Karin tycker att samtalen är viktiga, men de kan även vara jobbiga att genomföra dem. Hon berättar att ”om det är något allvarligt som har skett så är jag inte ensam i klassrummet utan tar då hjälp av en kollega eller liknande”. Vidare berättar hon hur skolans kurator kan hjälpa till om hon själv inte har kunskapen att bemöta barnen och deras sorg. ”Att närma sig ämnet kan vara svårt”(Karin, intervju, 2012). Raundalen (2010) tar upp liknelsen med att öppna en flaska med kolsyrad dryck i. Han menar att man måste öppna flaskan försiktigt och släppa ut lite kolsyra i taget. Detta menar han att man ska implementera på samtalet med barn. Vidare berättade Lena att
skolsköterskan och kuratorn har en stor del i sorgehanteringen hos barnen. Claudia Jewett Jarratt (1996) skriver också om att vuxna tycker det är svårt att tala med barn om sorg. De vuxna ställs inför svåra frågor som exempelvis, hur mycket förstår barn, hur ska man berätta och vem ska berätta. Som lärare kan man i detta skede ifrågasätta sitt eget agerande. ”Jag känner inte att dessa samtal är för svåra för mig men om jag skulle känna det så finns det kurator och sjuksköterska att lämna över till på skolan” säger Lena. I likhet med Lena så kände även Caroline att om ett samtal med barnen blir för komplicerat så kan hon ta hjälp av skolsköterska och ledning för att hjälpa barnen på bästa sätt. Caroline säger att, ”jag har aldrig känt mig obekväm när frågorna kommit upp. Jag skulle tycka att det hade känts konstigt att lämna över detta till någon annan som inte känner klassen”. Marie däremot visste inte vart hon skulle vända sig om något av dessa samtal skulle bli för svåra. ”På den här skolan finns ingen kurator och skolsköterskan är bara här sporadiskt”(Marie, intervju, 2012).
5. 4 Barnet och sorgen
”Om man som lärare ska kunna hjälpa en elev ur sin sorg så rekommenderar jag att ta kontakt med BUP, då de är mer specialiserade inom ämnet” säger Karin. Men i det dagliga skolsammanhanget ”gäller det att främst visa att man är tillgänglig och ger av sin tid. Att inte nonchalera helt enkelt. Man behöver inte sätta i gång med samtal, men att bara lyssna just då är bra nog”. Lena menade att om man ska hjälpa ett barn ur sorg så gäller det att prata och lyssna. ”De som lider av en nära förlust söker sig ofta till någon som är villig att lyssna för att bearbeta sin sorg”. Lena berättade ett exempel om en före detta kollega som tog sitt liv,
”Detta väckte givetvis många frågor hos eleverna och jag och övriga lärare ställdes inför en svår uppgift. Vi kom fram till att vara så ärliga som möjligt mot barnen då detta var ett önskemål från de anhöriga till den avlidne kollegan”.
Barnen var mycket ledsna så personalen anordnade en plats för eftertanke och sorgearbete på skolan. Lena berättar att ”man kunde titta på foton på den avlidne samt skriva hälsningar i en bok”. Den stora frågan hos barnen var det faktum att kollegan hade tagit sitt eget liv. De fick då förklara för barnen att han hade mått jättedåligt en
längre tid och ville inte leva. Claudia Jewett Jarratt (1996) skriver också om detta och menar att vi vuxna gärna undviker det svåra och berättar istället om vad som är positivt. Detta kan vara vad som händer sedan och hur bra allt kommer att bli. När det kommer till att hjälpa ett barn ur sin sorg trodde Caroline att man skulle ta frågan på barnets egna villkor. ”Skolan kan vara som en fristad för eleven, lämna sorgen hemma för att i skolan få vara som vanligt. Men samtalet har också en stor betydelse”(Caroline, intervju, 2012). Marie pratade om att det är viktigt att låta barnet i sorg får uttrycka sig, genom exempelvis teckningar. ”Man kan se mycket av barnets känslor i dess teckningar”. Claes Otto Hammarlund (2001) menar att det handlar om att visa öppenhet för att påbörja sorgearbetet. Han menar även att man bör förklara vad som hänt på ett sätt som är relevant och adekvat för ett barn. När det kommer till frågan om hur man ska hjälpa ett barn ur sin sorg säger Marie att hennes uppfattning är att prata så mycket som möjligt med barnet. ”Jag tror också att det är viktigt att barnet känner trygghet och stöd hos läraren och att barnet ges tillåtelse och tillfälle att kunna sörja klart” (Marie, intervju, 2012). Dessa tankar stämmer väl överens med vad Claes Otto Hammarlund (2001) menar.
De båda kuratorerna, Lasse och Marianne, menade att hur man bemöter barnet beror på var i sorgefasen som barnet befinner sig i,
”är det akut så får man arbeta på ett helt annat sätt än om dödsfallet precis har ägt rum. Med tanke på att skolan är belägen i ett område som är ganska tungt kriminellt belastat, om ett dödsfall skulle ske i närområdet så kvarstår elevernas erfarenheter”.
De menade att om det är så att det rör sig om en akut situation så handlar inte mötandet om att prata med barnet. Då handlar det bara om att lyssna och finnas till hands för barnet. Kuratorerna var eniga om att ”i denna fas så behandlar man inte, man är endast närvarande”. Marshall Rosenberg (2003) skriver om att få fram vår naturliga empati och lyssna och tala genom hjärtat. I likhet med det som Marianne säger, så vill Rosenberg (2003) skapa ett tankesätt som hjälper oss att utesluta försvarsmekanismer, oväntade reaktioner, eller avståndstagande. Genom att bara lyssna med empati, föds respekt, uppmärksamhet och vi vill därmed ge respons från vårt hjärta.
måste vara professionell och inte ta upp sina egna gamla sorger. Bodil Weirsoe (2004) tolkar Marshall Rosenbergs teorier och menar att man inte behöver göra eller förklara något utan man behöver kanske bara lyssna och visa empati. ”Det rör sig om att fokus hamnar på rätt person”(Lasse, intervju, 2012). Vidare menar de att det är viktigt att se till barnen som egna individer, ”vissa barn har en bild av att mormor sitter i himlen och stickar. Är det barnets tanke så visst, kör på det! Jag vill ju inte förstöra barnets uppfattning”.
Enligt kuratorerna har alla barn egna sorgeprocedurer och det är lätt för oss vuxna att misstolka dessa. ”Barn kan vara väldigt praktiska och skjuter sorgen framför sig för att ta itu med den vid ett senare tillfälle eftersom det passar bättre då”. De menar också att de anhöriga till den avlidne får ställa villkoren. ”En del vill exempelvis inte att någon information ska läcka ut medan andra är öppna med det som har skett”.