Hur hanterar informanterna den psykiska ohälsan och ett eventuellt missbruk?

Informanterna berättar om hur de hanterar påträffandet av psykisk ohälsa och eventuell missbruksproblematik bland de personer de möter som är utsatta för hedersrelaterat våld.

Socialsekreteraren säger: ”När man kommer i kontakt med människor som behöver någon form av annan kontakt också, så är man ju mer rådgivare, vägledare. Och vad vi många gånger gör är att sammankalla till nätverksmöte /…/ då kallar man ihop, till exempel om det är psykiatrin som behövs, eller vi från boende och kanske någon från barn och familj. Man sätter sig då och drar upp vad det är som är problematiskt och vem som kan bidra med vad till att det förbättras. Det händer ju ofta, och det är ofta man får göra så för att försöka staka upp det. Det kanske är någon från ekonomi som får komma in, om det är någon som mår psykiskt dåligt under en period så kanske man inte ska ha så höga krav på sig med jobbsök, gå i skola eller vad det nu kan vara.” Vad gäller hanteringen av

missbruksproblematiken så menar hon att: ”…nu är det ju så, tyvärr, att

socialtjänsten är väldigt uppdelad och där är det en stor problematik /…/ att det också finns någon form av missbruk med gör att det försvårar det hela. De flesta kvinnojourer, kriscentrum och så tar ju inte emot kvinnor i missbruk /…/ då är det ju det här med att vi är väldigt indelade, att vi har en viss målgrupp. Och passar

man inte in i just den målgruppen så kan det bli väldigt svårt att få hjälp. Nu finns det ju ett ställe som heter Fribo som är på försök här i Malmö, ett projekt, dit även missbrukande kvinnor kan vända sig och få skydd /…/ det är jättesvårt, man kan ju inte riktigt ställa det kravet att – för att du ska få hjälp med din hotsituation så måste du först bli fri från ditt missbruk. Det klarar man väl inte av riktigt, men där finns möjlighet att söka hjälp även om man är aktiv i missbruk.”

På det skyddade boendet säger man om hanteringen av tjejernas psykiska ohälsa att: ”Det beror lite på hur allvarligt det är. Är det någon som uttalar självmordstankar så tar vi kontakt med psykiatrin. Det är ju inget vi sitter och håller på. Men är det vanliga problem och vanliga bekymmer så är det klart att vi hanterar det i boendet. Det är ju inte bara stödsamtal utan det finns ju alltid personal på plats, och vi har ju många samtal som sker i boendet, alltså i vardagen /…/ det finns ju ett reellt stöd runtomkring tjejerna när de är oss hos ju. Men de riktigt allvarliga grejerna kan ju inte vi hantera för det är ett kollektivt boende. Det finns andra tjejer där och har man någon som mår väldigt dåligt så påverkar ju det alla i gruppen. Men det handlar väl mycket om att förebygga, till exempel att vi har knivarna inlåsta /…/ sen kan man ju aldrig hindra någon på det viset, man kan ju skada sig med vad som helst. Men det är klart, om någon mår dåligt, särskilt på nätterna, att personalen då kikar till och kollar om de sover eller om de ligger vakna. Vissa tjejer är sådär väldigt medvetna också, att nu mår jag väldigt dåligt och jag vet inte vad jag kan göra med mig själv, skulle ni vilja titta till mig inatt och se till att jag inte gör någonting som jag hade ångrat. Där tar man ju alltid en diskussion, om hon kan vara kvar eller om hon behöver annan hjälp /…/ när det gäller psykisk ohälsa så hjälper man tjejerna att komma till den hjälp som är adekvat. Är inte vi tillräckliga så stannar det ju inte där, utan det är ju viktigt att de kommer vidare då, att de får den hjälp som de verkligen behöver.”

Socionomen inom frivilligorganisationen berättar att de hanterar psykisk ohälsa hos dem de möter på följande sätt: ”Det enda som vi kan göra är att i första hand ge stödsamtal, lyssna på dem, visa vårt stöd. Det hjälper faktiskt i de flesta fall. Men om vi ser att de inte mår bra så kontaktar vi sjukhuset och bokar tid och går till sjukhuset med dem som stöd. Det är det vi gör i de fall när vi tycker hon måste besöka läkare.” Överlag tycker hon att det finns tillräckligt med skydd och hjälp för de utsatta tjejerna: ”Vi har några kvinnojourer som jobbar väldigt bra, alltså vi har bra samarbete och jag tycker att de gör ett lika proffsigt jobb som vi gör.” Vidare menar hon att: ”…förändringen beror helt och hållet på hur du stödjer den personen /…/ en väldigt viktig aspekt är att man ska hålla sitt stöd även om det är samtal, även om man går och tar en fika eller de kommer och till exempel behöver hjälp med försäkringskassan, ingenting som har med kvinnojouren att göra, utan det är någonting helt annat och då stödjer man dom bara för att visa att – vi står fortfarande på din sida och vi hjälper dig. Och den proffsiga vänskapen som man skapar mellan varandra.”

Kuratorn berättar att då hon träffar elever med psykisk ohälsa så är ett alternativ att kontakta Barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Samtidigt säger hon att:

”…barnpsyk är ju någonting som många av dem är rädda för, - psykiskt sjuka, vi är inte psykiskt sjuka /…/ och det är ju lite krångligt, ofta kan man inte söka till BUP själv, utan att föräldrarna måste vara informerade och då hamnar man ju lite grann i en återvändsgränd. Ska vi få tillstånd av föräldrarna att sonen eller dottern ska gå dit, då vill ju föräldrarna ofta veta varför och så här. Så det är lite svårt, ofta blir det ändå att det här blir ett ärende på socialtjänsten och då kommer ju

allting upp till ytan eftersom socialtjänsten måste informera föräldrarna. Då är det lättare att ta vägen in på BUP sen.” Vidare säger hon också att: ”…kanske

socialtjänsten måste hjälpa, och då kan någon från socialtjänsten komma hit och anonymt träffa den här eleven så att eleven får berätta sin problematik och socialtjänsten kan säga att, ja det här och det här skulle vi kunna hjälpa dig med. Så beroende på ärende, problematik, bråttom i ärendet eller inte, så kan man göra lite olika saker.”

Företrädaren för frivilligorganisationen berättar att: ”Vi finns med just i stöd och hjälp, ingen behandling, det kan vi inte erbjuda idag...” Vidare säger hon att: ”Tanken är att finnas till efter genomgången behandling, när vi väl har fått till den här behandlingsmetodiken då, under det här året och i början av nästa år, en lång behandling. Sen är tanken att eftervårdsbehandling också kommer att finnas i början, första året med täta mellanrum, men andra året lite glesare för att klienten ska ha kommit så pass långt med sig själv så att hon kan hantera livet utanför, vardagen och kan använda sig av de verktyg som hon har fått med sig under behandlingen. Men vi har räknat med att ha en uppföljning på sju år, två års eftervård, men sen kommer vi att ha återträff en gång per år och kontakt under fem år. På detta sätt kommer vi också kunna få fram hur det har gått och hur livet fungerar.” Hon menar att: ”Det är jätteviktigt med behandlingsmöjligheter, att inte sätta dem ute i skogen för vi tror inte på den modellen att alla behöver leva med skydd resten av sitt liv. Utan vi tror att det finns möjlighet till att återvända och kunna möta upp sitt förflutna och sin kultur med respekt. Kanske inte alla, vissa får absolut leva i skydd resten av livet, men inte alla.” Hon menar att behandlingen ska träda in efter att flickorna har varit på exempelvis skyddat boende eller

kvinnojourer.

5.6.1 Problem och hinder i arbetet

Majoriteten av informanterna har stött på problem och hinder i arbetet med personer som utsatts för hedersrelaterat våld och också har någon form av psykisk ohälsa och/eller utvecklat ett missbruk.

Socialsekreteraren tog upp att situationerna för de personer hon kommer i kontakt med kan vara komplexa och att det därför också kan vara svårt att få den hjälp man behöver, då man inte passar in i en viss målgrupp. När det gäller möjligheten att placera på ett skyddat boende säger hon: ”Många gånger är det mer komplext än så när en person söker hjälp. De tar unga, icke missbrukade kvinnor, utan barn. Och många av dom som kommer hit kanske antingen har barn eller så har de något missbruk /…/ Ett jättebra boende för dem det passar men för många passar det inte.” Hon utryckte också att det fanns en svårighet i de fall där psykiatrin behövde kontaktas: ”Sen har vi ju också stor problematik med tillgängligheten inom

psykiatrin, det gör tyvärr att det blir långa glapp. Speciellt om man har varit inne på tvångsvård, att man kan få et tid inom två till tre månader och det kan ju vara en evighet i det läget.” Angående kvinnor som är i behov av skydd säger hon att: ”Det är jättesvårt att göra några akuta placeringar som blir bra. Det är många gånger man kanske får sätta någon på hotell, vilket varken känns tryggt eller säkert.” Även företrädaren för frivilligorganisationen menar att det är svårt att få adekvat hjälp om man är utsatt för hedersrelaterat våld och även har annan problematik: ”…det finns ingen hjälp för flickor som är utsatta för hedersrelaterat våld och också har utvecklat ett missbruk. Det finns råd och stöd, men man kommer inte så långt med råd och stöd. Det är jätteviktigt att kunna landa, men det är jätteviktigt

att skapa behandlingsmetoder som fungerar.” Hon påpekar också dilemmat i att: ”Vissa är inte välkomna på skyddade boenden eller kvinnojourer, för när man har utvecklat ett missbruk, så är man inte välkommen till kvinnojourer utan då får man ta sig till missbruksenheten. Och där är det inte jättelätt att få någon behandling eller att få sin röst hörd.” Hon har också upplevt att det ifrån kommuners sida inte finns tillräckligt med engagemang eller vilja att lägga ner de resurser som krävs för tjejer som är utsatta för hedersrelaterat våld och har annan problematik.

På det skyddade boendet tycker man det finns en svårighet i de fall där psykiatrin behöver kontaktas: ”…det är väldigt svårt att komma in till psykiatrin över

huvudtaget /…/ man ska ju må väldigt dåligt. De är väldigt förtjusta i att säga att – det här är sociala problem och ingenting vi kan göra någonting åt. Eller att det är en normal krisreaktion. Och för mig kvittar det lite vad det beror på. Om här är en människa som mår så pass dåligt, då borde man få den hjälpen. Sen kvittar det om det är en krisreaktion eller om man har någon störning i sig själv.”

Kuratorn menar när det gäller samarbete med BUP att: ”Hade man fått önska så vore det att barnpsyk skulle kunna komma till skolan eller till eleverna, istället för att det är familjerna som ska ta sig till dem. Jag kan fortfarande tycka att barnpsyk är rätt stelbent, och lite föråldrat ibland. Även om det finns ett antal kanonpersoner som vi ofta jobbar väldigt nära är de fortfarande lite stelbenta med att man ska gå dit och så där.” När kuratorn talar om de flickor som riskerar att giftas bort mot sin vilja så lyfter hon frågan om vad som är skolans uppgift: ”…man kanske inte kan gå in och avstyra ett bröllop helt, är det vår uppgift?” Något hon också säger är att: ”Jag kan se här inom skolan, vi försöker ju stötta eleverna till att bli starka och tro på sig själva, att våga stå för sina egna tankar, åsikter och beslut. Och så, alla eleverna bor tvärs över gatan och där ska man inte vara ensam och stark, utan där är det ju familjen som gäller. Så det är ju ständiga konflikter. Sen här i skolan prackar vi på dom – stå för vad du själv tycker, och så vidare. Men det får man inte när man går tvärs över gatan. Så det är liksom två knäppa världar som familjen finns i. ” När det gäller vad det får för konsekvenser för barnen säger kuratorn att: ”Jag tror att det för många elever känns förvirrande med olika budskap om samma sak. Jag tror dock att flertalet elever hanterar det bra, och skiljer på dom två världarna.” Kuratorn tycker också att det finns en svårighet i hur socialtjänstlagen är utformad: ”Om jag tittar på svårigheterna så tänker jag en del utifrån

socialtjänstlagen, att den är den ramlag som den är, och att man har ganska så fria tolkningar av lagen, kan jag tycka.” Hon säger att detta kan leda till att man inom olika stadsdelar gör olika bedömningar: ”Det har hänt i misshandelsärenden att [man säger att] – ja ja, det är ju en del av uppfostran. Nej det är det inte, man får inte slå barn /…/ lite problem ser jag i att man tolkar lagen olika i olika stadsdelar, vad man kan få för hjälp och stöd och när insatserna ska komma. Sen kan det ju aldrig bli exakt lika, men ibland tycker jag att det är för stora tolkningar. Och just kanske att man blir hemmablind på något sätt.” Hon tycker också det är viktigt att jobba förebyggande och säger: ”…jag tror att man måste jobba mer med det förebyggande arbetet. Både vi här inom skolan, men man måste också jobba med föräldrarna, så att det inte blir det här glappet att i skolan säger vi så och sen går man tvärs över gatan och så är det annorlunda. Att öppna upp och ha mer

diskussioner.”

5.6.2 Analys

Informanterna berättar om olika sätt att hantera psykisk ohälsa och ett eventuellt missbruk. Majoriteten av informanterna talar om hur hanteringen handlar om att

stödja och lyssna på tjejerna. Om det finns behov av det tar man kontakt med exempelvis psykiatrin, men annars försöker man hantera tjejens problematik inom ramen för den egna verksamheten. En övervägande del av informanterna pratar om att det är viktigt att lyssna på och fungera som ett stöd för tjejerna. Detta kan ses som ett sätt att hjälpa och underlätta tjejernas krisbearbetning, något som enligt Erikson gör det lättare att uppnå en stabil identitet. Den ”proffsiga vänskapen” som en av informanterna talar om, och som kan pågå under en längre tid även efter det att hotbilden mot tjejen inte är lika stark, tolkar vi som ett sätt att kompensera för en del av den styrka och trygghet som det enligt Al-Baldawi (2003) innebär att tillhöra ett kollektiv, och som tjejen har brutit med. En av informanterna berättar om hur intentionen är att kunna erbjuda omfattande behandling med långvarig uppföljning. Denna uppföljning, som enligt informanten ska sträcka sig under sju års tid, menar vi kan ses som ett uttryck för hur stor betydelse familjen och kollektivet har för individen och vilket tomrum det kan medföra när man bryter med detta. Majoriteten av informanterna berättar om hinder de upplever i hanteringen av tjejernas psykiska ohälsa och ett eventuellt missbruk. Något som flera tar upp är hur kontakten med psykiatrin kan vara problematisk. Det nämns också att det är svårt att hitta rätt hjälp för de tjejer där det finns psykisk ohälsa eller missbruk med i bilden och att det råder brist på adekvat behandling. Kuratorn tar upp hur de värderingar barnen lär sig i skolan inte stämmer överens med det barnen lär sig hemma och att detta kan ses som att barnen lever i två olika världar. Även om hon menar att de flesta hanterar det bra blir det för en del förvirrande. Detta kan förstås med hjälp av det Bremer m fl (2006) säger om att en tonårings identitetsutveckling kan bli mycket komplicerad när man i Sverige växer upp i en familj med

hederskulturella värderingar. De värderingar barnen enligt kuratorn lär sig i skolan handlar om att vara stark, tro på sig själv och stå för egna tankar, åsikter och beslut. I hemmet får barnen istället lära sig att det är familjen som går före en själv. De förstnämnda värderingarna anser vi främst kan sägas återfinnas i den öppna familjestilen, som präglas av en strävan efter jämlikhet och att individerna inom familjen ska komma överens (a a), medan de värderingar som betonar kollektivet och familjens betydelse kan härröras till den slutna familjestilen som vilar på familjens traditionella auktoritet. Kuratorns resonemang menar vi kan ses som att det uppstår någon slags krock mellan dessa familjestilars värderingar och att detta är något som kan bli förvirrande för barnen i fråga.

Kuratorn tar upp att en problematik i arbetet kan vara att socialtjänstlagen är en ramlag och därmed tillåter relativt fria tolkningar exempelvis avseende hur långt det går innan man beslutar om insats samt vad det blir för typ av insats. Hon upplever att detta kan se olika ut i olika stadsdelar där man i vissa stadsdelar erbjuder

betydligt mer hjälp och stöd än i andra. Hon talar också om att man kan utveckla en hemmablindhet och därmed kan missa att se allvaret i en problematik. Detta menar vi kan vara en komponent i hur den psykiska ohälsan och missbruket kan förstås, på så sätt att den eventuellt kan existera utan att upptäckas och att man därmed inte får någon hjälp att hantera det, vilket i sin tur kan leda till att det förvärras. Detta kan också vara en del i förklaringen till att vissa har sett psykisk ohälsa och missbruk i samband med utsattheten för hedersrelaterat våld och andra inte, då man kan ha olika syn på vad som är ett missbruk eller vad som kan innefattas i psykisk ohälsa och när hjälpen ska sättas in.