hantverksbygge
IIa världskrigets slut
minskad hantverkspraktik & minskat kompetensutrymme på grund av: 1. svag efterfrågan på byggnadsarbete med traditionella hantverks-tekniker
2. arbetsuppgifter som hantverkare tidigare utförde övertogs av andra yrkesgrupper (arkitekter, ingenjörer, etc)
25 årig byggnads-arbetare, dvs någor-lunda erfaren 85 år 65 år successivt avtar
efterfrågan tilltagande efter-frågan inom
kultur-miljövården
verksbygget reglerades av lokalsamhällets sociala kontroll. Ett avtal om pris och kvalitet kunde befästas med enkla skrivna kontrakt eller enbart med ett handslag. I takt med att byggena blir större och den offentliga sektorns byggnadsuppgifter växer blir den administrativa och juridiska regleringen omfattande och styrande. Med kravet på byggnadsverksamhetens konkurrensutsättning växer behovet ytterligare av dokument av olika slag som reglerar vad som avtalas och hur ansvaret skall fördelas när något går fel. Standardisering, normer, kvalitetssäkring, miljökrav öppnar för nya professioners arbetsinsatser såsom arkitekter, ingenjörer, material-kemister, ekonomer och andra slags konsulter. Inom kulturmiljövården som trots allt fortfarande har behov av hantverksmässiga material och tekniker får konserva-torer och antikvarier stark ställning. Byggnadsarbetaren, hantverkaren, följde inte med i utvecklingen av arbetsuppgifter och professionell ställning på grund av flera orsaker. En var traditionen med koncentration på fackliga krav i form av lön och anställningsvillkor, en annan var det framgångsrika sätt som andra yrkesgrupper hävdade sin professionella ställning på. Resultatet är emellertid entydigt. Hantver-kare har sedan mitten av förra seklet fått mindre utrymme och svagare ställning i den konsultbemannade byggnadsverksamheten, det vill säga mindre möjlighet att omsätta sina kunskaper i praktisk handling och mindre möjligheter att hävda alternativa produktionssätt och utförande.
Den tredje aspekten handlar om hur hantverkskunskap utvecklas och upprätt-hålls. Som för annan praktisk kunskap är den i väsentlig grad bunden till personer, men för hantverk är det personrelaterade beroendet särskilt starkt. Någon offentlig institution, i till exempel det högre utbildningssystemet eller museivärlden, med hantverksuppdrag har det inte funnits. I takt med att de sista byggnadsarbetarna som lärde sig det traditionella byggandet inom sitt yrkesutövande i slutet av 1940- och 1950-talen pensionerades under 1980- och 1990-talen försvann även kunskapsbärarna från yrkesverksamheten. Det var kunskapsbrist på grund av deras »frånfälle« som observerades av kulturmiljösektorn. Åtgärden blev utbildning av yngre byggnadsarbetare när det tillfälligtvis ställdes ekonomi till förfogande, det
vill säga arbetsmarknadsprojekt i konjunktursvackor, figur 16. Men åtgärden såg
inte till orsaken till tillståndet: den bristande efterfrågan. När de upplärda yngre
hantverkarna kom tillbaka till arbete efter att konjunkturen svängt var det självfallet till den byggnadsverksamhet i vilken traditionellt bygghantverk fortfa-rande var föråldrad. Utbildningen följdes inte upp med någon mer omfattande praktik eller utövande. Följden av denna modell blir att kunskap »dunstar« under de inaktiva perioderna. Det samlade kunskapsstoffet som förs vidare i varje konjunk-tursvacka blir successivt mindre och mindre. Framförallt gäller det de delar av kunskapen som är svåra att rekonstruera, till exempel mer komplexa arbetsmetoder. Därmed kan en diagnos formuleras:
Grundproblemet är att hantverkets tillämpning, den hantverkliga praktiken, har upphört eller marginaliserats. Orsaken till den hantverkliga kunskapssituationen är svag eller avbruten förmedling av färdigheter och tankegods på grund av samhällets bristande efterfrå-gan på hantverk och minskat kompetensutrymme på grund av att andra yrkesgrupper övertagit arbetsuppgifter som hantverkare tidigare utförde.
TVÅ bEHANDLINgSMODELLER: HANTVERKSRESERVAT ELLER HANTVERKETS INTEgRATION
En adekvat behandling måste, om den skall svara mot diagnosen ovan, innehålla åtgärder för att säkra hantverksutövande av sådan omfattning att färdigheter och tankegods kan lagras, utvecklas och förmedlas. Eftersom bristen på efterfrågan är strukturell måste också åtgärderna vara strukturella. Det handlar om att skapa, i varje fall en institution som kan bygga en miljö med fysiska resurser och praktiserande
aktörer. Det kan inte ske utan det offentliga samhällets medverkan och ansvar. Två
modeller förefaller möjliga.
Reservatsmodellen: som innebär att på artificiell väg upprätthålla den historiska situation eller de historiska förutsättningarna för hantverksutövande, det vill säga att i likhet med naturvård inrätta reservat där hantverket är fredat och skyddat. Integrationsmodellen: som innebär att hantverket inordnas i och verkar inom de system som samhället ger för kulturarvsverksamhet, yrkesutövande och kun-skapsarbete.
Det val vi gjorde på hantverkskolan Dacapo, redan under den tid skolan var en kvalificerad yrkesutbildning, var integration. Anledningen var främst pragmatisk; vi ansåg helt enkelt inte att reservatsmodellen var möjlig att finansiera. Den modellen hade krävt ett stort driftsanslag från en enda intressent. Den politiska viljan att långsiktigt ta ansvar för något som kan betraktas som ett udda särintresse trodde vi inte var särskilt stor. Däremot noterade vi uppenbar vilja från både politiken och administrationen för samverkan mellan institutioner och system som redan existerar.
Den modell vi såg framför oss kan sammanfattas i högskolans tre uppdrag: att bygga kunskap genom forskning, att förmedla kunskap genom utbildning och att praktisera kunskap genom att verka i samhället.
86 87
REFERENSER
Tryckta källor
Jashemski, Wilhelmina, (1979–1993). The gardens of Pompeii, Herculaneum and the
villas destroyed by Vesuvius, New Rochelle
Malmström S, Györki, I & Sjögren, P, (2006). Bonniers svenska ordbok, Stockholm Paulsson G & Granholm H, (red.), (1953). Hantverkets bok. [4] Mureri. 3., omarb,
uppl.Stockholm: Lindfors
Rolf, Bertil, (1991). Profession, tradition och tyst kunskap: en studie i Michael Polanyis teori
om den professionella kunskapens tysta dimension, Nora Svenska akademiens ordbok (1930)
Otryckta och muntliga källor
Rolf, Bertil, Teori, praktik och heuristik, opublicerat manus presenterat på ett seminarium vid Institutionen för kulturvård 2007
2003 antog Unesco konventionen om skydd för immateriellt kulturarv.1 Sedan dess har 121 stater ratificerat konventionen och Sverige som utredde frågan 2009
förväntas ta beslut under 2010.2 Ett av huvudsyftena med konventionen är att
immateriellt kulturarv ska likställas med våra materiella kulturarv som redan har ett starkt skydd genom Unesco och via olika nationella regelverk. I konventionen lyfter man fram fem olika fokusområden varav traditionell hantverkskunskap är ett. Att konventionen har kommit till och att Sverige förväntas ratificera den är viktiga milstolpar i strävandet efter att upprätthålla och utveckla traditionell hantverkskunskap. Det är också de satsningar som Göteborgs universitet, via Institutionen för kulturvård, genomför i Mariestad, dels genom hantverksutbild-ningar inom kulturmiljövårdens hantverk, dels genom skapandet av det nationella Hantverkslaboratoriet. Till utbildningarna inom kulturvård utreds nu också en ledarutbildning inom slöjd- och kulturhantverk som ytterligare skulle öka bredden i verksamheten.
Att bevara och dokumentera traditionell hantverkskunskap är i och för sig inget nytt. I början av 1900-talet dokumenterade flera museer de traditionella hantver-ken och andra immateriella företeelser med hjälp av film, foto, frågelistor och uppteckningar. Till skillnad från i Hantverkslaboratoriets verksamhet var det emellertid inga hantverkare eller hantverkskunniga som då samlande uppgifter. Hantverket hade heller ingen egen akademisk hemvist vilket bland annat innebar att det saknades forskning i hantverk och kunskapsbyggnad med laborativa metoder på vetenskaplig nivå.
Ytterligare en verksamhet som tidigt värnade om att upprätthålla och tillvarata slöjd- och hantverkskunskap är hemslöjdsrörelsen som redan från starten har satt själva utövandet i centrum. Genom ett decentraliserat och organiserat främjande av hemslöjd, bland annat via länshemslöjdskonsulenterna, har mycket kunskap inom teknik, material, verktyg och form kunnat tas till vara och utvecklas. Detta har skett via inventeringar, dokumentationer och inte minst genom utbildningsinsatser av olika slöjdtekniker.
Tanken med den här texten är framför allt att visa hur erfarenhetsutbyten och samarbeten mellan olika yrkes- och ämneskategorier inom trähantverk kan berika och korsbefrukta varandra.
Helena Åberg är utbildad möbelsnickargesäll och fil. master i kulturvård. Sedan 1989 arbetar hon som länshemslöjdskonsulent med inriktning mot hård-slöjd i Södermanlands län. Hon har studerat och dokumenterat äldre hant-verkstekniker, bland annat möbelsnickeri, svepteknik och klyvning av virke. Helena ingår i hemslöjds-konsulenternas material- och teknikgrupp RåMa och har varit projektledare för uppbyggnaden av hemsi-dan Slöjden i skogen.