Tidskrift för genusvetenskap nr 3 2007
identitet. Därför är det kanske inte förvånande att hemlöshetspolitiken är starkt könsuppdelad. Männen antas behöva vård för sitt missbruk för att kunna kom- ma tillbaka till bostadsmarknaden medan kvinnorna antas behöva både vård för missbruk och hjälp med sin identitet som kvinnor. Särskilda institutioner enbart riktade till kvinnor som är hemlösa har därför expanderat de senaste tio åren. Dessa växte fram som ett svar på en politisk och medial uppmärksamhet kring ”den hemlösa kvinnan” som hade sin början i den opinionskampanj Stadsmissio- nen i Stockholm bedrev 1992. Kritiken riktades då mot att män setts som norm inom hemlöshetspolitiken och att kvinnors behov osynliggjorts.
I denna kampanj och den efterföljande debatten framställdes hemlösa kvin- nor som sexuellt utnyttjade offer som behöver komma bort från män för att komma tillrätta med sina problem. Särskilda kvinnohus startades för att till-
godose kvinnornas behov – drivna av kommuner och frivilligorganisationer. Mobiliseringen för att uppmärksamma hemlösa kvinnors situation var dock tve- eggad – å ena sidan frigjordes resurser för att hjälpa kvinnor utan bostad, å andra sidan skapades en stereotyp bild av vem den hemlösa kvinnan är och vilka behov hon har. Den hemlösa kvinnan har i hög grad kommit att framställas som ett objekt – för män att utnyttja och för myndigheter att hjälpa. Hennes olikhet lyfts fram – inte bara i förhållande till hemlösa män – utan också i förhållande till kvinnor med bostad.1 Återkommande för institutioner och kvinnohus som
startades för att hjälpa hemlösa kvinnor är att föreställningar om hemmet och kvinnlighet dominerar verksamheten. De är ofta mindre institutioner med en hemlik miljö. Kvinnorna får lära sig pynta, sy gardiner, laga mat och få bättre kroppskännedom. Kort sagt, fostras till ”riktiga kvinnor”. När kvinnorna flyttar ut i träningslägenheter övervakas deras sociala umgänge. Besöksförbud eller för- bud mot besök efter kl. 22 är inte ovanligt, även för kvinnor som är gifta. Pynt- ning av lägenheten tas ofta som bevis på att kvinnan är motiverad för ett nytt liv. Hemmet blir, i den svenska hemlöshetspolitiken, en arena där socialtjänsten kan kontrollera och reglera kvinnornas könsidentitet.
Talar man med kvinnorna själva framträder dock en annan bild. Ingen av de 16 kvinnor jag har intervjuat för min avhandling, Kvinnans plats(-er) – bilder
av hemlöshet, talade om hemmet i termer av gemenskap, familj eller kvinnlig
identitet. Att ha ett hem, enligt dem, handlar om makt. Makt att stänga ute såväl som att kunna bjuda in. Med ett hem följer också rätten till en privat sfär – något som de som saknar hem är förnekade. Uteliggare har sin privata sfär i andra människors offentliga rum. De som bor i träningslägenhet tvingas Kvinnorna får lära sig pynta,
sy gardiner, laga mat och få bättre kroppskännedom. Kort sagt, fostras till ”riktiga kvinnor”.
acceptera att socialtjänsten har nycklar och rätt att komma på besök när som helst. Hos myndigheterna samlas information om livshistorien, privata misslyckanden och tillkor- takommanden. Den feministiska slogan om att ”det privata är offentligt” får för dessa kvinnor en bokstavlighet som är svår att värja sig mot. Den feministiska rörelsen har länge och med rätta ihärdigt kritiserat att kvinnors identitet kopplas till hemmet. Idag, när hemtrenden växer sig allt starkare, känns den kritiken mer relevant än på länge. Ändå är det något som fattas i analysen. Ställd mot hemlösa kvinnors situation måste hemmet erkännas ett värde – inte minst för kvinnor. Men inte som garant för deras kvinnliga identitet utan snarare som ett uttryck för rätten att ha makt över sitt eget liv.
noter
1 För en fördjupad analys av hur hemlösa kvinnor synliggjorts i politik och media se min avhandling Kvinnans plats(-er) – bilder av hemlöshet, Egalité 2004.
Catharina Thörn
Institutionen för Kultur, Medier och Estetik Göteborgs universitet
catharina.thorn@kultur.gu.se
Helena Werner: Kvinnliga arkitekter:
Om byggpionjärer och debatterna kring kvinnlig yrkesutövning i Sverige.
Recensent Ann-Catrine Eriksson
Katarina Bonnevier: Behind Straight Curtains. Towards a Queer Feminist Theory of Architecture.
Recensent Johanna Rosenqvist
Anna Sofia Lundgren: Genus på offentlig plats. Reflexer och transparanser.
Recensent Anita Larsson
Ulf Mellström och Knut Oftung: NORMA, Nordiska tidskriften för maskulinitetsstudier.
Recensent Kutte Jönsson
�
2�
�
Helena Werner
Kvinnliga arkitekter: Om byggpionjärer och debatterna kring kvinnlig yrkesutövning i Sverige
Acta Universitatis Gotho- burgensis 2006
Teknik. Civilingenjör. Byggarbetsplats. Konstruktör. Byggherre. Det finns många ord som rör arkitekturområdet, vilka för många knappast associerar till begreppet kvinnlig. Ordet arkitekt är kanske inte lika genuskodat, men få känner till att kvinnor idag är i majoritet på arkitekt- utbildningar. Vägen till ett sådant erkän- nande har, som de flesta professioner, en historia och konstvetaren Helena Werner har tecknat den första delen av denna be- rättelse i sin avhandling Kvinnliga arkitek-
ter: Om byggpionjärer och debatterna kring kvinnlig yrkesutövning i Sverige. Äntligen!
Ämnet konstvetenskap har länge saknat denna studie, där vi sedan många år har haft tillgång till flera kartläggningar av kvinnors inträde i den svenska konstvärl- den. Ingrid Ingelman disputerade med av- handlingen Kvinnliga konstnärer i Sverige.
En undersökning av elever i Konstakade- min, inskrivna 1864-1924 år 1983. Resor
och utbildning har uppmärksammats i utställningar med tillhörande kataloger, såsom De drogo till Paris (1988) och Den
otroliga verkligheten (1994). Dessutom
har djupstudier som Kvinna och konst-
när i 1800-talets Sverige (2004) bidragit
till kunskaper om pionjärerna inom bild- konsten. Internationellt har kvinnor som arkitekter uppmärksammats långt tidi- gare, men helt utan kunskaper har vi inte varit i Sverige. Eva Rudberg skrev ett par artiklar 1983 i tidskriften Arkitektur om några av de pionjärer som även Werner uppmärksammar. Rudbergs artiklar om- arbetades också i Gunilla Lunddahls bok
Kvinnor som banade väg (1992).
Helena Werners studie är att betrakta som en kartläggning över perioden om- kring 1890 till 1950, med fokus på de tre arkitektutbildningarna vid Kungliga tek- niska högskolan (KTH), Chalmers tekniska högskola (CTH) och Kungliga akademien för de fria konsternas högre byggnads- skola. Därutöver belyses även alternativa utbildningsvägar, som Tekniska skolans (senare Konstfack) utbildningar som be- redde väg in i byggnadssektorn. Till dessa beskrivningar av studiemiljöer finns tolv biografier över de kvinnliga pionjärer som utbildat sig vid dessa institutioner, samt en som utbildat sig utomlands. De är relativt korta och rör huvudsakligen de professio- nella aspekterna och innehåller närstudier av utvalda arbeten (där det är möjligt). I en bilaga finns även mer omfattande verkför- teckningar för den intresserade.
Hur definierar Werner vem som kan kallas arkitekt? Kvinnor fick officiellt inte
1
Tidskrift för genusvetenskap nr 3 2007
utbilda sig till arkitekt förrän 1921, men den första kvinnan kom in på KTH som extraelev redan 1897. Enligt författaren fanns (och finns) det i Sverige inga fast- ställda kriterier för att få kalla sig arkitekt. Helena Werner drar dock en nedre gräns vid ”de lägre tekniska utbildningarna” det vill säga Byggyrkesskolan på Tekniska skolan som utbildade byggmästare, bygg- ingenjörer eller byggnadsritare. Kvinnor som ritade hus utan utbildning benämns egnahemsritare eller amatörarkitekter. Det är dock en förtjänst att även dessa katego- rier, tillsammans med byggkvinnor (jäm- för byggherrar), uppmärksammas för att visa kvinnors närvaro i detta traditionellt manliga område. Om man lyfter blicken finns alternativa rörelser som vanligtvis utelämnas i historieskrivningen.
Som inspiration i avhandlingsarbetet har Werner, som många andra feminis- tiska konstvetare, Griselda Pollock. Det är främst Pollocks inställning till kanon, det vill säga att man inte kan addera in kvinnor i redan existerande värderingsstrukturer, som ligger till grund för studien. Pollock har därför förespråkat ett dubbelt uppdrag för genusinriktade konsthistoriker, där man dels ska uppmärksamma bortglömda konstnärer och dels ska visa varför de har utelämnats och varför de nu bör skrivas in i en ny kanon. Werner har därigenom valt att framhäva verken i de biografier hon presenterar för att göra omskrivning av kanon möjlig. Detta är värdefullt då både arkitekterna och deras projekt är okända för många intresserade. Förutom Pollock, har arkitekturhistorikerna Lynne Walker och Gwendolyn Wright bidragit med modeller. Walker visar hur utestängning
systematiskt används mot kvinnor inom arkitekturprofessionen. Exempelvis så il- lustrerar ett kort avsnitt om arkitektur- tävlingar hur en till synes könsneutral si- tuation (tävlingsbidrag är alltid anonyma) ändå kan manipuleras med olika medel till kvinnornas nackdel. De fyra roller som Gwendolyn Wright ser att kvinn- liga arkitekter anammat när de ingått i en manlig miljö är ”exceptionella kvinnor”, ”anonyma designers”, ”biträden och med- hjälpare till manliga arkitekter”, samt ”re- formerare”. Dessa roller hittar man också i Werners biografier. Även i Rosabeth Moss Kanters (1977) identifierade roller för kvinnor inom manligt dominerade orga- nisationer har Werner funnit stöd, främst i avsnitten som berör studiemiljöerna. Av Kanters roller återfinns ”maskoten”, ”stå- jungfrun” och ”förförerskan”, därutöver upptäcker Werner ytterligare två roller i ”modern” och ”barnet”. Det är alltså roller som tilldelas kvinnorna av manliga kolle- gor, utifrån etablerade föreställningar om kvinnor och kvinnlighet.
När det gäller diskussionen om kvin- nor som arkitekter i slutet av 1800-talet tar Werner sin utgångspunkt i Ellen Key – den författare som i mycket fått stå symbol för tidens ståndpunkter. ”Men genom att skaffa sig yrkesduglighet som arkitekt skulle kvinnan, någon gång som självständig, annars som assistent hos de manliga arkitekterna, komma att i stort öva samma inflytande på hemmens an- ordningar, som hon i allmänhet övar, när en familj åt sig bygger en bostad.” Hen- nes ord i skriften Missbrukad kvinnokraft (hölls ursprungligen som föredrag 1896) om kvinnors möjligheter att hitta försörj-
ning inom arkitekturprofessionen är idag välbekant för många. Även hennes estetis- ka ideologi har haft betydelse för hur vår bostadspolitik och allmänna inredningsi- deal formats under hela 1900-talet. Däri- genom är den en bra utgångspunkt för diskussionen, men Werner låter lycklig- tvis inte Key stå oemotsagd. Kritiska och framför allt mindre essentialistiska idéer framträder, för att ställa perioden – och Ellen Key – i ett belysande sammanhang. I senare delen av avhandlingen återkom- mer Werner med ett avsnitt som rör es- sentialism och estetik, som tar avstamp i Key och går fram till idag. Frågan om det finns en specifikt kvinnlig arkitektur eller inte känns i sammanhanget inte aktuellt, då det är en egen diskussion som inte har plats att utvecklas i avhandlingen. Följ- aktligen känns detta avsnitt malplacerat, både tematisk och tidsmässigt, och det kunde ha uteslutits.
Att studiemiljöerna vid KTH och CTH ges stort utrymme är betydelsefullt för Werners studie. Det är under studieti- den man grundar nätverk och insocialise- ras i en framtida yrkesroll. I dessa avsnitt presenteras olika diskussioner kring frågan om att låta kvinnor delta i teknikunder- visningen i allmänhet. Vi får också ta del av hur kvinnorna verkligen behandlades via exempelvis publicerade intervjuer, lä- rosätenas egna dokumentationer och di- verse bidrag i studenttidningar. Werner belyser även studentorganisationernas verksamhet. Det är en fascinerade läs- ning. Det verkar ha funnits en ironi och en bitskhet vid KTH som saknas vid det mer gentlemannamässiga CTH, där hu- morn hade kristna undertoner och mo-
ralaspekter. Båda miljöerna har dock ofta fungerat inskränkande gentemot kvinn- liga studerande i och med att de tilldelats de invanda roller som Kanter och Werner identifierar.
Samtidigt kan man se att lärarna vid KTH i slutet av 1800-talet var drivande i frågan att låta kvinnor läsa tekniska ut- bildningar. Studenterna vid dessa utbild- ningar var ofta mer konservativa gentemot kvinnliga studenter. Den hårdaste tiden för kvinnorna på arkitektutbildningen var under efterkrigstiden. Samtidigt som kvinnorna ökade i antal, sågs de som ett reellt hot mot männen. De upptog utbild- ningsplatser som sedan inte skulle leda till annat än äktenskap. Efter en enkät bland de examinerade kvinnliga arkitekterna dog diskussionen då det visade sig att ma- joriteten hade professionella karriärer. Ett av många exempel i Werners avhandling på hur föreställningar kring ”kvinnlighet” använts utestängande gentemot kvin- nor inom arkitekturyrket och hur kvin- norna bemött fördomarna för att kunna ta plats.
Arkitekturutbildningen vid Konstaka- demien var en liten del av institutionens verksamhet och dess kvinnliga studenter försvinnande få, så därför hamnar berät- telsen om denna miljö i periferin. I Palett-
skrap behandlas sällan arkitekterna.Vare
sig Carl Larssons uttalanden om kvinnor som konstnärer eller Siri Derkerts erfaren- heter av att studera vid Akademien säger egentligen så mycket om hur det var för de kvinnor som läste vid byggnadsskolan. Biografierna om de kvinnor som stude- rade vid denna institution är däremot av stort värde, även om de var få.
0 Tidskrift för genusvetenskap nr 3 2007 Överlag kan det i avhandlingen vara svårt att följa hur arkitektutbildningen såg ut för de som studerar under den valda perioden. Detaljer kring vilka kurser som lästes, när praktiken (som ofta var ett svår- passerat hinder för de kvinnliga studenter- na) skulle genomföras, vilka lärare som var aktuella osv saknas. Antagligen förändras utbildningarna under årens lopp vilket skulle varit klargörande att förstå på vil- ket sätt. Då Werner skriver om miljöerna vid KTH och CTH tar hon även upp när den första kvinnliga läraren anställdes och den första kvinnliga professorn installera- des. Tyvärr saknas tidpunkt och om detta hände på arkitekturutbildningarna.
I de tolv biografierna presenterar Wer- ner de kvinnor som börjat sin utbildning vid KTH, CTH, Akademiens byggnads- skola, Tekniska skolans byggritarskola el- ler utomlands mellan åren 1897-1936. Majoriteten av dem kom att på något sätt arbeta inom sin utbildning och man kan också notera att de flesta gifte sig med en arkitekt eller förblev ogifta. Ett faktum som är fullt jämförbart med kvinnliga pionjärer inom andra yrken. De får även huvudsakligen arbetsuppgifter som stäm- mer med Ellen Keys uppfattning om vad en kvinnlig arkitekt kan bidra med inom professionen: bostäder, vårdinstitutioner, skolor samt parker och stadsplanering.
Biografierna är en god startpunkt för annan forskning och förhoppningsvis kommer det i framtiden att finnas mo- nografier som behandlar exempelvis Inge- borg Hammarskjöld-Reiz som är värd samma uppmärksamhet som de samtida Celsing och Lewerentz. Hammarskjöld- Reiz borde vara av nationellt och interna-
tionellt intresse. Hon hade eget kontor i Lund och över 600 projekt i eget namn, där stadsplanen för Staffanstorp redan uppmärksammats i skrift. Eller varför inte en studie kring en av Sveriges tidigaste funktionalister, Ingrid Wallberg, som re- dan 1928 arbetar i läraren Le Corbusiers anda via sitt och Alfred Roths kontor i Göteborg.
Helena Werners avhandling Kvinnliga
arkitekter: Om byggpionjärer och debat- terna kring kvinnlig yrkesutövning i Sverige
är huvudsakligen en inventering av ett förbisett område inom konstvetenskaplig forskning. Den lyfter fram en rad relativt okända pionjärer inom ett brett arkitek- turfält och belyser de utbildningar och karriärvägar som stod till buds för kvin- nor. Avhandlingen är en efterlängtad början på ett forskningsområde, som för- hoppningsvis kommer att vidareutvecklas och fördjupas med nya frågeställningar.
Ann-Catrine Eriksson
Universitetslektor vid institutionen för konstvetenskap
Katarina Bonnevier
Behind Straight Curtains. Towards a Queer Feminist Theory of Architecture,
akad. avh. Axl Books 2007
Jag är så avundsjuk! Denna som- mar har jag slutfört arbetet med min avhandling i konstvetenskap. Därför har jag själv brottats med formen för de i inledningen obligatoriska genomgång- arna av bland annat forskningsläge, bak- grund, teori och metod. Och så får jag nu i uppgift att recensera en avhandling i ämnesområdet arkitektur från KTH som helt sonika åsidosätter dessa regler! Ka- tarina Bonnevier har istället konsekvent låtit metoden och det teoretiska ramver- ket bokstavligen skapa formen för fram- ställningen. Avhandlingen är skriven som sceniska anvisningar för föreläsningar om arkitektur ur queerperspektiv, komplett med rollistor (där författaren beskrivs som delvis synonym med föreläsaren), referen- ser till visade bilder, avbrott för frågor, toalettpauser med mera. Bonnevier lättar på förlåten till tre levande tablåer, i vilka hon diskuterar olika queerfeministiska ar- kitektoniska iscensättningsstrategier, och två mellanspel, där läsaren delges iscensät- tandets metod och dess empiriska impli- kationer. Därefter dras gardinerna för igen – eller är det ridån som faller? Det är inte så att teori, metod och tidigare forskning saknas. Istället för att inleda avhandlingen är dessa obligatoriska beståndsdelar, in- tegrerade i framställningen. Senare följer dessutom ett mer redogörande avsnitt, ett
pliktskyldigt postskriptum som förklarar metod och teori (för att andra akademiker ändå ska känna igen avhandlingen som form?)
Jag är avundsjuk inte bara på den fyn- diga och förlåtande formen, vilken gör mig lika välvilligt inställd till omtagningar och upprepningar som till den stundom talspråkliga tonen. I än högre grad är jag avundsjuk på de kreativa miljöer som Bonnevier skapat sig då hon prövat ut sin metod att skapa ”genustrubbel” för att därigenom skärskåda inbyggd hete- ronormativitet. Grunderna finns i Judith Butlers teorier (med referens till Gen-
der Trouble 1990, men framförallt den
mer handlingsinriktade Excitable Speech 1997). Metoden har i praktiken gått ut på att Bonnevier bjudit in till ”salong” – för att hedra, synliggöra och utpröva andra former för lärda samtal än dem som tradi- tionellt rymts innanför universitetets väg- gar. Dessa empiriska fullskaleexperiment beskrivs i ”pauser” mellan ”föreläsning- arna”. En av dessa pauser får i boken titeln ”Jalousie”. Titeln anspelar inte bara på det franska ordet för avundsjuka utan även på de metalljalusier som behövdes för att skydda en av experimentlokalerna från re- gelrätta fysiska attacker. Incidenten som återberättas gör det skrämmande klart att det inte bara är ett spel i ett spel att iscen- sätta queerfeministisk teori i praktiken på det sätt Bonnevier gör. Det är blodigt all- var och det finns mycket investerat i den radikala aktivism som författaren ger ut- tryck för. Utöver att det uppenbart krävts mod att anordna salongerna menar jag att det Bonnevier har åstadkommit med sin avhandling är ett modigt och gränsöver-
2
2 Tidskrift för genusvetenskap nr 3 2007 skridande försök till handlingsteori. Det är ett föredöme för och ett exempel på hur man vid konstnärliga utbildningsinstitu- tioner kan arbeta med genusfrågor och därvidlag kan använda sig av det teoretis- ka ramverket med syftet att experimentellt undersöka det på än mer praktiskt sätt än till exempel vid historiskt inriktade huma- nistiska utbildningar.
Det är min erfarenhet (som universi- tetslärare och som student) att när ett ge- nusperspektiv implementeras inom exem- pelvis ämnet konstvetenskap, gör det som mest nytta när studenter och föreläsare tar på sig genusglasögonen och tillsammans ser och analyserar verk, historiska såväl som samtida. När Bonnevier skriver sina scenanvisningar i föreläsningsform är det- ta just en av de fördelar som hon tar fasta på. Hon beskriver och analyserar arkitek- turen, berättar om dess historiska kontext och väver in utrop och invändningar från auditoriet i sin framställning. Textens ex- perimentella form ger ytterligare möjlig- heter för författaren att mitt i den fiktiva föreläsningen tillåta en historisk karaktär dyka upp, visa på vägen till det förgångna och låta förläsaren/författaren och hela hennes publik göra en förflyttning i tid och rum. En anekdotisk visning av en his- torisk plats – exempelvis Paris i början av förra seklet – kan bli följden. På så sätt manifesteras i texten den ”queerhet” arki- tekturen besitter, och den presenteras sida vid sida med det teoretiska och metodiska på ett sömlöst sätt. Bonnevier kan även tillåta sig ett inkluderande tilltal där pro- nomenet ”vi” syftar på författaren, förelä- saren och de fiktiva föreläsningsåhörarna, snarare än på författarens relation till läsa-
ren, i och med att hela dialogen är skriven som ett manus.
Inspirationen för dialogformen kan sä- kert delvis härledas från handledare Katja Grillners avhandling Ramble, Linger and
Gaze. Dialogues From the Landscapegar- den (2000). Men att skriva en avhandling
i form av ett manus för iscensättningar är därutöver kongenialt med den teoretiska utveckling av performativitetsbegreppet som queerteori inneburit. Avståndstagan- det från teatralt utprövande aspekter av performativitet har varit lika dominerande