Socialsekreterare har ett handlingsutrymme som de kan använda för att bedöma vad som är barnets bästa. Bland annat bedöms barnets bästa utifrån kort och lång sikt. Att se barnets bästa på lång sikt innebär att det barn som senare blivit vuxet kan få insikt i de åtgärder som berörde denne som barn vilket Ewa berättar om:
Barnets bästa tänker inte jag där och då. Jag tänker att när man är vuxen, att man ändå kan se tillbaka på det och tänka att okej det var därför som de gjorde så här. Även fast det är svårt att se där och då.
Det framkom i flertalet intervjuer att informanterna uppgav olika definitioner av vad barnets bästa kan vara. Men flera av dem menade på vikten av att bedöma barnets bästa på kort och lång sikt. Just det här citatet skildrar att Ewa bedömer att barnets bästa bör ses på lång sikt.
Leviner (2011) menar att barnets bästa ses utifrån ett objektivt perspektiv. Det objektiva perspektivet bygger på att socialsekreteraren utgår från sin yrkeserfarenhet och utbildning för att komma fram till vad barnets bästa är (Leviner, 2011). Dessutom behöver det göras individuella bedömningar av barnet för att det ska kunna leda till att socialsekreterare ska kunna göra utredningar som kan leda till barnets bästa (Ponnert, 2007; Rejmer & Bergman, 2019).
Barnets bästa på kort sikt innebär ofta att omhänderta barn som exempelvis befinner sig i en dålig miljö för att det ska möjliggöra att barnet får en positiv utveckling. Det vill säga att barnet får vara i ett annat sammanhang som ökar sannolikheten till att det leder till något som blir bättre för barnet på sikt än det barnet för tillfället befinner sig i vilket Max beskriver:
Är det riktigt små barn, de kanske inte förstår fullt ut vad konsekvensen kan bli om man växer upp i en dålig miljö exempelvis. Medans vi som är vuxna kanske kan se det att om 10 år om det fortsätter så här så kommer det inte bli bra för dig. Men det kanske inte är så lätt att förklara det för en treåring eller fyraåring som säger att de vill vara med mamma och pappa. Men de kanske inte kan det av olika anledningar.
Max ger uttryck för att barnets bästa på kort och lång sikt inte behöver skilja sig åt. I det här fallet kan ett omedelbart omhändertagande vara bra för att skydda barnet från omedelbar fara, men även att uppväxtvillkoren möjligtvis säkras på längre sikt. Leviner (2011) menar att när socialsekreterare ska bedöma vad barnets bästa är behöver de dels ta reda på vad barnet önskar. Men dessutom behöver socialsekreterare använda sin utbildning och
arbetserfarenhet för att komma fram till vad denne bedömer är barnets bästa i ett enskilt ärende. Dessutom menar Edvardsson och Vahlne Westerhäll (2017) att barn inte kan veta vad som är bäst för dem. Det är även något som är problematiskt för socialsekreterare att veta, vilket kräver att barnets åsikt och sammanhang belyses.
Socialsekreterare har ett spelrum att handla utefter sitt eget handlingsutrymme. Vissa socialsekreterare använder sitt handlingsutrymme i större utsträckning än andra och böjer ibland på de mest ordinära sätten att göra utredningar på för att leva upp till barnets bästa. Handläggare Irene beskrev det enligt följande:
Ja när jag tänker på mig i min yrkesroll så handlar det väl om att få jobba på det sättet som jag tror, eller tror mig veta är vettigt och ibland kan det innebära en del saker som kanske inte är det första man kanske föreställer sig att en socialsekreterare gör.
Irene beskriver att i en del oväntade situationer befinner sig denne i lägen att bredda sitt handlingsutrymme för att ta itu med omväxlande och varierande situationer. Leviner (2011) menar att delaktighet och inkludering är något som förespråkas av såväl BBIC som
barnkonventionen (Leviner, 2011). Lipsky (2010) menar att vissa situationer inte går att förutspå och således inte går att förutse i manualer, utan socialsekreterare möter människor i komplexa situation i sin yrkesutövning som ibland kräver andra lösningar än de som
presenteras i manualer (Lipsky, 2010). Istället kan den enskilde socialsekreteraren göra egna bedömningar baserat på akademisk kunskap och yrkeserfarenhet (Evetts, 2010; Liljegren, 2012). Det bör dock tilläggas att vissa studier vidhåller att de egna bedömningarna är subjektiva och kan variera från socialsekreterare till socialsekreterare, vilket kan ge upphov till olika bedömningar som inte ligger i linje med varandra (Dane, 2015; Larsson & Hultman,
2019). Å andra sidan pekar andra studier i riktning mot att socialtjänsten behöver göra individanpassade beslut för att barnets bästa ska kunna förverkligas (Ponnert, 2007; Rejmer & Bergman, 2019).
Det fanns flera sätt att göra barnet delaktig i utredningen. Bland annat kunde
socialsekreterare nyttja sitt handlingsutrymme på flera olika sätt. Handläggare Irene beskriver hur denne tagit med sig barn och ungdomar på diverse aktiviteter för att bygga relationer till dem: “Som exempel kan jag väl säga att jag har varit ute och [gjort aktiviteter, författarens anm.] och såna saker med ungdomar som inte är så jättepigga på att sitta i ett samtalsrum” Irene uttrycker att metoder som inte alltid ses som självklara kan användas som verktyg för att bygga relationer med barn och ungdomar. Det kan röra sig om att involvera sig i lekar med barnet eller att på andra sätt möta barnet eller ungdomen på dennes nivå för att skapa delaktighet och inkludering. Genom att ta till vara på sitt handlingsutrymme ges också förutsättningar att leva upp till barnets bästa genom att barnet känner sig bemött och delaktig, något som tydliggör barn som aktör. Som tidigare forskning visat kan delaktighet göra så att barn och ungdomar mår bättre under den tid de har med socialtjänsten att göra (Heimer m.fl., 2018; Heimer & Palme, 2016; Rejmer & Bergman, 2019). Sett utifrån idealtyperna yrkes- och organisationsprofessionalism är det socialsekreteraren gjort i och med sitt handlande något som överensstämmer med ett yrkesprofessionellt tillvägagångssätt där tonvikt läggs på relationen till klienten (Evetts, 2010).