Grundhållningar

I boken Hädanefter blir Vägen Väglös går Halldorf i klinch med sitt liv, sin läsning, sina erfarenheter och reflekterar kring andligt liv och olika former av ledarskap. (Halldorf 1997)

32

2.3.2.3.1 Om framgångsteologin och fördjupningens röster

Halldorf gör nu upp med en del av den karismatiska väckelsen och desto mer med framgångsteologin. Det finns förvisso ett visst tidsglapp mellan dessa företeelser och Halldorfs text ett antal år senare. I boken Hädanefter blir Vägen Väglös märks en skarp retorik, för och emot, dessa verkligheter. Dessa anteckningar, reflexioner och iakttagelser hör mest hemma under kategorin grundhållningar, men med stark teologisk medvetenhet under ytan. På så sätt framstår en tydlig bild av delar av den spiritualitet som präglar Peter Halldorf i senare delen av 1990-talet. Fram tonar därför två kontrastrika bilder: Å ena sidan Flodbergskretsen, Hjalmar Ekström, Emil Gustafson, den stillsamma delen av och i väckelsen i seklets början och å den andra sidan delar av framgångsteologins och den karismatiska väckelsens portalfigurer, utan namns nämnande. Den ena sidan anses stå för djup tro och andlighet, som värnar om kristen enhet, och som erfar döden med Kristus genom korsets verk. Så tecknar Halldorf bilden. Den andra sidan blir då motpolen till Halldorfs spiritualitetsprofil: ytlighet, ledarskap som startar eget utan förbindelse med hela kyrkan. Det finns självklart nyanser, men helhetsbilden av framgångsteologin och den karismatiska väckelsen växer tydligt fram. Den senare ges dock en betydlig mer positiv och nyanserad skildring, även om kritik från Halldorfs sida finns med även där. Utifrån denna polarisering mellan Halldorfs upptäckt av Gustafson, Ekström och Flodbergskretesen och framgångsteologins framtoning och delar av den karismatiska väckelsen kan Halldorfs spiritualitet beskrivas, och även den form av andlighet han tydligt avvisar.

Vilket bidrag ger Emil Gustafson i relation till Halldorfs spiritualitet? Troligen mer än några korta noteringar kan antyda. Beskrivningen av Gustafson borde kunna anses spegla en spiritualitet, som Halldorf förordar: Emil Gustafson, betecknas som solitär och andligt geni, kommen ur "den ödesdigra natten" (Halldorf 1997:43). Han är

"motbilden till väckelsepredikanten som i överfyllda kapell eldade skarorna och bländad av sin egen roll lät sig berusas av folkets bifall (Halldorf 1997: 45).

Gustafson, som Halldorf uppfattar honom, är erfarenhetens människa, fri från ytlighet och förenkling, med avsaknad av polemik i lärofrågor och utan etiketter (Halldorf 1997:.46). Här är karaktär viktigare än karisman. Allvaret hos Gustafson är ytterst väsentligt, med längtan efter helighet och passion (Halldorf 1997: 48f). Beskrivningen av Gustafson låter ungefär som en slags bild av en form av spiritualitet Halldorf tydligt pläderar för.

Hjalmar Ekström är också en viktig del i den spiritualitet som formar Peter Halldorf. Ekström möter helst sin Gud i ensamhet, i den stilla kammaren. Ekström skyr offentligheten. Han tecknas som bedjaren, utan dogmatiska staket, på "genuin luthersk och pietistisk grund" (Halldorf 1997: 57).

Ekströms och Gustafsons bidrag till Halldorfs spiritualitet kan kanske sammanfattas med orden ”den ensamma kammaren med frihet från samfundsrevir” och med ”stillheten, tystnaden och längtan efter att dö med Kristus in mot djupen av Guds verklighet.”

33 Halldorf hittar alltså själsfränder i Gustafson och Ekström, som därmed även i sin spiritualitet hos Halldorf bildar en tydlig motbild mot det han avvisar i samtidens kristendom.

Som pingstpastor söker sig Halldorf tillbaka till Pingströrelsens tidiga år. Med hjälp av Lewi Pethrus memoarer, främst, men även tidiga pionjärer som Seymour och Bartleman i USA (Halldorf 1997: 88–107). Pethrus beskrivs både som en som värnade om kristen enhet och som splittrade (Halldorf 1997: 88, 93f.). Framförallt avser Halldorf betona stillheten, som han menade kännetecknade den tidiga Pingstväckelsen. Både i Sverige och i USA. Sen kom stimmet och skriken (Halldorf 1997: 97ff). Denna preferens för stillhet och tystnad hos Halldorf, känns igen i hans texter, gång på gång. Så sammanställer nu Halldorf stillhetens röster: Gustafson, Ekström, Seymour och Lewi Pethrus. De blir sålunda viktiga personer som formar den spiritualitet Halldorf strävar efter och uppskattar.

Den kristna enheten är ett angeläget tema hos Halldorf. En fråga uppkommer med anledning av följande påstående angående väckelsen i Azusa Street från 1906 och framåt. En av ledarna Frank Bartleman, som enligt Halldorf avsåg att den väckelsen skulle tjäna hela Kristi kropp (Halldorf 1997:161). Henrik Engholm tolkar den verkligheten annorlunda:

Azusas ekumeniska vision, även om ordet är anakronistiskt i sammanhanget, sammanfattas bäst som enhet mellan samfundsfria, pentekostala friförsamlingar, inte en gemenskap mellan samfund eller i en vision om ett enat kyrkosamfund. (Engholm 2010: 104)

Engholms bedömning väcker frågor kring hur Halldorf läser historien. En viss form av Halldorfs spiritualitet fungerar som tolkning, som väljer och beskriver fakta i den riktning som denna spiritualitet anger. Detta visar hur kristen enhet är avgörande värde i den spiritualitet Halldorf avser att värna.

2.3.2.3.2 Halldorf väljer väg

Framgångsteologin verkade, nästan, till en början fånga in den unge Halldorf (jfr Halldorf 1997: 109– 137, se spec.116, 118, 124). Här beskriver han hur nära det var för honom att ansluta sig till det nya (Halldorf 1997: 118).

Mot slutet av 1984 träffade jag på ett kafè i Stockholm två ¨pastorskolleger som nu var färdiga med sitt gamla sammanhang och redan på väg att bli affischnamn för "det nya Gud gör i vårt land." Jag hade under en kort period varit på väg att ansluta mig till dem, men skrev i dagboken efter vårt möte; De har valt väg, men det är inte den vägen jag vill gå. (Halldorf 1997:118)

Han anser sig upptäcka självupptagenhet, splittring, högmod, överbetoning på den egna rollen, förakt för det etablerade och brott i traditionen hos framgångsteologins representanter. Detta bildar en bakgrundsteckning som avser visa varför han tar avstånd från framgångsteologin. Att stanna kvar i sin församling, kanske lida, men inte bryta gemenskapen är det som gäller, enligt Halldorf. (Halldorf

34 1997: 128ff) Halldorfs summering av sina intryck av den karismatiska väckelsen och av framgångsteologin leder honom till djupare och tydligare anslutning till Traditionen.

Låter man sig korrigeras av kyrkans samlade erfarenhet kan svagheter och överdrifter med tiden rättas till, med följd att kristenheten befruktas av väckelsen i större skala. Allvarligare är när förnyelsen leder till ett brott i traditionen och dess företrädare blir onåbara i övertygelsen om sin egen historiska roll. (Halldorf 1997: 121)