hjälp för jag vet liksom
inte riktigt själv.”
(Torsten Feldt)efterlyser möjligheter att få hjälp att jobba med sina relationer till barnen:
Det som jag kanske hade önskat att det fanns // när en missbrukare… när den har visat då en stabilitet i sin nykterhet, så om det är ett år, två år eller fem år, men att det fanns någonting, eftersom dom är så små, att man kunde sitta tillsammans, givetvis med handledning etc., att kunna prata om det som har hänt… Så de slip per bära det hela livet.
Förskola/skolan – ”dom sa aldrig någonting”.
Förskola och skola är institutioner som möter barnen dagligen men som också har kontaktytor till föräldrarna. Föräldrar beskriver att missbruket kan ha pågått på kvällar och helger åtminstone till en början och med det hoppas och tror föräldrarna att barnen eller omgivningen inte märker något. En del föräldrar berättar hur de precis som andra föräldrar deltagit i utvecklingssamtal och föräldramöten: Ja,
alltså vi gick ju på alla föräldramöten. En förälder
var påverkad vid utvecklingssamtal och föräldra- möten, men ingen sa något. En annan förälder säger dock att hen aldrig deltog på möten där andra föräldrar var med. Personalen på förskolan upplevs av en del föräldrar som rädd att ta i problemen, trots att det varit uppenbart att barnen inte mådde bra:
då sade dom ju ingenting, vare sig bu eller bä, och jag tror att dom hade någonting att säga, det tror jag för att barnen… då såg man på barnen att dom inte mådde bra, men dom sade aldrig någonting
(John Brandt).
Samtidigt finns det föräldrar som har erfarenhet av att skolan anmält oro för barnen till socialtjäns- ten, vilket enligt föräldrarna kan vara viktigt. I ett
fall bad mamman, som själv försökt få hjälp, att skolan skulle anmäla henne till socialtjänsten vilket de gjorde, men inget hände. I ett annat fall var just anmälan ett uppvaknande och mamman tog tag i sina missbruksproblem: jag försökte liksom att
mörka och slå ifrån mig att ”så farligt var det inte”. Men ändå så… då tog jag ju hjälp (Kerstin Lind). iflera fallhar föräldrar informerat personal på skolan om problemen, men det finns föräldrar som aldrig fått en fråga, precis som barnen, om hur det är hemma. En pappa är kritisk till detta: Alltså jag tror
inte att man gör det, utan man slätar över det och sätter en bokstavskombination på dom istället
(Pelle Berg).
Att barnen utreds och får en diagnos kan också upplevas som positivt av föräldrarna: Så drog jag
igång och alla var emot mig från början, men sedan fick han ju en diagnos på add, vi var ju på BUP.
Några föräldrar bekräftar det barn berättat om att barnen fått stöd genom samtal med skolkura- torer: Ja, det var fantastiskt bra, hon hade varit där
… sista tiden… jättejättebra berättar en mamma.
Föräldrarna önskar att det fanns stöd att ge barnen i skolan men också på samma sätt som barnen, att skolan, genom att ge kunskap, kunde bidra till att minska skammen kring missbruksproblematik. De betonar vikten av att barn och ungdomar förstår att detta förekommer i flera familjer och var de kan få hjälp.
Avslöja missbruket och ge hjälp
Sammanfattningsvis kan sägas att barn och ungdo- mar beskrivit släktingar, grannar och egna kompisar som personer som kan vara viktiga för dem som har föräldrar med missbruksproblem. Föräldrarna berät-
tar inte mycket om det informella stödet för barnens del och den bild som ges av den andra föräldern liksom av far- och morföräldrar är blandad. När det gäller organiserat stöd kan kyrkor och samfund i bland vara ett stöd för både barn, ungdomar och inte minst för föräldrarna i deras föräldraskap.
Precis som i barnens berättelse så vill föräldrarna att missbruket avslöjas och att den vuxne får hjälp så tidigt som möjligt, men också så snabbt som möjligt när väl motivationen till förändring finns där. För barn och ungdomar är det viktigt att få information om vad som händer med föräldern från ansvariga myndigheter och vice versa: föräldrarna behöver få kontakt eller information om hur det går för barnen om de omhändertagits. Föräldrar vars barn tagit del av barngruppsverksamhet är mycket positiva till denna, liksom när de fått möjlighet att själva gå i föräldragrupp.
föräldrar medmissbruksproblem hamnar i vård- nadstvister och diskussioner om umgänge precis som andra föräldrar men separationer är inget ovanligt i familjer där någon har problem med miss- bruk. Barn och partner kan fortfarande vara en del i ett missbruk som påverkar dem starkt även om de efter en separation inte behöver vara där missbruket pågår hela tiden. Barn och partners tvingas ändå förhålla sig till missbruket och den missbrukande föräldern. I intervjuerna får vi ta del av berättelser där en del föräldrar gjort allt för att dölja sitt miss- bruk, bl.a. i samband med vårdnadstvister, men också i samband med barnutredningar. Det finns även flera exempel på det omvända där den missbrukande föräldern fått kämpa för att bli trodd, att hen har problem med missbruk, och därmed inte fått adekvat hjälp, vare sig av hälso- och sjukvården eller social-
tjänsten. Det varierar också i vilken utsträckning föräldrarna fått frågor om sitt föräldraskap, när de varit aktuella inom missbruks- och beroendevården för vuxna, och omvänt att de inte fått frågor om sina alkohol- och drogvanor eller eventuellt miss- bruk när barnens situation och behov utretts inom socialtjänst ens barn- och familjeenheter.
det framkommer också att socialtjänsten, polisen men även skolan inte alltid uppmärksammar eller agerar utifrån barnens utsatthet trots att de har kännedom om missbruk hos vuxna som också är föräldrar. Som vi redovisat tidigare, beskriver barn hur professionella valt att tro mer på föräldrarnas förnekande än på barnens berättelser, vilket gjort att barn i utsatta situationer blivit utan skydd och stöd. Föräldrarna i vår studie menar att man måste prata med barnen eftersom föräldrarna, som aktiva missbrukare, manipulerar och ljuger.
Det framgår också att både barn och föräldrar kan behöva stöd även efter en brytpunkt liksom fortsatt stöd också i övergången till ett nyktert liv.