I fall ett nära dödsfall skulle inträffa berättade Karin om att skolan har ett elevvårdshälsoteam som arbetar tillsammans med rektorn och de har rutiner för detta. ”Om ett nära dödsfall skulle inträffa så hade jag förlitat mig på ledningen och att de hade hjälpt mig att hantera situationen på ett bra sätt” säger Caroline. Myndigheten för skolutveckling (2006) skriver om att det är viktigt att ha en beredskapsplan för krishantering i skolan. De menar även att om man har en god omsorg och arbetar efter en väl utarbetad beredskapsplan så kan följande krishantering innebära att färre antal barn hamnar i posttraumatisk stress. Detta överensstämmer även med vad Marie svarade, ”en krislåda bör finnas på skolan där förslagsvis böcker, ljus, en duk, en ram, och annat som man kan använda under sorgearbetet vid ett eventuellt dödsfall”. Denna låda kan hjälpa läraren när krisen kommer och lämnar oss handlingsförlamade. Marie berättade att,
”Om ett nära dödsfall inträffar så tycker jag att det bästa är att jag får veta det innan klassen. Dels så att jag kan förbereda mig och dels för att förhindra ryktesspridning. Det är en liten by och rykten tenderar att spridas väldigt snabbt”.
Därefter skulle hon kontaktat alla föräldrar och hålla klassrummet öppet för samtal. Magne Raundalen (2010) skriver om hur man kan strukturera ett samtal med klassen efter fem punkter. Dessa innehåller en introduktion, utredning av händelsen, normalisering, framtidsberedskap samt ett avslutande. Innebörden av dessa samtal är bl a att barnen ska få ställa frågor, förhindra ryktesspridning, ventilering av olika reaktioner samt information om framtiden. Marie sa även att, ”jag tror även att det är viktigt att barnets plats får vara kvar ett tag så att de andra barnen får sörja klart. Det är också viktigt att man minns tillsammans personen som avlidit, framförallt på årsdagen”. Boge (2006) skriver också om att just det faktum att man minns händelsen och den avlidne kan ha en stor påverkan i möjligheten att gå vidare efter en sorg. Man kan exempelvis plantera ett träd till minne av den avlidne.
6 Diskussion
I denna del kommer vi att diskutera vårt resultat och hur väl vårt empiriska material stämmer överens. Vi kommer att jämföra de tre parterna, litteraturen, informanterna och vi själva. Vi har även skrivit förslag på vad verksamheten kan förändra för att få ett bättre resultat vid krishantering.
Vi har fördjupat oss i ett ämne som vi inte trodde skulle vara så komplext. Vi valde detta ämne på grund av att vi inte hade tillräcklig kunskap om det. Vi tror att för många människor och barn så är och förblir döden ett känsligt ämne. Genom att i detta arbete fördjupa oss och fick vi möjligheten att inte längre vara rädda för att samtala med barn om döden. Med tanke på vårt syfte och de egna funderingar vi haft anser vi att vi har fått svar på många frågor. Däremot finns det givetvis mycket mer att lära om ämnet. Då ämnet är känsligt gäller det att närma sig ämnet på ett lämpligt sätt. Förståelsen vi har fått är att det vi säger i händelser av sorg och handlingar vi utför, kan sätta spår hos en ung människa.
Med vårt arbete ville vi skapa verktyg som vi kan använda när det behövs. Sorg är en individuell process och genom att ha teorier i åtanke kan vi på ett annat sätt än tidigare hantera svåra samtal. Ju större kunskap lärare har om huruvida svåra samtal ska genomföras, desto bättre kan man minimera dels psykiska men även pedagogiska problem. Vi har i arbetet sett ett samband mellan traumatiska händelser hos en enskild elev kan påverka studieresultatet och barnets möjligheter att prestera i skolan. Detta skriver bland annat Myndigheten för skolutveckling (2006).
Efter att ha slutfört våra intervjuer och transkriberat dessa så kunde vi ganska omgående se att svaren som våra informanter gett stämde bra överens med de teorier som vi gått igenom. Många författare så som Claudia Jewett Jarratt (1996) och Birgitta Hjelm (1997), skriver om hur barnens nyfikenhet på döden väcks. Detta
berättar även våra informanter om. Ett återkommande fenomen är när ett barns husdjur dör och detta blir en första verklig kontakt med döden. När dessa samtal kommer så kan läraren stå oförberedd och inte veta hur den ska gå tillväga. Våra informanter verkar ha en god kunskap om hur dessa samtal bör gå till. Vi kan även se att erfarenheten reflekteras i deras svar då de som har arbetet lite längre var mer självsäkra i svaren de gav. De lärare som vi intervjuat baserade sina kunskaper på erfarenhet. Skillnaden mellan de som arbetat lite längre och de som arbetat kortare tid var att de mer erfarna lärarna hade gått igenom många samtal om döden med barn. De kunde därför svara med övertygelse då de upplevt dessa samtal upprepade gånger. De mindre erfarna kunde däremot berätta om enstaka gånger och referera till dessa men hade inte någon större erfarenhet av upprepade samtal av denna karaktär.
Ett återkommande svar vi har fått från informanter och litteratur är att man ska vara så öppen och ärlig mot barnen som möjligt. Man ska inte undanhålla information från barnet, detta menar även Magne Raundalen (2010). Tvärtom, är barnet medveten om sanningen har denne lättare att hantera krisen. Vi har kommit fram till att när en nära anhörig till ett barn dör är det viktigt att som vuxen betona att barnet är helt fri från skuld. Enligt Jewett Jarratt (1996) är det vanligt att barnet tar på sig skulden. Något som kan få katastrofala följder i framtiden.