För ett tiotal år sedan blev jag inviterad till en privat och nyligen uppförd gård i 1700-talsstil. Här fanns inte bara den tidstypiska mangårdsbyggnaden med brutet tak och tillhörande flyglar utan också ett orangeri och en uppdämd och konstgjord sjö. I sjön fanns en ö och på ön ett kinesiskt lusthus. En rödmålad valvbro var förbindelsen mellan ön och den vackert ondulerade parken som till största delen be-stod av ett oräkneligt antal nyplanterade alléträd. Hur skulle man tolka denna historiska anläggning skapad i nutid? Var den en pastisch, eller en ohistorisk, fåfäng replik? Gården låg långt söderut i det småländska stenriket och marken hade tidigare endast brukats som slåtter- och betesmark. Att komma till en plats med tydliga historiska referenser men där allt är nytt, blev i förstone alldeles fel. »Gamla« föremål förväntas ha någon form av patina, och vi förknippar gärna historiska anläggningar med mossbelupna, knotiga träd och byggnader som uppnått en aktningsfull ålderdomlig charm. Denna bild av förgången tid har också förstärkts av kostymfilmer och TV-dokumentärer som skildrar historiska händelser med hjälp av väl nött rekvisita och avskavda artefakter. Men frågan som dröjer sig kvar är om vi idag besitter den hantverkskunskap som erfordras för att återskapa och/eller sköta historiskt intressanta anläggningar, inte minst de hortikulturellt intressanta kulturmiljöerna?
Hur ska man från ett hortikulturellt perspektiv ta sig an en historisk miljö med avseende på det befintliga växtmaterialet som visar tydliga spår av för länge sedan försummad skötsel? Vem kan eller vågar idag ta beslutet att ta ner gamla träd i en historisk anläggning, för att genom nyplantering återskapa tidigare klippta former, samtidigt som man därmed bygger in en hög skötselkostnad? Vilka kunskaper krävs till exempel för att hantera frågan om uppförökning av autentiskt växtmateri-al till en specifik plats? Eller problematiken kring återhamling av gamla träd?
I den här texten vill jag ge exempel och visa på problematiken i att äldre (trade-rad) kunskap som håller på att försvinna, samtidigt fordras för att kulturmiljövår-dens aktörer ska kunna vidmakthålla och utveckla hortikulturellt intressanta anläggningar ur ett kulturhistoriskt relevant och hantverkligt perspektiv. Utgångs-punkt tar jag i konkreta exempel som baseras dels på intervjuer och samtal med representanter från Statens fastighetsverk, Svenska kyrkan och Länsstyrelsen i Kronobergs län förda under hösten och våren 2009–2010, dels på ett antal vårdpro-gram framtagna av ovan nämnda aktörer. Avslutningsvis vill jag också ge förslag på möjliga utvecklingsområden som har framträtt under arbetets gång och som Hantverkslaboratoriets verksamhet skulle kunna inbegripa.
FO TO : P IE R R E N ES T LO g
142 143
HASSEL- OCH äNgSFRUKTODLINg SOM HISTORISKA ODLINgSFORMER
Vi har odlat hassel i långliga tider. Men vilken betydelse hade hasseln och har den någon som helst betydelse idag? Vad vi vet är att hassel var en av de vedartade växtarterna som snabbast koloniserade landet efter att inlandsisen hade dragit sig undan och att hasselnötter var begärliga som människoföda på grund av sitt höga fettinnehåll. Genom Linnés resor på Öland och i Västergötland vet vi också att
man hade hassel i odling där växterna hölls helt låga, från en till ett par alnar.1
Linné har också berättat att det odlats storfruktig hassel, så kallade »Zeller- och Lambertsnötter«. Vid slutet av 1800-talet beskrivs i pomologiska verk ett tiotal storfruktiga sorter för odling i vårt land. Dessa nötter odlades för avsalu långt in på 1950-talet. Skriftlig dokumentation finns om hur de så kallade filibertnötterna, storfruktig hassel, odlades i Skåne för att sedan levereras till Nordiska Kompaniet i Stockholm. I Närke användes hassel som oklippt häck och på ett foto från 1925, taget i Peppared i Mölndal, kan man beskåda en fantastisk hassellund. Den består av en större grupp enstammiga individer osymmetrisk växande med en genomgåen-de stam på cirka två meter och med vackert utbredda kronor. Här väcks nya frågor kring vårt odlade kulturarv. Hur skedde odlingen i olika delar av landet? Hur beskars hasselbuskar för att optimera skörden i förhållande till plockhöjden? Och hur tillverkade och använde man nötkrokar? Ett forskningsarbete kring dessa frågor skulle sortera väl in i Hantverkslaboratoriets verksamhet.
Om vi nu förflyttar oss till Småland, strax söder om sjön Åsnen, finner vi ett
ålderdomligt trädgårds- och odlingslandskap. Här förekommer fortfarande odling av grönsaker, frukt och bär samt ängsskötsel, men här finns också plantskolor, försöks- och visningsträdgårdar. Det unika i området är kombinationen av mindre odlingsarealer och ängsskötsel med äppelodling. Genom långvarig hävd har en nästan symbiotisk relation uppstått mellan fruktodling och djurhållning. De i ängen spontant uppkomna äppelfröplantorna har omsorgsfullt skyddats från lien och djurens betning. När träden har nått en viss höjd har de inympats med vid tiden kommersiella sorter. Eftersom blad och skott från äppleträd är begärlig föda för djuren stammades fruktträden upp naturligt genom betesdriften. Följden blev att solinstrålningen ökade på marken vilket gynnade örter och gräs. Sättet att odla förde med sig större höskörd och samtidigt underlättades framkomligheten vid slåttern. Således producerades hö och äpplen på samma areal, och odlingsformen kallas därför ängsfruktodling. Flera typer av skördar tas helt enkelt ut från samma odlingsyta, men från olika nivåer.
På Länsstyrelsen i Kronobergs län är man väl medveten om att denna odlings-form idag är på väg att försvinna. För att inte kunskapen ska gå helt förlorad letar myndigheten efter sakkunniga som skulle kunna göra uppmätningar och dokumen-tera ängsfruktodlingarna och inte minst det arbete som är förbundet med odlingar-na. Eftersom odlingsformen rymmer så många olika aspekter är det nödvändigt att arbeta tvärvetenskapligt. Tanken är att hantverkslaboratoriet skall vara det nav kring vilket forskningen om skötsel av växtmaterial, uppdrivning och förädling samt utvecklande av redskap och maskiner kan bedrivas. En idé är att också föra in frågor om tillvaratagande och förädling av frukten. Länsstyrelsen har tydligt uttryckt att odling av frukt i ängen ska fortleva och att odlingsformen inte bara får bli museal. Genom att delta i framtagandet av ändamålsenliga maskiner och redskap vill myndigheten också bidra till att effektivisera den nuvarande skötseln, och på så sätt säkra ett långsiktigt bevarande.
Tiden är här en viktig parameter då man måste hinna dokumentera det traderade hantverket innan kunskapen försvinner med odlaren. Det får alltså inte bli så som jag tidigare skrev om hasseln, att kunskapen om odlingshantverket går förlorad. Vi har ett allmänt och större övergripande ansvar att dokumentera och att föra vidare hur vi idag och historiskt har hanterat våra gagnväxter, vilket i akt och mening ligger till grund för vår egen fortlevnad.
AUTENTISKT VäxTMATERIAL
Otaliga är de växtsamlingar och kollektioner som är försvunna och inte kan återskapas, och under senare tid har flera försök gjorts att bevara kvarvarande historiska växtmaterial. Uppropen i det så kallade Program för odlad mångfald-pro-jektet (POM), som drivs av Jordbruksverket och Centrum för biologisk mångfald sedan 2000, har som syfte att samla in och säkerställa den genetiska mångfalden i växtmaterialet som planterats före 1950. Andra organisationer och intressegrupper har värnat om våra kulturväxter utifrån ett släkt- och artperspektiv, exempelvis
Perenna-gruppen som är en intresseorganisation bestående av yrkesverksamma
1.Linné, Carl von (1955).
Skrifter. Stockholm: Natur
och Kultur
Här, i Törnabygds ängsfruktodling i Urshult socken, syns tydligt att träden har ympats. Lägg märke till de låga ymparna som tyder på ringa eller inget bete. På andra håll i Urshult ympades högre upp för att frukten inte skulle nås av betande kreatur.
FO TO : P IE R R E N ES T LO g
odlare som ville främja den inhemska odlingen. Ett av deras arbetsverk var den så kallade 200-listan med perenner som odlarna ansåg vara särskilt odlingsvärda med avseende på växtens härdighet, friskhet och stadighet i relation till svenska förhållanden. Genom att ta in nya, mer odlingsvärda sorter uppdaterades listan hela tiden och odlarna utbytte samtidigt erfarenheter runt växtmaterialet fortlö-pande. Listan skulle även tjäna som hjälp för den som ville nyetablera sig och vara ett stöd till anläggare och vid minutförsäljning.
Från odlarhåll förfäktas tanken att för att ha full kunskap om en växt måste man ha varit med vid alla praktiska arbetsmoment från förökning via uppdrivning och plantering och under hela etableringsfasen. Kunskapen att kunna utföra de olika momenten blir därför lika viktig att värna om, som själva växtmaterialet. De flesta aktörer inom fältet är ense om att bruket och den kontinuerliga hävden är avgöran-de för att bevaranavgöran-det av kulturväxter och -landskap. Målet är därför också att avgöran-det historiska växtmaterialet som nu samlas in av Program för odlad mångfald-projektet snabbt kommer i bruk och att genbankernas uppgift blir att fungera som informa-tionsstöd och som just genbank. I förlängningen skulle Hantverkslaboratoriet kunna bli till ett samlande nav där kunskapen om historiska växters krav på växtplats och skötsel korreleras till de önskemål som den historiska miljön och byggnaden efterfrågar.
För att förse våra historiskt intressanta anläggningar med autentiskt växtmateri-al behövs större mängder materiväxtmateri-al än vad som finns att tillgå idag. Allt för ofta förekommer att otidsenliga växter nyplanteras på hortikulturellt värdefulla platser, beroende antingen på okunskap eller på avsaknad av ekonomiska förutsättningar. För Svenska kyrkan är detta ett påtagligt problem när pastorat med minskande invånarantal blir tilldelade allt flera kyrkor som ska förvaltas med i princip samma anslag. I fallet med Statens fastighetsverks anläggningar förekommer ofta att man köper in ett billigare alternativ istället för att förnya befintligt växtmaterial genom uppförökning. Problemet handlar med andra ord inte bara om ekonomi utan också om gedigen hantverkskunskap, och därutöver tid och plats för förökning. För att återskapa ett historiskt växtmaterial bör man sålunda:
• helst välja autentiskt växtmaterial från platsen, vilket uppförökas med rotskott, sticklingar, avläggare etc. Uppdrivning sker sedan på välrenommerad plantskola för att slutligen ingå i nyplantering.
• om så inte är möjligt, i varje fall använda växter som är sort- eller artäkta • om inte heller det är genomförbart, välja annan växt av samma släkte, till exempel
en annan lindart
En angelägen uppgift för Hantverkslaboratoriet är att ta fram, uppföröka och tillgängliggöra ett brett sortiment av historiskt och odlingsvärt material vilket skulle underlätta för egendomsägare, förvaltare och anläggare att få tag på auten-tiskt växtmaterial. En idé är att upprätta ett slags katalog eller »200-lista« över de historiska växter som finns i försöksanläggningar och som där hålls i hävd. Informationen om varje växtslag borde med tiden utarbetas så att den inte bara omfattar härdighet och slutlig höjd utan också information om förmågan att
utvecklas under olika typer av skötsel i kulturhistoriskt intressanta miljöer. En del av arbetet kan förläggas till Institutionen för kulturvård i Mariestad, där det bland annat finns ett landskapslaboratorium och ett väl utbyggt häcklaboratorium som sorterar under kommunen och förvaltas av Göteborgs universitet.
LOKALA PARKTyPER
Sedan begynnelsen har människan närt drömmen om det paradisiska. Den litterate skrev om jungfrun i lunden och om blommorna på ängen, medan egendomsägarna försökte att återskapa sina idéer om lustgården på sina ägor. Idealet var det orörda, men det vi idag uppfattar som pastoralt och orört är bara ett övertydligt bevis på människans idoga arbete att hålla markerna i hävd. I början av det förra seklet framfördes tanken att inte låta lövängen vara en plats bara för bärande träd och buskar, det vill säga en plats inriktad mot det matnyttiga, utan att man också skulle gynna en blomrik artsammansättning av estetiska skäl. Här avsågs alla typer av växer, från tidigt örtflor till blommande buskar och träd. Man sjöng vildapelns och oxelns lov; allt som kunde ge fägnad och förhöja upplevelsen framhölls. Jordbrukare uppmanades att från sin egen närliggande skog och mark, flytta in blommande växter i ängen. Även en och annan utplanterad exot som förvärvats på plantskola skulle få sin plats där. I synnerhet berömdes den utsökt fina tibasten, nyponet och skogskaprifolen för sina doftande blommor och olvonet för sina stora, vita, flata blomklasar och sina vinröda bär. Slån och hagtorn fick inte saknas då de om våren
avlöser varandra i »snöiga blomsterdrivor«.2 Man ville av ängen skapa en nordisk
parkvård. Vidare framhölls inte minst argumentet att det skulle bli mycket billigare än att anlägga en vanlig park, om man lät bli att plantera utländska träd och buskar samt undvek grusgångar som är både dyra att anlägga och att sköta. Här skulle man
istället låta lien göra gångstråk, ty »det är ljuvligt att i ängen vandra«.3
Idag är det många kulturmiljöer som av försummelse eller försämrad ekonomi kan benämnas med det triviala epitetet gräsyta. Exempel på gräsytor hittar vi runt våra landsortskyrkor, i sovande slottsmiljöer och i bortglömda parkavsnitt i våra kommuner. En möjlighet skulle kunna vara att etablera ett slags nordisk parkvård. Om vi återupptog ängsskötselns hantverk skulle det vara möjligt att rekonstruera kyrkotomter eller skapa nya teman i offentliga parker. För stadsbon skulle det innebära en vitalisering av närmiljön. Ett stramt formspråk med element som hamlade och uppstammade träd kunde bilda stommen, kombinerat med gagnträd och andra kulturväxter från olika tidsepoker och användningsområden. Från idén om den nordiska parkvården skulle det kunna utvecklas lokala parktyper, förankrade i de lokala kulturhistoriska och geografiska förutsättningarna. Genom att göra grönytorna mer intressant öka möjligheterna till aktivitet och rekreation skulle besökares och brukares närvaro kunna bli en del av parkens hävd och i de bästa av fall kunna gälla året om.
2.Lindström, Ellen (1935). Den svenska lövängen som parktyp. Lustgården års-skrift, Stockholm
146 147
AVSLUTNINgSVIS OM UTVECKLINgSOMRÅDEN OCH VIDARE LABORATIONER
I den här texten har jag velat peka på några av de områden som Hantverkslaborato-riets verksamhet inom det hortikulturella området skulle kunna omfatta. En viktig fråga som jag har velat betona är vikten av hantverkskunskap, som i sin tur är avgörande för hävden, bruket och i slutänden växtmaterialet i sig. Laboratoriets arbete skulle kunna vara till gagn för alla aktörsgrupper och former av trädgårdar, parker och landskap – inte bara de kulturhistoriskt intressanta. Verksamheten skulle även mer specifikt kunna sätta fokus på olika nivåer och yrkesgrupper inom det hortikulturella fältet.
Hantverkslaboratoriet skulle kunna utveckla en verksamhet inom det hortikultu-rella fältet genom att:
• genomföra enskilda forsknings- och utvecklingsprojekt rörande specifika kulturmiljöer
• verka som samordnare för olika intressegrupper inom området och som mötes- och vidareutbildningsplattform för hortikulturellt inriktade hantverkare • upparbeta en kunskapsbas och erbjuda information dels om hantering och skötsel
av historiskt växtmaterial, dels om själva hantverket inom hortikulturens område • bedriva forskning på kulturväxter och utveckla växtmaterial så att de kan ställas i
relation till kulturmiljöobjekten och kraven på autenticitet. Exempelvis skulle vi kunna arbeta med uppbyggnad av olika former av vedartat växtmaterial och växtelement för att öka vår kvalitativa kunskap om material, procedurer och processer kopplade till detta material. Vi skulle också kunna utreda skötselaspek-ter och skötselmodeller för olika typer av maskötselaspek-terial, ytor och växtkompositioner. Ett problem i sammanhanget är att både beställare och utförare ofta saknar kunskap om vad som kännetecknar ett skickligt utfört hortikulturellt hantverk, i förhållande till önskad kvalitet och till olika typer av objekt och anläggningar från olika tids- och stilepoker. Orsakerna är flera. Tidigare generationers kunskaper om det kvalitetsgivande hantverket försvann när kraven på förenkling och rationalise-ring av odlings- och skötselarbetet ökade under det förra seklet. Numera har vi ofta svårt att förstå och sätta ord på kvalitetsbortfallet men ibland kommer det till uttryck genom en önskan om den genuine och mångkunnige trädgårdsmästaren som skall återuppstå och ge de utslätade gröna miljöerna färg och innehåll. Att öka medvetenheten om vikten av ett gott utförande, det vill säga själva hantverkskun-skapen, är därför också en viktig del i arbetet med det hortikulturella kulturarvet.
Centralt för det fortsatta arbetet är samarbetet med kulturmiljövårdens olika aktörer, såväl myndigheter inom och i anslutning till den kulturhistoriskt inriktade hortikulturen, som beställare och utförare av hortikulturellt hantverk. Likaså är det viktigt att särskilt utreda möjligheterna att utveckla kunskap inom områden med överlappning gentemot bygghantverk respektive gentemot landskapsvårdens hantverk för att tillvarata synergieffekter.
REFERENSER
Ahrland, Åsa, (1998). Trädgårdsväxter i historiska källor, Alnarp
Bondeson, Nina & Holmgren, Marie (2007). Tiden som är för handen. HDK Carlsson, Åke, (1994). Bondens träd – och botanisten, Svensk botanisk tidskrift 88 Eneroth, Olof, (1864). Handbok i Svensk Pomologi. Stockholm
Kulturhistorisk hänsyn vid vård och av kyrkogårdar, (1996). Länsstyrelsen i Kronobergs
län
Lind, Gustav, (1920). Fruktodling på kalljord. Stockholm
Lindström, Ellen, (1935). ‘Den svenska lövängen som parktyp’. Lustgården årsskrift, Stockholm
Linné, Carl von (1955). Skrifter. Stockholm: Natur och Kultur Mårtensson, Hans, (2002), Trädgårdspraxis år 1754. Kristianstad Nygårds, Lena, (2008). Marthas lilla gröna. Riksantikvarieämbetet
Phil, Axel, (1887). Handbok i Svenska trädgårdsskötseln, Tredje afdelningen, Fruktodling på
Kalljord. Stockholm
Sandström, Anders, (red.), (1987). Den levande naturen. Nordiska museet årsskrift; Fataburen. Uddevalla
Sjöbeck, Mårten, (1932). Lövängen och trädgården. Nordiska museets och Skansens årsbok
Sjöbeck, Mårten, (1942). ‘Heden, lövängen och trädgården’. Lustgården årsskrift, Stockholm
Trädgård i historisk miljö, 2009, Göteborgs universitet och Statens fastighetsverk Vårdprogram mark Tullgarns slottspark AB 307, 2007, Statens fastighetsverk
Zachrisson, Sune & Sandström, Anders, (red.), (1987). Den kultiverade naturen, Nordiska museet årsskrift; Fataburen 1987, Uddevalla
Muntliga källor
Samtal hösten och våren 2009 och 2010
Åke Carlsson, Seine
Daniel Daggfeldt, Trädmästarna Eva Jansson, POM
John-Ingvar Nilsson, Landsbergs Perenner Christina Olsson, Statens Fastighetsverk Heidi Vassi, Länsstyrelsen i Kronobergs län Arbetsgrupp, Svenska kyrkan i Växjö
Till skillnad från traditionella hantverksyrken som murare, snickare och trädgårds-mästare, är yrkesbeteckningen landskapsvårdare ett nytt påfund, och programmet
Landskapsvårdens hantverk vid Institutionen för kulturvård i Mariestad är den första
yrkesutbildningen på akademisk nivå för blivande landskapsvårdare. När land-skapsvård dessutom blivit ett av de kompetensområden som omfattas av Hant-verkslaboratoriets verksamhet, måste vi fråga oss: På vilka grunder kan denna nya yrkeskategori platsa bland etablerade hantverksyrken med månghundraåriga traditioner, och vad utmärker landskapsvård som hantverk? I den här artikeln vill vi diskutera vilka kunskaper och färdigheter som ryms inom landskapsvårdens område, och vilka möjligheter och svårigheter det innebär att ha landskapet som arbetsfält.
DET MÅNgSIDIgA LANDSKAPET
Ordet landskap kan enligt Nationalencyklopedin definieras som »vår fysiska omgiv-ning i vid meomgiv-ning«, och den som har landskapet som arbetsfält har således ett stort, mångsidigt och svåravgränsat område att arbeta inom. Landskapet rymmer både natur och kultur, både gammalt och nytt, både land och stad, och allt detta i en mängd olika sammansättningar och variationer. Olika typer av landskap med särskilda karaktärsdrag kan identifieras, men varje enskilt landskap måste förstås i sin lokala, ekologiska, historiska och sociala kontext.
Sverige har nyligen ratificerat den europeiska landskapskonventionen, European
Landscape Convention och denna kommer att få stor betydelse för framtidens
landskapsvård. Beslutet om ratificering fattades av riksdagen den 11 november 2010, men hade förberetts under flera års tid, bland annat genom att Riksantikvarieäm-betet på uppdrag av regeringen utarbetat ett förslag till hur konventionen kan genomföras i Sverige. Konventionen syftar till att stärka skydd, förvaltning och