Totalt intervjuade vi åtta personer inom skolan, en skolchef, två rektorer och två specialpedagoger. Vi har under följande redovisning valt att kalla rektorerna för rektor 1 och rektor 2. Detsamma gäller specialpedagogerna som vi kallar för specialpedagog 1 och specialpedagog 2.
5.3.1 Hur ser du på samverkan mellan habiliteringen och skolan?
Skolchefen berättar att han själv sällan berörs av samverkan med habiliteringen utan ”det är ju frågan om utredningsarbete och uppföljningsarbete till enskilda individer…och det är ju mina psykologer och mina specialpedagoger som kommer i kontakt och det är i det samarbetet uppstår…och det kan man väl säga är grundkonstruktionen i samverkan.”
Rektor 1 säger att det var flera år sedan hon hade någon direkt samverkan med habiliteringen. Samverkar gör man ”på särskolan direkt från habiliteringen med berörd elev och lärare. Ibland har vi elevassistenter eller en personlig assistent som backar upp också. Det är helt och hållet den kontakten”
Samverkan idag sker i väldigt liten grad enligt Rektor 2 ”Jag skulle önska att den var mycket större. Den kontakt jag får från habiliteringen eller har från habiliteringen det är alltså när dom ser att det är behov av att placera nya elever, och det kan vara ibland med väldigt långt perspektiv och ibland med ett väldigt kort perspektiv.” Han säger att samverkan mest sker mellan lärare och personal från habiliteringen och ”…att det är i mötet med andra som utveckling sker, sen är det ju inte så att vi sitter på varsin plats och tror att någon har ansvar för att ta kontakt med den andra. Det är ju inte utveckling.”
Enligt specialpedagog 1 så har man idag en kontinuerlig samverkan med sjukgymnast från habiliteringen. Vid flera tillfällen har man haft specialpedagog från habiliteringen i skolan, men de samverkade mer för några år sedan. Det förekommer även samverkan med habiliteringspsykologen när det gäller elever som efter en utredning ska skrivas in i särskolan.
Specialpedagog 2 berättar att samverkan sker mellan habilitering och skola efter föräldrarnas önskemål. Det brukar vara möten en till två gånger om året som ”habiliteringen kallar till…sjukgymnaster, arbetsterapeuter, specialpedagoger är med…människor som jobbar runt vår elev.” En annan form av samverkan är när exempelvis arbetsterapeut och sjukgymnast kommer till skolan för att se över ”behovet av hjälpmedel, ställa in, ändra och kanske förnya träningsprogram, gymnastikprogram som vi kan göra.” Specialpedagog 2 uttrycker att man ska” se med positiva ögon på samverkan. Det ska ju klinga bra det här ordet helst.”
5.3.2 Vad fungerar bra?
Skolchefen som inte själv har någon direkt samverkan med habiliteringen säger att ”mina medarbetare tycker att man har väldigt bra kontakt med psykologen på habiliteringen. Hon är lätt att få kontakt med och är duktig på att återkoppla. Det flyter på smidigt och det är effektivt.”
Enligt rektor 1 har han inte hört några klagomål från särskolan på att samverkan inte skulle fungera och han säger att ”Det här med personliga kontakter fungerar ofta bra på personnivå.” Han säger också att ”när det gäller hjälpmedelsbiten så är det rätt så bra.”
Rektor två säger ”Det kanske jag inte är rätt person att svara på, för jag kan ju tänka mig att det är de relationer som byggs upp mellan lärare och habiliteringens specialfunktioner. Det är något som jag inte är riktigt insatt i.”
Specialpedagog 1 tycker att samverkan fungerar då det gäller hjälpmedel. Hon säger också att ”överlämningarna kring särskoleelever från habiliteringen och utredningar och så, fungerar bra…när vi får ut en specialpedagog från habiliteringen så fungerar det bra, då får vi en samverkan kring ett barn.”
Specialpedagog 2 tycker det är bra när vi träffas och att man vet om varandra. Hon säger också att vid samverkan ”Då får ju alla veta det samtidigt så man kan prata ihop sig…föräldrarna är liksom i medelpunkten.”
5.3.3 Vad fungerar mindre bra?
”Jag vill inte säga att saker och ting fungerar dåligt, men man kan ju ha önskemål om att det skulle fungera bättre.” Skolchefen berättar vidare att hans medarbetare upplever att samverkan
var bättre förut ”när hab övergick till att enbart agera på föräldrarnas uppdrag, då blev det inte lika lätt att samarbeta…där har nog barnen förlorat en hel del.” Från resursgruppens sida upplever man en återkopplingsbrist. ”Det vore önskvärt med remissvar. Det vore bra om de som stått för underlaget till remissen fick ett skriftligt svar från sin kollega.” Skolchefen säger också ”…att barn och föräldrar skulle tjäna på att habiliteringen inte drar en så skarp gräns mot verksamheterna där barnet finns i sin vardag. Det är väldigt fokus på den som det handlar om, men det finns också en verksamhet där den personen lever sitt liv.”
Rektor 1 tycker samverkan fungerar mindre bra när skolan ber om hjälp och det tar tid. I ett individärende beskriver hon ett barn där det ”har varit problem att få tillräckligt med stöd från habiliteringen, både med hjälpmedel och hur det ska se ut runtomkring och hur man ska hjälpa till att inte hjälpa till för mycket.” Hon menar att skolan stöter på, men att det kanske upplevs som ett svårt ärende för habiliteringen att hantera. ”Det kanske är ett så svårt ärende så det tar emot att gå in i.”
Rektor 2 tycker att samverkan mellan skolan och habiliteringen definitivt kan bli bättre. Personalen i dom båda verksamheterna borde ha större kunskap om varandras arbete. ”Jag är förundrad över att vi vet så lite om varandras verksamheter. Jag tycker det är olyckligt.” Han menar att man måste tydliggöra vem som ansvarar för vad ”Vi har hamnat i lägen där habiliteringen har berättat för oss hur vi ska göra och det är inte deras uppgift. Det är högst onödigt, för det är upp till oss att lösa det på ett bra sätt.”
Det som specialpedagog 1 upplever fungerar mindre bra är att man inte riktigt vet vad man kan få hjälp med samt att det exempelvis tar tid att få ett barn utrett. ”…att vi har haft en utredning här kring ett barn och så vill vi ha ytterligare utredning på habiliteringen, så dröjer det och så glömmer man bort att vi behöver hjälp och då måste man höras av igen.”
Specialpedagog 2 uttrycker en stress över sitt arbete. ”På vissa träffar som vi haft uppkommer det ganska mycket önskemål om saker som ska göras för eleverna och då måste vi ta fokus på det som är viktigast. Det kan vara lite stressande ibland.” Hon uttrycker också att det finns en förväntning från habiliteringen om vad som ska göras. Hon tycker det är roligt att träffa andra och utbyta idéer men ibland sätts ribban för högt. ”Det kan ju vara förväntningar från att vi ska låta en elev vara i ståstol minst två gånger om dagen, gåstol två gånger om dagen och däremellan ska vi försöka få in kommunikationsträning…dåligt samvete ibland, man hinner inte
allt det där, det går liksom inte. Det kräver många gånger faktiskt två personal för att klara sådana saker som lyft, ståstöd och toalett.” Hon säger också att det tar tid att få hjälpmedel och undrar vems bord det ligger på. ”
5.3.4 Hur kan samverkan förbättras?
För att förbättra samverkan menar skolchefen att båda verksamheterna kan göra utredningar kring ett barn vilket ”skulle kunna leda till en dialog och en fundering, tänker vi lika eller tänker vi olika.” En för honom annan önskvärd förbättring är regelbunden återkommande kompetensutveckling. ”Om vi vet om varandras fortbildnings insatser på ett mer påtagligt sätt så skulle det teoretiskt sett finnas en möjlighet att få ta del utav det ömsesidigt…” Han menar att detta kan ge en god kunskap om insatserna som görs och ”höja både kompetensen, men också samverkansgraden.”
Rektor 1 vill att de samordnade insatserna för ett barn ska komma igång så tidigt som möjligt. Hon vill också ”…att man har en tydligare roll att samordna från habiliteringen mellan föräldrar och skola.” Förväntningarna mellan habiliteringen och skolan anser hon måste tydliggöras. Ett sätt menar hon är att cheferna träffas regelbundet ” Om vi har en bättre närhet till varandra och känner varandra bättre så smittar det liksom ner i organisationen.” Hon efterlyser tydligare information om vad habiliteringens resurser används till och menar att det skulle kunna framgå på habiliteringens hemsida. Ett annat sätt för habiliteringen att informera om sin verksamhet är att komma ut till skolan en gång om året. Då kan man också diskutera hur samverkan kan förbättras. För att påminna varandra om vad som ska göras tycker rektor 1 att man kan ha kontakt via e-post och att man lägger upp en tidsplan för arbetet.
Rektor 2 saknar ”ett medicinskt gruppforum där skolläkare och läkare från habiliteringen, tillsammans med andra berörda träffas för att få en medicinsk bakgrund.” Han vill ha gemensam kompetensutveckling där ”lärare och specialfunktioner på habiliteringen träffas och går på samma föreläsning och reflekterar kring det man har lärt sig.” Han vill också skapa ett forum för möten på organisationsnivå ”Vi på organisationsnivå lägger på något sätt grunden för ett samarbete om vi visar att vi träffas.”
Specialpedagog 1 vill ha mer regelbunden kontakt med habiliteringen med exempelvis ”… speciella mötestider en gång per termin.” Hon anser att ett barn som är inskriver i särskolan bör
ha tillgång till habiliteringen. Hon menar också att skolan behöver se över sina egna rutiner för samverkan med yttre aktörer.
Specialpedagog 2 tycker att samverkan kan förbättras genom att tydliggöra förväntningar ”Vi på skolan måste bli tydligare med vad vi har för tid och möjligheter…” Många gånger träffas personal från verksamheterna utan barnen men hon efterlyser fler möten med barnen, där habiliteringen praktiskt kan visa ex lyft eller grepp. Hon önskar också att man mellan verksamheterna kan dela med sig av föreläsningar eller kompetensutveckling man varit på.
5.3.5 Sammanfattning
Flera av de intervjuade bland skolpersonalen anser att man samverkade i högre grad förr med habiliteringen. Enligt specialpedagogerna så har man idag en kontinuerlig samverkan med habiliteringens sjukgymnaster och arbetsterapeuter. De tycker att nätverksträffarna fungerar bra då alla parter möts och kan prata ihop sig. Skolchefen och rektorerna har svårt att uttrycka vad som fungerar bra, då de anser att de inte direkt är involverade i samverkan. Rektor 1 och specialpedagog 1 tycker att samverkan fungerar då det gäller hjälpmedel.
Enligt skolchefen upplever hans personal en återkopplingsbrist från habiliteringens sida. Han menar också ”att barn och föräldrar skulle tjäna på att habiliteringen inte drar en så skarp gräns mot verksamheterna där barnet finns i sin vardag.” Rektor 1 och specialpedagog 1 upplever att saker och ting tar tid. Rektor 2 och specialpedagog 2 upplever att habiliteringen har höga förväntningar på vad som ska göras. Specialpedagogen menar att detta bidrar till stress och dåligt samvete, medan rektor 2 tycker att ansvaret bör tydliggöras och att verksamheterna borde ha mer kunskap om varandra.
Skolchefen, rektor 2 och specialpedagog 2 önskar en regelbunden återkommande kompetensutveckling. Skolchefen menar att detta inte bara höjer kompetensen utan även samverkansgraden. En önskan om att mötas på både organisationsnivå och lokal nivå, genomsyrar skolpersonalens förslag på förbättringar. Rektor 2 talar om ett medicinsktgruppforum, medan specialpedagog 2 talar om möten där habiliteringen till exempel praktiskt kan visa olika lyft eller grepp. Rektor 1 och specialpedagog 2 tycker att samverkan kan förbättras genom att tydliggöra förväntningar mellan verksamheterna. Rektor 1 vill ha samordnade insatser och specialpedagog 1 anser att barn som är inskrivna i särskolan automatiskt borde få habiliteringsinsatser.
6 SAMMANFATTNING
När vi påbörjade vårt arbete hade vi en förhoppning om att resultatet av undersökningen skulle kunna ligga till grund för ett förändringsarbete, när det gäller samverkan mellan habiliteringen och skolan. Vi valde att använda oss av två olika metoder, en kvalitativ undersökning med intervjuer av habiliterings- och skolpersonal samt en kvantitativ metod med enkäter till en föräldragrupp. Anledningen till att vi valde två undersökningsmetoder var att vi ansåg det viktigt att inhämta så mycket kunskap som möjligt om hur olika parter ser på samverkan. Innan hade vi diskuterat för- och nackdelar med de olika metoderna och också använt oss av våra frågeställningar som en pilotstudie i en intervjuuppgift under kursavsnittet vetenskapsteori ht 2006. Vi märkte i pilotstudien, i intervjun av en förälder att det var svårt att som intervjuare behålla fokus på intervjufrågorna. Föräldern hade mycket att berätta om bakgrunden till barnets funktionshinder, vilket inte var syftet med intervjun. Utifrån denna erfarenhet beslutade vi oss för att använda oss av enkäter till föräldrarna i stället. En annan anledning var att vi ville nå så många föräldrar som möjligt eftersom det är för deras barns skull habiliteringen och skolan samverkar. Samtidigt ville vi undersöka hur man ser på samverkan på organisationsnivå. Två undersökningsmetoder bidrog också till att vi skaffade oss mer erfarenhet, vilket kan vara en fördel i vårt kommande arbete som specialpedagoger.
Intervjuerna utfördes av den av oss som arbetar på habiliteringen. Intervjuaren kände en viss osäkerhet vid intervjuerna i den egna verksamheten, eftersom förförståelsen kanske påverkade resultatet. Hade följdfrågorna sett annorlunda ut om den andre av oss utfört intervjuerna? Skolpersonalen som intervjuades hade vissa svårigheter att se intervjuaren som student, utan mottog denne som en representant från habiliteringen. Detta bidrog till att intervjuerna fick en annan vinkling på svaren, men inget som vi anser påverkade resultatet. Vi hade ett bortfall när det gäller intervjuerna. Den ena skolchefen var nytillträdd på sin tjänst och ansåg sig inte kunna bidra med något till vår undersökning. Hon föreslog en intervju med en planerare i stället som hon ansåg var mer insatt i området. Vi valde att avstå denna intervju, eftersom personen i fråga hade en helt annan befattning.
Vid sammanställningen av intervjuerna upptäckte vi att vi borde ha haft med ytterligare en fråga, nämligen ”Vad betyder ordet samverkan?”. Detta för att ordet samverkan blivit ett ledord genom hela arbetet och upplevelsen av att alla inte hade klart för sig vad begreppet står för.
Efter insamlandet av enkäterna hade vi ett bortfall på 15 enkäter. Detta tror vi kan förklaras på flera olika sätt. Kanske berodde på att föräldrarna kände en osäkerhet i besvara enkäten. Man kanske inte haft så mycket kontakt med habiliteringen och därmed ansåg sig inte ha något att tillföra. Tidsbrist kan vara en annan aspekt eller att man inte vill kännas vid att man faktiskt har ett barn som har kontakt med habiliteringen.