Alla handläggare i kartläggningen fattar beslut enligt LSS för de funktionshindrade som omfattas av LSS-lagstiftningen. Den delegation som LSS-handläggarna har vari-erar mellan olika kommuner/stadsdelar. Det är inte ovanligt att politiker fattar beslut om vissa insatser, som exempelvis boende och daglig verksamhet, utifrån LSS-hand-läggarens förslag. Men hur gör man om det behövs kompletterande insatser enligt SoL? Och vad händer med de personer som har ett funktionshinder men inte bedöms omfattas av LSS? Här skiljer det sig åt mellan olika kommuner och stadsdelar i kart-läggningen.
Även när det gäller LSS-handläggarens ansvar för att de beslutade insatserna verkställs har det visat sig finnas skillnader.
Att handlägga utifrån både SoL och LSS eller enbart LSS
I kartläggningen har det visat sig finnas två skilda huvudprinciper när det gäller han-dikappomsorgens ansvarsområde. Den ena huvudprincipen innebär att handikapp-omsorgen vänder sig till alla funktionshindrade barn och ungdomar oavsett om de omfattas av LSS eller inte. För de funktionshindrade barn/ungdomar som inte om-fattas av LSS, fattar LSS-handläggaren beslut om insatser enligt SoL. Om det visar sig att det finns sociala problem i en familj är det ofta individ- och familjeomsorgen som ska handlägga ärendet. Det kan också vara så att personal inom IoF och HO arbetar tillsammans i ärendet.
Exempel från kartläggningen där denna ansvarsfördelning finns är stadsdelarna Askim, Frölunda, Kortedala, Linnéstaden, Tuve-Säve och Älvsborg.
Den andra huvudprincipen för ansvarsfördelning utgår ifrån att handikappom-sorgen enbart vänder sig till de funktionshindrade barn och ungdomar som omfattas av LSS. Detta är den vanligaste principen. I vissa stadsdelar och kommuner fattar LSS-handläggarna i princip enbart beslut enligt LSS, medan LSS-handläggarna i andra stadsdelar och kommuner också fattar kompletterande beslut enligt SoL.
Nedan återges de olika variationer av beslutsfattande som har framkommit i inter-vjuerna.
● LSS-handläggaren fattar i princip enbart beslut enligt LSS. Om en familj med ett funktionshindrat barn behöver kompletterande insatser får de ansöka om detta hos en SoL-handläggare inom socialtjänstens individ- och familjeom-sorg.
● LSS-handläggarna fattar kompletterande beslut enligt SoL för de personer som omfattas av LSS-lagstiftningen.
● En typ av kompletterande beslut är att bevilja avlösarservice enligt SoL för syskon till det funktionshindrade barnet. Syftet är då att ge föräldrarna av-lastning. I många stadsdelar och kommuner kan LSS-handläggaren fatta så-dana beslut om avlösarservice. På andra håll hänvisas föräldrarna att i så fall söka den insatsen genom socialtjänstens individ- och familjeomsorg.
● LSS-handläggarna fattar SoL-beslut i avvaktan på att ett LSS-beslut ska bli klart.
● LSS-handläggaren ger insatser enligt SoL till ett barn som hon/han ser kom-mer att tillhöra LSS personkrets, men där föräldrarna ännu inte är beredda att acceptera detta.
En intervjuperson beskriver att det kan vara svårt att bedöma personkretstillhörig-heten för ett barn: ”Det är en tuff stämpling med LSS för barn och unga. Om de inte uttryckligen söker det, eller att det är en fördel för dem att söka enligt LSS, är det smidigare att ge insatserna enligt SoL.”
Frågan om vilka beslut LSS-handläggarna fattar, hör ihop med den samverkan som förekommer mellan handikappomsorgen och socialtjänstens individ- och famil-jeomsorg. Detta belyses närmare längre fram i rapporten under rubriken ”Samverkan med IoF och barn- och ungdomshabiliteringen”.
LSS-handläggarens ansvar för att verkställa LSS-besluten
LSS-handläggarna ansvarar för att utreda alla ansökningar om insatser enligt LSS. De fattar också beslut om insatserna, eller ger förslag till politikerna i ett tjänsteutlå-tande, och har ett formellt uppföljningsansvar. Ibland kan LSS-handläggaren också vara den som ska se till att beslutet om en insats verkställs. Det innebär att LSS-handläggaren är med och tar fram förslag och söker alternativ för hur beslutet skulle kunna verkställas. Detta sker i dialog mellan handläggaren och den verksamhet som föreslås utföra beslutet.
I de flesta av kartläggningens stadsdelar och kommuner (23 av 33) är LSS-handläggaren enbart utredare och beslutsfattare, inte verkställare av LSS-besluten.
När dessa två funktioner är åtskilda, i en beställare/utförarorganisation, är det van-ligt att handläggarna också finns i en separat enhet för myndighetsutövning.
I två stadsdelar, Högsbo och Styrsö, är LSS-handläggaren också verkställare av besluten. Detta gällde vid slutet av 2003 också Lilla Edets kommun, men där pågick en omorganisation som skulle komma att innebära att beslutsfattandet och verkstäl-ligheten blir åtskilda.
I övriga sju stadsdelar och kommuner verkställer LSS-handläggaren en del av besluten. Det gäller då vissa insatser som t.ex. vistelse på korttidshem, daglig
En organisation för samordning och planering inom funktionshinderområdet i Göteborgs stad
Från och med hösten 2003 har organisationen för handikappomsorgen i Göteborg förändrats. Stadens 21 stadsdelar har delats in i fyra stadsdelsregioner, Nordost, Centrum, Väster och Hisingen. I varje region finns det en stadsdel som har ett re-sursnämndsuppdrag för funktionshinderområdet. Det finns två planeringsledare i varje stadsdelsregion som ska planera och samordna verksamheten för respektive region när det gäller boende, daglig verksamhet och korttidsvistelse. Uppdraget om-fattar även förmedling av lediga bostäder (enligt SoL och LSS) samt kompetensut-veckling för personal inom funktionshinderområdet. Utöver de åtta planeringsle-darna i de fyra regionerna finns det en planeringsledare som är placerad centralt i Göteborg och har en samordnande funktion utifrån ett ”hela-staden- perspektiv”. De regionala planerna gällande bostadsplanering som upprättas i varje region, ligger se-dan till grund för det fortsatta planerings- och utvecklingsarbetet över staden.
Ansökan om bostad enligt LSS görs till LSS-handläggaren i den egna stadsdelen.
Innan beslut fattas ska handläggaren kontakta planeringsledaren som ger erbjudande om bostad eller informerar om att bostad inte kan erbjudas. Planeringsledarnas funktion fråntar inte stadsdelen ansvaret för LSS-insatserna.
En stadsdel i var och en av de fyra stadsdelsregionerna har också ett särskilt uppdrag för hela Göteborg, t.ex. planering och samordning för flerfunktionshindrade barn och ungdomar eller att ta emot och utreda alla förhandsbesked . Det finns också resursnämndsuppdrag i Göteborg som fanns redan innan organisationsförändringen 2003, t.ex. koloniverksamhet för intellektuellt funktionshindrade och Dalheimers hus.
Det finns också andra överenskommelser om samordning mellan stadsdelar som ger möjlighet för en stadsdel att ”köpa” insatser från en annan stadsdel. I stads-delen Majorna har man t.ex. verkställighet av ledsagarservice, kontaktpersoner m.m.
som andra stadsdelar kan ”beställa”. Detta är dock inte resursnämndsuppdrag utan är resultat av överenskommelser mellan de olika stadsdelarna. (Andersson 2004)
Gränsen mellan barn och vuxen i LSS-besluten
Den här kartläggningen avser barn och ungdomar. När är man då ungdom och när räknas man som vuxen enligt LSS? I lagtexten anges ingen åldersgräns för när en person övergår till att räknas som vuxen. Det ger utrymme för olika tolkningar, grän-sen blir relativ. Av intervjusvaren framgår det också att denna gräns varierar mellan olika kommuner och stadsdelar.
När det gäller de ungdomar som går i gymnasiesärskolan betraktas de oftast som vuxna vid 21-23 års ålder, när de har avslutat sin utbildning. Det är också den ålder som flera intervjupersoner har angett som gränsen mellan barn/ungdom och vuxen. I en stadsdel har man i stället valt gränsen 16-17 år, dvs. innan den unge på-börjar sina studier vid gymnasium/gymnasiesärskola. Där ses gymnasietiden som
”avstampet” in i vuxenlivet. Den planering och de förberedelser som sker under gym-nasietiden utgör de första stegen i den unga personens liv som vuxen.
En åldersgräns som många intervjupersoner har angett är 18 år, dvs. den ålder då ungdomar blir myndiga i Sverige. Ett skäl till att använda den åldersgränsen kan vara normaliseringstanken, att alla ungdomar oavsett eventuella funktionshinder bör ses som vuxna vid samma ålder. Tanken på normalisering har också beskrivits som skälet till åldersgränsen 19 år, eftersom det är den ålder när de flesta ungdomar läm-nar gymnasiet och föräldraansvaret upphör. ”Samma gräns bör gälla för ungdomar med LSS-insatser”, säger en av intervjupersonerna.
Det är inte någon av intervjupersonerna som har beskrivit åldersgränsen som ett problem eller en begränsning för besluten enligt LSS. Ofta är det samma handläg-gare som beslutar om insatser för både barn och vuxna. Däremot är insatserna skilda åt beroende på målgrupp. De finns t.ex. olika boenden för barn och vuxna, avlösar-service till familjer med barn, korttidsvistelse för barn och ungdomar och läger för ungdomar. Genomgående beskrivs en hög grad av flexibilitet. Insatserna ges utifrån individens behov och inte utifrån hans eller hennes ålder. Även om kommunen har en gräns på 18 år så finns vissa insatser för barn och ungdomar kvar under den tid en person går i gymnasiesärskola, exempelvis elevhemsboende och korttidstillsyn för skolungdom över 12 år. En ”vuxen” person kan bo kvar i ett ”barnboende” en tid, och ett moget ”barn” kan få ett ”vuxenboende” innan gymnasiet är avslutat, om det be-döms vara den bästa lösningen.
Förutom att se till behov och möjliga insatser för den unga personen kan också relationen mellan handläggaren och ungdomen/familjen spela en viss roll för när en ung person räknas som vuxen. Om det är ett svårt ärende där det finns en god rela-tion kan handläggaren hålla kvar den personen längre i ”barn/ungdomshandlägg-ningen”. Handläggarnas arbetssituation kan också påverka när en ungdom börjar få insatser riktade till vuxna. Om arbetsbelastningen skiljer sig mycket åt mellan barn- och vuxenverksamheterna, kan detta påverka vid vilken tidpunkt en ung person flyttas över och räknas som vuxen.