Handlingsutrymme

Under tematiseringen av materialet upptäcktes ett relativt stort antal olika lös- ningar som boendepersonalen använde sig av för att kunna hantera de olika situat- ioner som de försätts i under deras dagliga arbete. Detta tema kommer därför att presentera vad boendepersonalen gör utifrån de förutsättningar som de har inom verksamheterna. Det kommer även behandla hur boendepersonalen upplever att dessa lösningar inverkar på kvaliteten i yrkesutövningen.

6.2.1 Prioriteringar

Att prioritera innebär att något ges företräde framför något annat (Nationalencyk- lopedin 2020b). Detta fenomen, kring att prioritera en arbetsuppgift framför en annan, berör majoriteten av informanterna, på ett eller annat sätt, genomgående i intervjuerna. Det kan handla om att erbjuda andra, mer genomförbara aktiviteter (som ej är specifikt efterfrågade av stödanvändaren), eller att överväga vilka insat- ser som det ”skadar minst” att dra in på. Informant DD2 berättar följande, vid in- tervjufrågan kring om hen kan ge några exempel på tillfällen där kommunens be- sparingskrav manifesterats i dennes arbete gentemot stödanvändare;

”...det ju andra insatser som minskar, såsom praktiska göromål som städ och grejer. Då får vi ta bort det för vi behöver ju mer hjälp när det kommer till omvårdnaden. Det är ju just det att vi behöver mer bemanning för att kunna göra ett bra jobb /.../ vi hinner inte med skötseln av huset för det är så mycket omvårdnad. Skulle det bli en hygienrond så vet jag inte om vi kom- mer att bli godkända...man försöker ju släcka bränder med att torka luckor och kakel och fixa och dona hela tiden.” (DD2)

”...för att få ett slut så måste det faktiskt hända något riktigt, alltså, det är ty- värr så att så länge vi håller på att släcka brand efter brand efter brand. Vi gör passbyte för att vi överhuvudtaget ska kunna få verksamheten att funka, vissa byter kvällspass till morgonpass för att rädda så att inte någon två ar- betskollegor står och jobbar själv med 5 brukare som skriker på uppmärk- samhet och man vill inte lämna sina kollegor i sticket. Men samtidigt så är det nästan det vi måste göra och dokumentera, hela tiden att detta och detta har hänt på grund av det och det. För så länge vi släcker bränder och sopar under mattan så kommer detta aldrig upp till ytan…”(AA1)

Uttrycket att “släcka bränder” används av både informant DD2 och AA1, vilket är informanter från två separata kommuner. Något som således gör det särskilt in- tresseväckande. Båda informanterna uppger att de på olika sätt försätts i situat- ioner där prioriteringar behöver förekomma. Informant DD2 menar att priorite- ringar behöver göras mellan exempelvis verksamhetsstädning, till förmån för in- satser med stödanvändare. Informant AA1 uppger även att prioritering behöver göras mellan olika stödanvändare i uttrycket; “5 brukare som skriker på uppmärk- samhet”. Ett scenario som även informant DD2 uppger sker i dennes verksamhet, i ett senare skede av intervjun;

”Jag kan tänka ibland att ‘nu har du varit ute för fem dagar sedan, nu måste någon av de andra boende komma ut, för hen har inte varit ute på sju dagar och gjort något utöver det vanliga. Alltså, vi snackar så många dagar!” (DD2)

Prioriteringar som dessa, menar Jormfeldt (2016), ofta är något som behöver utfö- ras i stunden och kan därför inte alltid övervägas under någon längre tid. Att göra välgrundade val kan därför vara en utmaning. En av de grundläggande anledning- arna till att boendepersonalen försätts i dessa prioriteringssituationer kan bero på att verksamheter har olika resurser att röra sig med (Wörlén 2010). Tilldelningen av resurser är ofta ett resultat av prioriteringar på politikernivå; både statlig- och kommunal (Gynnerstedt 2001). Informant FF2 beskriver hur dessa politiska beslut kan manifesteras inom dennes verksamhet;

”Vi kan inte uppfylla lagen då vi många gånger måste säga nej till önskemål från våra boende när det gäller att komma ut eller andra aktiviteter. Sen är det inte bara på grund av besparingarna utan det kan ha att göra med att dom är så mycket äldre nu, med sjukdomar och demens. Men det finns boende som inte kommer ut på två veckor.” (FF2)

Avslutningsvis uppger informant EE2 följande generella inställning till arbetet;

”...det är ju dom som ska gå före. Det är ju därför vi jobbar i verksamheten, för vi jobbar ju för de boende.” (EE2)

Stödanvändaren/-na uppges hela tiden vara i fokus, oavsett rådande situation. Men utifrån citeringarna ovan kan det dock uttydas att de försätts i situationer där prio- riteringar ibland kan vara svåra att bedöma och avgöra. I dessa situationer kan bo- endepersonalen uppleva obehag, då de riskerar att få kritik oavsett hur de går till- väga. De mest framhävande situationerna är de där flera stödanvändare är inblan- dade, där boendepersonalen får överväga vilket behov eller önskemål som får väga tyngst just där och då.

6.2.2 Kvalitet

Ovanstående situationer kring prioriteringar kan, utifrån informanternas utsagor, även innebära att själva kvaliteten i insatser och stöd för stödanvändare påverkas. På frågan kring hur informant GG2 upplever arbetssituationen gällande dennes ar- betsuppgifter svarar hen;

”...man hinner inte sitta där alltså [verksamhetskontoret]. /... / Jag kan inte säga ‘nä men nu har jag stödpedagogtid här’ och så ska jag sitta där och så ringer det på ytterdörren. Då är det taxi som kommer eller sjuksköterskan som kommer och vill något. Eller så ringer telefonen och ingen annan sva- rar. Jag menar, jag kan inte...jag kan inte sitta i sånt liksom. Jag känner att, behövs jag på golvet så måste jag vara där i första hand och hjälpa till. Det känner jag.” (GG2)

Densamma fråga besvaras av informant AA1 på följande sätt;

”Vi hinner inte med att vara engagerade i det vi borde vara engagerade i. Alltså, jag tänker då när det är så att man ska uppdatera genomförandeplaner och sådant, så känns det mer som att ‘åh, är det dags nu igen’...’Nu är det mer en arbetsbörda till’…” (AA1)

Arbetet ska, enligt Socialstyrelsen (2015b), innebära att kvalitetssäkringar regel- bunden utförs inom verksamheterna. Det innebär bland annat att boendepersona- len ska använda genomtänkta arbetssätt. Vidare ska de kontinuerligt arbeta för att kunna utföra uppföljningar och utvärderingar av insatser till stödanvändare. I de fall där insatser uteblir ska detta dokumenteras genom avvikelserapporter, likväl som de fall där insatserna ej utformas enligt stödanvändarens önskemål (ibid.). Gällande detta uppger informanterna, enligt ovanstående citeringar, att de emel- lanåt brister. Detta dilemma kan även vara aktuellt inom verksamheter i Austra- lien, menar Quillam et al (2018). Det kan således ej hävdas vara ett unikt problem vare sig för den enskilda verksamheten eller för Sverige som nation. Avseende kvalitetssäkring så uttrycker informant AA1 följande, kring hur detta arbetas med inom verksamheten;

”När vi då inte räcker till, till dom behoven brukarna har, och vi hela tiden får gå in och nalla på deras kvalité i deras vardag som dom förtjänar och som dom faktiskt har rätt till också enligt försäkringskassans beslut och så där. Då känns det inte bra i magen att vi inte når hela vägen. Så känner jag många gånger.” (AA1)

Informant AA1 uppger även att hen menar att stödanvändarens kvalitet i insat- serna kan försämras i och med de rådande förhållandena kring begränsade resur- ser. När andra informanter skulle besvara frågorna kring vad de tror kan medverka till en kvalitetssäkring inom deras respektive verksamheter genererade detta en viss differens av svar. Både avseende informant AA1 citat ovan, och enligt föl- jande citeringar nedan;

”Att vi som jobbar förstår vad vi jobbar med. Att man bör ha rätt utbildning, för det är många som inte har rätt utbildning hos oss /.../ ibland känns det som att de [verksamhetscheferna] bara anställer någon för att det fattas folk.” (EE2)

Medan en annan informant lyfter;

”Kanske att chefen kommer ut och pratar med brukarna, så att dom får fram sina tankar, idéer och undringar.” (BB1)

Informant EE2 lyfter vikten av att boendepersonal har den rätta och tillräckliga kompetensen medan BB1 lägger mer fokus vid ett praktiknära ledarskap. I dessa fall kan dock det centrala ledarskapet, verksamhetschefen, anses som en gemen- sam faktor. Det är även en ytterst viktig faktor avseende hur arbetet inom verk- samheten är organiserat och vilken kompetens som kan återfinnas inom denna, då verksamhetschefen är den som rekryterar personal (Michailakis & Minas 2015; Arvidsson 2019). Andra informanter lyfter andra faktorer gällande kvalitetssäk- ring inom verksamheterna;

”Ja, jag tror på mer personal. Sen är det ju så att man har ju strukturer och allting att jobba efter men de kan inte alltid hållas liksom, om man säger så. Just det här...det är även fasta aktiviteter ibland också.” (GG2)

Och en annan informant uppger att de efterfrågar följande;

”Ja, det är mer bemanning, att titta utanför boxen. Ja, jag tror jag har svaret där och att ha överkapacitet på personal för att se vad utfallet blir av det. Och då handlar det inte om att man är en för mycket och att den ska sitta och rulla tummarna eller inte göra något, utan då är där möjlighet till att hinna med dom grejerna såsom dokumentationssituationerna. Att ge tid i re- spektive boendes vardag, att den hinner med och får tid att göra sina saker som står i genomförandeplanen och att det följs till punkt och pricka. /.../ att man ges tid till att följa upp vad som varit bra och vad vi kan ändra på och vad vi bör ändra på. Var behöver vi hjälpa den boende, i vilka moment och bedömer vi att det är möjligt just för tillfället och alla sådana grejer. Det känns som att det bara läggs i baksätet för vi hinner inte med det.” (AA1) Båda informanter ovan uttrycker således ett behov av mer personal för att kunna tillgodogöra tid för ett kvalitativt arbete för stödanvändaren, men även för ända- mål såsom att fullfölja sin arbetsuppgift gällande dokumentation. Denna efterfrå- gan kring mer personal är något som även återfinns i Perssons (2014) studie av boendepersonal inom LSS-bostäder. Där efterfrågar informanterna mer resurser, utan att det är uttalade besparingstider som kan påverka verksamheterna. Trots detta ansågs fler resurser behövliga, med syftet att kunna tillgodose behov hos stödanvändare (ibid.). Vidare uppger informant CC1 följande;

”Ah, det blir ju inte samma kvalité. Kvaliteten är, alltså vi i personalen är ju där för dom boende och dom ska kunna leva ett liv som du och jag. Kunna gå i affären och handla, dom ska kunna åka en buss och åka iväg och fika och dom ska kunna göra det mesta precis som du och jag. Men i och med att pengarna dras in så är det svårare att göra saker.”(CC1)

Informant CC1 uppger att resurser främjar till att stödanvändarna ska kunna leva som andra, likt det som Perssons (2014) informanter efterfrågar. CC1 drar paral- leller till att det är ett sätt att kvalitetssäkra inom verksamheten. Utöver att kvali- tetssäkra arbetet för stödanvändare kan kvalitetssäkringen även beröra boendeper- sonalen och deras arbetsmiljö;

”Det skrivs väldigt lite avvikelser /.../Jag tror många tycker det är krångligt. Ja, ibland kanske man kan tycka att det [övergripande dokumentationssy- stem] skulle vara lite lättare /.../ Det är många papper för att skriva en ar- betsskada eller tillbudsrapporter. Skriver man inte så har det ju inte hänt.” (EE2)

Informant EE2 uppger ej att tidspress är en bidragande orsak till att avvikelser ej dokumenteras i den omfattning som det kan anses behöva. Citatet ger snarare in- dikationer på att formulären är krångliga och av den anledningen ej alltid fylls i, fast än det förstås vara av vikt för kvalitetssäkringen inom verksamheten. 6.2.3 Analys av temat handlingsutrymme

Informanternas utsagor kring att de, av olika anledningar, ej dokumenterar arbets- relaterade situationer i tillräcklig utsträckning, är något som åligger på arbetsgiva- rens ansvar. Detta för att uppfylla beskrivningarna i 2–3 kap, AML (1977:1160). Där beskrivs det bland annat att arbetsgivaren ska kunna tillförsäkra arbetstagaren god arbetsmiljö och arbetskvalitet, både fysiskt och psykiskt. Det innebär således att tid för att skriva dessa tillbud och arbetsskaderapporter bör finnas. Boendeper- sonalens utsagor vittnar på att deras behov av att prioritera vissa arbetsuppgifter framför andra, ibland innebär att kvaliteten i deras stöd och insatser till stödanvän- dare också kan påverkas negativt.

Vidare bör boendepersonalen ha tillräckligt med utrymme för att kunna dokumen- tera kvalitetsbrister gällande stödanvändares insatser och levnadsförhållanden. Detta regleras enligt 6§ LSS (1993:387). Det är tydligt att boendepersonalen sätter stödanvändarna i första hand, men de riskerar att hamna i situationer där de får kritik oavsett hur de än prioriterar. Hade de ej prioriterat stödanvändarens behov framför verksamhetsstädning eller dokumentation, så hade de fått kritik för det. Något som i värsta fall skulle kunna resultera i en Lex Sarah1 (Socialstyrelsen 2015b). När väl boendepersonal prioriterar stödanvändares behov och önskemål framför dokumentation och städning, så riskerar de att få kritik även för det. Dessa situationer kan tära på de sociala banden som återfinns mellan boendeper- sonal och andra förgreningar inom organisationen. Exempelvis de aktörer som ut- för hygienronder, vilket informanten DD2 beskriver ovan. I situationer där kritik framförs av en part riskerar en konflikt att uppstå. Något som kan hota de sociala banden och medföra skamkänslor för att arbetsuppgifterna ej till fullo utförs (Dahlgren & Starrin 2004; Scheff 2013).

Utsagor från informant AA1 och DD2 gällande att “släcka bränder”, och att hamna i dessa situationer där prioriteringar mellan stödanvändare måste ske, borde ej vara en aktuell diskussion. Detta, då dessa verksamheter regleras utefter 7 § 2, LSS (1993:387) som beskriver att individerna ska kunna tillförsäkras goda levnadsvillkor. Ändå uppger boendepersonalen att denna måluppfyllnad ofta är svåruppnåelig. Utifrån Scheffs emotionsteori (Dahlgren & Starrin 2004), är det tänkbart att dessa situationer kan medföra osäkra sociala band i relationen mellan boendepersonal och stödanvändare. Svåruppnåeliga mål kan även tänkas medföra en lägre känsla av hanterbarhet hos boendepersonalen (Antonovsky 2005). Vidare återfinns det flera faktorer i informanternas utsagor som kan tänkas ha inverkan på hur prioriteringar hanteras av boendepersonalen. Det vill säga faktorer som kan 1 _{En Lex Sarah är en rapport som skrivs vid risk om missförhållanden upptäckts eller vid tillfällen}

öka eller minska personalens upplevelse av hanterbarhet, utifrån Antonovskys (2005) resonemang. Resurser i form av extra personal och kompetens uppges som några centrala och vitala faktorer som informanterna själva nämner kan göra ar- betssituationerna mer hanterbara. En efterfrågan, som vid uppfyllnad skulle kunna tänkas främja informanternas hälsotillstånd, utifrån Antonovskys (2005) hälso- kontinuum.

Bristen på resurser kan tänkas medföra en allt större påverkan under besparingsti- der. Besparingstider som, i tidigare sammanhang, även nämnts kunna innebära att personal inom människobehandlande organisationer väljer att säga upp sig. Då, till följd av en allt för påfrestande situation (Hyvönen 2001). Detta när boendeper- sonal försätts i etiska- och moraliska dilemman till följd av för få resurser till sitt förfogande. Resurser kan därför hävdas vara av vikt, oavsett om en kommun är under besparingar eller ej. De kan även ligga till grund för vilka förutsättningar boendepersonalen har för att kunna tillgodose stödanvändares önskemål. Vidare kan bristande resurser även påverka boendepersonalens insatser till stödanvän- dare, gällande kvaliteten som dessa innehar, i en negativ mening. De skilda makt- förhållandena, som tydliggörs i Moréns et al (2015) domänteori, kan medföra att intressekonflikter mellan boendepersonal och stödanvändare uppstår. I dessa kon- flikter kan de sociala banden riskeras att bli hotade och osäkra, något som seder- mera kan leda till skamkänslor hos inblandade parter (Dahlgren & Starrin 2004; Scheff 2013).

Utifrån Antonovsky (2005) kan en individ initialt även känna en stor motivation till att möta vissa påfrestningar, stressorer, trots att denne ej har tillräckligt med verktyg för att hantera situationen. Längden för en stressor kan påverka en känsla av meningsfullhet och motivation. Så småningom kan det dock innebära att en in- divid förs närmare poolen av ohälsa på det kontinuum som Antonovsky (2005) beskriver. Det är därför ej otänkbart att boendepersonal till slut skulle kunna upp- leva en viss likgiltighet till sina arbetsuppgifter, då prioriteringar och andra situat- ioner som kan påverka kvaliteten kontinuerligt fortsätter att uppstå. På så sätt kan även personalens förutsägbarhet, enligt KASAM, påverkas (Antonovsky 2005). Det skulle även kunna innebära att det leder till en ökning av skamkänslor, såsom Scheff beskriver (Dahlgren & Starrin 2004; Scheff 2013).

En personal som befinner sig på sidan av ohälsa på kontinuumet (Antonovsky 2005), kan även tänkas påverka stödanvändaren i olika avseenden. Inte minst kan de sociala banden, som Scheffs emotionsteori (Dahlgren & Starrin 2004) beskri- ver, kunna påverkas negativt till följd av boendepersonalens bemötande gentemot stödanvändaren. Något som skulle kunna medföra en negativ effekt på kvaliteten i de insatser som boendepersonal avser att stödja individerna med. Under en längre period är det inte helt otänkbart att det även kan påverka stödanvändarens position på ett kontinuum av hälsa och ohälsa, till att gå åt en mer negativ riktning mot ohälso-poolen (Antonovsky 2005).