Val och förberedelse av böcker

Boken som lästes på avdelning A var någon gång i veckan en bok som ett av barnen hade haft med sig hemifrån. Pedagogerna berättade att de har något som de kallar för bokvecka. ”Bokvecka innebär att barnen har vars en vecka då de får ta med sig böcker hemifrån. De tar med sig mellan en och tre böcker som vi sen läser för barnen efter maten den veckan”. Smith (2000) förespråkar att en bok som läses högt för barn, bör läsas på grund av att den intresserar barnen med spännande och intressanta berättelser. Att alla barn får ta med en eller flera böcker som de vill höra innebär att alla någon gång får höra en bok som intresserar dem. Det gör också att det är en stor variation på böckerna. Något att fundera över är om alla barn har böcker att ta med sig till

förskolan. Alla barn har kanske inte böcker hemma, vilket kan leda till en jobbig situation för barnet. Lena berättade även att de har valt att barnen ska ta med en till tre böcker så att det fortfarande finns dagar då pedagogen får välja bok. Detta är positivt då det innebär att pedagogerna har en möjlighet att välja böcker ur en pedagogisk synvinkel. Böckerna som barnen tar med sig kanske inte alltid är lämpliga att läsa högt för barngruppen. Böckerna kan vara för svåra, både innehålls- och textmässigt. Hur gör pedagogerna då? Här ställs man inför ett ultimatum, barnet som har tagit med

boken vill ju höra den så klart.

En pedagog sa att hon försöker välja varierande böcker eftersom barnen är av blandad ålder. Hon läser även allt ifrån prinsessböcker till böcker om maskiner och bilar, detta då hon menar att det är viktigt att tänka på ur ett genusperspektiv, alla barn måste någon gång få höra en bok som stimulerar dem på olika sätt. Alla pedagoger nämnde att det är bra att läsa olika böcker så att alla barn får höra något som de tycker om. Lindö (2005) menar att det är viktigt att boken som läses intresserar barnen och fängslar sina lyssnare. Detta för att barnens intresse för läsning ska bibehållas. Det är därför bra att pedagogerna väljer olika slags böcker. Detta ökar chansen att alla barn får lyssna till en bok som intresserar dem. Valet av olika böcker får även antas gynna barnens fantasi. Vygotskij (1995) menar som ovan nämnts att ju fler erfarenheter ett barn får desto mer utvecklas dess fantasi. Olika bokerfarenheter stimulerar därför barns fantasi mer än flera böcker med liknande innehåll.

Enligt Ekström (2004) är högläsning och arbete med böcker en aktivitet och behöver därför också planeras innan den genomförs. Detta styrks av Chambers (1973) då han menar att pedagogen ska komma till högläsningsstunden förberedd. Två av de

intervjuade pedagogerna berättade att de tittar igenom boken innan läsningen, om den är ny. Pedagogerna på avdelning B förbereder sig inte inför läsningen genom att läsa eller titta igenom boken som ska läsas högt för barnen. Granberg (2006) och Ekström (2004) menar att man som pedagog bör ha läst igenom boken innan högläsningen för att undvika otydligheter och onödiga avbrott under läsningen. Detta styrker även Henriksson (2000) då hon anser att det inte finns något som dödar intresset till högläsning mer än en oförberedd läsare. Lina på avdelning A sa i sin intervju att hon ofta väljer böcker som hon själv tycker om, att det då är lättare att förmedla boken till barnen. Om det är en bok man tycker om bör man ha läst den förut och vet då också hur boken ska läsas på bästa sätt. Detta gör att barnen får en bra möjlighet att fängslas av boken och därmed också ta till sig dess innehåll. En intressant bok och en bra och väl förberedd läsare kan också ge barnen ett ökat intresse för läsning.

4.3.2 Kulturarv

De intervjuade pedagogerna vill och tycker om att läsa äldre kända böcker för barnen. De nämnde det bland annat som ”jag tycker om att läsa böcker från förr” och ”det är kul att förmedla böcker som jag själv lyssnade på som barn”. De vill alla föra vidare kulturen. De nämnde några författare så som Astrid Lindgren, Gunilla Bergström samt Inger och Lasse Sandberg. I Maria Simonsson (2004) avhandling beskriver hon att de pedagoger som varit en del av hennes undersökning ansåg att barnböcker var en del av barnkulturen. Pedagogerna säger att de vill föra in barnen i en kulturgemenskap genom att läsa böcker skrivna av bland annat Astrid Lindgren, Gunilla Bergström, Elsa Beskow samt Inger och Lasse Sandberg för dem. Några av dessa författare nämndes även i vår undersökning som även styrker Simonssons resultat om att pedagoger läser böcker för att föra vidare en kultur. Varför är detta så viktigt för pedagogerna? Enligt Dominković, Eriksson och Fellenius (2006) skapar böckernas innehåll en gemenskap mellan generationerna. Kanske är det detta som pedagogerna vill uppnå genom att läsa dessa böcker för barnen.

4.3.3 Läsarens röst

Under observationerna uppmärksammade vi att alla pedagoger i viss mån använder sin röst för att fånga barnens intresse. I synnerhet en av pedagogerna på den ena avdelningen använde sig under högläsningen av sin röst som ett verktyg i större utsträckning än de andra. Pedagogerna ändrade ofta sina röster efter de olika karaktärerna i boken. Enligt Chambers (1973) och Fox (2003) kan rösten påverka högläsningen positivt eller negativt. En monoton röst är tråkig att lyssna till och tappar därför lätt sina lyssnare. Röstläget ändrades för att passa stämningen, till exempel tyst röst när det skulle vara spännande. Detta tror vi hjälpte till att fånga barnens intresse. Det var intressant att alla pedagoger i viss mån använde sin röst men att ingen av dem nämnde det i sin intervju. Är det så att det sker automatiskt när de läser och att de därför inte tänker på det? Eller är de inte medvetna om röstens effekt under högläsningen?