Högläsningens syfte

I detta stycke kommer vi att redovisa för de deltagande pedagogernas motiv bakom högläsningen. Detta för att få veta om och vilket pedagogiskt syfte de har med högläsningen.

4.1.1 Varför läser pedagogerna för barnen?

Pedagogerna berättade först att de läser för barnen varje dag för att de ska få en chans att varva ner och vila under en annars intensiv dag. Enligt Ekström och Isaksson (1997) grundläggs barns läsvanor vid tre till fyra års ålder. Om det förekommer daglig högläsning i barngruppen kan denna vana växa till ett behov hos barnen. Det är bra att de läser varje dag för barnen då detta senare kan leda till fortsatt läsning.

Ett genomgående svar från pedagogerna var att barnen genom att lyssna på högläsning utvecklade sin fantasi, sitt språk och sitt ordförråd. Enligt Granberg (2006) och Björk & Liberg (1996) är högläsning bra för att stimulera barns språkutveckling. Asplund Carlsson och Pramling (1995) menar även att barns fantasi utvecklas genom

högläsning. Pedagogerna nämnde alla att barns fantasi stimuleras och utvecklas när de får lyssna till böcker. Vygotskij (1995) menar att fantasin är beroende av erfarenheter. Ju fler erfarenheter desto rikare fantasi. Erfarenheter går dock att låna om man inte själv upplevt dem. Detta styrker att fantasin kan utvecklas genom böcker och

högläsning. Barnen kan då låna erfarenheter från böckerna som de får lästa för sig och därmed utveckla och stimulera sin fantasi.

Böcker och läsning ger enlig Lina på avdelning A även barnen ”en chans att känna igen sig i någon annan, detta kan hjälpa dom att hantera sina känslor”. Detta styrker Hallberg (1993) då hon menar att barn kan identifiera sig med olika individer i en bok och därmed utveckla olika ställningstaganden med hjälp av boken. Lina sa även att böcker och högläsning kan ge barnen ett fortsatt intresse för böcker som de kan ta med sig när de börjar skolan. Det var bara en av pedagogerna som nämnde barnens läsintresse. Ingen av pedagogerna nämnde barnens intresse och första bekantskap med skriftspråket. Dominković, Eriksson och Fellenius (2006) menar att skriftspråket är mer beskrivande och av större variation än talspråket, skriftspråket ger då barnen ett mer varierande språk.

4.2 Högläsningsmiljö

I detta stycke kommer att beskrivas vad den empiriska undersökningen gett om högläsningsmiljön. Med miljö menas här tidpunkten på dagen då pedagogerna läser för barnen, läsmiljön i form av rum och placering samt böckers tillgänglighet.

4.2.1 Tidpunktens betydelse

Tidpunkten på dagen då man planerar in sin högläsning är av stor betydelse (Ekström & Isaksson, 1997). Barnen bör inte vara trötta och hungriga (Ekström, 2004;

Granberg, 2006). Att lyssna är en krävande aktivitet, speciellt då det sker i grupp (Blomberg, 1988). Under sin intervju svarade Lena på avdelning A att ”Vi läser högt för barnen varje dag efter maten medan de små barnen sover”. Även avdelning B läser för barnen efter maten. Då de båda avdelningarna har sin högläsning efter maten lär barnen inte störas av hunger, vilket är en fördel då de ska lyssna. Dock blir man ofta trött efter att ha ätit, vilket kan göra att barnen inte lyssnar lika aktivt. Kanske är därför en annan tidpunkt på dagen, då barnen är piggare, att föredra. Granberg (2006) menar att morgonsamlingen kan vara ett alternativ, det är då barnen är som piggast.

högläsning ihop med vilan och blir en gemensam aktivitet. Detta ser vi även i vår undersökning då högläsningen efter maten även används till vila. Melander (2006) anser dock att all högläsning inte behöver analyseras och reflekteras utan även kan vara ett tillfälle för vila. Detta kan vi hålla med om. Men eftersom det inte

förekommer någon mer planerad högläsning under dagen kanske den som finns medvetet bör användas till mer än vila.

4.2.2 Läsmiljö

Rummet som används under högläsningen på avdelning A har en dörr mot köket som går att stänga. De små barnens vilorum ligger inte i angränsning till det stora

lekrummet. Vilket gör att de båda barngrupperna inte störs av varandra. Även de yngre barnen på avdelning B ligger i ett avskilt rum som inte angränsar till de stora barnens högläsning eller till köket. Femåringarna sitter däremot i ett rum som angränsar till köket och avdelningens utgång. Under flera av våra

observationstillfällen gick det andra pedagoger från köket genom högläsningsrummet för att komma till andra avdelningar eller personalrummet. Detta medan en pedagog satt och läste högt för barnen. Barnen reagerade på detta med en viss oro. Enligt Blomberg (1988) och Granberg (2006) bör högläsning ske på en lugn och avskild plats på avdelningen. Avskildheten hindrar att högläsningen störs av den övriga verksamheten. Trots att femåringarnas vila ofta stördes av andra pedagoger som passerade var pedagogerna på avdelning B nöjda med sin läsmiljö. Rummet ifråga kan dock inte sägas vara en lugn och avskild plats. Även om inte pedagogerna störs av att det går någon genom rummet tycktes det störa barnen.

Rummet där barnen på avdelning A sitter och lyssnar på högläsning är det stora lekrummet. I rummet finns en soffa, vilket enligt Lina var en stor del i att de valt att sitta i just detta rum. På avdelning B sitter femåringarna i en soffa, framför soffan står ett bord och på andra sidan bordet står två fåtöljer, även här kan barnen sitta och lyssna. I Pettersson och Svenssons examensarbete Högläsningens och läsmiljöns

betydelse i förskola och förskoleklass (2004) beskriver de att i de förskolor som deltog

undersökning då två av de tre barngrupperna lyssnar till högläsning i en soffa. En soffa är en bra plats för högläsning då den är mjuk och skön att sitta i. Lena på avdelning A berättade i sin intervju att de sitter i det stora lekrummet för att alla barn ska få plats att sitta men även kunna sitta bekvämt. Hon anser även att rummet är mysigt och ger barnen en chans att slappna av. Enligt Granberg (2006) och Ekström (2004) är det bra om barnen sitter bekvämt. Barnen bör inte heller sitta för trångt utan ha lite plats att röra sig på. Denna möjlighet har de flesta barn på båda avdelningarna. Under de yngre barnens högläsning på avdelning B ligger inte bara de barn som ska sova på madrasser utan även de lite större. Detta är inte en valmöjlighet utan barnen ska ligga ner under högläsningen. Då det är lättare för barnen att koncentrera sig när de ligger eller sitter bekvämt (Ekström, 2004), borde det kanske vara tillåtet att sitta upp under högläsningen. Det förefaller vara så att det här prioriteras att de minsta barnen ska sova.

Under högläsningen på avdelning A sitter pedagogen ofta i soffan men ibland på mattan som ligger precis framför soffan. Några av barnen sitter i soffan med

pedagogen. De andra barnen sitter framför soffan på stolar eller kuddar i en eller två rader, eller ibland huller om buller. Enligt Mandel Morrow & Gambrell (2005) och Granberg (2006) är det bra om barnen sitter i en eller två halvcirklar. Då ser alla barn om läsaren väljer att visa bilderna. Hagtvet Eriksen (1990) menar istället att barnen bör sitta nära intill den som läser för att kunna följa med i boken och dess struktur. Om man under högläsningen är så många som tio till elva barn är det svårt att ha alla barn intill sig. Det är även svårt att få alla barn att följa med i boken. Då kan det vara bättre att ha barnen i halvcirklar så att man ser alla barn. Femåringarna på avdelning B är som mest fem stycken och då skulle det fungera bättre att ha alla barn tätt intill sig och låta dem följa med i boken. Detta görs inte då Kristina på avdelning B berättade att hon ofta sitter i en fåtölj vid bordets kortsida, endast ibland sitter hon i soffan med barnen. ”Jag sitter oftast i fåtöljen så att alla barn kan se mig när jag läser och jag kan se dom”. Under observationen såg vi att även Louise ofta sitter i en fåtölj under högläsningen.

På de yngre barnens vila ligger barnen utspridda i hela rummet och pedagogen sitter och läser på golvet precis vid dörren. Blomberg (1988) menar att det är bra att sitta så att man som pedagog kan ha ögonkontakt med alla barn under högläsningen. Detta har

pedagogerna på de båda avdelningarna förutom på de yngre barnens högläsning på avdelning B. Kristina på avdelning B nämnde i sin intervju att hon vill kunna se alla barn och att de ska se henne. Femåringarna är placerade så att hon ser dem och så att de ser henne. Man kan fråga sig varför hon inte använder sig av detta under de yngre barnens vila. Även här borde det vara viktigt att se alla barn och att de kan se henne. Sannolikt hänger detta samman med att det ses som en vilostund.

4.2.3 Böckers tillgänglighet

På avdelning A finns, i högläsningsrummet, böcker i en låda. Denna låda kallas för boklådan, den finns alltid tillgänglig för barnen. Här finns även två lister på väggen där några böcker står uppställda så att man ser hela boken. Båda pedagogerna anser att det var viktigt att ha böcker tillgängliga för barnen. De berättade att det ibland hände att böckerna gick sönder men att de var noga med att berätta och säga till barnen att vara rädda om böckerna. Pramling, Asplund Carlsson och Klerfelt (1993) anser att det är viktigt för barns intresse för läsning och skriftspråk att det finns en möjlighet för dem att själv sätta sig ner med en bilderbok och läsa till bilderna. På avdelning A kan barnen när de vill ta en bok och sätta sig och ”läsa” den.

I femåringarnas högläsningsrum på avdelning B finns en bokhylla som bland annat innehåller böcker. Böckerna är dock placerade högt upp i bokhyllan vilket resulterar i att barnen inte når dem. Louise sa att böckerna bara blir förstörda när de fanns på en plats där barnen kunde nå dem. Kristina sa i sin intervju, ”jag är medveten om att böckerna bör vara placerade så att barnen kan ta dem själv men eftersom de bara förstör dem så fick vi sätta upp böckerna i bokhyllan”. Under vår observation

uppmärksammade vi att barnen väldigt sällan själv satt och ”läste” böcker. Pramling, Asplund Carlsson och Klerfelt (1993) menar att den materiella hänsynen ofta får gå före att stimulera och bibehålla barnens intresse för läsning och skriftspråket. Detta tycks även vara fallet på avdelning B. Eftersom böckerna på avdelning B står högt upp måste barnen be en pedagog om en bok. Detta kan göra att barnen går miste om olika lässituationer. Att först behöva fråga en pedagog kan göra att barnen redan där tappar intresset. Det kan också vara så att pedagogerna är upptagna med något annat och inte

hinner ta ner en bok. Det blir omständigt att vilja ”läsa” en bok. Detta kan göra att barnen inte får en möjlighet till att ta vara på sitt eller skapa ett eget intresse för böcker och läsning. Det var ju också så att barnen på avdelning B väldigt sällan tittade i och ”läste” böcker på egen hand. Troligtvis beror detta på böckernas svåråtkomliga placering.