90 91
TRäHANTVERKET, ETT MyCKET gAMMALT KUNSKAPSOMRÅDE
Kunskapen att använda trä för att få fram bostäder, redskap, farkoster, vapen och husgeråd är mycket gammal. Exakt hur gammal är svårt att uppge, eftersom trä är ett organiskt material som förmultnar i marken om det inte förvaras under speciella omständigheter. Trots det finns det spår och belägg för att människan har nyttjat trä sedan många tusen år tillbaka. I Sverige är de äldsta bearbetade träfynden omkring 12000 och 9000 år gamla och hittade i Dalarna. Det rör sig bland annat
om en stock med tydliga huggmärken.3 Andra äldre fynd är Kalvträskskidan i
Västerbotten som beräknas vara omkring 5000 år gammal och det nyligen upptäck-ta fyndet i Älvängen uupptäck-tanför Göteborg, cirka 1700 år gammalt, vilket bland annat
består av ett trähjul samt träskålar, husgeråd och båtdetaljer.4 Ser vi utanför Sverige
kan bland annat nämnas det utbredda nyttjandet av trä i det gamla Egypten, och på närmare håll ismannen Ötzi som hittades i de italienska alperna och har visat
sig vara omkring 5300 år gammal.5 Ismannens packning innehöll föremål från så
många som sju olika träslag. Valet av trä för de olika föremålen stämmer väl med den kunskap och tradition vi har idag vilket gör att vi här kan tala om en minst femtusenårig tradering av trä-, slöjd- och hantverkskunskap.
Förutom träföremål finns det flera intressanta fynd av verktyg av annat material som också kan ge en uppfattning om kunskapen att bearbeta trä. Även här kan ismannen och egyptierna nämnas men också Mästermyrsfyndet, en kista som hittades i en gotländsk åker och som var fylld med verktyg från vikingatiden. Den innehöll diverse smides- och träbearbetningsverktyg bland annat stål till en
skavare (se nedan).6
När det gäller verktygsanvändandet och materialhanteringen inom slöjd respek-tive bygge har likheterna varit stora. Det är troligt att trähantverkskunniga människor besatt kunskaper om tekniker och material som kunde tillämpas i många sammanhang, i såväl slöjd som byggande.
KLyVNINg AV TRä – EN gRäNSÖVERSKRIDANDE TEKNIK
En teknik som både slöjdare, bygghantverkare och båtbyggare har experimenterat med och utforskat på olika sätt är klyvning av trä. För dagens människor kan kunskapen att behärska manuell virkesklyvning tyckas marginellt och överflödigt men fram till kransågens insteg i Sverige någon gång under senmedeltid kan man utgå från att det mesta materialet till våra byggnader, båtar och föremål var kluvna. Därefter har tekniken successivt fasats ut och ersatts med hand- eller maskinsågar.
Inom slöjden har kunskapen att klyva upprätthållits länge och i vissa tekniker används den fortfarande. Det gäller bland annat för spånkorgstillverkning, dels av korgar med breda furuspån men även när det gäller korgar med smalare spån, i de så kallade Hedaredskorgarna. När det gäller färsk slöjd och tillverkning av exem-pelvis skedar, slevar, tråg och mindre möbler tillämpas fortfarande klyvning i stor utsträckning. Även inom bygghantverket har klyvningstekniken levt kvar, exem-pelvis när det gäller att klyva kyrkspån och att spänta stickspån till tak.
Eftersom kunskapen om klyvning inom många områden är bortglömd måste vi laborera och experimentera för att hitta tillbaka till den. Det gäller inte minst i olika rekonstruktioner inom bygghantverk, slöjd och båtbyggeri. Ofta har man utforskat och experimenterat i det egna slöjd- eller hantverksområdet men det har också förekommit fruktsamma erfarenhetsutbyten mellan slöjdare och bygghant-verkare, bland annat genom seminarium i virkesspräckning som genomförts på
olika platser i landet.7 Detta är lovvärda initiativ men det skulle definitivt kunna gå
att samverka i än större utsträckning mellan disciplinerna, speciellt med de nya möjligheter som Hantverkslaboratoriet och utbildningarna vid Institutionen vid Kulturvård ger.
LAbORATIVT ARbETE MED KLyVNINg AV bRäDOR OCH SPÅN TILL SVEPKäRL
Ett område som jag själv har undersökt, bland annat i min mastersuppsats i
kulturvård, är klyvning av spån och bräder till svepkärl.8 Det finns flera orsaker till
att jag valde att fördjupa mig i just den här tekniken. Bland annat är svepteknik en av våra mest »folkkära« trätekniker och det tillverkas många svepaskar och andra typer av svepkärl runt om i landet. Många moment utförs fortfarande på traditio-nellt sätt medan vissa görs med maskiner. Ett av momenten som görs maskitraditio-nellt är just klyvmomentet. Det vanligaste idag är att spånen till svepkärlen sågas. Fram till 1900-talets början klövs de flesta svep för hand med yxa och kilar och trots att så många svepkärl tillverkas är kunskapen om att klyva spånen ganska liten.
7.Bland annat på Nääs i Västergötland och Nynäs slott i Södermanland
8.Åberg, Helena (2008).
Att utforska historisk slöjd-kunskap genom klyvning och svepteknik. Masteruppsats, Institutionen för kultur-vård, Göteborgs universitet 1.Unesco http://www. unesco.org/culture/ich/ index.php?pg=00006
2.Förslag till nationellt genomförande av Unescos konvention om skydd av det immateriella kulturarvet, http://www.sofi.se/6079 , Unesco, http://www.unesco. org/culture/ich/index. php?pg=00024 5.Populär arkeologi, http:// www.popark.nu/207/ nr2-2007.html 5.Populär arkeologi, http:// www.popark.nu/eny-het/843.html 5.Fleckinger, Angelica (2007). Ötzi, the Iceman. Vienna/Bolzano: Folio verlag
5.Arwidsson, Greta & Berg, Gösta (1983). The Mästermyr
find: a Viking Age tool chest from Gotland. Stockholm:
Vitterhets-, historie- och antikvitetsakad.
Utgångspunkten för min undersökning var John Granlunds doktorsavhandling
Träkärl i svepteknik från 1940, och framförallt de källor han använde sig av.9 Gran-lund studerade äldre svepkärl och frågelistsvar om traditionell
svepkärlstillverk-ning.10 Frågelistsvaren var av skiftande kvalitet men det fanns ett samstämmigt
vittnesbörd om att man inom svepkärlstillverkningen tillämpade handklyvning av stockar i olika längder så sent som i början av nittonhundratalet.
De kanske mest intressanta frågelistsvaren kom från Våmhus, Dalarna, och beskrev tillverkningen av stora svepskrin i furu med en speciell klyvteknik. Eftersom flera av svaren beskrev samma process gavs en heltäckande bild av hur just den här föremålstypen tillverkades. Utifrån frågelistsvaren och efter att ha studerat stora svepskrin från Dalarna, bland annat på Nordiska museet, laborerade jag själv med att klyva fram ämnen. Jag utgick från grova stockar som var mellan trettiofem och femtio centimeter i diameter och cirka två meter långa. De verktyg som användes var en speciell klyvkniv som liknade de som beskrevs i frågelistsva-ren. Vidare kilar av trä och järn samt yxor, slägga och träklubba. Stockarna klövs i mitten till halvor för att därefter klyvas igen till kvartsklovor. Efter det spräcktes kärnan bort och svepämnena eller brädor som det snarare blev spräcktes fram tangentiellt. Den färdiga tjockleken på väggarna till svepskrinen skulle ligga runt 8–10 millimeter, vilket gjorde att ämnena klövs till en tjocklek på cirka 18–20 millimeter. Ur varje kvart gick det att få tre till fyra sådana brädor beroende på grovleken på stocken. Bredden varierade mellan tjugofem till dryga trettio centime-ter. En viktig upptäckt i det laborativa arbetet var att det gick förvånansvärt lätt att spräcka fram brädor med denna teknik även om virket inte alltid hade alla önskvärda egenskaper. Eftersom det handlade om fullmogna furustockar fanns de flesta kvistar i den bortspräckta kärnveden.
När det gäller virkeskvaliteter gick det från uppteckningarna att få fram intres-sant information om svep, korgslöjd och övrig virkesspräckning. Vissa egenskaper kan sägas vara generella för all typ av klyvning medan andra är specifika för enskilda tekniker.
De flesta laborationer och försök med klyvning av plank och bräder i vår tid sker utifrån att stocken klyvs i halvor och att de därefter klyvs igen istället för att, som när det gäller svepen, delas i kvartar. Trots det finns det en del exempel på bräder
kluvna ur kvartar i äldre byggnader. För att öka kunskapen om detta
klyvförfaran-de inom byggnadssnickeri finns klyvförfaran-det alltså anledning att båklyvförfaran-de gå till nu levanklyvförfaran-de traditionsbärare inom korg samt att undersöka uppteckningar inom svepteknik och korg. När det gäller framtida forskning inom området finns det därför mycket att vinna genom att samarbeta, exempelvis slöjdare, bygghantverkare och båtbyg-gare, och dela med sig av varandras respektive erfarenheter och källor samt att genomföra gemensamma laborationer.
SKAVEN – ETT ALLROUNDVERKTyg
När det gäller traditionellt verktygsanvändande inom träområdet finns också mycket att hämta i en gränsöverskridande forskning i trähantverk. Ett exempel är skaven eller skavjärnet som förfaller ha använts av såväl slöjdare som bygghantver-kare och båtbyggare. Skavjärnen är ålderdomliga, skärande verktyg som kan ha olika utformning och funktion. De kan fungera dels som formande verktyg, dels för att ge trä jämna ytor det vill säga en mer hyvlande funktion. Gemensamt för skavare är stålet som kan liknas vid en böjd kniv med en tånge i varje ände som i sin tur är infäst i ett eller två trähandtag. Numera är det ett relativt sällan använt verktyg men att döma av de mängder av skavare som finns i våra museer, de förhistoriska fynd som har grävts fram och de studier av verktygsspår på äldre byggnader och föremål som har utförts, kan man utgå från att det har varit ett
vanligt verktyg.11
I de uppteckningar från Våmhus som beskrev tillverkning av svepskrin uppgavs det att bräderna efter klyvning enbart bearbetades med hjälp av en tvåhandsskave. Det gick till så att man lade upp brädan på en långbänk och därefter satte sig gräns-le över bänken och ämnet och hyvlade ämnet slätt och till rätt tjockgräns-lek med hjälp av skaven. Enligt Mårten Lars Olsson, född på 1850-talet i Våmhus, var det bara till att »[…] lägga brädet på det långa sätet: o så sätter dom sig gren höver brädet o sätet
med skaven i hand o började på att få brädet slätt.«12 A Hinders, också han från
Våmhus, beskriver arbetet med skaven på följande sätt:
Sedan skulle man hyvla dessa bräder tunna, samt jämna och fina, man hade då en hyvel, denna kallades skavin, skaven, denna var ej lik någon hyvel utan det var ett träd med handtag i båd ändarna samt ett järn på mitten som hyvlades.13
9.Granlund, John (1940).
Träkärl i svepteknik. Diss.
Stockholm : Högsk.
10.Bland annat frågelista Nordiska Museet 1933, NM 47, Frågelista Spånaskar, samt Dialekt och folkmin-nesarkivet i Uppsala (ULMA), 3838, Filip Rombo Eriksson och 5440, A. Hinders
11.Karlsson, Tomas (2009). Skaven – undersökning av ett historiskt verktyg, Mariestad (opublicerad artikel)
12.Nordiska museet, E.U. 5426, Mårten Lars Olsson.
94 95
I mina laborativa undersökningar använde jag skaven för att ta ner furusvepen till rätt tjocklek på det sätt som beskrivits ovan. Det visade sig vara ett effektivt sätt att avverka trä och tack vare sin dragande funktion verkade skaven inte slita så mycket på kroppen.
Vid Institutionen för kulturvård har ett par av lärarna i bygghantverk undersökt och arbetat med skaven utifrån ett brett perspektiv, dels genom litteraturstudier och kartläggning av förhistoriska fynd, dels genom uppmätningar och
rekonstruk-tioner av befintliga skavare vid olika museer, och dels genom praktiska laborarekonstruk-tioner.14
Deras arbete visar att några av de mest sentida beskrivningarna av verktyget i användning just behandlade svepkärlstillverkningen från Våmhus.
Sammanfattningsvis kan konstateras att skaven och inte minst den mer hyvlande varianten har visat sig vara ett mycket användbart verktyg som är värd en renässans. Även här skulle olika hantverksgrupper inom trä ha mycket att vinna på
gemen-samma seminarier och laborationer.
SLÖJDEN SOM EN DEL AV KULTURMILJÖNS HANTVERK
I Hantverkslaboratoriets verksamhet står kulturmiljöns hantverk i fokus. En kortfattad beskrivning av vad som menas med kulturmiljöns hantverk finns i verksamhetsplanen och lyder »de hantverkskunskaper som kulturmiljövården behöver för att tolka och vårda kulturmiljön. En grov teckning av kulturmiljövår-dens hantverksfält går från kulturlandskapen, parkerna, trädgårdarna till
byggna-derna och deras interiörer.15 I den meningen att slöjdhantverkets tekniker och
materialkunnande tillhör samma kunskapsfält som övriga trähantverk omfattas också den traditionella slöjden av laboratoriets verksamhet.
Idag förknippas begreppet slöjd främst med en produktionsform och vissa produkttyper. Dess etymologiska betydelse har däremot att göra med egenskaper som händig, konstfärdig och skicklig i hantverk. Ur detta kan man dra slutsatsen att den person som var »slöjdig« var allmänt »handaskicklig«, men att betydelsen av ordet med tiden har förskjutits mot att först likställas med manufaktur till att
därefter få betydelsen icke yrkesmässigt handarbete.15 Att slöjd betraktas som icke
yrkesmässigt handarbete samt att det rör sig om mindre föremål gör lätt att man bortser från kunskapsinnehållet i slöjden. Kanske är det just på grund av att verksamheten inte har varit fullt ut yrkesmässig eller oftare har fungerat som en binäring, som den traditionella kunskapen levt kvar in i våra dagar. Här ställs inte alltid samma krav på lönsamhet som yrkesmässiga verksamheter vilka i större utsträckning tvingas överge traditionella metoder och istället investera i ny teknik och rationaliseringar.
I och med att kunskapstraderingen ofta levt kvar inom slöjden fram till våra dagar finns nischer av teknikkunskap, verktygshantering och materialanvändning som har blivit bortglömda inom andra delar av trähantverk. För andra forsknings-områden inom trähantverket där man i första hand laborativt undersöker traditio-nell träkunskap finns därför all anledning att se efter vilka kunskaper som finns att hämta inom slöjden i både traderad och dokumenterad form.
REFERENSER
Otryckta källor
Gunnar Almevik & Lars Bergström, 2009, strategisk plan för Hantverkslaboratori-um, nationellt centrum för kulturmiljöns hantverk 090916, Mariestad
Karlsson, Tomas (2009). Skaven – undersökning av ett historiskt verktyg, Marie-stad (opublicerad artikel)
Nordiska Museet 1933, NM 47, Frågelista Spånaskar
Nordiska Museet E.U. 5426, Frågelistsvar, Mårten Lars Olsson Dialekt och folkminnesarkivet i Uppsala, 3838, Filip Rombo Eriksson Dialekt och folkminnesarkivet i Uppsala, 5440, Uppsala A. Hinders
Tryckta källor
Arwidsson, Greta & Berg, Gösta (1983). The Mästermyr find: a Viking Age tool chest
from Gotland. Stockholm: Vitterhets-, historie- och antikvitetsakad.
Fleckinger Angelica (2007). Ötzi,the Iceman. Vienna/ Bolzano: Folio verlag Granlund, John (1940). Träkärl i svepteknik. Diss. Stockholm: Högsk. Palmsköld Anneli, (2010). »Hantverkskunskap som immateriellt kulturarv«,
i kommande Hantverkslaboratorium, 2010
Åberg Helena, (2008). Att utforska historisk slöjdkunskap genom klyvning och svepteknik. Masteruppsats, Institutionen för kulturvård, Göteborgs universitet
Muntliga källor
Patrik Jarefjäll, lärare i bygghantverk vid Institutionen för kulturvård i Mariestad, Göteborgs universitet, 4 december 2009
Karlsson Tomas, lärare i bygghantverk vid Institutionen för kulturvård i Mariestad, Göteborgs universitet, 4 december 2009
Webbplatser
Institutet för språk och folkminnen: Förslag till nationellt genomförande av Unescos
konvention om skydd av det immateriella kulturarvet, http://www.sofi.se/6079 Populär arkeologi, Nyheter, http://www.popark.nu/207/nr2-2007.html Populär arkeologi, Unika fynd visar järnåldersbonden, http://www.popark.nu/
enyhet/843.html
Projekt Runeberg Slöjd http://runeberg.org/svetym/0884.html Unesco: http://www.unesco.org/culture/ich/index.php?pg=00006 http://www.unesco.org/culture/ich/index.php?pg=00024
14. Samtal med Tomas Karlsson & Patrik Jarefjäll 4 december 2009
15. Projekt Runeberg, http:// runeberg.org/svetym/0884. html
Benämningen kulturarv brukar oftast användas om fysiska objekt och miljöer som på olika sätt hanteras, skyddas och bevaras. En diskussion om att vidga kulturarvs-begreppet till att även gälla immateriella företeelser pågår och Unesco har tagit initiativ till en konvention om skydd av det immateriella kulturarvet som trädde i kraft 2003. Nyligen presenterades en svensk slutrapport till regeringen med förslag
till hur denna konvention kan implementeras nationellt.1 I rapporten tecknas en
bakgrund till konventionen, där kritiken mot att materiella aspekter av kulturarv har fått dominera, varit stark bland framför allt i andra delar av världen än Europa
och Nordamerika.2 Avsikten med konventionen har, enligt slutrapporten, varit att
»fylla ett tomrum i internationell rätt och samtidigt skapa balans mellan materiellt
och immateriellt kulturarv«.3
Vad menar man då när man talar om immateriella aspekter av kulturarv? I slut- rapporten skriver man att:
Konventionen definierar immateriella kulturarv som sedvänjor, framställningar, uttryck, kunskap, färdigheter – liksom tillhörande verktyg, föremål, artefakter och kulturella platser – som lokalsamhällen, grupper och i vissa fall enskilda personer erkänner som en del av sitt kulturarv.4
Vidare att det handlar om något »som överförs från generation till generation«.5
Bland de exempel på områden som kan vara aktuella enligt konventionen ingår det
man kallar »traditionell hantverkskunskap«.6 I det följande kommer jag att föra en
diskussion kring detta begrepp och vad det innebär att betrakta »traditionell hantverkskunskap« i termer av immateriella kulturarv. Vad menas med att något är traditionellt och vad läggs i begreppet hantverkskunskap? Vad betyder villkoren under vilka hantverkskunskaperna överförs, används och utvecklas för hur dessa betraktas ur ett kulturarvsperspektiv? Spelar det någon roll vem som utövar ett hantverk för om det ska betraktas som ett immateriellt kulturarv? Slutligen tas frågan upp om vad det innebär att utnämna olika former av handlingsburen kunskap, görande eller färdigheter till kulturarv. Diskussionen förs mot bakgrund av planerna på att inrätta ett nytt kandidatprogram i Ledarskap i slöjd och kultur-hantverk vid Institutionen för kulturvård vid Göteborgs universitet.
Anneli Palmsköld, fil.dr, etnolog och antikvarie på Länsmuseet Halmstad. 2007 disputerade hon på avhandlingen Textila tolkningar: om hängkläden, drättar, lister och takdukar och idag är hon bland annat verksam som koordinator av masterprogrammen vid Institutionen för kulturvård. Hon har också till uppdrag att utreda möjligheterna att starta en ny kandidatutbild-ning i kulturvård med inriktning mot ledarskap i slöjd och kulturhantverk.