Genom hela utbildningen upplevdes perioder som beskrevs som en berg- och dalbaneprocess, där känslorna pendlade mellan hopp och förtvivlan för att till sist landa i en insikt om att det var en utvecklande process. Känslor av ensamhet, rädsla och trötthet samt en frustration över att inte hinna och orka allt man ville beskrevs. Att ständigt bli bedömd genom betygssättning innebar perioder av tvivel på den egna förmågan både under de teoretiska delarna av utbildningen och i den verksamhetsförlagda utbildningen. Studenterna beskrev att de hade önskat mer personligt stöd under dessa perioder. Det tog mycket kraft och energi att själv ta sig upp ur svackorna även om det på sikt också var utvecklande för den egna personen.
”Ja det är en hel process…man kommer in i dom här jättedjupa svackorna…och sen börjar det gå uppåt….men jag har också sett med tiden att det är dom som utvecklar” (2)
”Ibland har man känt sig väldigt ensam” (5)
I den verksamhetsförlagda delen av utbildningen väcktes de egna känslorna tydligt hos studenterna. De kände sig utkastade i olika verksamheter under korta intensiva perioder samtidigt som de kände stora krav på sig att leva upp till bedömningskriteriernas nivå för att bli godkänd. I möten med både personal och patienter upplevde studenterna situationer där det var svårt att kontrollera eller förutse vad som skulle hända. I dessa möten kände studenterna både rädsla och osäkerhet samtidigt som det fanns en önskan om att vara professionell i sitt förhållningssätt.
”Jag var jätterädd jag gick längs väggen första dan” (2)
”Samtidigt ska man visa medmänsklighet och då får man inte tappa tråden och bara bli helt så här…ja just det” (4)
Känslor av osäkerhet minskade längre fram i utbildningen då studenterna upplevde att de hade utvecklat en beredskap att hantera de egna känslorna. Det blev inte lika hotfullt att känna till exempel rädsla inför känslomässiga reaktioner hos patienter när medvetenheten ökade om vad dessa stod för och hur de kunde hanteras med hänsyn till patientens och det egna välbefinnandet. Känslor av trygghet och säkerhet var begrepp som användes för att uttrycka studenternas önskan om hur de i ett professionellt förhållningssätt ville bemöta patienter. De sjuksköterskor som studenterna ville efterlikna var de som genom sina handlingar och sina ord kunde få patienter att känna trygghet. Om patienten upplevde trygghet innebar det samtidigt ett minskat lidande menade studenterna.
”Jag tror man har väldiga vinster med att va lugn och trygg” (1)
”Om man ska kunna hjälpa människor med ohälsa eller möta människor, att man har den tryggheten för har man inte den så tror jag att det kan bli svårt i längden om du lider av någon slags osäkerhet eller någon problematik här inombords” (3)
Studenterna beskrev en utveckling i hanterandet av känslor genom beskrivningar av hur det var i början och hur det var nu under sista året av utbildningen. En utveckling mellan de olika verksamhetsförlagda utbildningsperioderna framkom, där det i början av utbildningen tog väldigt mycket kraft eftersom studenterna inte var medvetna om de egna känslornas betydelse och heller inte hade utvecklat någon beredskap att hantera dessa.
”Jag blev väldigt mer trött i början…jag hade mycket mer svårt att distansera mig till själva lidandet” (1)
”Innan hade jag nog mer….dom känslorna flyttat in mer. Det gör dom inte längre på samma sätt” (4)
Genom att medvetandegöra de egna känslorna blev det också lättare att uttrycka hur känslorna kunde hanteras i bemötandet. Att vara närvarande i mötet skapade trygghet och kunde vara ett sätt att undvika oro och ovisshet hos patienter. Närvaro i mötet beskrevs i
att vara där för patienten, att se det unika hos varje människa och att genom detta lindra patientens lidande.
”Jag är inte så rädd längre för vad som komma skall, alltså innan; hur man ska kunna öppna Pandoras box, hur ska jag kunna hantera det, jag måste ju veta vad jag ska göra av det här som kommer ! Men jag behöver inte göra av det, det räcker att vara där….jag kan inte lösa någon annans problem. Det är ju inte det att man ska ta på sig andras lidande eller ledsamhet eller….utan vara där när det är” (2)
Att få insikt och medvetenhet om de egna känslorna ledde också till en ökad självkännedom som gav studenterna mer kraft och mod i möten med patienter. Innebörden av distans och närhet i relationer med andra människor innebar att kunna skilja på vad som var de egna känslorna och vad som låg utanför den egna personen.
”Det är klart det finns ju situationer när det kan vara totalt fruktansvärt men också att jag inte äger lidandet för annars så blir det ju väldigt jobbigt” (1)
”Nu går man sin egen väg….helt en annan självkänsla här inne och det tror jag beror på att man har mera kunskaper också, absolut” (3)
En ökad självkännedom samt erfarenheter från den verksamhetsförlagda utbildningen påverkade också studenternas egen utveckling mot ett empatiskt och professionellt förhållningssätt. Vissa uttryckte detta som en personlig mognad medan andra såg det som livserfarenheter som ledde till förändring. Genom de personliga utmaningarna i utbildningen och i samtal och diskussioner med andra studenter, lärare och yrkeshandledare där studenterna vågade bejaka sina känslor skedde en utveckling.