtalet vid måltiderna

Måsens förskola har många barn med svenska som andra språk. Jag frågade förskolläraren Margaretha om hon tyckte det var någon skillnad på hur mycket barnen

sa beroende på hur bra de behärskade svenskan. Vid hennes bord sitter endast barn med svenska som andra språk. Margaretha svarar så här ” De barn som pratar mycket under hela dagen är de som pratar mest under middagen också. Och det är inte de barnen som behärskar svenskan bäst som hörs mest eller som pratar med mig mest”.

Pedagogerna på Måsens förskola anser att de kan utnyttja matsituationen till att sätta ord på begrepp som inte används så ofta, att tala tydligt och använda mycket ord är något de försöker tänka på. De berättade för mig att de nyligen varit på en föreläsning som handlade om att tala tydligt och mycket med barnen i alla situationer. Det främjar barnens inlärning i det svenska språket. Barn behöver mycket nya ord och begrepp i vardagliga sammanhang, vardagsprat är bättre för barn med svenska som andra språk, de behöver få in orden i rätt sammanhang (Claesdotter, 2005).

Under observationerna såg jag att ett barn som inte kände en samhörighet med en viss pedagog inte heller lyssnade. Det skedde då ett relativt nytt barn hamnade bredvid en pedagog under måltiden som det inte skolats in av. När barnet inte lyssnade uppstod inget samspel. och vad än pedagogen gjorde för att påbörja ett samtal blev det inget av det. Barnet valde att inte själv säga någonting och till slut verkade det som om pedagogen ansåg att det bara var att vänta ut det. Något som jag observerade var att barnen ibland fick säga vad olika saker, t ex en gaffel, hette på deras hemspråk. Det verkade vara uppskattat av barnen, för de sken upp vid dessa tillfällen. Detta ledde också till att barnen upptäckte vissa likheter med varandras språk. Att säga ett ord på sitt hemspråk för att sedan säga det på svenska underlättar nog för att komma ihåg och barnen får dessutom en bekräftelse i sin identitet.

4.3.2 Pojkar och flickor och samtalet vid måltiderna

Vid Stinas bord sitter två pojkar och tre flickor. Pojkarna är placerade bredvid Stina och flickorna sitter mitt emot. Vid detta bord är det inte riktigt som vid de andra. Flickorna pratar visserligen mycket med Stina och pojkarna är de som får uppmärksamheten, både i negativ och positiv form. Men de samtal som förs är riktade till alla barn och Stina försöker hålla en regel och det är den att ingen ska prata i mun på varandra. Stina försöker se alla och låta alla komma till tals, även om de två pojkarna är de som får mest

uppmärksamhet så försöker Stina hålla ner dem lite. Hon låter alla barnen bli delaktiga i de diskussioner som ofta pojkarna drar upp.

Vid Camillas bord på förskolan Svanen är det tydligt att den äldsta flickan, Lina, är den som tar kommandot. Lina hjälper de mindre med att skicka mat och hon hjälper också dem med att göra sig förstådda. Vid Camillas bord sitter tre flickor och tre pojkar och även här är det pojkarna som sitter närmast pedagogen. Lina gillar att prata och tar över lite vid bordet och när en diskussion inleds och oberoende av vem som startar den så är det nästan alltid Lina som avslutar samtalet. Detta är dock inget negativt utan Linas oerhört glada humör och hennes sätt att prata på smittar av sig till de andra och alla får vara med i samtalet.

Det framkom att de som sitter bredvid pedagogerna vid måltiderna är pojkarna, detta såg jag vid observationerna på både Svanen och Måsens förskolor. Mitt emot pedagogerna sitter de lugnaste barnen och de som klarar sig lite bättre själv, vilket i regel är flickor. Detta medför att det är lättast för pedagogerna att föra samtal med flickorna då de sitter i deras blickfång. Pojkarna samtalar också med pedagogerna men ögonkontakten uteblir ibland. Pojkarna är de som pratar mest med varandra och dessa samtal slutar då och då med att en pedagog får be dem vara tysta och äta. Det händer mindre ofta att flickorna ger sig in i samtal med varandra eller pojkarna. När det gäller den sociala förmågan hos pojkar och flickor har det framkommit att oavsett om det är en pojke eller flicka finns samma behov av social bekräftelse (Evenshaug & Hallen, 2001). Och det syntes att även pojkarna var ute efter bekräftelse hos pedagogerna. Det är de vuxna, bland annat på förskolan, som stärker de beteenden som vi tycker är typiska för olika kön. Genom att sätta flickorna på de platser där de förväntas klara sig själv och pojkarna bredvid pedagogerna ger man barnen en tydlig signal. Pojkarna klarar inte sig själva men det gör flickorna, och pojkarna blir inte lika bekräftade ur en den sociala aspekten.

4.3.3 Barn som inte har ett verbalt språk och samtalet vid måltiderna

På Svanens förskola går det barn som ännu inte utvecklat sitt verbala språk på grund av sin ålder, där går också ett barn med teckenspråk som kommunikationsmedel. Under observationen såg jag att dessa barn pratar också men att det gäller att som pedagog

vara lyhörd. Det krävs ett visst samspel för att kunna läsa av dessa barn och de allra minsta måste ha ett förtroende och känna att pedagogen tar dem på allvar. De allra minsta barnen är dock de som pratar minst av barnen och det krävs lite mer koncentration av dem för att äta. Det hindrar inte att de lyssnar och lär av vad de andra runt om bordet säger eller gör.

När jag sätter mig med dem börjar flickan med teckenspråk som kommunikationsmedel att prata med mig och av naturliga orsaker förstår jag inget för jag kan inte teckenspråk,. Detta observerar en flicka som är fem år och hon berättar för mig vad tecknen som används betyder. Under hela middagen får jag sedan information av henne vad som sägs men också de andra barnen hänger på och finner det roligt att få visa vad de kan säga med händerna. Flickan med teckenspråk som kommunikationsmedel har ett verbalt språk också men de låter inte som det vi är vana att höra. Detta hindrar inte henne att föra samtal och det är mycket som hon vill säga och berätta för mig när jag är där. Det faktum att de andra barnen hjälper henne med att bli förstådd tycker jag säger mycket av hur viktigt det är med kommunikation och samspel. Det syns att pedagogen vid bordet känner flickan väl och samspelet dem emellan är högt. I samspelet finner jag också en stor gemenskap och ett samförstånd mellan pedagogen och flickan, och detta är enligt Stern bland annat vad som krävs för utveckling hos barnen. Pedagogen använder både teckenspråk och verbalt språk när hon samtalar med flickan. Detta dubbla språk använder hon sedan också till de andra i två syften, ett är att flickan ska kunna vara delaktig och det andra är att de andra också ska lära sig de lättaste tecknen.