I studien har ovanstående syfte och frågeställningar besvarats och de viktigaste svaren utifrån studiens resultat kommer att behandlas i denna del. Resultatet knyts ihop med den teoretiska referensramen och tidigare forskning för att sätta resultatet i ett större perspektiv. Diskussionen består av fyra avsnitt som avser att tolka resultatet i relation till teoretisk referensram och tidigare forskning. Därefter följer ett avsnitt som handlar om praktiska implikationer, metoddiskussion och avslutas med en etikdiskussion.
6.1.1 Handlingsutrymmets roll för att leva upp till barnets bästa
Socialsekreterarna var eniga om att det är svårt att definiera vad barnets bästa är men att beslut och insatser behövde individanpassas efter vad de trodde var barnets bästa i varje enskilt fall. Barnets bästa var något som de flesta informanter menade var någonting som var svårt att handgripligt definiera och menade istället att det kunde variera från situation till situation. Flertalet av informanterna berättade att de försökte se till barnets bästa över kort och lång sikt och att de försökte låta barnet vara delaktig genom att komma till tals. Att leva upp till barnets bästa när begreppet är formulerat på det vaga sätt som det är öppnar upp för subjektiva bedömningar. Att formuleringen barnets bästa upplevs som diffust tas upp i flertalet studier (Larsson & Hultman, 2019; Leviner, 2018; Ponnert, 2007; Rejmer &
Bergman, 2019). Att leva upp till barnets bästa ter sig som något som Weber (1983) kallar för värderationellt handlande. Det vill säga att ideal och värdegrund styr handlandet (Weber, 1983). Följaktligen torde definitioner och slutsatser om vad barnets bästa är skilja sig från
socialsekreterare till socialsekreterare ibland, möjligtvis baserat på deras egna värdegrund. Måhända kan det finnas fördelar med flexibiliteten i begreppet då det vidgar
socialsekreterarnas handlingsutrymme att leva upp till barnets bästa. En del studier belyste även att människor är olika och vad som kan vara bra för ett barn behöver inte vara bra för ett annat, vilket i praktiken innebär att socialsekreteraren behöver individanpassa sina bedömningar, beslut och insatser för att faktiskt kunna leva upp till barnets bästa (Dane 2015; Ponnert, 2007; Rejmer & Bergman, 2019). Påståendet om att försöka inkludera barn i beslut som rör dem styrks i andra studier som menar att det är av vikt att socialtjänstens synliggör barnet som aktör genom att låta denne vara delaktig genom att bland annat få komma till tals, få relevant information och berätta hur de upplever sin situation de befinner sig i (Heimer & Palme, 2016; Larsson & Hultman, 2019; Reimer & Bergman, 2019). Vidare råder diskrepans mellan önskan om tydlig strukturell vägledning och det egna
handlingsutrymmet med dess tillhörande subjektivitet. De implikationer som existerar i det mellanting mellan socialsekreterarens egna handlingsutrymme och önskan om tydliga riktlinjer skulle kunna utgöras av olikartade bedömningar av vad som är barnets bästa. Det medför att barn får olika hjälp och stöd beroende på deras socialsekreterare, att
uppfattningen om vad barnets bästa är kan ha regionala skillnader och att arbetsuppgifterna på barn- och ungdom eventuellt kan orsaka en hög personalomsättning av socialsekreterare som helt enkelt finner uppgifterna för svåra.
Vissa informanter verkade dock finna sig i detta mellanting och kunde ge flertalet exempel på när de upplevde sitt handlingsutrymme som någonting positivt och därmed tog till kreativa metoder för att möta och skapa relationer till barnen eller ungdomarna. En viktig faktor till att ta sig handlingsutrymme eller att vidga sitt handlingsutrymme tycktes vara att uppleva sig ha tillit från resterande del av organisationen. Betydelsen av tillit inom socialtjänsten som organisationsbärare kommer att diskuteras senare under ”yrkesprofessionellas behov av tillit”. En annan faktor för vidgat handlingsutrymme verkade vara tilliten till sig själv och sin egen professionalitet och förmåga. Möjligtvis är socialsekreterarnas handlingsutrymme en grundförutsättning för att leva upp till barnets bästa, sett utifrån såväl rättssäkerhet som likabehandling. Om rättssäkra beslut ska underbyggas av det som är barnets bästa, torde också barnets rätt att få behandlas på annat sätt än andra barn, anpassat efter barnet självt och dess behov och förutsättningar, utgöra grundval för den rättsliga tillämpningen. Molander, Grimen och Eriksen (2012) menar dock att rättssäkerheten vanligtvis kräver att lika fall behandlas lika och att olika fall behandlas olika. Handlingsutrymme kan medföra att lika fall behandlas olika, och att olika fall behandlas lika. Om det finns ett behov av
individanpassade beslut finns också ett behov av handlingsutrymme (Molander, Grimen & Eriksen, 2012). Det ska dock belysas att konceptet verkar medföra osäkerheter, för såväl socialtjänsten som för individer som kommer i kontakt med myndigheten.
6.1.2 Delegationsordningens innebörd för handlingsutrymmet
Flertalet av informanterna belyste att de uppfattade delegationsordningen som ett
ekonomiskt styrmedel. De menade på att minskad eller ökad delegation ofta stod i relation till kommunens ekonomiska resurser. De tendenser som fanns för närvarande i det empiriska materialet var minskad delegation och koncentrering av beslutanderätt till den politiska
socialnämnden. Följderna av den typen av ändringar är att socialsekreterarnas
handlingsutrymme minskas. Påståendet får stöd i forskning som pekar på att delegation kan handla om kostnadsreglering av utgifter kopplade till delegerat ansvar (Johansson, 2012; Liljegren m.fl., 2018; Overman, 2016). Delegationsordningen kan vara ett uttryck för det som Weber (1983) beskriver som det målrationella handlandet. Det vill säga att målet styr det rationella handlandet (Weber, 1983). Det målrationella handlandet påverkar således det värderationella handlandet, vilket i sin tur också medför implikationer vid bedömningar av barnets bästa. Tanken är därför att leva upp till barnets bästa, men inte till vilket pris som helst.
En delegationsordning kan fylla flera syften, bland annat att få kontroll över socialtjänstens utgifter. Den kan även syfta till att begränsa enskilda tjänstemäns handlingsutrymme och makt i inskränkande insatser som exempelvis placering av barn och ungdomar. Att flera instanser ska vara inblandade vid inskränkande tvångsåtgärder kan utgöra en
kontrollfunktion för att minska maktmissbruk och stärka rättssäkerheten (Johansson, 2012; Mutigande, Grossi & Hassel, 2017). Således finns det fog för att argumentera för att
delegationsordningen även syftar till att minska godtycklighet och istället eftersträvar förutsägbarhet och likhet inför lagen. Vidare tycks den även ge anställda inom socialtjänsten någonting att förhålla sig till i termer av vad som är tillåtet att göra och inte (Marklund, 2005). Det som flertalet informanter nämnde var att de lärt sig vad som förväntas av dem och därefter anpassade sina sätt att skriva bedömningsunderlag och förslag till beslut utefter om ärendet skulle upp till en viss teamledare, chef eller politisk socialnämnd.
Implikationerna av detta diskuteras vidare under ”Förtroendevaldas inflytande på handlingsutrymmet att leva upp till barnets bästa”. De direkta konsekvenserna som delegationsordningen som ekonomiskt styrmedel har är att socialsekreterarna själva resonerar kring ekonomi och resurser i samband med utredningar och författandet av beslutsunderlag och förslag till åtgärder. Delegationsordningen framstår i viss mån som ett hinder till följd av begränsningar varvid socialsekreterarna antingen nyttjar sitt
handlingsutrymme för att hitta kreativa lösningar, anpassar föreslagna insatser eller helt sonika följa den byråkratiska ordningen, något som merparten av informanterna menade ofta tog onödigt lång tid, särskilt vid de tillfällen som en insats behövdes tämligen snabbt.
6.1.3 Yrkesprofessionellas behov av tillit
Ett återkommande tema under studiens gång var informanternas upplevelse av tillit från sin egen organisation och dess ledning. Flertalet beskrev att tilliten var ömsesidig och en ren förutsättning för att utföra sina arbetsuppgifter. En bidragande orsak till att informanter upplevde att de kände att de var bekväma med ett stort handlingsutrymme var tilliten från organisationens ledning. En av informanterna menade till och med att handlingsutrymmet stod i beroendeställning till tilliten, exempelvis genom att påstå att detaljstyrning vore att föredra om tillit och stöttning saknades; Alltså att handlingsutrymme är mer önskvärt då det finns tillit från organisationen och att handlingsutrymme är mindre önskvärt då det inte finns tillit från organisationen. Holmgren (2018) lyfter upplevelsen av tillit och dess inverkan på mandat och handlingsutrymme. När organisationen känner tillit till de som arbetar längre ner i hierarkin är organisationen mer villig att ge större handlingsutrymme än om
organisationen skulle uppleva det motsatta. Evetts (2010) menar att för yrkesprofessionella är ansvar och tillit centrala begrepp, något som också förutsätter ett visst handlingsutrymme för den yrkesprofessionella att handla och ta ansvar. Liljegren & Parding (2010) menar att tillit kännetecknas av en positiv förväntan vid delegering av ansvar och arbetsuppgifter. Något som är helt nödvändigt för att uppskatta handlingsutrymmet.
Ett stort handlingsutrymme förknippas oftast med en hög grad av yrkesprofessionalism medan ett mindre handlingsutrymme styrt av byråkratisk ordning kännetecknar
organisationsprofessionalism (Evetts, 2010). Inom socialtjänsten, en hierarkisk och byråkratisk myndighet, återfanns yrkesprofessionalism och handlingsutrymme inom
organisationens ramar i det empiriska underlaget. Resultatet visar att socialsekreterarna vid flertalet tillfällen hade ett stort handlingsutrymme att leva upp till barnets bästa, därvid merparten av socialsekreterarna motiverade detta med att de upplevde att ledningen hade tillit till deras förmåga. De två till synes tudelade professionernas samverkan kan således vara en bidragande faktor till ett rättssäkert handlingsutrymme med individanpassade
utredningar och insatser som följd.
Vidare gav informanterna exempel på att organisationen gav förutsättningar för ett kollegialt processande av ärenden under utredningsförfarandet. Utredningar diskuterades kollegor emellan samt med teamledare och chefer. Evetts (2010) menar att kollegial legitimitet uppnås genom att yrkesutövande utövar en form av kollegial kontroll gentemot varandra för att bevara yrkesprofessionens status (Evetts, 2010). Processandet kan mycket väl vara uttryck för en yrkesprofessionell och kollegial validerings- och legitimitetsprocess. Samtidigt
strukturerades denna process helt enligt organisationsprofessionalismens och byråkratins ramar med hierarki, delegation, transparens och effektivisering (Evetts, 2010; Weber, 1987). Vidare utgjordes delar av processandet av formalia där socialsekreterare mestadels fick sina egna bedömningar signerade av en person med delegation. Det kan vara uttryck för en onödigt begränsande delegationsordning samtidigt som det kan vara uttryck för ett kollegialt processande och kvalitetskontroll. Förfarandet kan ha implikationer på rättssäkerheten ifall delegationsordningen eller delar av delegationsordningen upplevs som illegitim eller onödigt begränsande. Studier har visat att styrdokument, exempelvis delegationsordningen, ibland möter motstånd, till exempel att tjänstemän som arbetat under längre tid och som har längre yrkeserfarenhet hittar egna alternativa vägar för att få igenom sina beslut (Assadi & Lundin, 2018). Om så är fallet uteblir således den tänkta kvalitetskontrollen och granskning av utredningen, något som i förlängningen kan komma påverka mängden rättssäkra beslut.
6.1.4 Förtroendevaldas inflytande på handlingsutrymmet att leva upp till barnets bästa
Alla informanter hade åsikter om det nuvarande systemet med folkvalda politikers beslutanderätt, däremot återgav informanterna olika synpunkter på systemet och var det yttersta ansvaret borde ligga. Flest tyckte att beslutsfattandet skulle ske inom socialtjänsten av exempelvis enhetschefer, andra föreslog att oberoende experter skulle närvara och rådgöra vid nämndsammanträden eller att nämnden i sig skulle få utbildning om barn och dess behov. Vidare uppkom argument för att nuvarande upplägg var det mest optimala sättet
utifrån ett rättssäkerhetsperspektiv med ledning av att de folkvalda politikerna i nämnden skulle utgöra en extra instans och kontrollfunktion gentemot socialtjänsten. Frågan om ansvarsutkrävande och dess placering, antingen hos socialtjänstens expertis eller hos folkvalda, har studerats tidigare där viss kritik har riktats mot att folkvalda har det yttersta beslutsfattandet i dessa frågor (Liljegren m.fl., 2014; Liljegren m.fl., 2018). De informanter som menade på att enhetschef skulle fatta besluten argumenterade för att cheferna var mer insatta i såväl utredningarna som i arbetets gång och därför hade större lämplighet att fatta beslut än politikerna i nämnden. De menade även att dagens ansvarsutkrävande kan
uppfattas som otydligt av kommunens invånare och att distansen mellan politiker i nämnden och klienterna är stor eftersom klienterna oftast träffar socialtjänsten och inte politikerna i nämnden.
Följdverkningarna av dagens system är som beskrivet av informanterna ovan. Åsikterna går något isär och idéerna om hur systemet kan förbättras presenteras på olika sätt. Däremot bör det återigen belysas att socialnämndens funktion som granskare och beslutsfattare av
socialtjänstens utredningar skall fungera som en extern och oberoende kontrollinstans. Som enligt Liljegren m.fl., (2018) tyder på är syftet med den här typen av kontrollinstans att motverka osund intern organisationskultur utan kontinuerlig insyn eller för att motverka att barnen och familjerna går rättsosäkra (Liljegren m.fl., 2018). Att socialtjänsten själva inte får ta beslut i frågan är således något som helt enkelt kan uppfattas som en faktor som stärker rättssäkerheten för de enskilda som berörs av socialtjänstens utredningar (Ponnert, 2007). Ett ökat samarbete mellan de två instanserna skulle även kunna bidra till att sudda ut gränserna nödvändiga ett kontrollorgan.
Utöver var någonstans det yttersta ansvaret skulle ligga menade flertalet av informanterna att de lärt sig att anpassa typen av information som deras utredningar bör innehålla för att få igenom sina bedömningar i socialnämnden. Det kan vara ett uttryck för antingen väl
genomförda utredningar men kan även vara ett tecken på ökat samarbete eller ökad kunskap mellan de två instanserna. Uppenbara implikationer kan vara risken för att socialnämndens oberoende kontrollfunktion försvagas om de två instanserna närmar sig varandra i allt för stor grad, något som i praktiken hade kunnat påverka klienternas rättssäkerhet. Å andra sidan behövs någon form av samsyn om vad barnets bästa är för något för att undvika meningsskiljaktigheter och utdragna processer, något som i längden skulle kunna utgöra hinder för en rättssäker handläggning av ärenden. Avslutningsvis menar Ponnert (2007) samt Östberg (2010) att en sådan rättsosäker process skulle kunna bli ett hot mot
välfärdssystemet om medborgarna tappar tron på det sociala rättssystemet och dess
legitimitet. Lundquist (2014b) menar dessutom att om folket tappar tilltro till rättssystemet leder det till att organisationen ses som illegitim.
6.1.5 Praktiska implikationer
Resultaten i studien visar att handlingsutrymmet kan ha implikationer på det praktiska sociala arbetet. Något som flera informanter tog upp var vikten om att bredda sitt
handlingsutrymme och att de på det sättet kan påverka hur de kan bredda repertoaren när det gäller att göra utredningar. Om socialsekreterare upplever att de har ett större
handlingsutrymme än de tror kan de skapa möjligheter att hitta andra sätt att göra
utredningar på. Detta för att anpassa utredningen efter vad som eventuellt kan behöva göras i varje enskilt ärende. Ponnert (2007) och Östberg (2010) menar att socialsekreterare har ett stort handlingsutrymme. Så länge de inte går emot lagar och direktiv är socialsekreterare relativt fria att själva bestämma över sitt arbete. Dock kan sättet som utredningen görs på behöva förankras med verksamhetens ledning och att det kan finnas eventuella direktiv som socialsekreterare behöver acceptera och förhålla sig till (Ponnert, 2007; Östberg, 2010). Samtidigt kan ett stort handlingsutrymme leda till att socialsekreterare gör olika typer av bedömningar. Om så är fallet kan det skada rättssäkerheten (Ponnert, 2007; Reimer & Bergman, 2019; Östberg, 2010) och i slutändan även legitimiteten (Ponnert, 2007; Östberg, 2010).
Men den bedömning som görs i det enskilda fallet som skiljer sig från andra liknande fall är i vissa fall det som behövs för att uppnå barnets bästa i det enskilda fallet (Ponnert, 2007; Rejmer & Bergman, 2019). Det gör att den individuella bedömningen och
likabehandlingsprincipen står i kontrast med varandra och frågan är om någon av dem ska ha företräde framför den andra (Berrick m.fl., 2015; Östberg, 2010). Ponnert (2007) och Rejmer & Bergman (2019) menar att socialtjänsten ska göra individuella bedömningar som bygger på exempelvis barnets behov för att kunna möjliggöra att det leder till barnets bästa. Vidare visar tidigare forskning att det finns en risk att socialtjänsten och liknande
myndigheter tappar sin legitimitet från folket om folket upplever att socialtjänstens arbete skiljer sig åt. Att det är svårt att förstå varför ett beslut skiljer sig från ett annat (Ponnert, 2007; Östberg, 2010). Å andra sidan om organisationen blir ytterst byråkratisk,
delegationsordningen blir väldigt detaljstyrd och handlingsutrymmet blir starkt begränsat kan det leda till att det sociala arbetet inte tar någon hänsyn till barnet i utredningen. Även om det detaljstyrda sättet är ett enklare sätt arbeta på genom att det handlar om att lyda order (Weber, 1987). Å andra sidan om inte barnets delaktighet uppmärksammas utifrån dennes önskan, ålder och mognad kan det bli svårt att argumentera för att utredningen leder till barnets bästa (Leviner, 2011; Ponnert, 2007; Rejmer & Bergman, 2019).
6.2 Metoddiskussion
Inför studien kontaktades en chef inom en myndighet med frågan om att få göra studien på dennes arbetsplats. En risk med detta menar Bryman (2011) är att denna person kan komma att vilja påverka studien och exempelvis kontrollera vilka frågor som ställs och välja lämpliga informanter utifrån dennes perspektiv. I denna studie vidarebefordrade chefen mejlet till anställda inom myndigheten. Chefen uppgav inga begränsningar i vilka frågor som fick ställas och författarna har heller inte berättat vilka frågor som skulle komma att ställas. När informanterna till studien kontaktades för att boka in tid för intervju fick de ta del av syftet med studien. En av informanterna frågade dessutom om denne fick ta del av frågorna innan intervjun för att kunna ge ännu bättre svar på frågorna. Kvale och Brinkmann (2014) menar att de som gör studier behöver överväga noggrant hur mycket information som ges om studien och när den ska ges (Kvale & Brinkmann, 2014). Informanten som frågade om att få frågorna innan intervjun accepterade författarnas beslut om att inte skicka ut frågorna i
förväg. Anledningen till att informanterna fick ta del av syftet i ett tidigt stadium var att de tidigare enbart hade fått veta att intervjun skulle handla om styrdokument. Styrdokument skulle kunnat innebära en mängd saker och genom att veta syftet skulle informanterna vara lite mer förberedda på vad intervjun skulle komma att handla om. Däremot var en farhåga att det skulle det kunna påverka studien negativt om frågorna skickades ut i förväg. Det hade ökat risken för att svaren blev mer planerade och färdigpaketerade. Samtidigt behöver det inte ses som en nackdel att informanterna får frågorna innan då det skulle kunna leda till ännu mer informativa svar.
Anledningen till valet av det specifika myndighetskontoret där studien utfördes var att socialsekreterare som arbetar där är specialiserade inom kommunen på att göra
barnutredningar. Därtill fanns myndighetskontoret inom rimligt avstånd geografiskt vilket möjliggjorde att författarna till studien kunde intervjua informanterna på plats. Att studien genomfördes med de informanter som låg närmast till hands innebär enligt Bryman (2011) att dessa informanter inte kan anses vara representativa för alla socialsekreterare på arbetsplatsen. Därmed är en av studiens begränsningar att det inte går att generalisera resultatet till alla socialsekreterare som arbetar där, eller till andra liknande
myndighetskontor (Bryman, 2011). Dock kan resultatet senare generaliseras teoretiskt vilket innebär att det går att koppla empirin som framkommer under intervjuerna till redan väl utarbetade teorier och tidigare forskning. Dessutom är det svårt att överföra resultatet till andra miljöer och replikera studien då studien påverkas av bland annat vem som intervjuas och vem som intervjuar. Två styrkor med studien var att informanterna fick ta del av och godkänna transkriberingarna och att författarna kom överens om hur transkriberingarna skulle tolkas.
I och med att chefen visste vilka som var med i studien kanske det påverkade den sociala önskvärdheten i svaren som gavs under intervjuerna. Inte minst för att informanterna står i beroendeställning till chefen. När svaren från informanterna upplevdes vara lite väl positiva ställdes följdfrågor för att ta reda på om det verkligen var så bra som informanterna antydde till en början. Social önskvärdhet menar Bryman (2011) samt Kvale och Brinkmann (2014) handlar om att informanter ger svar som kan anses vara rätt svar utifrån den kontext som de