Samverkan mellan habilitering och skola kring barn med funktionshinder

Malmö högskola

Lärarutbildningen

Skolutveckling och ledarskap

Examensarbete

Samverkan mellan habilitering och skola

kring barn med funktionshinder

Co-operation between habilitation and school concerning children

with disabilities

Madeleine Halling

Berit Wetterberg

Specialpedagogisk påbyggnadsutbildning, 60 poäng Specialpedagogik

Vårterminen 2007

Examinator: Lars Berglund Handledare: Elsa Foisack

Malmö högskola Lärarutbildningen

Skolutveckling och ledarskap

Specialpedagogisk påbyggnadsutbildning Vårterminen 2007

Halling, Madeleine & Wetterberg, Berit (2007). Samverkan mellan habilitering och skola kring barn med funktionshinder (Co-operation between habilitation and school concerning children with disabilities). Skolutveckling och ledarskap, Specialpedagogisk påbyggnadsutbildning, Lärarutbildningen, Malmö högskola.

Syftet med det här arbetet var att undersöka hur samverkan mellan habiliteringen och skolan ser ut. Genom litteraturstudier har vi bland annat fördjupat oss i vad samverkan innebär och hur den kan fungera mellan olika verksamheter.

Vi har använt oss av en komplementär metod, det vill säga både intervjuer till personal inom habilitering och skola samt enkäter till en föräldragrupp.

I resultatet framgick det tydligt att alla parter ansåg att samverkan kan förbättras. Resultatet visade också att bristande kommunikation mellan habilitering och skola leder till missförstånd och outtalade förväntningar verksamheterna emellan. Förutsättningen för att samverkan ska komma till stånd är bra relationer och samordnade insatser som bygger på att det finns kunskap om varandras verksamheter, gemensamma och tydliga mål, gemensam vilja och en tydlig ansvarsfördelning. Själva samverkansprocessen förutsätter med andra ord en samsyn och en tydlig rollfördelning med barnen och deras föräldrar i fokus.

Nyckelord: samverkan, funktionshinder, habilitering

Madeleine Halling Berit Wetterberg Handledare: Elsa Foisack

Hagvägen 8 Stagneliusgatan 24C Examinator: Lars Berglund

FÖRORD

Vi vill rikta ett stort tack till alla som deltagit i vår undersökning och som gjort den möjlig. Tack för att ni tog er tid och delade med er av er erfarenhet och era tankar.

Ett särskilt tack vill vi rikta till våra familjer, vänner och arbetskamrater som haft förståelse för att vi varit något tankspridda och asociala under arbetets gång.

INNEHÅLL

1 INLEDNING 7

1.1 Bakgrund 7

2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR 9

2.1 Syfte 9 2.2 Frågeställningar 9 3 LITTERATURGENOMGÅNG 11 3.1 Aktuella begrepp 11 3.1.1 Funktionshinder 11 3.1.2 Habilitering 11 3.1.3 Samverkan 12

3.2 Olika aspekter på samverkan 13

3.3 Vad säger styrdokumenten om samverkan? 15

3.3.1 För skolan 15

3.3.2 För habiliteringen 16

3.3.3 Internationella dokument 16

3.4 Tidigare rapporter om samverkan 17

3.4.1 VITS (Vardagsnära Insatser med Tydlig Samverkan) 17

3.4.2 TA ANSVAR FÖR SAMVERKAN 18

3.4.3 Samsynt och framsynt 19

3.4.4 Tillgång till habilitering och rehabilitering för barn och

ungdomar med funktionshinder – en kartläggning 20 3.4.5 Nationell kartläggning av samverkansavtal

kring barn och unga med funktionshinder 20

4 METOD 21 4.1 Allmänt om metod 21 4.2 Metodval 21 4.2.1 Intervju 22 4.2.2 Enkät 22 4.3 Pilotstudier 23 4.4 Frågeställningar 23 4.5 Undersökningsgrupp 23 4.6 Genomförande 24 4.7 Databearbetning 24 4.8 Tillförlitlighet 25 4.9 Etiska aspekter 26 5 RESULTAT 27

5.1 Föräldrars syn på samverkan mellan habiliteringen och skolan 27 5.1.1 Tycker ni det är viktigt att habiliteringen och skolan

samarbetar kring ert barn? 27

5.1.2 Tycker ni att habiliteringen och skolan samarbetar kring ert barn? 28

5.1.3 Tycker ni samarbetet fungerar bra? 29

5.1.4 Är det något ni tycker kan bli bättre? 29

5.1.5 Sammanfattning 30

5.2 Habiliteringspersonalens syn på samverkan mellan habiliteringen och 30 skolan

5.2.1 Hur ser du på samverkan mellan habiliteringen och skolan? 30

5.2.2 Vad fungerar bra? 31

5.2.3 Vad fungerar mindre bra? 32

5.2.4 Hur kan samverkan förbättras? 33

5.2.5 Sammanfattning 35

5.3 Skolpersonalens syn på samverkan mellan habiliteringen och skolan 36 5.3.1 Hur ser du på samverkan mellan habiliteringen och skolan? 36

5.3.2 Vad fungerar bra? 37

5.3.3 Vad fungerar mindre bra? 37

5.3.4 Hur kan samverkan förbättras? 39

5.3.5 Sammanfattning 40

6 SAMMANFATTNING 41

7 ANALYS OCH DISKUSSION 43

7.1 Synen på samverkan 43 7.2 Förutsättningar för samverkan 44 7.3 Förslag på förbättringar 45 7.4 Specialpedagogiska aspekter 46 7.5 Slutsatser 47 8 FORTSATT FORSKNING 49 REFERENSER BILAGOR

1 INLEDNING

Målet med det här arbetet är att beskriva hur samverkan mellan habiliteringen och skolan fungerar och hur man kan få samarbetet att fungera bättre.

Socialstyrelsen (2005) redovisar i idéskriften TA ANSVAR FÖR SAMVERKAN hur uppföljning av lagstiftning, verksamheter och resurser som kommunen, landstingen och enskilda huvudmän bedriver sker. Med denna skrift kan personal och andra ansvariga inspireras till samverkan kring barn med funktionshinder. I redovisningen och analysen av kartläggningen kommer det fram att samverkan kan göras mer effektiv, med mer kvalité och med en tydligare ansvarsfördelning. Alla som är delaktiga i att ge stöd till ett barn måste ha en helhetssyn. Både när det gäller insatser och när det gäller behovet/behoven.

Utifrån detta resonemang har vi haft ambitionen att i två kommuner, en mindre och en större i sydöstra delen av Sverige, undersöka hur föräldrar och personal inom skolan och habiliteringen ser på samverkan och hur den kan förbättras.

1.1 Bakgrund

Erfarenheten från våra arbeten som lärare i grundskolan och som specialpedagog inom habiliteringen, är att de råder en skillnad i synen på samverkan kring barn med funktionshinder, olika verksamheter eller kommuner emellan. Vi upplever båda att samverkan kan förbättras betydligt.

Vi tror att chefernas tankar och kunskap om barn med funktionshinder har en avgörande betydelse för hur samverkan ser ut och vilka specialpedagogiska insatser som görs. Samtidigt är vi medvetna om att andra faktorer såsom styrdokument och ekonomi styr.

Anledningen till att vi vill undersöka och beskriva samverkan mellan habiliteringen och skolan är att vi som blivande specialpedagoger vill hitta vägar för att förbättra den. Undersökningen ska kunna bilda ett underlag till ett förändringsarbete verksamheterna emellan.

2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR

1.2 Syfte

Syftet med det här examensarbetet är att undersöka och beskriva hur samverkan mellan habiliteringen och skolan fungerar och vad man i de båda verksamheterna kan förändra, för att samverkan ska bli bättre.

1.3 Frågeställningar

Vi har bestämt oss för att ha följande frågeställningar som utgångspunkt till vårt arbete: • Hur ser samverkan mellan habiliteringen och skolan ut?

• Vad fungerar bra?

• Vad fungerar mindre bra? • Hur kan samverkan förbättras?

För att besvara ovanstående frågeställningar genomförs ostrukturerade intervjuer med personal inom habiliteringen och grundskolan, samt enkäter till föräldrar, vars barn är födda 1997-1999 och har kontakt med habiliteringen på grund av sitt barns funktionshinder.

3 LITTERATURGENOMGÅNG

Denna litteraturgenomgång ger en översikt över det område som vårt arbete berör. Vi har valt att belysa några begrepp som är viktiga för vår undersökning. Vi redovisar även några olika aspekter på samverkan, vad våra styrdokument för skolan och habiliteringen säger, samt sammanfattar några tidigare rapporter och utredningar som är exempel på samverkan olika verksamheter emellan. Detta utgör grunden för resultatredovisningen och analysen av det empiriska materialet vi samlat in.

3.1 Aktuella begrepp

De begrepp som vi i detta sammanhang finner aktuella att beskriva är funktionshinder

habilitering och samverkan.

3.1.1 Funktionshinder

I boken Barn- och ungdomar med funktionshinder (Ingvarsson, Parsmo & Spångberg, 1998) beskrivs begreppet funktionshinder utifrån WHO:s definition (IC-IDH/WHO 1980). Begreppet innebär en begränsning eller ett hinder som gör att en människa till följd av en skada inte kan utföra en aktivitet på det sätt eller inom de gränser som kan anses normalt. Orsaken till funktionshindret saknar helt betydelse. Funktionshinder är i sig själv inget handikapp, men kan lätt bli det i eller om den miljö eller den situation som den funktionshindrade befinner sig i är sådan att tillvaron försvåras på något sätt. Handikapp i sin tur är en benämning för de konsekvenser som följer av ett funktionshinder. Handikapp är alltid något relativt och uppstår först i samspelet mellan en individ och den omgivande miljön. En person med funktionshinder kan alltså vara handikappad i en miljö eller en viss situation utan att för den skull vara det i andra.

3.1.2 Habilitering

Habilitera kommer av latinets habílitas som betyder skicklighet. Habilitera sig betyder, stärka sin skicklighet. Habiliteringens målgrupp är människor med varaktiga funktionsnedsättningar och med behov av insatser från flera yrkesgrupper. Uppdraget är att vara en resurs för barn, ungdomar och vuxna med varaktiga funktionshinder och deras familjer eller närstående. I Socialstyrelsens rapport Tillgång till habilitering och rehabilitering för barn och ungdomar med

av någon funktion efter tidigt förvärvad skada/sjukdom, genom planerade och från flera kompetensområden sammansatta åtgärder, allsidigt främja utveckling av bästa möjliga funktionsförmåga samt psykiskt och fysiskt välbefinnande hos den enskilde” (s. 9).

Habiliteringen arbetar långsiktigt, och insatserna bygger på ett tvärfackligt perspektiv i team där man ser till individens medicinska, pedagogiska, psykologiska och sociala behov i ett livsperspektiv. Syftet med insatserna är att bidra till ett fungerande vardagsliv, en god livskvalitet och delaktighet i samhällslivet. I samförstånd ska man medverka till att minska konsekvenserna av funktionshindret och göra de handikappande situationerna så få som möjligt. Man utgår alltid från personens egna behov, förutsättningar och intressen. Man lägger upp en habiliteringsplan tillsammans, med vilka insatser som ska göras under en bestämd tidsperiod.

Habiliteringen samverkar med en mängd aktörer, både internt och externt, däribland skolan. På uppdrag från familjen kan habiliteringen vara ett språkrör eller hjälp för att tydliggöra barnets behov inför skolpersonal. Därutöver är det skolans uppdrag att tillgodose dessa behov på det praktiska planet (Ingvarsson, Parsmo & Spångberg, 1998).

3.1.3 Samverkan

I de flesta ordböcker likställs samverkan med ord som samarbete, gemensamt uppträdande och med samsyn. Med andra ord finns det många olika sätt att beskriva samverkan på. Flera författare och forskare har delade meningar om vad samverkan är och vad som hindrar eller möjliggör denna form av samarbete.

I boken Samverkan – Välfärdsstatens nya arbetsform (Danermark & Kullberg, 1999) gör författaren Danermark en tydlig skillnad mellan begreppen samverkan och samarbete. Att samarbeta menar han är något vi gör dagligen i interaktion med andra människor, medan samverkan handlar om ”medvetna målinriktade handlingar som utförs tillsammans med andra i en klart avgränsad grupp avseende ett definierat problem och syfte” (s. 15).

Danermark menar att samverkan innebär ett samarbete med andra instanser, än den man själv tillhör och som har en annan kompetens, samt arbetar utefter andra styrdokument.

Lundgren och Persson har en liknande definition av samverkan i sin bok Barn och unga i

kan sägas karaktäriseras av gemensamma mål och syften, urskiljbara kompetensgränser, ambition att tona ned professionshierarkier samt en gemensam syn på klienternas behov” (s. 28).

Vi har valt att använda oss av Danermarks definition av ordet samverkan i vårt fortsatta arbete. Samverka är alltså ”medvetna målinriktade handlingar som utförs tillsammans med andra i en klart avgränsad grupp avseende ett definierat problem och syfte” (s. 15). Definitionen syftar till samverkan kring människor och att det är samverkan mellan personal som är utbildade, för att arbeta med andra människor, t e x inom skola och hälso– och sjukvård.

3.2 Olika aspekter på samverkan

Lundgren och Persson (2003) beskriver samverkan utifrån ett holistiskt förståelseperspektiv, där samverkan ses som en process som ”håller samman” mål med metod. Gemensamma mål kan nås genom samsyn och för alla parter gemensamma väl kända arbetsmetoder.

Samhällsuppdraget

Samverkan

Metoder

Figur 3.2 Relationen mellan samhällsuppdraget, samverkan och metoder (från Lundberg & Persson, 2003, s.29)

Modellen ovan beskriver samverkan utifrån Lundgren och Perssons resonemang. De menar att om inte skola och habilitering har lika syn på uppdraget kring barnet kan det uppstå svårigheter. Lika viktigt är det att målet står klart för alla parter liksom arbetsmetoderna. Sannolikt behövs någon form av samordning, av hela samverkansarbetet, en funktion som lämpligen bör ligga hos

en person. Denna person ska inte enbart vara en problemlösare, snarare handlar det om en slags transformatör av intentioner till praxis.

För att samverkan ska fungera krävs bland annat enligt Danermark (1999) noga förberedelser, men också ”att man lyckas åstadkomma ett lagarbete vilket alla berörda organisationer är involverade i, att gemensam fortbildning bedrivs för all personal, att gemensamma utvecklingsprojekt bedrivs och att den administrativa och politiska ledningen och finansieringen av verksamheten är samordnande” (s. 56-57). En annan förutsättning är att det finns en förståelse för varandras kompetenser, yrkesgrupper emellan.

Danermark anser också att samverkan är en process av lärande där makt, inflytande och känslor har en betydande roll. Detta påverkar också målformulering och utvärderingsformen av insatserna. Han anser också att det som står i styrdokumenten påverkar samverkan, beroende på vilken typ av styrning det är. Är riktlinjerna tydliga eller finns det en stor frihet att verka inom organisationen?

I boken tar han upp fyra aspekter på samverkan:

1) att samverkan handlar om människor i dubbel bemärkelse, människor samverkar om människor som både är objekt och subjekt

2) att det ofta råder konkurrens i synen på hur ett problem ska förstås och lösas 3) aspekten på samverkan är en lärande process

4) betoningen av det nödvändiga med en tydlig ledningsfunktion, både den övergripande ledningen och ledningen för samverkansgruppen (s. 21).

En annan aspekt på samverkan har Bäckwall, Lind (1986) som anser att förutsättningen för att tvärvetenskaplig samverkan mellan olika yrkesrepresentanter ska kunna utvecklas måste alla inblandade genomgå en process med följande tre grundläggande steg:

1. klargörande av eget och andras kompetensområde,

2. medvetenhet om vad andra yrkesrepresentanter kan bidraga med till den egna sektoriserade grundsynen,

3.3 Vad säger styrdokumenten om samverkan?

Nedan ges exempel på utdrag ur lagar och styrdokument som reglerar arbetet i skolan respektive habiliteringen kring barn med funktionshinder. Det står ytterst lite skrivet om samverkan, då det nämns handlar det främst om samverkan inom den enskilda verksamheten.

3.3.1 För skolan

Styrdokumenten för skolan säger att all undervisning ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov. Med utgångspunkt i elevernas bakgrund, tidigare erfarenheter, språk och kunskaper ska den främja elevernas fortsatta lärande och kunskapsutveckling.

Att skolan har ett särskilt ansvar för barn och unga med funktionshinder uttrycks tydligt i både skollagen och i läroplanerna. I skollagen står det bland annat i första kapitlet Allmänna

föreskrifter, 2§ att ”Utbildningen skall ge eleverna kunskaper och färdigheter samt i samarbete

med hemmen, främja deras harmoniska utveckling till ansvarskännande människor och samhällsmedlemmar. I utbildningen ska särskild hänsyn tas till barn med behov av särskilt stöd.”

Under rubriken ”Skolans värdegrund och uppgifter” i läroplanerna för de obligatoriska och för de frivilliga skolformerna (Lpo94 och Lpf 94) står det att ”skolan har ett särskilt ansvar för elever med olika funktionshinder” och under rubriken Mål och riktlinjer nämns att ”alla som arbetar i skolan skall uppmärksamma och hjälpa elever som har behov av särskilt stöd och samverka för att göra skolan till en god miljö för utveckling och lärande.”

Grundskoleförordningens tredje kapitel handlar också om samverkansformer. I 2 § står det att

”Formerna för samverkan mellan olika intressegrupper inom en rektors arbetsområde skall utvecklas med beaktande av de lokala förhållandena.”

Skolplanerna i in sin tur består av kommunalt fastställda mål. I den ena skolplanen som vi tagit

del av finns det tydligt formulerade mål kring samverkan.

”alla som arbetar med eller på annat sätt berörs av nämndens verksamheter skall uppleva att det finns goda möjligheter till samverkan mellan olika delar av förvaltningen. Alla som arbetar inom verksamheten skall sträva efter att hitta gemensamma lösningar för varje individ så att all nödvändig kompetens och alla nödvändiga resurser kan användas så att individens bästa placeras i första rummet. Samverkansformer med externa aktörer skall utvecklas och

fördjupas så att omvärldens kompetens, kunskaper och erfarenheter kommer barn och elevertill del.”(s.10)

3.3.2 För habiliteringen

Hälso- och sjukvårdslagen är det dokument som styr arbetet inom habiliteringen. Enligt 3 a § skall landstinget ”erbjuda dem som är bosatt inom landstinget eller som är kvarskrivna enligt 16 § folkbokföringslagen (1991:481) och stadigvarande vistas där:

1. habilitering och rehabilitering,

2. hjälpmedel för funktionshindrade och

3. tolktjänst för vardagstolkning för barndomsdöva, dövblinda, vuxendöva och höselskadade.

Landstingets ansvar omfattar dock inte habilitering, rehabilitering och hjälpmedel som en kommun inom landstinget har ansvar för enligt 18 a §. Landstingets ansvar innebär inte någon inskränkning i de skyldigheter som arbetsgivare eller andra kan ha enligt lag.” Habilitering eller rehabilitering samt tillhandahållande av hjälpmedel skall planeras i samverkan med den enskilde. Av planen skall planerade och beslutade insatser framgå. Lag (1997:993).

3.3.3 Internationella dokument

Det finns även ett antal internationella styrdokument som styr både arbetet inom skolan och inom habiliteringen. Exempel på sådana dokument är FN:s Barnkonvention, FN:s

standardregler samt Salamancadeklarationen.

FN: s barnkonvention antogs av Förenta nationerna 1989. Konventionen är ett bindande

överenskommelse som alla medlemsländer som undertecknat konventionen är tvungna att följa. Enligt konventionen är alla barn människor med egna rättigheter och alla politiska beslut som fattas ska också ses ur ett barnperspektiv. Konventionen består av totalt 54 olika artiklar. Två av artiklarna säger bland annat att barnets bästa ska sättas i främsta rummet vid beslut och åtgärder som gäller det enskilda barnet och att varje barn har rätt till liv och utveckling vilket betonar barns rätt att överleva och utvecklas i ett bredare perspektiv.

FN:s standardregler är ett annat dokument som Förenta Nationerna antog 1993. Tanken med

standardreglerna är att de ska garantera människor med funktionshinder delaktighet och jämlikhet i samhället. Reglerna beskriver funktionshindrades rättigheter, möjligheter och ansvar, samtidigt som de ger konkreta förslag på hur hinder för funktionshindrade kan undanröjas.

Salamancadeklarationen från 1994 grundar sig på samma värderingar som FN:s standardregler.

Deklarationen handlar om vad och hur man kan undervisa elever i behov av särskilt stöd. Grundtanken är att alla länder ska arbeta för respekt för olikheter och stödjande inlärning som tillgodoser individuella behov.

3.4 Tidigare rapporter om samverkan

Det finns flera tidigare rapporter och utredningar som beskriver samverkan på olika sätt. Nedan sammanfattar vi några rapporter som vi anser värdefulla för vårt arbete.

3.4.1 VITS (Vardagsnära insatser med tydlig samverkan)

VITS (2005) är en verksamhet i Uppsala län som handlar om hur man kan samverka kring barn med främst neuropsykiatriska funktionshinder. Verksamheten drog igång efter uppkomna önskemål från föräldrar och enskilda personer som menade ”att professionen måste samordna sina insatser för att optimera och tydliggöra resurserna” (s. 5).

Syftet med verksamheten är att förbättra bemötandet gentemot barnen och deras familjer, genom att bland annat se föräldrar som en samarbetspartner och samverka för en bättre kvalitet och ett effektivare resursutnyttjande.

Verksamheten innefattar alla sju kommuner i Uppsala län och varje kommun bildar ett område. Till varje område finns det en samordnare som leder ett så kallat VITS-team, bestående av barnläkare/skolläkare, barnpsykiater, psykolog, logoped, sjukgymnast, arbetsterapeut, specialpedagog och socialsekreterare.

Förutsättningen för ett gott samarbete enligt VITS är ”att man har tilltro till varandras kompetens, att man inte har behov av att försvara yrkes eller verksamhetsmässiga revir, att man fokuserar på det konkreta med inriktning på problemlösning och att man är öppen för okonventionella och flexibla lösningar på problem.” (s.6)

Arbetet med VITS sker på tre olika nivåer. På första nivån återfinns barnen i sin vardagliga miljö. Här gör olika instanser en basutredning och i samråd med föräldrarna testas olika stödinsatser. ”Här behövs ett eget stödsystem, en fungerande elevvård för barn ned speciella behov, utifrån ett pedagogiskt, psykologiskt, medicinskt och socialt perspektiv” (s. 6).

Forum för att säkerställa föräldramedverkan, samt att utredningar och åtgärder testas

är, elevvårdskonferenser eller motsvarade i andra verksamheter. Detta görs alltid innan VITS-samordnaren kontaktas ifall ytterligare insatser behöver sättas in.

På nivå 2 delar kommunen och landstinget ansvaret för samverkan och fördelningen av insatserna. På denna nivå finns barn, vars behov är större än de insatser som görs på nivå 1. VITS-teamets uppdrag här är att upprätta åtgärdsplaner och förklara utredningar, göra funktionsbeskrivningar, samt bidra med konsultation och utbildning. VITS-teamet har möjlighet att remittera till behandlande enheter, såsom barnhabilitering och BUP.

På nivå 3 återfinns ett fåtal barn. Här får de kontakt med BUP-klinikens neuropsykiatriska utredningsenhet.

Så långt det är möjligt så sker insatserna på nivå 1. Tanken med de andra nivåerna är att de ska komplettera insatser som inte är tillräckliga på basnivå. Stödet till familjerna eller riktad behandling delas av Barn- och ungdomshabiliteringen, BUP och socialtjänsten.

3.4.2 TA ANSVAR FÖR SAMVERKAN - Helhetsperspektiv på samhällsstöd till barn och unga med funktionshinder

Bakgrunden till denna idéskrift av Socialstyrelsen och Specialpedagogiska institutet (2005) är ett regeringsuppdrag till kommun och landsting att ”tydliggöra ansvarsfördelningen och effektivisera samverkan mellan olika huvudmän när det gäller stödet till barn och ungdomar med omfattande funktionshinder” (s. 3).

Socialstyrelsen och specialpedagogiska institutet har utifrån detta uppdrag utarbetat en idéskrift. En viktig utgångspunkt är FN:s barnkonvention, artikel 3 som säger att, barnets bästa alltid ska sättas i främsta rummet vid åtaganden som rör barnet. Skriften är tänkt att inspirera till samverkan i verksamheter som barn, unga och deras familjer kommer i kontakt med. Den är uppbyggd på problembeskrivningar som analyseras och beskrivs på tre nivåer individnivå, organisationsnivå samt samhällsnivå. De tre nivåerna skiljer sig åt i innebörden av samverkan och ansvarsfördelning. Individnivån innebär hur arbetsuppdelning och arbetsbeskrivningar görs för de anställda som möter det enskilda barnet. Organisationsnivån innebär hur lokala regelverk, organisationsstrukturer och ansvarsområden bestäms inom organisationer och samhällsnivån innebär hur lagar och andra författningar samt den övergripande samhällsorganisationen

utformas. Samverkan definieras i den här skriften som – att handla eller fungera för ett visst gemensamt syfte. Detta gäller ofta organisationer. ”Samarbete är en fråga både på organisationsnivå och direkt mellan de människor som arbetar på individnivå. För att hela kedjan av samverkan, samordning och samarbete ska hålla samman måste det i varje länk finnas en samsyn om den gemensamma uppgiften” (s. 111).

3.4.3 Samsynt och framsynt

Samverkan var temat för en politiskt tillsatt grupp med representanter från både kommun och landsting mellan åren 2000-2002. Beredningen hade i uppdrag att följa projekt om samverkan inom olika områden, bland annat barn och ungdomar i behov av särskilt stöd. Syftet med arbetet var att stimulera samverkan mellan landstinget och kommunerna så att en bättre folkhälsa skulle främjas och behoven av vård skulle tillgodoses. Samsynt och framsynt (2002) blev sedan denna berednings gemensamma slutprodukt. Rapporten består av fem olika delar. I sin helhet beskriver den ett antal faktorer som kan leda till framgång i samverkan mellan kommunen och landstinget. Framgångsrik samverkan menar beredningen grundas på förmågan att våga pröva nya former och förhållningssätt. För samverkansområden där kommunen och landstinget ansvarar för olika delar kan kvalitetsarbetet utvecklas gemensamt. Det är behoven hos barnen och deras familjer som ska styra vilka insatser som görs och det kräver att kommunen och landstinget samverkar. Rapporten visar också på behovet av förebyggande arbete med tidig upptäckt av svårigheterna hos barnet och att ett verktyg för samordning behövs. Arbetet måste göras i nära samverkan med familjen och skolan. Rapporten visar även att samverkan i alltför hög grad är beroende av den enskildes professionella intresse, kompetens och engagemang, vilket de menar inte är långsiktigt hållbart. Det måste finnas en struktur och rutiner för samverkan. Beredningen talar också om en samordnad finansiering där båda parter kan föra gemensamma diskussioner om resurser och göra en samlad bedömning av alla ekonomiska åtaganden. ”Det är samhällsekonomiskt lönsamt att samarbeta om finansieringen och långsiktigt komma överens om finansiering av gemensamma åtaganden. I striden om vem som ska bära kostnaden förlorar både individen och samhället” (s. 27). Detta menar de även skulle tydliggöra ansvarsfrågan.

De hinder för samverkan som rapporten lyfter fram är brist på tid och mötesplatser för dialog. Ibland saknas en gemensam bild av vad som ska uppnås. Då skulle ett samarbetsavtal kunna underlätta samverkan, ett avtal med tydliga mål och ansvarsfördelning. Olika traditioner, språkbruk och oklara föreställningar om varandras verksamheter kan också utgöra ett hinder för samverkan.

3.4.4 Tillgång till habilitering och rehabilitering för barn och ungdomar med funktionshinder – en kartläggning

I denna kartläggning beskriver Socialstyrelsen (2003) på vilket sätt barn- och ungdomshabiliteringen är tillgänglig för barn och ungdomar i olika åldrar och med olika funktionshinder. Kartläggning har gjorts utifrån en komplementär metod, med enkäter till landstingen och till barn/ungdomar med familjer som under första halvåret 2002 hade habiliteringsinsatser. Intervjuer gjordes också med ett tiotal familjer. Kartläggningen visar att det oftast är barn med utvecklingsstörning, rörelsehinder och med neurologiska skador och sjukdomar som har habiliteringsinsatser. Tillgången till habilitering har brister eller saknas för barn med olika neuropsykiatriska diagnoser, synskada eller talsvårigheter. Kartläggningen visar också att den enskildes möjlighet att påverka sin habilitering är begränsad. Individuella habiliteringsplaner enligt hälso- och sjukvårdslagen används sällan. Det finns också brister i samverkan mellan landstingens olika verksamheter och skolan. Informationen anser familjerna ofta är bristfällig och att stödet de får är otillräckligt. Undersökningen säger också att föräldrar känner sig tvingade att själva vara drivande för att deras barn ska få det stöd som det behöver. Samarbetsavtal skulle underlätta samverkan.

3.4.5 Nationell kartläggning av samverkansavtal kring barn och unga med funktionshinder

Detta är en lägesbeskrivning från Socialstyrelsen (2005) som bland annat handlar om hur många samverkansavtal det finns i landet mellan kommun och landsting. Samverkansavtalen gäller barn med funktionshinder eller annat behov av stöd från mer än en huvudman och det är verksamhetschefer för handikappomsorgen i alla kommuner, Kommunförbundets länsförbund samt Sveriges habiliteringschefer som har svarat på frågorna. Frågorna i rapporten avser avtal som är av generell karaktär och inte insatser hos ett specifikt barn. Vissa kommuner har i rapporten uttryckt att generella avtal kan underlätta planering av insatser för enskilda barn. Denna rapport där socialstyrelsen svarar för innehåll och slutsatser ska ex. kunna utgöra ett underlag för myndigheters ställningstagande eller vara behjälplig vid fördelning av stimulansmedel.

I rapporten kan man läsa huruvida kommunerna tycker att avtal verkligen bidrar till att underlätta samverkan. Det finns argument som talar både för och emot. Argument som talar för avtal är bland annat att dessa skapar klarhet och reglerar samverkansformerna.

4 METOD

4.1 Allmänt om metod

Stukát skriver i sin bok Den kvalitativa forskningsintervjun (2005) om två sätt att kategorisera pedagogiska studier, kvalitativ och kvantitativ forskning.

Kvalitativ metod kan beskrivas utifrån de humanistiska vetenskaperna. Man stödjer sig i första hand på de filosofiska inriktningarna hermeneutik och fenomenologi och tonvikten på holistisk information. ”Huvuduppgiften för det kvalitativa synsättet är att tolka och förstå de resultat som framkommer, inte att generalisera, förklara och förutsäga. Man vill karaktärisera eller gestalta något” (s. 32). Hermeneutiken erkänner att det finns olika sätt att förstå en viss sak på, men även att förstå världen och det som händer runt omkring oss. Helheten är viktig och det går inte att förstå helheten om delarna utesluts. En av hermeneutikens grunder är förförståelsen och för att förstå krävs att vi är medvetna om våra fördomar och våra uppfattningar.

Stukát beskriver vidare kvantitativ metod som har sin grund i naturvetenskapen ”där empiriskt kvantifierbara och objektiva mätningar och observationer har en central roll…man vill förklara och dra säkra slutsatser.”(s. 31). Liksom Stukát anser Backman (1998) att den kvantitativa metoden kännetecknas av att den använder mätningar och kvantifierar med hjälp av matematik och statistik. Metoden kan bestå av experiment, test, prov, frågeformulär eller enkäter. Här råder en skiljelinje mellan datainsamling och analys och ett tydligt avstånd mellan forskare och informant, till skillnad från den kvalitativa metoden där det empiriska materialet skapas i interaktionen mellan forskaren och informanten. Här finns det vanligtvis en ganska nära relation mellan insamlingen av data och analys av materialet, eftersom dessa båda processer griper in i varandra.

4.2 Metodval

Enligt Backman (1998) är det viktigt att forskaren väljer ett tillvägagångssätt som bäst belyser de frågeställningar som undersökningen handlar om. Vi har valt en komplementär metod vid insamling och bearbetning av vårt empiriska material, utifrån ett humanistiskt hermeneutiskt synsätt. Genom både intervjuer och enkäter, där det även fanns utrymme för att ge kommentarer, skulle dessa sedan tolkas för att ge en jämförelse av hur man på organisations – respektive

föräldranivå upplever samverkan mellan habilitering och skola. Utifrån syftet att undersöka och beskriva personal och föräldrars syn på samverkan mellan habiliteringen och skolan, bedömde vi att både metoderna var lämpligast att använda.

4.2.1 Intervju

Vi använde oss av ostrukturerade intervjuer av personal inom skola och habilitering. Alla intervjuer genomfördes av en och samma person, transkriberade intervjuerna gjorde den andre, medan analysen och sammanställningen gjordes tillsammans. Fördelen med ostrukturerade intervjuer är att alla svar kan följas upp genom ett antal följdfrågor. Vi valde denna intervjuform för att den bjuder in den intervjuade till samtal och man kan nå djupare och få fler nyanserande svar. Man kan omformulera frågorna eller upprepa med andra ord. Vid öppna intervjuer bearbetas sedan materialet ”genom olika former av kvalitativ analys där forskarens ”förförståelse” (forskarens egna tankar, känslor och erfarenhet) spelar stor roll och ses som en tillgång för tolkningen” (Stukát, 2005, s. 32). Enligt Kvale (1997) är syftet med den kvalitativa forskningsintervjun att förstå företeelser ur den intervjuades perspektiv. Till strukturen liknar forskningsintervjun ett vanligt samtal, men den utgår alltid från ett särskilt angreppssätt och en speciell frågeteknik som gör samtalet till en professionell intervju.

4.2.2 Enkät

För att undersöka föräldrars syn på samverkan genomförde vi en enkätundersökning. Med denna metod såg vi möjligheten att nå fler föräldrar. Många svar kunde möjliggöra en generalisering och ge kraft åt resultatet. Enkäten (bilaga 2) tillsammans med ett följebrev (bilaga 1) skickades hem till föräldrar i två kommuner vars barn är födda mellan åren 1997-1999 och som har kontakt med habiliteringen. Följebrevet innehöll information om vilka vi är och vad undersökningen har för syfte. Det stod också beskrivet vad undersökningen ska användas till liksom betydelsen av den. Vid utformandet av enkäten hade vi vårt syfte och våra frågeställningar som utgångspunkt. Enkäten bestod av ett strukturerat frågeformulär med fasta svarsalternativ. För att få mer nyanserade svar fanns det även utrymme för föräldrarna att skriva en kommentar efter varje fråga.

4.3 Pilotstudier

Grunden till intervjuerna och enkäterna lades redan i samband med en intervjuuppgift som ingick i den förberedande kursen Vetenskapsteori och metod under höstterminen 2006. Intervjuerna, vilka gjordes med en förälder, en specialpedagog inom habiliteringen, samt en 1:a linje chef och verksamhetschef inom habiliteringen genomfördes med öppna frågor. Intervjuerna spelades in på band och skrevs sedan ut för att slutligen med hjälp av meningskoncentrering analyseras och sammanställas i form av ett resultat. Pilotstudierna genomfördes, bearbetades och analyserades enskilt av oss. Tre av intervjuerna ingår i detta examensarbete (alla utom föräldraintervjun). Vi har tillsammans lyssnat på, läst utskriften och analyserat dessa intervjuer i samband med resultatbearbetningen av samtliga intervjuer.

4.4 Frågeställningar

Vi har använt oss av samma frågeställningar i intervjuerna och i enkäterna för att underlätta databearbetningen. Utöver dessa frågeställningar har den som intervjuat ställt varierande följdfrågor till respondenterna, beroende av hur samtalet har utvecklats vid respektive intervjutillfälle.

4.5 Undersökningsgrupp

Totalt åtta intervjuer genomfördes, varav tre intervjuer av personal inom habiliteringen, en specialpedagog, en 1:a linje chef samt en verksamhetschef. Inom skolan intervjuade vi två specialpedagoger, två rektorer, samt skolchefen i den ena kommunen. Rektorerna och specialpedagogerna arbetade på de skolor som har flest funktionshindrade barn i respektive kommun. Vår förhoppning var att även intervjua skolchefen i den andra kommunen, men denne avböjde eftersom hon var nytillträdd på sin tjänst och ansåg sig inte kunna tillföra undersökningen något.

Totalt 32 enkäter skickades ut till föräldrar med barn födda mellan åren 1997-1999 och som har kontakt med habiliteringen. Vår erfarenhet säger att förutom i förskolan är det i denna ålder som habiliteringen och grundskolan samverkar mest. Därför valde vi denna åldersgrupp.

4.6 Genomförande

Den första kontakten med våra informanter togs antingen via telefon eller via e-post. Då gavs en kort information om vilka vi var, intervjuns syfte och utförande samt en tid för intervjun bokades. Av den förberedande informationen framgick vilka frågeställningar vi skulle utgå ifrån, att intervjun skulle spelas in på band, samt hur mycket tid intervjun beräknades ta. Innan intervjutillfället fick samtliga informanter ta del av frågeställningarna via e-post.

Bemötandet vid de olika intervjutillfällena har sett olika ut, men över lag har det varit ett väl mottagande och det har visat sig finnas ett stort intresse för våra frågeställningar. Vår ambition var att totalt genomföra nio intervjuer, men på grund av ett avhopp så blev det bara åtta.

Föräldrarna kontaktades brevledes då vi skickade ut numrerade enkäter och följebrev, samt bifogade frankerade svarskuvert. Föräldrarna hade drygt en vecka på sig att svara på enkäten. När tiden var ute hade vi endast fått in sju enkätsvar. Därefter skickade vi ut en påminnelse till de föräldrar som inte svarat och fick ytterligare nio enkätsvar. Det betydde att vi totalt sett fick in 16 enkätsvar av 32 möjliga.

4.7 Databearbetning

Eftersom vi har använt oss av två olika metoder i vår undersökning har det medföljt att vi också har två databearbetningsmetoder. Kvale (1997) beskriver fem olika metoder för analys av intervjuer: meningskategorisering, meningskoncentrering, meningsstrukturering, berättelser och ad hoc-metoder. Vid bearbetandet av våra åtta intervjuer har vi använt oss av meningskoncentrering efter att ha transkriberat samtliga intervjuer. Meningskoncentrering innebär att uttalande som intervjupersonerna gjort minskas ner till kortare uttalanden. Det mest väsentliga som sägs omformuleras i några enstaka ord. Större intervjutexter reduceras med andra ord till kortare och mer koncisare formuleringar. Kvale beskriver även fem steg i denna analysmetod. För att få en känsla av helheten börjar man med att läsa igenom hela intervjun. Därefter fastställer man meningsenheterna som de uttrycks av intervjupersonen. Nästa steg är att undersöka vilket/vilka teman som är utmärkande för varje meningsenhet och formulera det så enkelt som möjligt. Här är det viktigt att försöka tolka intervjupersonens svar utan fördomar. Sen söker man efter svar på arbetets specifika syfte för att slutligen sammanställa undersökningen och lyfta fram det centrala i intervjun.

Enkäterna har vi sammanställt tillsammans fråga för fråga, för att sedan använda oss av datorprogrammet Excel och åskådliggöra en del av resultatet i form av cirkeldiagram med tillhörande text som förklarar figurerna. Kommentarerna till frågorna i enkäten analyserade vi på ett liknande sätt som intervjuerna, med meningskoncentrering.

4.8 Tillförlitlighet

Nedan beskriver vi begreppen reliabilitet och validitet på ett sätt som vi anser värdefullt för vår undersökning.

Vi funderade mycket innan vi bestämde oss för vilken metod vi skulle använda men valde både enkät och intervju. Detta för att vi inte ansåg oss kunna få fram en bra jämförelse med bara en metod av hur föräldrar respektive organisation ser på samverkan. Kidder & Fine (enl Merriam, 1994) uttrycker att det ”inte alls är konstigt med att kombinera kvalitativa och kvantitativa metoder (s. 18). Det rör sig istället om en form av triangulering som förbättrar både validitet och reliabilitet i den undersökning man utför. Det kan dock uppstå vissa svårigheter när man ska dra slutsatser av studier gjorda utifrån olika teoretiska synsätt. Stukát (2005) skriver ”Genom att använda flera källor för sin beskrivning kan metoder komplettera varandra och ibland vara ett tänkbart och lämpligt tillvägagångssätt för att få ett område belyst på ett mer allsidigt sätt” (s. 36).

Enkäten som föräldrar med barn tillhörande habiliteringen skulle svara på, representerade en population i de båda kommunerna. Habiliteringen stod för all administration. Följebrev skickades med, där behandlingsprocessen förklaras. Risken för bortfall fanns om föräldrar inte vågar svara på frågorna eller att man inte orkar eller vill engagera sig.

Intervjuerna gjordes av ett urval av personal från skolan, två specialpedagoger, två rektorer och en skolchef. Detta var vi inte är helt nöjda med då det kunde bli felkällor och inte helt representativt för de två kommuner vi valde att studera. Det är näst in till omöjligt att intervjua all personal då det finns många skolor. Vi tror oss ändå få fram ett underlag som kan ligga till grund för en jämförelse mellan föräldrars, skolans och habiliteringens åsikter. Intervjuerna på habiliteringen av en verksamhetschef, en 1:a linje chef samt en specialpedagog utgjorde en population, då det endast finns en habiliteringen som bistår de två kommunerna.

Enligt Merriam (1994) kan också analysen av det empiriska material man samlat in leda till etiska problem, eftersom det är forskaren som är själva ”filtret”. Forskarens värderingar och teoretiska utgångspunkter kan påverka resultatet, likaså vad forskaren väljer att uppmärksamma vid insamlandet och analyserandet av informationen. På så sätt finns det en risk att forskaren väljer bort information som denne inte finner intressant eller viktig för sammanhanget. För att undvika att vår bakgrund, tidigare erfarenheter och förförståelse skulle påverka resultatet, så har vi tillsammans läst och analyserat allt material.

4.9 Etiska aspekter

Vid arbetets början var vi noga med att tänka igenom de etiska aspekterna. Detta för att vi bland annat skulle vända oss till föräldrar vars barn har kontakt med habiliteringen och därmed lyder under hälso- och sjukvårdens sekretesslag. Vi började därför med att fråga verksamhetschefen på habiliteringen om lov att nyttja det adressregister som finns på barn som har kontakt med habiliteringen. Därefter diskuterade vi tillvägagångssättet vid utskick av enkäter samt handhavandet av inkommande data. All hantering av namn, adresser och inkommen data gjordes av den som arbetar på habiliteringen pga. sekretess. Enkäten godkändes först av verksamhetschefen för att sedan skickas ut under habiliteringens namn, med fanns frankerat svarskuvert. Stukát (2005) talar om konfidentialitetskravet utifrån humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådets (HSFR) etikregler. Han beskriver att ”hänsyn måste tas till de medverkandes anonymitet” (s.131). Alla som deltar ska känna sig säkra på att uppgifterna behandlas konfidentiellt. Vi valde att till föräldrarna som fick enkäten, beskriva i följebrevet hur vi fått deras adresser samt hur vi skulle behandla inkommande svar. Vid intervjuerna fick respondenterna förhandsinformation om våra namn, undersökningens syfte och vilken högskola vi representerar. Detta enligt informationskravet som Stukát också beskriver.

5 RESULTAT

I resultatet har vi valt att redovisa enkätsvaren från föräldrarna i form av två cirkeldiagram med efterföljande text och med frågeställningen som rubrik. Intervjuerna redovisar vi också med varje intervjufråga som rubrik. Vissa citat har vi språkligt förändrat lite för att göra texten mer läsbar, men vi har inte ändrat innebörden av det som sades. Varje avsnitt avslutas dessutom med en sammanfattning.

5.1 Föräldrarnas syn på samverkan mellan habiliteringen och skolan

Totalt svarade 16 föräldrar av 32 möjliga på vår enkät, fyra stycken till barn födda -97, sex stycken till barn födda -98 och fem stycken till barn födda -99. En enkät saknade födelseår. Nedan följer resultatet av enkätundersökningen.

5.1.1 Tycker ni att det är viktigt att habiliteringen och skolan samarbetar kring ert barn?

Mycket viktigt Ganska viktigt Inte viktigt Vet ej 1st 14st 1 st

Diagram 5.1 Tycker föräldrar att det är viktigt att habiliteringen och skolan samverkar kring deras barn? n = 16

Som diagrammet ovan visar så anser nästan alla, närmare bestämt 14 stycken av föräldrarna att det är mycket viktigt med samverkan mellan habiliteringen och skolan. En förälder anser att samverkan är ganska viktigt och en förälder vet ej.

Kommentarerna som föräldrarna ger handlar om att samverkan verksamheterna emellan ökar förståelsen för barnens funktionshinder och optimerar barnens utvecklingsmöjligheter.

förhoppningsvis leda till en positiv utveckling.”

Flera föräldrar menar också att habiliteringen besitter viktig kunskap om barnens funktionshinder som det är viktigt för skolan att få ta del av.

” Om barnet är utrett på habiliteringen finns mycket kunskap om barnets handikapp och behov.”

En förälder uttrycker att det känns jobbigt att få vara den som informerar skolan.

”Habilitering har all information om barnet. Har följt barnet sen födseln. Jobbigt för föräldrar att informera om allt.”

5.1.2 Tycker ni att habiliteringen och skolan samarbetar kring ert barn?

5 st 3 st 8 st Ja Nej Vet ej

Diagram 5.2 Tycker föräldrar att habiliteringen och skolan samarbetar?, n = 16

Hälften, det vill säga 8st av föräldrarna anser att habiliteringen och skolan samarbetar kring deras barn. Flera uttrycker att de har fått mycket hjälp från både skolan och habiliteringen och att samarbetet har fungerat bra.

”Vi har regelbundna träffar då vi följer upp barnets åtgärdsprogram”

Fem föräldrar anser att habiliteringen och skolan inte samarbetar, men endast en kommenterar sitt svar:

”Enligt habiliteringen ska vi vara en länk mellan skolan och habiliteringen. Tycker habiliteringen ska kunna ha kontakt med skolan och tvärt om.”

Tre föräldrar svarar vet ej. Enligt en förälder har en kontakt mellan verksamheterna just tagits.

5.1.3 Tycker ni att samarbetet fungerar bra?

Hälften av föräldrarna tycker att samarbetet fungerar bra. Enligt föräldrarna får de mycket viktig hjälp av habiliteringen och skolan ser barnens svårigheter och lägger ner mycket tid på att hjälpa dem.

”Kontakten mellan alla inblandade parter har fungerat bra”

En fjärdedel (4st) tycker inte att samarbetet fungerar bra. En förälder tycker att skolan skulle kunna kontakta habiliteringen om hjälp utan att gå via föräldrarna. En annan uttrycker:

”Möten kommer möten går. Mycket sägs och lovas men det kommer inte längre än så.”

Ytterligare en fjärdedel har svarat, vet ej, utan att lämna kommentarer.

5.1.4 Är det något ni tycker kan bli bättre?

Merparten av föräldrarna efterlyser mer resurser och mer samverkan mellan habiliteringen och skolan. Ett par föräldrar tycker att de själva måste agera mycket för att samverkan ska komma till stånd. De uttrycker en önskan om att habiliteringen ska vara mer delaktig och planera och leda samarbetet. En annan förälder saknar samarbete med habiliteringen och vill ha mer handledning och mer kunskap om hur de kan stödja sitt barn.

En förälder svarar nej eftersom denne känner sig nöjd med samarbetet. Sex stycken svarar, vet ej och två av dessa föräldrar valde att kommentera sitt svar:

”Även om man är aktiv förälder känner man sig ibland lite maktlös, till och med lite förlamad av att barnet behöver mer stöd än andra. Därför är det svårt att säga vad som kan bli bättre.”

” Så här långt tycker jag att det funkar bra och så länge som min son gör framsteg och utvecklas så är jag nöjd.”

5.1.5 Sammanfattning

Av föräldrarnas enkätsvar framgår det att samverkan mellan habiliteringen och skolan, i första hand handlar om regelbundna träffar, då föräldrar och personal från skolan respektive habiliteringen möts. Föräldrarna anser att samverkan är viktig, dels för att öka kunskapen och förståelsen för barnen, dels för att skapa de bästa förutsättningarna för barnets utveckling.

Det föräldrarna lyfter fram som är bra med samverkan är att skolan och habiliteringen visar engagemang och gör ett gott arbete. Regelbundna träffar anser föräldrarna också är positivt.

Det mindre bra som föräldrarna beskriver är dels när de känner att de har ett föräldraansvar för att samverkan ska komma till stånd, dels att mycket sägs och lovas på möten, men inget händer.

Föräldrarna har flera förslag på hur habiliteringen och skolan kan förbättra sin samverkan. Föräldrarna upplever bland annat en resursbrist och efterlyser mer resurser för att underlätta samverkan mellan habiliteringen och skolan. Samtidigt vill de som föräldrar ha mer handledning kring sitt barns funktionshinder. Föräldrarna menar också att insatserna kring deras barn måste vara mer samordnade och samverkan måste ha en tydligare organisation.

5.2 Habiliteringspersonalens syn på samverkan mellan habiliteringen och skolan

Personalen som intervjuades på habiliteringen var verksamhetschefen, 1:a linje chefen som är personalens närmaste chef, samt en av specialpedagogerna.

5.2.1 Hur ser du på samverkan mellan habiliteringen och skolan?

Verksamhetschefen menar att man på habiliteringen har många kontaktytor och därmed många olika aktörer som man samspelar med, men alla insatser är alltid utifrån föräldrarnas önskemål. Hon säger att samverkan skiljer sig mycket mellan olika skolor ”vi har olika roller och dom är oftast inte alldeles tydliga. Vi har ett ansvar för utredning och diagnostisering. Det är oftast skolan som upptäcker, eller föräldrar som upptäcker att något är fel.”

Återkoppling menar verksamhetschefen är en viktig del av samverkan. Habiliteringen har ett viktigt uppdrag som handlar om ”att föra tillbaka det vi kommer fram till, att föra den kunskapen vidare till skolan och till föräldrarna. Det handlar om att förklara utredningen, vad den ger för konsekvenser, vad det är man har sett och vad det får för betydelse i vardagen.” Den

här kunskapen menar verksamhetschefen ska finnas på alla nivåer ”hos alla som jobbar med barnet och inte bara hos de assistenter som är närmast, utan alla på skolan behöver ha en kunskap om vad barnets funktionshinder innebär och hur det ska bemötas…”

Ibland uppstår det som hon kallar det låsta situationer ” Det är viktigt att ledningen inte känner att vi kommer med åtgärder som inte dom känner till eller att vi hamnar i lägen då rektorer känner att vi kommer och säger vad dom ska göra i skolan. Då hamnar vi alltid i en återvändsgränd och vi hamnar i onödiga konflikter och de leder inte till något bra för barnet…” En annan form av låst situation kan uppstå ”om man har en ledning som har inställningen att träna gör man på habiliteringen och i skolan lär man sig läsa och skriva, då är det väldigt svårt att komma fram där och nå den personalen som ska jobba med barnet. Vi måste samverka och undvika de här låsta situationerna.”

1:a linje chefen anser det nödvändigt att man samverkar kring funktionshindrade barn. Hon berättar att habiliteringen jobbar mot sex kommuner och ”väldigt många skolor och alla jobbar dom på skilda vis och med skilda personer. Det handlar om att man ska nå fram till den man samverkar med från bägge håll.” Samverkan påverkas av ”vilken kompetens som finns i kommunerna och vilken typ av resurser man har att sätta till.” 1:a linje chefen pratar också om att verksamheterna har förväntningar på varandra som är outtalade och som bygger på okunskap om varandras verksamheter. ”Det skulle vara spännande att jobba i skolans värld för att få mer förståelse, ett bättre samarbete och för att förstå bättre hur dom tänker i skolans värld.” Enligt 1:a linje chefen måste ledningen också ha inställningen att vilja samverka.

Specialpedagogen anser att samverkan måste finnas och att man kan göra stora vinster om man drar åt samma håll. Hon menar att samverkan kan se ut på olika sätt, men oftast handlar det om nätverksträffar. Hon säger också att det är lättare att samverka om man har kännedom om de personer man ska samverka med ”Har man lite samma tankesätt…om personkemin stämmer så är det mycket lättare att samarbeta.”

5.2.2 Vad fungerar bra?

Verksamhetschefen tycker att samverkan fungerar bra i de allra flesta kommunerna ”i de allra flesta ärenden, om man tittar på mängden ärenden så fungerar samverkan väldigt bra gentemot skolan.” Enligt verksamhetschefen behöver man inte övertyga folk på habiliteringen att man ska samverka . ”Det är man väldigt inställd på.” Ju längre ner i åldrarna desto bättre fungerar

samverkan. Tidsmässigt är arbetet med de små barnen mer prioriterat ”Det är lättare i skolor för lägre åldrar, för där har man en tätare kontakt med alla barn. Man ser tydligare hur ett barn fungerar.” Generellt sett tycker hon att utredningsarbetet fungerar bra.

1: linje chefen menar att samverkan fungerar bra när man hittar en bra person att samverka med ”…där man kommunicerar och förstår varandra.” Hon pratar också om ”guldrektorer” och då man ser olika delar av problemet.

Enligt specialpedagogen fungerar nätverksträffarna bra ”när det finns en specialpedagog med på nätverksträffarna, där jag kommer med min habiliteringskunskap och de har kunskap om den specifika förskolan och båda har träffat barnet och personalen från förskolan. Specialpedagogen i kommunen kan gå in och handleda personalen utifrån det vi sitter med föräldrarna och kommer överens om.”

5.2.3 Vad fungerar mindre bra?

Verksamhetschefen anser att habiliteringens personal är olika bra på att föra fram det man har kommit fram till vid exempelvis utredningar, samtidigt som kommunerna är olika mycket mottagliga. ”Oftast handlar det om vilken skola det handlar om, hur bra man är på att ta emot den här kunskapen.” Ett dilemma är att vissa kommuner eller skolområden uttrycker att dom klarar sig själva. ”Man ska inte blanda in andra myndigheter eller utomstående förrän det är absolut nödvändigt och där upplever jag att man ofta får kontakt med barnen först när det gått för långt.”

Ett annat dilemma enligt verksamhetschefen är att habiliteringen aldrig kan åta sig uppdrag från skolan ”det förväntar sig skolan ibland, att vi ska kunna ta ett uppdrag, ett utbildningsuppdrag eller ett handledningsuppdrag eller gå in i en konfliktsituation, men det kan vi ju inte om inte familjen vill det.” Enligt verksamhetschefen hamnar personal från båda verksamheterna i frågor som ” Hur är det nu då? Går vi in i något där vi inte ska vara? Vem ska göra vad? Vem ska tänka hur?” Vilket hon menar kan leda till att familjer hamnar i kläm.

Verksamhetschefen pekar också på de regelverk som finns kring hjälpmedel idag och som hon inte tycker fungerar riktigt bra ”Landstinget ska stå för hjälpmedlen, samtidigt är det saker som sker i kommunens verksamhet. Det är dom som har ansvar för prylarna…”

Samverkan minskar ju högre upp i åldrarna man kommer, enligt verksamhetschefen. Detta menar hon beror på att man har svårare att bemöta äldre barn ”vi är inte lika duktiga på det och skolorna har ett mycket glesare nät runt barnen och möjlighet till stöd när man kommer upp på högstadiet och gymnasiet. Man har inte den naturliga samverkansparten i skolan.”

1:a linje chefen anser att ekonomiska faktorer styr samverkan ”vi vet inte vad dom har för resurser eller ekonomiska möjligheter och då kanske vi tror att dom inte förstått att det är barnets behov som styr. Skilda pengapåsar komplicerar det ytterligare.”

Samverkan kan till viss del vara svårare i mindre kommuner där man har mindre barngrupper. 1:a linjen chefen säger att ”det gör att man kanske inte ser det som ett funktionshinder, utan personen fungerar ju så bra med oss och då kanske barnet inte får den hjälp och stöd den behöver.” Hon utrycker att det definitivt inte är bra om man jobbar på skilda spår. Hon säger vidare att habiliteringspersonalen i sin iver att insatserna ska bli bra ”ofta är snabba på att tala om hur det ska vara och då blir det taggar på andra sidan och så håller man på sitt. Det blir revir istället för att man öppnar upp och faktiskt gör något av det tillsammans.”1:a linjen chefen saknar också en samordnare i kommunerna som har det övergripande ansvaret för barn med funktionshinder.

Enligt specialpedagogen fungerar samverkan mindre bra när det inte finns någon struktur i arbetet, när synen på kraven som kan ställas på barnen är olika och när verksamheternas kulturer krockar. ”Förskolan är lite mer samma kultur som habiliteringen man ser helheten på något sätt medan skolan ser mycket till bara det här vad barnet presterar.” Samverkan försvåras när det inte finns någon specialpedagog att samarbeta med. ”Där barnet har ett funktionshinder som inte är så vanligt. Konkret handledning, vem kan ge den? Vi på habiliteringen kanske har den kunskapen men då är det föräldrarna vi i första hand ska handleda pedagogiskt. Medan resursteamets pedagog ska handleda personalen och den kanske inte har riktigt den kunskapen.”

5.2.4 Hur kan samverkan förbättras?

Verksamhetschefen talade mycket om kommunikation på olika nivåer i verksamheterna, hur man talar till varandra. ”Personalen hamnar i en rätt knepig situation när habiliteringen kommer och säger en sak och deras chef kommer och säger en annan sak. Ibland tror jag vi sätter assistenter och skolpersonal i en knepig situation där vi tar en diskussion direkt med dom istället för att gå till ledningen och ta den diskussionen. Ibland kanske man behöver ta en övergripande

diskussion för annars sätter man press på folk att göra uppror mot sin ledning och det blir aldrig bra.” En annan nivå som hon beskriver är den mellan skolchef och verksamhetschef ”…på en högre nivå en dialog om hur dom olika kommunerna fungerar gentemot oss som landsting och habilitering. Jag tror det skulle finnas ett lärande i det speciellt från riktigt små kommuner. Habiliteringens pedagogiska förmåga är också viktig för att underlätta samverkan ”att förklara varför saker ska göras och vad man kan förvänta sig att få ut av det och inte bara att saker ska göras.” Verksamhetschefen tycker också att det ska finnas någon form av kontakt eller samordning mellan verksamheterna ”någon som har kunskap om vad vårat ansvar är och vad är deras ansvar, så att alla har det klart för sig.”

Kompetensutvecklingen tycker verksamhetschefen bör förbättras, bland annat när det gäller vissa funktionshinder. Dessutom önskar hon att internutbildning ska kunna komma kommuner till del. En god samverkan underlättas av att personalen har en bra grundutbildning.

1:a linje chefen menar att man måste börja på ledningsnivå för att kunna förbättra samverkan med ”…gemensamma diskussioner och få till gemensamma rutiner och riktlinjer för vem som gör vad.” Förutsättningarna för samverkan ser olika ut i kommunerna beroende på resurstilldelningen. Skolan borde ha ”en större möjlighet att fördela resurserna mellan sina olika enheter och även personal som dom ser passar bäst.” Hon menar vidare att man måste ”…vara tydlig med, vad är vårt uppdrag och kommunicera det utåt så man inte får för mycket förväntningar på vad vi kan och får göra.” Hon efterlyser också en samordnare för barn med särskilda behov. Det vore ”betydligt lättare om det hade varit en person att kommunicera med inom skolvärlden.”

Specialpedagogens förbättringsförslag är kompetensutveckling med gemensam utbildning eller gemensamma dagar ”Om nu en lärare får en elev med ett funktionshinder i klassen, att den läraren får den utbildningen som behövs kring funktionshindret. Så att man kan starta på samma nivå och ha lite samma plattform att stå på.” Hon anser också att personal i skolan borde ha en bättre kunskap om funktionshinder i allmänhet för att samarbetet ska fungera bättre. Hon ser också gärna att habiliteringens pedagoger träffar kommunernas resurspedagoger kontinuerligt för diskussioner.

5.2.5 Sammanfattning

Habiliteringspersonalens gemensamma syn är att samverkan skiljer sig mycket åt mellan olika skolor. Förväntningarna mellan verksamheterna är ofta outtalade och bygger på okunskap. För specialpedagogen är det viktigt att personkemin stämmer och att man drar åt samma håll. Verksamhetschefen däremot tycker att återkoppling är en viktig del av samverkan. Habiliteringen har ett viktigt uppdrag att föra kunskap vidare till föräldrar och skola, en kunskap som ska finnas på alla nivåer. Enligt 1:a linje chefen påverkas samverkan av vilken kompetens man har i kommunerna och vilka resurser man har att tillgå. Likaså tycker hon att ledningens inställning till samverkan är av stor betydelse.

Habiliteringspersonalen upplever att samverkan i stort fungerar bra. Verksamhetschefen menar att samverkan gentemot skolan fungerar bra och att habiliteringspersonalen är inställd på att samverka. 1:a linje chefen tycker att samverkan är god om man hittar en bra person att samverka med, medan specialpedagogen nämner nätverksträffarna där det finns en/flera mottagare som man kan samverka med. Båda ser kommunikation och förståelse som två viktiga faktorer för samverkan. Enligt verksamhetschefen sker det mer samverkan kring yngre barn och hon tycker att utredningsarbetena fungerar bra.

Det som fungerar mindre bra enligt verksamhetschefen är förmågan hos personalen att ge återkoppling på gjorda utredningar. Kommunerna är också olika mycket mottagliga för samverkan. En del tycker att de klarar sig själva och att de inte behöver någon hjälp utifrån. Verksamhetschefen, liksom 1:a linje chefen talar om ekonomiska faktorer som kan påverka graden av samverkan. De menar att skilda pengapåsar kan utgöra ett hinder för samverkan. 1:a linje chefen menar att skolan borde ha större möjlighet att fördela resurserna inom verksamheten. 1:a linje chefen talar om ett revirtänk verksamheterna emellan. Habiliteringspersonalen kan ibland vara snabb och tala om vilka insatser som ska göras och hur de ska göras, vilket inte alltid mottas med glädje av samverkanspartnern. Hon liksom verksamhetschefen saknar en övergripande samordnare i kommunerna. Specialpedagogen menar att samverkan fungerar mindre bra när det saknas struktur i arbetet kring barn med funktionshinder, när kraven på barnen är olika samt när verksamheternas kulturer krockar. Avsaknaden av specialpedagog i kommunen som samverkanspartner medför att konkret handledning till skolpersonal uteblir.

Både verksamhetschefen och 1:a linje chefen talar om vikten av att föra en dialog om samverkan på ledningsnivå. Detta för att tydliggöra förväntningar, hitta en struktur och få till gemensamma

rutiner och riktlinjer för vem som gör vad. Specialpedagogen och verksamhetschefen vill att kompetensutvecklingen förbättras.

5.3 Skolpersonalens syn på samverkan mellan habiliteringen och skolan

Totalt intervjuade vi åtta personer inom skolan, en skolchef, två rektorer och två specialpedagoger. Vi har under följande redovisning valt att kalla rektorerna för rektor 1 och rektor 2. Detsamma gäller specialpedagogerna som vi kallar för specialpedagog 1 och specialpedagog 2.

5.3.1 Hur ser du på samverkan mellan habiliteringen och skolan?

Skolchefen berättar att han själv sällan berörs av samverkan med habiliteringen utan ”det är ju frågan om utredningsarbete och uppföljningsarbete till enskilda individer…och det är ju mina psykologer och mina specialpedagoger som kommer i kontakt och det är i det samarbetet uppstår…och det kan man väl säga är grundkonstruktionen i samverkan.”

Rektor 1 säger att det var flera år sedan hon hade någon direkt samverkan med habiliteringen. Samverkar gör man ”på särskolan direkt från habiliteringen med berörd elev och lärare. Ibland har vi elevassistenter eller en personlig assistent som backar upp också. Det är helt och hållet den kontakten”

Samverkan idag sker i väldigt liten grad enligt Rektor 2 ”Jag skulle önska att den var mycket större. Den kontakt jag får från habiliteringen eller har från habiliteringen det är alltså när dom ser att det är behov av att placera nya elever, och det kan vara ibland med väldigt långt perspektiv och ibland med ett väldigt kort perspektiv.” Han säger att samverkan mest sker mellan lärare och personal från habiliteringen och ”…att det är i mötet med andra som utveckling sker, sen är det ju inte så att vi sitter på varsin plats och tror att någon har ansvar för att ta kontakt med den andra. Det är ju inte utveckling.”

Enligt specialpedagog 1 så har man idag en kontinuerlig samverkan med sjukgymnast från habiliteringen. Vid flera tillfällen har man haft specialpedagog från habiliteringen i skolan, men de samverkade mer för några år sedan. Det förekommer även samverkan med habiliteringspsykologen när det gäller elever som efter en utredning ska skrivas in i särskolan.

Specialpedagog 2 berättar att samverkan sker mellan habilitering och skola efter föräldrarnas önskemål. Det brukar vara möten en till två gånger om året som ”habiliteringen kallar till…sjukgymnaster, arbetsterapeuter, specialpedagoger är med…människor som jobbar runt vår elev.” En annan form av samverkan är när exempelvis arbetsterapeut och sjukgymnast kommer till skolan för att se över ”behovet av hjälpmedel, ställa in, ändra och kanske förnya träningsprogram, gymnastikprogram som vi kan göra.” Specialpedagog 2 uttrycker att man ska” se med positiva ögon på samverkan. Det ska ju klinga bra det här ordet helst.”

5.3.2 Vad fungerar bra?

Skolchefen som inte själv har någon direkt samverkan med habiliteringen säger att ”mina medarbetare tycker att man har väldigt bra kontakt med psykologen på habiliteringen. Hon är lätt att få kontakt med och är duktig på att återkoppla. Det flyter på smidigt och det är effektivt.”

Enligt rektor 1 har han inte hört några klagomål från särskolan på att samverkan inte skulle fungera och han säger att ”Det här med personliga kontakter fungerar ofta bra på personnivå.” Han säger också att ”när det gäller hjälpmedelsbiten så är det rätt så bra.”

Rektor två säger ”Det kanske jag inte är rätt person att svara på, för jag kan ju tänka mig att det är de relationer som byggs upp mellan lärare och habiliteringens specialfunktioner. Det är något som jag inte är riktigt insatt i.”

Specialpedagog 1 tycker att samverkan fungerar då det gäller hjälpmedel. Hon säger också att ”överlämningarna kring särskoleelever från habiliteringen och utredningar och så, fungerar bra…när vi får ut en specialpedagog från habiliteringen så fungerar det bra, då får vi en samverkan kring ett barn.”

Specialpedagog 2 tycker det är bra när vi träffas och att man vet om varandra. Hon säger också att vid samverkan ”Då får ju alla veta det samtidigt så man kan prata ihop sig…föräldrarna är liksom i medelpunkten.”

5.3.3 Vad fungerar mindre bra?

”Jag vill inte säga att saker och ting fungerar dåligt, men man kan ju ha önskemål om att det skulle fungera bättre.” Skolchefen berättar vidare att hans medarbetare upplever att samverkan