Balanseringen av det problematiska i att som föräl- der ha ett missbruksproblem åstadkom föräldrar bland annat genom att modifiera bilden av miss- bruket: att till exempel hävda att alla andra också dricker, att deras missbruk inte är så omfattande eller att det sker under kontrollerade former så att barnen inte ska drabbas. Föräldrar förklarar att de rustat barnen inför att uppleva berusningen genom att se till att de fått information och förklaringar. Flera föräldrar, mammor liksom pappor, beskriver att de åtminstone till en början planerar sitt miss- bruk så att barnen inte är närvarande. Det tycks som om de kan föreställa sig att barnen därför är helt oberörda av missbruket. Att barnen särskilt med tiden kan vara väl medvetna om att föräldern missbrukar när barnen inte är där och att det genom oro och andra känslor och tankar ändå påverkar barnen, tycks föräldrarna inte alltid föreställa sig. De tycks tro att det barnet inte behöver konfronteras med inte heller påverkar dem. Det barn berättar talar
snarare för att, inte minst de barn som på olika sätt tar ett omsorgsansvar för föräldern, kan oroa sig och uppleva det som extra problematiskt att de inte har kontroll över vad som sker när de inte är tillsam- mans med föräldern.
balanseringen avden negativa bilden sker också genom att både mammor och pappor framhåller de delar av föräldraskapet som de anser har fungerat. En pappa framhåller om sitt barn att dom första
nio månaderna känner jag själv // att jag har haft jättebra kontakt med henne (Edward Wik). Mammor
berättar hur barnen alltid fick det de behövde och att rutinerna fungerade trots missbruket till exempel:
Dom hade alltid med sig det dom behövde till skolan
(Ditte Carr). Flera föräldrar betonar att pengar aldrig varit något problem och att barnen därför fått vad de behövt i form av bostad, fritidsutrustning och liknande. För en del föräldrar handlar ekonomin om att trots missbruket ha kunnat sköta sitt lönear- bete, men för andra har det i hög grad handlat om pengar från kriminalitet till exempel narkotikaför- säljning. En missbrukande mamma markerar dock sin skötsamhet: jag har aldrig varit med i några
register och jag har inte kronofogde och jag har inga anmärkningar. Jag har skött allting klockrent och jag hade fast tjänst och inkomst och jag äger en lägenhet, jag äger en bil (Agneta Phil).
Liksom hos papporna kan den här uppräkning- en fungera som ett sätt att normalisera sig själv och skapa distans till bilden av den problematiska missbrukaren. En pappa ger som normaliserande beskrivning: Jag var förälder och… jag hade ett jobb,
en arbetsträning under ett år där och ja, jag gick med henne till dagis, sedan gick jag och jobbade, sedan hämtade jag henne sedan hem och laga mat
(Niklas Lund). Han själv ser det nu som ett sätt att legitimera missbruket och hans dom över sig själv blir: egentligen så gjorde jag väl inte något som var
bra eftersom jag missbrukade (Niklas Lund). andrapositiva sidor av sitt föräldraskap som föräl- drar betonar är att de gjort saker tillsammans med barnen. En pappa lyfter fram allt roligt han gjort med barnen under berusningen: Nog för att vi hade
roligt ändå. Även aktiviteter med barnen kan ingå i
tidsplaneringen av missbruket. Det kan framstå som ett sätt att ta hänsyn till barnen, men beskrivs av en pappa som ett sätt att legitimera missbruket; om pappan varit ute och fiskat med sina barn, har han rätt att berusa sig sedan.
som redannämnts har flera föräldrar själva växt upp med föräldrar som haft missbruksproblem och beskriver hur de vill vara bättre föräldrar än deras egna var, med större närvaro och mer engagemang i barnens liv. En pappa säger mot bakgrund av sin egen barndomserfarenhet: jag vet hur mycket en far
betyder för sina barn (Kenneth Äng). Föräldrar kan i
det sammanhanget framhålla att de i alla fall period- vis och i varje fall fysiskt varit närvarande, även om detta i realiteten kombinerats med att de mentalt va- rit förändrade eller frånvarande på grund av berus- ning, upptagenhet av planering av missbruket eller på grund av påverkan av abstinens efter en miss- bruksperiod. Den egna barndomssituationen tjänar på så sätt som en relativisering av de egna tillkor- takommandena som förälder. Föräldrar kan också relativisera sitt missbruk genom jämförelse med den nyktra föräldern som då Kerstin Lind framhåller att hon var en ständigt närvarande mamma jämfört med pappans frånvaro efter skilsmässan: varför tog inte
han barnen, när han ser att jag har problem?// Han är ju fortfarande jättefrånvarande.
föräldrar framhållersom positivt att de har en bra och nära relation till sina barn, även om de samtidigt problematiserar närheten som uttryck för barns lojalitet och omsorgsansvar. Det kan ses som att föräldrar kanske både inför sig själva och inför intervjuaren brottas med balansräkningen över sitt föräldraskap och vill visa fram en självkritisk refle- kterande hållning till hur deras missbruk påverkat barnen och markera att de kan se problematiserande tolkningar också i det som kan framstå som posi- tivt. Samtidigt kan deras svar på våra frågor peka ut schabloner av ”värsta-scenarier” som när en pappa på frågan om någon hört av sig från skolan svarar:
Nej inte alls… jag har ju… det har ju inte… lik som jag har inte ragglat in på skolan (Oliver Sund),
liksom då en mamma framhåller att barnen alltid tagit hem kompisar, att det alltid varit stora fester på födelsedagar, att barnen aldrig varit rädda och att hon skött ekonomiska bidrag från släkten till barnen: då har det ju gått till det som behövs också,
så jag har inte liksom supit upp pengarna (Ditte
Carr). Vi ser en spegling mellan vad föräldrarna upp- fattar ingår i det goda/normala föräldraskapet och vilka brister ett missbruk kan förväntas medföra. föräldrarna framhålleratt de är engagerade i sina barn, vill följa deras utveckling och fostra dem. Separerade föräldrar, föräldrar som på grund av missbruket avstängts från umgänge med sitt barn, förlorat vårdnaden om det eller fått barn omhänder- tagna, uttrycker önskan om mer kontakt med sina barn, att få ta del av barnens vardag, mysa med dem och få hjälpa dem med läxläsning. Jag är ju halv
eftersom mina barn inte är med mig (Torsten Feldt).
De beskriver barnens utveckling med saknad, vilket för de minsta kan handla om mycket på kort tid: Nu
har jag varit fem månader utan henne och på fem månader så har hon lärt sig gå och prata och det har jag missat (Edward Wik).
I föräldrars berättelser framstår alltså deras föräldraskap som viktigt och positivt. De framhåller också sitt ansvarstagande då de reflekterar över hur missbruket påverkat barnen och vilka behov av hjälp barnen har. Apropå att söka hjälp till ett av barnen säger Tanja Björk: Och vilka föräldrar vore vi om vi
inte ville hjälpa våra barn?