I resultatet framgår det att barn har förmåga att lösa sina konflikter själva i de situationer de befinner sig i med sina kamrater. Det framgår även variation i konflikthanteringarna som barnen använder sig av. Jag anser att sätten som barnen löser sina konflikter på är situationsberoende och att de handlar utifrån sina förmågor och erfarenheter.
När konflikter uppstår behöver barnen något slags redskap för att kunna hantera dem. Men barn i förskoleåldern har en förmåga att tänka ur ett egocentriskt och subjektivt perspektiv som Nermert (1997) beskriver. Barnen skulle i det fallet ha svårt att förstå vad problemet är samt att de handlar endast med tanke på sig själva och utan att bry sig om motparten. Endast en situation observerades där ett barn agerar utifrån sitt eget
intresse när Adam inte ville dela med sig av bilarna till Fia. Annars framkommer det inte så tydligt i resultatet att barnen skulle tänka på det viset. Det kan vara så att barnen som går på förskolan har lärt sig att inte tänka egoistisk genom att de tidigt kommer i kontakt med andra barn samtidigt som de automatiskt har fått lära sig de normer som gäller för umgänge på förskolan av pedagogerna där det ingår att ta hänsyn till varandra.
För att komma fram till konfliktlösning måste man ha vissa egenskaper. En av de viktigaste fundamentala egenskaperna som utmärker en människa är att kunna känna empati (Kinge, 2000). Öhman (1996) och Brodin och Hylander (2002) tillägger att empatiförmåga grundar sig i självkänsla och innefattar bland annat omtänksamhet och samarbetsförmåga. Detta visar sig tydligt när Annie hjälper Fia när de andra barnen raserat hennes koja och när Adam ställer sig mellan Kalle och Fia när Kalle slår på Fias fötter. För att kunna vara tillsammans med andra behöver barnen någon form av social kompetens som inbegriper kunskaper, färdigheter, värderingar och motivation, enligt Pape (2001). Jag anser att barnens sätt att hantera sina konflikter visar på en pågående utvecklingsfas med att stärka sin sociala kompetens. Bara att de försöker diskutera och förhandla sig fram till lösningen visar på en sorts social kompetens. Eller som resultatet visar, att Fia har förmåga att tänka efter hur hon ska göra för att få tillträde till leken. Kanske hade det varit annorlunda om hon bara hade gått in och börjat styra med leken. När ett barn går iväg för att hämta en pedagog eller gör denne uppmärksam på konflikten visar det också på en empatisk förmåga och social kompetens.
Undersökningen visar på fyra sätt att hantera konflikter som används var för sig eller i kombination med varandra. Dessa är verbal kompromiss, konfliktlösning genom kroppsspråk, konfliktlösning genom att gå ur leken och konfliktlösning med hjälp av tredje part.
Ljungberg i Brodin och Hylander (2002) säger att genom att prata med varandra kan barnen hitta en kompromiss som löser konflikten. Öhman (1996) säger att det även krävs samarbetsförmåga. Detta stämmer överens med vad litteraturen säger då mina resultat visar på att det först krävs en empatisk förmåga hos barnen för att få till stånd till en verbal kompromiss. Därefter kan de sätta sig in i situationen och genom samtal kunna lösa upp konflikten. Exempel på detta är när ett barn visar sympati då en kamrat hamnat i konflikt med andra och försöker göra det bra igen. Ett annat exempel är när ett barn som vill delta i leken hela tiden frågar om lov först för att undvika konflikten. Under verbal kompromiss finns det en konfliktsituation där det ger en bild av att konflikten hanteras konstruktivt menar Ekstam (2004), då barnen visar en respekt för varandras åsikter och kommer fram till beslut som accepteras av båda parter. När till exempel Fia diskuterar med Adam om vilken bil hon ska få använda måste de diskutera sina olika synpunkter för att hitta en gemensam lösning på den konstruktiva konflikten.
I mina resultat framkommer en kategorisering, kroppsspråksmässigt handlande för att lösa en hotande konflikt som motsvarar den verbala kompromissen. Denna typ av kategorisering kan inte ställas mot några tydliga bakgrundsfakta i litteraturen. Närmast är undanmanöver som Ljungberg i Brodin och Hylander (2002) beskriver att barnen uppfattar den andras signal och ändrar sitt beteende därefter. Kroppsspråk som konfliktlösning kan utgöra en förstärkande handling till den verbala kompromissen anser
jag. Ett annat sätt att hantera konflikt är att gå ur leken, som resultatet visar på och kan förklaras med ett slags undanmanöver för att få stopp på konflikten. ytterligare en koppling kan göras till den studie som Ross m.fl. (2006) genomfört om hur syskon hanterar konflikter, här beskrivs hur det kan sluta med att ingen lösning på konflikten kan nås då barnen misslyckas med att ge varandra erbjudanden i förhandlingsmodellen till konfliktlösning. Detta kan stämma överens med resultatet av att det ena barnet drar sig ur leken som ett sätt att nå konfliktlösning.
Ibland när konflikt uppstår och barnen känner att de inte kan hantera den själva hanterar de den genom att antingen hämta en pedagog eller uppmärksamma pedagogen i förhoppning om hjälp med att lösa konflikten. Enligt Ljungberg i Brodin och Hylander (2002) behövs i konflikten ibland en tredje part som går in och medlar. I detta fall kan medlingsresultatet ge positivt utslag om den som medlar är äldre än barnen i konflikten. Min erfarenhet säger att medlare som är äldre oftast har mer erfarenhet av konflikthantering, som de lågstadiebarnen i studien av Fredriksson och Granath (2005) visar, samt att som tredje part kan man lättare inta en opartisk ställning till konfliktsituationen. Ett exempel på denna konflikthantering är en situation när ett annat barn som inte var inblandad i själva konflikten stannar upp och reflekterar över situationen, och tar beslutet att hämta en pedagog för att lösa konflikten. Liknande det som Johansson (1999) beskriver i sin avhandling där en spänning i konflikten fångar barnens intresse, får dem att reagera och komma fram till hur de ska lösa konflikten. Jag anser att det är viktigt att barnen så tidigt som möjligt får utveckla en social kompetens och empati då dessa egenskaper framstår som det främsta instrumenten för att nå fram till bra konfliktlösningar. Vidare anser jag att det är viktigt att man som pedagog i förskolan så tidigt som möjligt arbetar med att utveckla dessa egenskaper hos barnen.
Avslutningsvis vill jag nämna att i jämförelse med bakgrundens litteraturbeskrivningar av olika konflikter, dess uppkomst och hur de bör hanteras så kan man se generella likheter med resultatet från min undersökning. Men också har det tydliggjorts vissa områden där jag inte hittat tillräckligt med relevant fakta, såsom om kroppsspråk och att gå ur leken som konfliktlösning. Detta till trots har det varit viktigt att ta med i resultat och diskussion.