Personalen som intervjuades på habiliteringen var verksamhetschefen, 1:a linje chefen som är personalens närmaste chef, samt en av specialpedagogerna.
5.2.1 Hur ser du på samverkan mellan habiliteringen och skolan?
Verksamhetschefen menar att man på habiliteringen har många kontaktytor och därmed många olika aktörer som man samspelar med, men alla insatser är alltid utifrån föräldrarnas önskemål. Hon säger att samverkan skiljer sig mycket mellan olika skolor ”vi har olika roller och dom är oftast inte alldeles tydliga. Vi har ett ansvar för utredning och diagnostisering. Det är oftast skolan som upptäcker, eller föräldrar som upptäcker att något är fel.”
Återkoppling menar verksamhetschefen är en viktig del av samverkan. Habiliteringen har ett viktigt uppdrag som handlar om ”att föra tillbaka det vi kommer fram till, att föra den kunskapen vidare till skolan och till föräldrarna. Det handlar om att förklara utredningen, vad den ger för konsekvenser, vad det är man har sett och vad det får för betydelse i vardagen.” Den
här kunskapen menar verksamhetschefen ska finnas på alla nivåer ”hos alla som jobbar med barnet och inte bara hos de assistenter som är närmast, utan alla på skolan behöver ha en kunskap om vad barnets funktionshinder innebär och hur det ska bemötas…”
Ibland uppstår det som hon kallar det låsta situationer ” Det är viktigt att ledningen inte känner att vi kommer med åtgärder som inte dom känner till eller att vi hamnar i lägen då rektorer känner att vi kommer och säger vad dom ska göra i skolan. Då hamnar vi alltid i en återvändsgränd och vi hamnar i onödiga konflikter och de leder inte till något bra för barnet…” En annan form av låst situation kan uppstå ”om man har en ledning som har inställningen att träna gör man på habiliteringen och i skolan lär man sig läsa och skriva, då är det väldigt svårt att komma fram där och nå den personalen som ska jobba med barnet. Vi måste samverka och undvika de här låsta situationerna.”
1:a linje chefen anser det nödvändigt att man samverkar kring funktionshindrade barn. Hon berättar att habiliteringen jobbar mot sex kommuner och ”väldigt många skolor och alla jobbar dom på skilda vis och med skilda personer. Det handlar om att man ska nå fram till den man samverkar med från bägge håll.” Samverkan påverkas av ”vilken kompetens som finns i kommunerna och vilken typ av resurser man har att sätta till.” 1:a linje chefen pratar också om att verksamheterna har förväntningar på varandra som är outtalade och som bygger på okunskap om varandras verksamheter. ”Det skulle vara spännande att jobba i skolans värld för att få mer förståelse, ett bättre samarbete och för att förstå bättre hur dom tänker i skolans värld.” Enligt 1:a linje chefen måste ledningen också ha inställningen att vilja samverka.
Specialpedagogen anser att samverkan måste finnas och att man kan göra stora vinster om man drar åt samma håll. Hon menar att samverkan kan se ut på olika sätt, men oftast handlar det om nätverksträffar. Hon säger också att det är lättare att samverka om man har kännedom om de personer man ska samverka med ”Har man lite samma tankesätt…om personkemin stämmer så är det mycket lättare att samarbeta.”
5.2.2 Vad fungerar bra?
Verksamhetschefen tycker att samverkan fungerar bra i de allra flesta kommunerna ”i de allra flesta ärenden, om man tittar på mängden ärenden så fungerar samverkan väldigt bra gentemot skolan.” Enligt verksamhetschefen behöver man inte övertyga folk på habiliteringen att man ska samverka . ”Det är man väldigt inställd på.” Ju längre ner i åldrarna desto bättre fungerar
samverkan. Tidsmässigt är arbetet med de små barnen mer prioriterat ”Det är lättare i skolor för lägre åldrar, för där har man en tätare kontakt med alla barn. Man ser tydligare hur ett barn fungerar.” Generellt sett tycker hon att utredningsarbetet fungerar bra.
1: linje chefen menar att samverkan fungerar bra när man hittar en bra person att samverka med ”…där man kommunicerar och förstår varandra.” Hon pratar också om ”guldrektorer” och då man ser olika delar av problemet.
Enligt specialpedagogen fungerar nätverksträffarna bra ”när det finns en specialpedagog med på nätverksträffarna, där jag kommer med min habiliteringskunskap och de har kunskap om den specifika förskolan och båda har träffat barnet och personalen från förskolan. Specialpedagogen i kommunen kan gå in och handleda personalen utifrån det vi sitter med föräldrarna och kommer överens om.”
5.2.3 Vad fungerar mindre bra?
Verksamhetschefen anser att habiliteringens personal är olika bra på att föra fram det man har kommit fram till vid exempelvis utredningar, samtidigt som kommunerna är olika mycket mottagliga. ”Oftast handlar det om vilken skola det handlar om, hur bra man är på att ta emot den här kunskapen.” Ett dilemma är att vissa kommuner eller skolområden uttrycker att dom klarar sig själva. ”Man ska inte blanda in andra myndigheter eller utomstående förrän det är absolut nödvändigt och där upplever jag att man ofta får kontakt med barnen först när det gått för långt.”
Ett annat dilemma enligt verksamhetschefen är att habiliteringen aldrig kan åta sig uppdrag från skolan ”det förväntar sig skolan ibland, att vi ska kunna ta ett uppdrag, ett utbildningsuppdrag eller ett handledningsuppdrag eller gå in i en konfliktsituation, men det kan vi ju inte om inte familjen vill det.” Enligt verksamhetschefen hamnar personal från båda verksamheterna i frågor som ” Hur är det nu då? Går vi in i något där vi inte ska vara? Vem ska göra vad? Vem ska tänka hur?” Vilket hon menar kan leda till att familjer hamnar i kläm.
Verksamhetschefen pekar också på de regelverk som finns kring hjälpmedel idag och som hon inte tycker fungerar riktigt bra ”Landstinget ska stå för hjälpmedlen, samtidigt är det saker som sker i kommunens verksamhet. Det är dom som har ansvar för prylarna…”
Samverkan minskar ju högre upp i åldrarna man kommer, enligt verksamhetschefen. Detta menar hon beror på att man har svårare att bemöta äldre barn ”vi är inte lika duktiga på det och skolorna har ett mycket glesare nät runt barnen och möjlighet till stöd när man kommer upp på högstadiet och gymnasiet. Man har inte den naturliga samverkansparten i skolan.”
1:a linje chefen anser att ekonomiska faktorer styr samverkan ”vi vet inte vad dom har för resurser eller ekonomiska möjligheter och då kanske vi tror att dom inte förstått att det är barnets behov som styr. Skilda pengapåsar komplicerar det ytterligare.”
Samverkan kan till viss del vara svårare i mindre kommuner där man har mindre barngrupper. 1:a linjen chefen säger att ”det gör att man kanske inte ser det som ett funktionshinder, utan personen fungerar ju så bra med oss och då kanske barnet inte får den hjälp och stöd den behöver.” Hon utrycker att det definitivt inte är bra om man jobbar på skilda spår. Hon säger vidare att habiliteringspersonalen i sin iver att insatserna ska bli bra ”ofta är snabba på att tala om hur det ska vara och då blir det taggar på andra sidan och så håller man på sitt. Det blir revir istället för att man öppnar upp och faktiskt gör något av det tillsammans.”1:a linjen chefen saknar också en samordnare i kommunerna som har det övergripande ansvaret för barn med funktionshinder.
Enligt specialpedagogen fungerar samverkan mindre bra när det inte finns någon struktur i arbetet, när synen på kraven som kan ställas på barnen är olika och när verksamheternas kulturer krockar. ”Förskolan är lite mer samma kultur som habiliteringen man ser helheten på något sätt medan skolan ser mycket till bara det här vad barnet presterar.” Samverkan försvåras när det inte finns någon specialpedagog att samarbeta med. ”Där barnet har ett funktionshinder som inte är så vanligt. Konkret handledning, vem kan ge den? Vi på habiliteringen kanske har den kunskapen men då är det föräldrarna vi i första hand ska handleda pedagogiskt. Medan resursteamets pedagog ska handleda personalen och den kanske inte har riktigt den kunskapen.”
5.2.4 Hur kan samverkan förbättras?
Verksamhetschefen talade mycket om kommunikation på olika nivåer i verksamheterna, hur man talar till varandra. ”Personalen hamnar i en rätt knepig situation när habiliteringen kommer och säger en sak och deras chef kommer och säger en annan sak. Ibland tror jag vi sätter assistenter och skolpersonal i en knepig situation där vi tar en diskussion direkt med dom istället för att gå till ledningen och ta den diskussionen. Ibland kanske man behöver ta en övergripande
diskussion för annars sätter man press på folk att göra uppror mot sin ledning och det blir aldrig bra.” En annan nivå som hon beskriver är den mellan skolchef och verksamhetschef ”…på en högre nivå en dialog om hur dom olika kommunerna fungerar gentemot oss som landsting och habilitering. Jag tror det skulle finnas ett lärande i det speciellt från riktigt små kommuner. Habiliteringens pedagogiska förmåga är också viktig för att underlätta samverkan ”att förklara varför saker ska göras och vad man kan förvänta sig att få ut av det och inte bara att saker ska göras.” Verksamhetschefen tycker också att det ska finnas någon form av kontakt eller samordning mellan verksamheterna ”någon som har kunskap om vad vårat ansvar är och vad är deras ansvar, så att alla har det klart för sig.”
Kompetensutvecklingen tycker verksamhetschefen bör förbättras, bland annat när det gäller vissa funktionshinder. Dessutom önskar hon att internutbildning ska kunna komma kommuner till del. En god samverkan underlättas av att personalen har en bra grundutbildning.
1:a linje chefen menar att man måste börja på ledningsnivå för att kunna förbättra samverkan med ”…gemensamma diskussioner och få till gemensamma rutiner och riktlinjer för vem som gör vad.” Förutsättningarna för samverkan ser olika ut i kommunerna beroende på resurstilldelningen. Skolan borde ha ”en större möjlighet att fördela resurserna mellan sina olika enheter och även personal som dom ser passar bäst.” Hon menar vidare att man måste ”…vara tydlig med, vad är vårt uppdrag och kommunicera det utåt så man inte får för mycket förväntningar på vad vi kan och får göra.” Hon efterlyser också en samordnare för barn med särskilda behov. Det vore ”betydligt lättare om det hade varit en person att kommunicera med inom skolvärlden.”
Specialpedagogens förbättringsförslag är kompetensutveckling med gemensam utbildning eller gemensamma dagar ”Om nu en lärare får en elev med ett funktionshinder i klassen, att den läraren får den utbildningen som behövs kring funktionshindret. Så att man kan starta på samma nivå och ha lite samma plattform att stå på.” Hon anser också att personal i skolan borde ha en bättre kunskap om funktionshinder i allmänhet för att samarbetet ska fungera bättre. Hon ser också gärna att habiliteringens pedagoger träffar kommunernas resurspedagoger kontinuerligt för diskussioner.
5.2.5 Sammanfattning
Habiliteringspersonalens gemensamma syn är att samverkan skiljer sig mycket åt mellan olika skolor. Förväntningarna mellan verksamheterna är ofta outtalade och bygger på okunskap. För specialpedagogen är det viktigt att personkemin stämmer och att man drar åt samma håll. Verksamhetschefen däremot tycker att återkoppling är en viktig del av samverkan. Habiliteringen har ett viktigt uppdrag att föra kunskap vidare till föräldrar och skola, en kunskap som ska finnas på alla nivåer. Enligt 1:a linje chefen påverkas samverkan av vilken kompetens man har i kommunerna och vilka resurser man har att tillgå. Likaså tycker hon att ledningens inställning till samverkan är av stor betydelse.
Habiliteringspersonalen upplever att samverkan i stort fungerar bra. Verksamhetschefen menar att samverkan gentemot skolan fungerar bra och att habiliteringspersonalen är inställd på att samverka. 1:a linje chefen tycker att samverkan är god om man hittar en bra person att samverka med, medan specialpedagogen nämner nätverksträffarna där det finns en/flera mottagare som man kan samverka med. Båda ser kommunikation och förståelse som två viktiga faktorer för samverkan. Enligt verksamhetschefen sker det mer samverkan kring yngre barn och hon tycker att utredningsarbetena fungerar bra.
Det som fungerar mindre bra enligt verksamhetschefen är förmågan hos personalen att ge återkoppling på gjorda utredningar. Kommunerna är också olika mycket mottagliga för samverkan. En del tycker att de klarar sig själva och att de inte behöver någon hjälp utifrån. Verksamhetschefen, liksom 1:a linje chefen talar om ekonomiska faktorer som kan påverka graden av samverkan. De menar att skilda pengapåsar kan utgöra ett hinder för samverkan. 1:a linje chefen menar att skolan borde ha större möjlighet att fördela resurserna inom verksamheten. 1:a linje chefen talar om ett revirtänk verksamheterna emellan. Habiliteringspersonalen kan ibland vara snabb och tala om vilka insatser som ska göras och hur de ska göras, vilket inte alltid mottas med glädje av samverkanspartnern. Hon liksom verksamhetschefen saknar en övergripande samordnare i kommunerna. Specialpedagogen menar att samverkan fungerar mindre bra när det saknas struktur i arbetet kring barn med funktionshinder, när kraven på barnen är olika samt när verksamheternas kulturer krockar. Avsaknaden av specialpedagog i kommunen som samverkanspartner medför att konkret handledning till skolpersonal uteblir.
Både verksamhetschefen och 1:a linje chefen talar om vikten av att föra en dialog om samverkan på ledningsnivå. Detta för att tydliggöra förväntningar, hitta en struktur och få till gemensamma
rutiner och riktlinjer för vem som gör vad. Specialpedagogen och verksamhetschefen vill att kompetensutvecklingen förbättras.