Tidskrift för genusvetenskap nr 3 2007 präglad av projekt som för det mesta

gagnade män eller pojkar, trots att rub- rikerna talade ett annat språk: ”barn- och ungdomsverksamhet”. Många kände att deras delaktighet även begränsades av omsorgsroller som att ta hand om barnen och ansvara för att hjälpa dem med skol- gången:

”I Sverige är barnen fortfarande kvin- nors ansvar. Kraven på kvinnorna är höga och de kan inte avvika från den mallen.”

”Kvinnor har det största ansvaret för barnen. De måste bli minst lika utbil- dade som sina barn, för att hjälpa dem med skolarbetet.”

”Kvinnor har inte fått någon framträ- dande roll i den här kommunen.” En del kvinnor har ganska låg utbild- ningsnivå och svaga kunskaper i svenska. Större krav på självstudier tvingar barnen att gå hem med sina läxor. Jämfört med barn som växer upp i medelklassfamiljer med svenska som modersmål, ställs bar- nen från hyreshusen i Fittja inför mycket

tuffare villkor, eftersom föräldrarna har svårigheter att sätta sig in i de kunskaps- områden som barnen ska tränas i för att klara skolgången. Utslagningen från sko- lan har under vissa perioder varit så hög som nära 55 procent av alla barn som går ut nian i Fittja. Nu har det blivit mycket bättre, då andelen har minskat till 28 pro- cent under 2006.28

När frågan om kvinnors roll i hem- men togs upp, tänkte naturligtvis många på männen och deras roll i förhållande till barnens behov hemma, i skolan och på fritiden. I diskussionen började de efterly- sa ett helhetsgrepp kring jämställdhetens utmaningar som involverar mäns ansvar i hemmet och för barnens skolgång. Kvin- norna resonerade kring att det redan finns ungdomsfullmäktige och handikappråd som kommunen använder som remissin- stans i olika sammanhang. Mot bakgrund av de problembilder som kvinnorna teck- nade för varandra, framfördes nödvändig- heten av att inrätta ett jämställdhetsråd i kommunen för att exempelvis införa jäm- ställdhetsklausuler i samband med bevil- jandet av föreningsbidrag.

Helhetsgreppet ansågs vara en för- utsättning för att kvinnor ska kunna ha tillgång till en lokal offentlighet. Män- nens försprång när det gäller att skapa, nyttja och tillhandahålla en offentlighet vilar på att de sällan överför sina fören- ingskunskaper till underrepresenterade grupper av kvinnor som de själva har kontakt med. Egentligen tvingas dessa kvinnor offra sin egen fritid för att män- nen ska ha sitt eget offentliga liv. En av kvinnorna beskriver situationen på föl- jande sätt:

Männens försprång när det gäller att skapa, nyttja och tillhandahålla en offentlighet vilar på att de sällan överför sina föreningskunskaper till underrepresenterade grupper av kvinnor

”Männen (och föreningar) trampar alltid vägen först. De lär sig regler och rutiner, språket, stadgar. För att kvinnor ska kunna ta del av samhällslivet måste andra krafter utifrån sättas igång. Samhället måste hjälpa till.”

Vid sidan av ohälsa, sämre möjligheter till mötesplatser, den jämställdhetsblinda fördelningen av föreningsbidrag, konstaterades att bristande solidaritet från män i förhållande till kvinnor också har inverkan på underrepresenterade kvinnors delaktighet i offentligt samhällsliv. Dessa villkor kan bidra till att stärka män- nens redan starka dominans i den lokala offentligheten och rentav bidra till att reproducera patriarkatet.29 _{Det är just inom ramen}

för mäns bristande solidaritet gentemot kvinnorna som jämställdhetsarbete, och i synnerhet inrättan- det av ett kvinnoråd, togs upp som nödvändigt. Om kvinnor ska kunna ha en chans att hävda sig i den lokala offentligheten, måste kvinnorådet bildas med stöd utifrån. Det här var ett krav som egent- ligen framfördes gång efter annan under de drygt

20 olika möten som vi genomförde under året. Frågan då var hur kvinnor skulle hantera solidaritet både från det omgivande samhället och från varandra för att komma dit.

gränsöverskridanden mellan förvaltning, forskning, och politik

Ett steg för att underlätta framväxten av både ett kvinnoråd och en lokal gräns- överskridande kvinnooffentlighet var att arbeta för ett kvinnohus. På den punkten blev betydelsen av konkreta gränsöverskridande taktiker intressant att upptäcka. Efter att ha blivit varse de diverse premisser som påverkar gränsöverskridanden i den lokala förvaltningen (jämtegrering), och i den embryonära kvinnorörelsen som samlades under konferensen, var det dags att ta nästa steg. Den lokala om- rådesutvecklaren fick ansvar från kvinnorna för att förankra deras idéer hos sina kolleger inom den så kallade områdesgruppen, där tjänstemän från olika förvalt- ningar i Fittja samordnas. Som forskare fick jag uppdraget att kartlägga de olika mötesplatser som kvinnor har i Fittja. Kvinnorna skapade en referensgrupp som skulle fortsätta att träffas för att planera andra aktiviteter för kvinnor med siktet inställt på att samarbeta med varandra, och för att fortsätta interagera med både forskare och områdesutvecklaren i Fittja.

För att samordna de fortsatta utbytena mellan de tre parterna bestämde vi att träffas ungefär varannan vecka för att informera varandra om hur arbetet utveck- lades. Det som kan vara intressant att problematisera är hur interaktionen kring de nämnda aspekterna fortsatte. Ett centralt mål blev att skaffa sig en mötesplats för att hålla igång aktiviteterna. En detalj som är viktig att hålla i minnet, är

Som forskare fick jag uppdraget att kartlägga de olika mötesplatser som kvinnor har i Fittja.

6 Tidskrift för genusvetenskap nr 3 2007 att den lokala kvinnogruppen utgjorde en liten ”förtrupp” som skulle kunna kom- municera våra aktiviteter till kvinnorna i Fittja och vice versa. Här ställdes vi inför stora risker. När så kallade referensgrupper formeras bildar de också lokala eliter som inte alltid meddelar målen till medbor- garna. Ofta består dessa eliter av manliga nätverk som tjänstemän initierar och som omedvetet systematiskt utesluter kvinnor och andra underrepresenterade grupper från deltagande i den lokala utvecklingen som de arbetar med.30

När vi undersöker interaktionen mel- lan folkrörelser och förvaltning, är det viktigt att vara medveten om maktförhål- landen som uppstår när tjänstemän skapar nätverk som är tänkta att företräda med- borgarna. Tjänstemän kan välja mellan att ha en manipulativ relation till lokalbefolk- ningen genom att driva förankring31 _eller

istället driva en ansats baserad på kommu- nikativa dialoger och passa in i vad John Forester kallar för den progressiva tjäns- temannen.32 _{Vi ska också vara medvetna}

om att båda är inramade i olika typer av vad exempelvis urbanforskare som ägnat sig åt regimteori kallar för ”urbana part- nerskap”. Det är ett paraplybegrepp för att beskriva den fragmentariska stadspolitik som uppstått i kölvattet av de lokala väl- färdsregimernas sönderfall. Urbanforskare menar att effektivitet med marknadsre- laterade förtecken, snarare än demokrati och offentlig politisk styrning, känne- tecknar en utveckling som på senare år fått fäste i Sverige. Den har blommat upp med iscensättningen av den nya urbana politiken som har markerat ett skifte från folkstyrelse (government) till nätverkspoli-

tik (governance).33 _{Samma utveckling har}

även kritiserats som ett skifte från generell till selektiv välfärd.34

Denna typ av nätverksstyrning är problematisk. Men med tanke på dess spridning och omständigheterna kring kvinnors underrepresentation i den lokala planeringen, var det svårt att undvika att tillgripa en sådan ansats. Eftersom inget talar för att praktiken kommer att upp- höra av sig själv, var min idé att de här grupperna också skulle kunna användas för att bilda embryon som utvecklar möj- ligheter till underrepresenterade kvinnors organisering. De kan i bästa fall bidra till att demokratisera fördelningen av resurser och ställa radikalare krav på demokrati- sering av förvaltningen i allmänhet. Här kunde kvinnors förslag om ett kvinno- råd/jämställdhetsråd utgöra en intressant början, tyckte jag. Som jag ser det uppstår här en typisk in-and-against-the-state-situ- ation.35 _{I varje fall fortsatte jag mitt arbete}

utan att göra stora ansträngningar för att problematisera denna aspekt med vare sig områdesutvecklaren eller kvinnorna. Jag återkommer till detta i slutet av artikeln.

Delvis medvetna om nätverksstyrning- ens fallgropar fortsatte vi med att disku- tera flera olika utvägar för att samordna våra krafter under denna första period som präglades av en sorts erkännande och lära känna varandra. Kvinnorna kunde på så sätt börja hitta såväl affiniteter som skilda ståndpunkter. Vid slutet av perio- den blev det klart, mycket tack vare områ- desutvecklarens engagerade påtryckningar i områdesgruppen, att vi fick en lokal där alla tre parter kunde vara eller träffas un- der eftermiddagarna sista söndagen varje

månad. Vi började planera aktiviteterna inför dess öppnande. På förslag från en av kvinnorna i referensgruppen bestämde vi oss för en metodologi där vi istället för ett färdigt program skulle bjuda kvinnor att bara komma och umgås.

Man kan undra vad som var syftet med att inte ha ett program att följa. Vi re- sonerade oss fram till att kvinnor skulle få uppleva möjligheten att komma utan krav på motprestation. Andra forskare har varit kritiska till liknande uppfatt- ningar eftersom de inte anses leda till emancipatoriska verksamheter och snarare passiviserar kvinnorna.36 _{Vår utgångspunkt var}

att det var precis tvärtom. Om vi hade krävt en emancipatorisk prägel från början, hade vi kört över kvinnors potentiella möjligheter att bestämma inriktningen själva. Som jag nämn- de ovan stod vi inför risken att skapa en liten elit. Här var det viktigt att bestämma sig för att

lyssna på vad många kvinnor hade att förmedla. Istället för att uppge oss som re- presentativa antog vi, på förslag från en av kvinnorna som satt i referensgruppen, rollen som någon sorts ombud för alla dem som inte var där.37

Jämställdhet och feministisk solidaritet

Den andra perioden inträffade under hösten 2006. Vi träffades under tio tillfäl- len, hälften för att planera och hälften för att medverka i mötena som skulle bli öppna för samtliga kvinnor i Fittja. Arbetet mellan mötena ställde prov på hur kvinnorna hanterade sina olikheter. På samma gång agerade kvinnorna för gränsöverskridande aktiviteter som aviserades i de gemensamma mötesplatserna. Å ena sidan skulle kvinnorna bli starka i sina egna respektive nätverk och fören- ingar, å andra sidan skulle deras aktiviteter växla till etableringen av en starkare uppsättning av gränsöverskridande aktiviteter för alla kvinnor. Inom feministisk teori har flera förklarat hur transversell politik utgår från en dialogisk process där varje medverkandes situerade kunskaper och dess självreflexiva subjekt blir erkänt. Italienska feminister har begreppsliggjort detta som rooting. På samma gång förekommer också ett moment av växling, eller shifting, där de medver- kande lever in sig i de andras situationer och positioneringar. Ett villkor för att detta ska äga rum, är att de medverkande, ungefär på samma sätt som i Fittja, delar samma värdesystem och deltar i samma epistemologiska gemenskap.38

Det första mötet i augusti upptogs av en diskussion kring demokrati där in- slag av erkännande av varandras positioner och växlingar kom till uttryck. Just då pågick ett intensivt arbete för att öka valdeltagandet inför valet 2006. Flera av kvinnorna i nätverket fick möjlighet att tjänstgöra i kommunen som demo- kratiinformatörer. När vi kom till mötet kändes det som att politik fanns i allas munnar. En av de frågor som vi gick in på handlade om jämställdhet. En av kvin-

Kvinnorna kunde på så sätt börja hitta såväl affiniteter som skilda ståndpunkter.

0 Tidskrift för genusvetenskap nr 3 2007

norna från hyresgästföreningen berättade att hon hade jobbat tillsammans med en annan av kvinnorna som satt i referensgruppen med vad de kallade för Kvin- nonätet. Hon tyckte inte om idén att inrätta en träffpunkt enbart för kvinnor därför att den, enligt henne, gick emot strävandena efter jämställdhet i samhäl- let. Hon var kritisk mot att kommunen finansierade Bocenters kvinnoaktiviteter. Det var allas skattemedel. Varför ska männen uteslutas?, frågade hon. Områdes- utvecklaren förklarade att Bocenters mål inte var att särskilja och utesluta män- nen. Utan att Bocenter är till för alla invånare och skulle vara öppet varje dag. Men en enda kväll i slutet av varje månad skulle denna typ av öppet hus finnas för att enbart kvinnor ska träffas och knyta kontakter med varandra. En av kvinnorna påminde om att de utesluts från inflytande i många föreningar som i praktiken fungerar som om de vore ”herrklubbar”. När denna diskussion var igång kom en kvinna in som just då arbetade som samhällsinformatör in- för valet, också hon från hyresgästförening- en. Hon instämde i att många kvinnor utesluts från föreningsverksamheter. Hon passade på att påminna om att bland de hundratals föreningar i kommunen, var det ytterst få som leddes av kvinnor.

Vid tidigare möten hade flera lagt märke till att när kvinnor träffas frågar de hur männen har det, istället för att fokusera på egna problem. Jag frågade om någon visste om männen diskuterade hur kvinnorna i Fittja hade det när de träffades i sina föreningar. En av kvinnorna förklarade att föreningar är ställen där män kan vara för sig själva, ställen där många män övar sig i oförmågan till empati och att vara ännu mera egoistiska. Eftersom kvinnor får mindre tillträde till männens föreningar blir denna fråga egentligen en sak för mig att reda ut. Kvinnan som introducerade diskussionen ansåg att många kvinnor kan ha ham- nat i en underordnad roll på grund av religion. Men samhällsinformatören berät- tade att hon var djupt religiös och klargjorde att religion i själva verket inte har med kvinnors underordnade roll och låga politiska eller samhälleliga delaktighet i Fittja att göra. Istället är det andra saker som påverkar. Hon berättade att hon har fyra barn och att hon snart skulle börja förvärvsarbeta igen efter att ha varit föräldraledig. Att ta hand om både hemmet och barnuppfostran vid sidan av för- värvsarbetet var mycket påfrestande, tyckte hon. Hon gav flera exempel på hur många män tänker och tar sig friheter hemma, just på grund av sin roll som ”för- sörjare”, trots att kvinnor arbetar hemma utan lön. Det är detta ständiga arbete som kringskär möjligheter för många kvinnor att ha egen fritid för att kunna gå till föreningar. Medan männen har råd att gå till föreningar för att träffa andra män, sitter kvinnor hemma isolerade från andra kvinnor, bundna till barnen Flera av kvinnorna i

nätverket fick möjlighet att tjänstgöra i kommunen som demokratiinformatörer.

och hemmet, menade hon. Det var inte religionen som ledde till underordning. Genom att påvisa andra aspekter bidrog samhällsinformatören till att minska pola- riseringen mellan kvinnorna för att istället fokusera på andra viktigare former av för- tryck som drabbar kvinnor i allmänhet.39

Samhällsinformatören fortsatte med att berätta om sitt arbete som samhälls- informatör, vilket för henne innebar att gå runt och uppmuntra kvinnor att först och främst rösta. Hon gjorde andra kvin- nor medvetna om att de måste kräva till- baka ett eget liv vid sidan av familjen. Om kvinnor saknar möjlighet till egen fritid blir det svårt för dem att engagera sig i andras situation. Kvinnan som introduce- rade diskussionen tyckte att kvinnor som samhällsinformatören borde överväga om det är så klokt att överhuvudtaget hjälpa andra så mycket. Hon var kritisk till att kvinnor som har problem ska ägna sig åt att hjälpa andra kvinnor. Kvinnor bör i första hand ha tid för sig själva och leva sitt eget liv, tyckte hon. Här framkom också att solidaritet mellan kvinnor kunde vill- koras till flera saker. Två positioner stod mot varandra. Den ena att utsatta kvinnor kan kämpa sig fram till egen fritid. Till- sammans med andra kan detta bli upp- rinnelsen till en trend som kan övergå till en rörelse. Den andra uppfattningen var att utsatta kvinnor ska driva denna kamp bara för sin egen skull och ensamma. De- ras utsatthet ger dem inte ”behörighet” att hjälpa andra utsatta.40

I diskussionen kring jämställdhet som refereras ovan var de flesta kvinnor eniga om att de ska kämpa för en mötesplats för kvinnor. Men vissa tyckte att målet var

svårt att uppnå utan det solidariska stödet från männen. Diskussionerna kring jäm- ställdhet ledde ofta till dessa positioner samt ett växlande mellan att stärka varan- dra som grupp, rooting, och vända sig utåt för att söka stöd och solidaritet, shifting. Några tyckte att ”jämställdhetssnacket” kan bli bedrägligt därför att det alltid slu- tar med en diskussion om männen; kvin- nors möjligheter att erhålla solidaritet vill- koras alltid till att männen ska gå med på dessa för att de ska få legitimitet.

Samarbete för att bilda en transna- tionell kvinnoförening

Efter riksdagsvalet 2006 träffades vi igen. Kvinnorna i en av föreningarna hade fått möjlighet att driva öppen verksamhet var- je söndag. Flertalet kvinnor som varit så engagerade i politiska diskussioner uteblev från mötet. Föreningen tog fram ett detal- jerat program som för dagen bestod av att kvinnorna skulle arbeta med att virka hals- band och förbereda pysseljobb inför ju- len. En politisk diskussion som jag trodde skulle äga rum uteblev helt. Vi gjorde upp om att nästa möte skulle handla om hälsa och att samma förening skulle organisera mötet. När vi kom dit igen fungerade mö- tet som det var planerat. Kvinnorna från föreningen tog fram sitt material och bör- jade virka. En av medlemmarna höll i ett föredrag om benskörhet, som hon tyckte var ett stort problem bland många äldre kvinnor i Fittja. Därefter ledde hon en gymnastikstund och visade övningar som kvinnor skulle kunna klara av att göra. En kvinna i hög ålder tycket att det hela var för avancerat och satt kvar på sin stol. Hon var allmänt skeptisk till hela gymnas-

2 Tidskrift för genusvetenskap nr 3 2007 tikstunden, medan de som inte var rörel- sehindrade började diskutera möjligheten att ha danskvällar som ett sätt att motio- nera. Det här är en intressant detalj som jag utvecklar längre fram.

Till detta andra möte efter valet hade de som tidigare varit mer intresserade av politik också kommit. Diskussionen om motion och dans varvades med överlägg- ningar om att göra om nätverket till en internationell kvinnoförening. De hade nu träffats flera gånger och det kändes som om det var dags för ett djupare gräns- överskridande. Det steget krävde tillva- ratagandet av gemensamma erfarenheter men även samarbetsvilja:

”Det krävs samarbetsvilja. Vill kvinnor vara i en förening och vara där och job- ba där?”, frågar en 50-årig kvinna.41

”Det handlar nog mer om att man inte har den vanan. Det är ett uttalande från dem själva, och det är ganska många här i Fittja, som jag talar om och som jag har talat med. De vill ha någonting se- riöst och någon som håller i det”, säger en 70-årig kvinna.

”Ja, för de flesta är det så”, tillägger en annan 50-årig kvinna.

”Nu talar jag om de här kvinnorna som aldrig varit med i en förening och som aldrig kommer att vara det”, fortsätter den 70-åriga kvinnan. ”Vi måste hela tiden rannsaka oss vad vi egentligen har pratat om hela tiden från första början. Och det är kanske fel. Jag tycker att vi har gjort en hel del för att göra försöket,

och sen får någon professor gissa ut det här, var du nu jobbar någonstans [syf- tande på forskaren]. Jag menar att man måste ha bott och levt här för att känna det här området ordentligt. Och sen var det någon som sade att det var bara i Fittja som kvinnor har ont i kroppen. Det är inte bara i Fittja, utan det hand- lar om alla kvinnor, och speciellt i såna här liknande områden som byggdes på 1970-talet.”

”Det är jätteokej som du säger”, till-