HEM LJUVA HEM - OM HEMLÖSHET
MODERN ARKITEKTUR SOM MASSMEDIUM
FÖRORTSFEMINISMENS VILLKOR
TEMA
Arkitektur och boende
TIDSKRIFT FÖR GENUSVETENSKAP
tgv | nr 3 | 2007w w w . t e g e v e . s e
Adress
Tidskrift för genusvetenskap, tgv, Studentcentrum, Malmö högskola, 205 06 Malmö www.tegeve.se, e-post tgv@mah.se
Redaktion
Redaktörer Monika Edgren och Cristine Sarrimo, redaktionssekreterare/recensionsansvarig Helena Smitt
Redaktionsråd Ulrika Andersson, Sara Edenheim, Johanna Esseveld, Carina Listerborn, Diana Mulinari, Petra Ragnerstam och Kerstin Sandell.
Ansvarig utgivare Johanna Esseveld Artiklar
Redaktionen välkomnar originalmanus på max 50 0 0 0 tecken (med blanksteg) skrivna på svenska. Tidskrift för genusvetenskap, TGV, är en refereegranskad tidskrift. Det inne-bär att alla inkomna manus granskas av anonyma fackgranskare. Redaktionen förbe-håller sig rätten att redigera texterna. Författarna ansvarar för innehållet i sina artiklar. För ytterligare information se www.tegeve.se eller vänd er direkt till redaktionen. Prenumeration och lösnummer
Enkelnummer: 90 kr. dubbelnummer140 kr. För beställning se www.tegeve.se
Prenumeration: Sätt in 290 kr på pg 489 78 50-6.
Stödprenumeration å 4 0 0 kr eller mer är mycket välkomna!
Prenumerationsärenden: Christer Hallgren, Swedish Science Press, Box 118, 751 0 4 Uppsala, telefon 018-36 55 66, telefax 018- 36 52 77 e-post info@ssp.nu Grafisk form
Fikon Design Cajsa Fredlund, www.fikondesign.se Omslagsbild: Katarina Bonnevier
Tryckeri
Munkreklam AB Copyright
Författarna och Tidskrift för genusvetenskap ISSN 1654-5443
Tema Intersektionella rumsligheter Irene Molina
Tema Interiören ur Privat och offentligt.
Modern arkitektur som massmedium Beatriz Colomina
Tillbakablick Vad gör vi med hushållsarbetet, kamrater? Inga-Lisa Sangregorio
Utblick Ett rum med utsikt
Katarina Bonnevier
Tema Förortsfeminismens villkor – en transversell politik Juan Velásquez
Krönikan Hem ljuva hem Catharina Thörn
Recensioner
7
ARKiTeKTUR OCh BOenDe
23
41
51
57
83
87
Män bygger, kvinnor bor. Den klassiska feministiska devisen är fortfarande i allra högsta grad sann. Från Byggare Bob till Percy Nilsson är byggbranschen en man-lig bastion, sällan utmanad av någon, trots att byggbranschens ekonomi och politik formar vardagslivets möjligheter och be-gränsningar. Det är stora framtidsvisioner som omsätts i praktik. Få är antalet kvin-nor med makt och ekonomi att ha infly-tande på de avtal som sluts bakom lyckta dörrar. Ännu färre är antalet genusforskare som intresserar sig för dessa processer, trots angelägna frågor om hur rum produceras. Alla mänskliga handlingar har en rumslig dimension och alla rum är socialt produ-cerade. Således byggs genusordningar och andra maktordningar in i materiella rum. Byggbranschens maskulinitet präglar uppdrag, planering och utförande. Bland byggnads- och anläggningsarbetarna är cir-ka 99 procent män och bland byggnads-ingenjörer och byggnadstekniker utgör männen cirka 95 procent (SCB 2007). Hos de stora entreprenörerna ser det likartat ut. Skanska har nio procent kvinnor anställda och mycket få på chefsnivå. NCB och JM är inte bättre. Antalet kvinnliga arkitekter är betydligt fler, men på chefsnivå i privata företag eller anställda som stadsarkitekter är procentandelen låg, cirka fem procent. I en statlig utredning av byggsektorn från 2002, ”Skärpning gubbar!”, nämns jäm-ställdhetsfrågorna i förbifarten och man
konstaterar: ”Det är uppenbart att i den mån ett arbete för en ökad jämställdhet förekommit, har det totalt misslyckats” (SOU 2002/115:335). Men motkritiken från byggbranschen pekar på beställaren som ofta är stat och kommun: staten får den byggbransch man förtjänar. Diskus-sionen belyser ett ömsesidigt ointresse för genusfrågor.
Kanske något av den statliga kritiken ändå har fått effekt, eller kanske är det en-visa praktiserande feministiska arkitekter, som har gjort att byggbranschen börjat efterfråga kvinnor. Kvinnors byggforum an-ordnade under vintern en seminarieserie på temat hur kvinnor ska kunna ta mer plats i en mansdominerad bransch, i samarbete med Svenska byggbranschens utvecklings-fond och flera stora bygg- och fastighets-bolag. I samband med denna seminariese-rie skriver Johnny Kellner från Veidekke bostad i branschtidningen Byggindustrin 33/2006, att fler kvinnor i byggbranschen ökar produktiviteten och att erfarenheter från USA visar att med kvinnor i ledning-en ökar lönsamhetledning-en. Ser vi ledning-en vändning i byggbranschens genusordning här? På arkitekt- och planerarutbildningarna är könsfördelningen idag jämn och ibland är kvinnor i majoritet, på civilingenjörsut-bildningarna är däremot kvinnorna färre. Men så har det varit länge utan någon större återverkning på yrkeslivet. Det är således fortfarande viktiga frågor att
Tidskrift för genusvetenskap nr 3 2007
liggöra, speciellt som en allt större del av planeringen formas utanför de statliga och kommunala planeringsorganen.
Kvinnors byggforum har i dryga tjugo år pekat på diskrepansen mellan kvinnors an-svar för boende och vardagsliv och bygg-branschens manliga dominans. En grupp kvinnliga arkitekter bildade 1981 föreningen som en reaktion på att vara både karriär- mässigt och idémässigt förbigångna. Genom att formulera manifest och på bo-utställ-ningar illustrera boendealternativ förmed-lade de sin erfarenhet. Flera av dessa idéer har idag integrerats i bostadsbyggande. För-fattaren Inga-Lisa Sangregorio som med-verkar i detta temanummer var en av de tidiga initiativtagarna till att belysa boendets genusproblematik. År 1979 var hon med att arrangera den idag kvinnolegendariska konferensen i Kungälv på temat ”Bygga och bo på kvinnors villkor”. Hundratjugo kvinnor från fem länder deltog och diskute-rade vardagen och boendet. På denna kon-ferens formulerades en vision om ”det nya vardagslivet” – en fråga som återkommer i dagens debatt om ”livspusslet”. Vilka lik-heter och skillnader finns egentligen mellan kvinnorörelsens bostadskamp då och idag? Och vad hände med drömmen om det jämställda kollektivhusboendet?
Debatten har till stor del handlat om att kvinnor ska bli involverade i rumspro-duktionen och att byggbranschen bör upp-märksamma att kvinnor också kan bygga, och inte bara bo. En djupare genusanalys av, inklusive ett intersektionellt perspektiv på, bostadsmarknaden och arkitekturens utformning är dock nödvändig för att komma vidare från rådande stelnad mas-kulinitetsnorm.
Artikeln av arkitekturteoretikern Bea-triz Colomina från 1992* illustrerar hur en feministisk analys kan ge ny förståelse av rumsupplevelse och rumsproduktion. Hon gör en analys av Adolf Loos byggna-der där hon utifrån blicken/fotografiet ser hur insida och utsida skiftar plats och hur interiören skapar en privat teater, där femi-nina rum spelar mot maskulina rum. Loos vill genom att lösa upp gränsen mellan insida och utsida attackera kärnfamiljen i det rådande borgerliga samhället, men skapar också nya genusordningar. Genom Colominas vägledande rumsanalys visas hur maktordningar byggs in, men också hur de kan förändras genom sin utformning.
Detta är också något som arkitektur-forskaren Katarina Bonnevier beskriver i sin Utblick om arkitekturforskningen. Hon ifrågasätter husens tröghet och sega struk-turer och pekar istället på feministers och kvinnliga arkitekters motmakt genom att tänka nytt med genusteoretiska verktyg.
Kulturgeograf Irene Molina behandlar i sin artikel teoretisk rumsförståelse och intersektionella maktordningar, och kon-kreta konsekvenser av dessa rumsliga ord-ningar. Hon ser hur kön, klass och etnici-tet vävs samman i en rumsförståelse som präglar rum på skilda nivåer. Hon visar hur feministisk teori har bidragit till att utveckla ett tänkande kring rum, och hur kropp och rum är oundvikligt länkat. Mo-lina framhåller komplexiteten i hur stad, hem och nation formeras på diskursiv nivå. Det är också en viktig koppling Mo-lina gör mellan å ena sidan en genuskritisk analys av planering och urbana processer, och en mer etablerad segregationsforsk-ning å andra sidan.
I detta temanummer inkluderas också ett brukarperspektiv. Boende är både en privat och en offentlig fråga. Bostaden är hemmet; en plats vi tillfälligt landar i, al-ternativt, helst inte lämnar. Men bostaden är också en offentlig angelägenhet, po-litiskt, ekonomiskt och socialt. Familje-politiken matchar bostadsFamilje-politiken och finanspolitiken har sitt hjärta i byggbran-schen. Integrationspolitik spelas ut på fastighetsmarknaden. Ingen lämnas utan-för detta nätverk av aktörer, vare sig man har en bostad eller inte. Om kvinnors inflytande över bostadsområdets utform-ning och vardag skriver kulturgeografen Juan Velásquez. I förorten, stadens och samhällets marginaler, råder inte bara en segregationsprocess, utan också en intern integrationsprocess där feministiska var-dagslivsprojekt utkristalliseras.
Alla får dock inte en plats i en bostad. Urbansociolog Catharina Thörn skriver i sin krönika om hemlöshet och de hemlösa kvinnornas situation. Inte bara boendet är könskodat, även hemlösheten skrivs in i genusordningar.
Tillsammans ger dessa artiklar och dis-kussioner en bild av komplexiteten och bredden av forskningsfrågor som kan kny-tas till temat arkitektur, byggande och boende. Här breddas en mer etablerad kvinnoforskning med frågor om sexu-alitet, etnicitet och klass. Ett par gånger har Kvinnovetenskaplig tidskrift behandlat ett liknande tema. Vi får gå tillbaka till 1982 (nr 1: Boende, byggelse och kvin-nors vardag) för att hitta ett temanummer med fokus på byggnader och bostäder. År 1995 (nr 2/3: Platsen i rummet) hit-tar vi senare diskussioner på temat rum ur
ett mer generellt perspektiv. Föreliggande temanummer är en uppmaning till genus-vetenskapen att ta sig an dessa frågor med en förhoppning att vi inte behöver vänta ytterligare tio år innan frågorna behand-las igen. Vi vill också peka på vikten av att anlägga ett intersektionellt perspektiv på arkitektur, byggande och boende.
Recensionerna knyter delvis an till te-mat. Här diskuteras bl a pionjärerna bland kvinnliga arkitekter och hur kön har bety-delse i det offentliga rummet. Läs också om sceniska anvisningar för föreläsningar om arkitektur ur queerperspektiv. Här finns också en recension av den första nordiska tidskriften om maskulinitetsforskning. * Texten är ett förkortat utdrag ur Colomina,
B. (1999) Privat och offentligt. Modern
arkitektur som massmedium, s. 225–269,
översättning Catharina Gabrielsson, Pon-tes förlag. Texten i orginal publicerades på engelska i Colomina, B. (1992) ”The Split Wall: Domestic Voyeurism” i Sexuality and Space (red). Colomina, B., Princeton Press. Carina Listerborn Temaredaktör
FD i stadsbyggnad. Verksam vid Urbana studier, Malmö högskola och Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi, Lunds universitet
Det har blivit vanligt i ett brett spektrum inom samhällsvetenskap och humaniora att införliva den rumsliga dimensionen i analyserna. Troligen är detta accelere-rade intresse för rummet ett resultat av flera tendenser i samhället i övrigt. Bland dessa kan globaliseringsdiskursen räknas eftersom den gör att uppmärksamheten riktas till de olika geografiska skalor som kan påverka, och påverkas av det glo-bala. En annan bidragande faktor kan vara erkännandet av den rumsliga kon-texten inom ramen för socialkonstruktivismens upptagenhet med fenomenens kontextberoende (contingency). Platsen – vanligen associerad till tiden i form av platsens historia och identitet – betraktas allt oftare som en relevant kontext. Inte minst inom feminismen verkar intresset för rummet att öka. Men samtidigt som rummet i dagsläget kan framstå som en knappast ifrågasatt ingrediens i analyserna, öppnar dess uppträdande många frågor. Vad för slags rum är det som refereras till? Är det en social- och inte minst könsneutral grund för mänsklig aktivitet som åsyftas? Eller är det snarare en konstruerad kategori präglad av, och som präglas av, allt det sociala som utspelar sig i och omkring den? I den här artikeln argumenterar jag för behovet av att betrakta rummet som en av de rela-Rumsteorier har historiskt utvecklats i en kolonial och patriarkal omgivning. Därför har det inte varit opro- blematiskt att införa maktperspektiv på rums- och platsförståelser. Irene Molina tar upp hur tid och rum interagerar med intersektionella maktordningar samt dessa rumsliga ordningars konkreta konsekvenser. Här illustreras komplexiteten i hur stad, hem och nation formeras på diskursiv nivå, vilket oundvikligen får åter-verkningar på människors vardagsliv.
inTeRseKTiOnellA RUmsligheTeR
IRene MolInaTidskrift för genusvetenskap nr 3 2007
tioner som måste förstås genom ett intersektionellt perspektiv1. Liksom hos flera av de klassiska rumsteoretikerna som Henri Lefebvre, David Harvey och Doreen Massey,2 behandlas rummet här som en relationell verklighet. Denna rumsliga verklighet skapas av, och samtidigt skapar, maktförhållanden.
En utgångspunkt för att ta upp denna diskussion är uppfattningen att trots rummets alltmer uppmärksammade betydelse är det fortfarande viktiga sam-hällsvetenskapliga områden som skriker efter behovet av intersektionella eller relationella maktperspektiv. Ett exempel är forskningen om boendet som genom tiderna har bidragit till en statisk syn på den byggda miljön i allmänhet. Staden har behandlats i separata delar, inte bara i termer av olika områden och distrikt utan även genom en separation av människor från den byggda miljön och arbete från boende, snarare än som en dynamisk helhet. Varken människorna eller dy-namiken i dessa processer har fått tillräcklig uppmärksamhet i forskningen. Än värre är att inte heller kopplingen till de bredare maktförhållanden som döljer sig bakom de sociala konstruktionerna av bland annat ras, kön och klass har beaktats i någon större utsträckning. Både studier, och politiska dokument som berör den byggda miljön (bostadspolitik, stadsplanering, bostadsforskning, etc.) har alltför länge handlat om siffror, och abstrakta bilder av planeringens målgrupper.3 På så sätt har människor och dess kroppar med konkreta livsbetingelser, känslor och behov negligerats.4
Hur kan man förstå intersektionerna mellan sexifiering, klassindelning och rasifiering i staden? I varje forsknings-projekt där intervjuer, offentliga dokument eller massmedialt material analyseras slår insikten om att intersektioner alltid är relevanta, fastän de är konfigurerade i olika former.5 Sexualitet, invandrarskap, avvikelse och annorlundahet är alla kategorier som konstrueras med stöd i varandra. Sexism, rasism och klasskon-struktionerna spelar alla sina roller i utformningen av den orättvisa eller den delade staden. En viktig fråga i det här sammanhanget är hur intersektionerna ter sig i det rumsliga.
I en grov redogörelse av de studier som tagit upp dessa relationer enskilt el-ler i varierande kombinationer kan man identifiera följande. Olika genusstudier har genom tiderna informerat om att sexismen6 opererar tydligast – men långt ifrån enbart – genom konstruktionen av det som Gillian Rose har kallat det maskulinistiska landskapet.7 Tillgång till offentliga platser, representationen av det kvinnliga, men även trygghet och/eller konstruktionen av tillgången till det urbana rummet förmedlad genom rädslan att falla offer för maskulinistiskt våld är ämnen som ofta dyker upp.8 Vidare låter rapporter framskymta att sexismen i argumentet att planering utgår
från manliga kriterier har länge drivits i feministiska arbeten om stadsplanering.
boendet uttrycks i det faktum att mestadels av våldet mot kvinnor sker i hemmet. Sexismen kan även tas upp i genuskritiska analyser av stadsplanering sedd ibland som en heteronormativ och maskulinistisk social ingenjörskonst. Argumentet att planering utgår från manliga kriterier har länge drivits i feministiska arbeten om stadsplanering.9 I Sverige visar segregationsforskningen att det finns könsuppde-lade mönster som antyder existensen av en process av genussegregation, vid sidan av de betydligt mer uppmärksammade socioekonomiska och etniska varianterna. Ensamstående mödrar med låga inkomster finns överrepresenterade i miljon-programförorter, precis som personer med utomeuropeisk bakgrund, särskilt de med låga inkomster. Intressanta argument har använts inom den feministiska traditionen för att problematisera stadsplaneringen, särskilt den svenska, som har relegerat kvinnor till det privata – hemmet – och dess närliggande omgivning, bostadsområdet.10
Andra forskare har vidare poängterat att genusaspekterna är viktiga för för-ståelsen av de hemlösas situation och att under de förhårdnade villkoren på den alltmer avreglerade svenska bostadsmarknaden blir kvinnor oftare än tidigare representerade i hemlöshetsstatistiken.11
Klass i sin tur är den kategori som är ständigt närvarande kring det stora forskningsområdet segregation och social exkludering i staden. Klasskillnaderna påverkar tillgången till stadens resurser och frågan om vem som äger stadens of-fentliga rum är också aktuell här. Även klasskonflikter som leder till olika typer av motstånd i staden har varit uppmärksammade internationellt och även i Sve-rige. I andra sammanhang har jag påpekat att en isolerad förståelse av de socio-ekonomiska orsakerna till segregation är missvisande då det reducerar frågan om exkludering till socioekonomiska faktorer. Frågan om strukturell diskriminering hamnar således i skymundan.12
Och så rasismen som vi skulle kunna uppehålla oss länge vid. Rassegregatio-nen i staden har varit i forskningens agenda internationellt längre än hundra år, medan i Sverige har den börjat fånga urbanforskarnas uppmärksamhet först se-dan 1980-talet. Implikationerna av rassegregation har varit stora och i samhällen som Förenta Staterna och Sydafrika har mönstren för separation och exkludering varit extrema. I Sverige konstateras det idag att separationen även om den inte antagit sådana grova former av uteslutning, håller på att cementera en rumslig belägring av förorten,13 vilket jag återkommer till senare i artikeln.
Vissa grundförutsättningar för att över huvud taget ha börjat se rummets betydelse för formandet av sociala maktrelationer har den rumsteoretiska vänd-ningen inom geografin varit. Därför inleder jag artikeln med en sammanfattning av denna utveckling. I analysen diskuteras det sena inträdet av feminismen inom geografin som resultat av den rumsteoretiska vändningens fördröjning. Senare tar jag avstamp i de traditionella geografiska skalnivåerna av staden,
bostadsom-0 Tidskrift för genusvetenskap nr 3 2007
rådet, hemmet och nationen för att diskutera rum och några av de intersektio-nella maktrelationerna. Argumentationen illustreras med några exempel vilka i den mån det går hämtas från svenska sammanhang.
Rumsteori och feminism – en trög relation
Det finns troligen en viss konsensus om att feminismen trängde in sent i många samhällsvetenskapliga ämnen. Som det påpekats i ett tidigare sammanhang14 har processen för den svenska kulturgeografin i detta avseende varit mer fördröjd än för de flesta andra ämnen. Två huvudförklaringar kan ges för en sådan trög ut-veckling. Det första ligger i själva geografiska upplysningstraditionen, som be-traktat sitt studieobjekt, rummet, som en metafysisk neutral verklighet separerat från det mänskliga. I urbana sammanhang har rummet betraktats som statisk och fragmentarisk, i stället för att uppfattas som en ständig och dynamisk process, ”ett blivande”15 som inbegriper hela det urbana rummet. På samma sätt som jor-den fanns rummet där för att observeras, studeras och förändras genom mänsk-lig aktivitet. Rummet kunde enmänsk-ligt denna syn mekaniskt och statiskt påverka människorna, däremot fanns i denna relation ingen dialektik. För modernitetens miljödeterminister var rummet i termer av topografi och klimat avgörande för hur denna mänskliga aktivitet skulle te sig. Trots att miljödeterminismen bidrog till att börja betrakta rummet i interaktion med mänsklig aktivitet, var denna relation formulerad utifrån socialdarwinismens påverkan och blev använd som vetenskapligt argument för legitimeringen av rasismens ideologi. De territorali-serade raserna präntades in på världskartor som en produkt av det nära samröre som geografin och antropologin hade under 1800-talet. Karteringen av de olika rastyper som antropologerna hade konstruerat utifrån Darwins evolutionsteori var avgörande för konstruktionen av rasismens världskarta och legitimering av den europeiska kolonisering och underkuvande av övriga världens befolkning-ar. Trots att geografin, uppfattat som synonymt till det metafysiska rummet, i termer av klimatiska, geomorfologiska och andra landskapsförhållanden ansågs kunna förklara beteende, karaktär, intellektuell förmåga, etc. förblev uppfatt-ningen om rummet i det geografiska tänkandet som socialt neutralt. Rummet var en objektiv företeelse, utan vare sig kön, klass eller ras.
Ett ämne med ett sådant studieobjekt öppnade inga institutionella dörrar för genusperspektiv i forskningen och vändningen dröjde. Det var först under strukturalismens tid som rummets relation till människa och samhälle började lämna denna miljödeterministiska tolkningsram och istället ramades in i marx-ismens dialektiska analyser. Begreppet den ”sociorumsliga dialektiken”16 ämnade syntetisera den ömsesidiga relationen mellan människa och miljö, mellan rum och samhälle. Rummet formar – och samtidigt utformas av – människor och det sociala, och vice versa. Maktaspekten blev införlivad till teorierna och rummet
Medan endast de maktlösa kommit på tal, har de som har möjligheten att fatta beslut, att välja och välja bort, det vill säga de välbärgade, sällan uppmärksammats i forskningen och debatten om boende och bostadsmarknad.
började anses vara en aktivt deltagande aspekt i klasskampen och dess underord-nade konflikter.17 Centralt för att kunna börja se rummets intersektionalitet har således revideringen av den klassiska sy-nen på rum varit. De senaste femtio årens teoretiska arbeten har inneburit att rum-met inte längre uppfattas som blott en kontext eller en container där mänsklig aktivitet äger rum. Idag är det den Lefebv-rianska bemärkelsen, nämligen rummet som socialt producerat och tillhörande en sociorumslig dialektik18 och rytmisk i sin dynamism, ständiga rörelse och föränder-lighet19 som dominerar.
Denna utveckling bör mottas med positiva reaktioner då den traditionella synen på rummet har varit allt annat än oskyldig när det gäller utformandet och reproduktionen av ojämna maktförhål-landen inte minst i urbana miljöer. En konsekvens både av den statiska synen på studieområdet, och av bristen på kri-tiska analyser som letar sig ända in till de relevanta maktförhållanden som skapar den ojämna staden, är att man har ten-derat att förklara problem med modeller som kan sägas lida av maktblindhet och som tidigare kallats för ”blame the vic-tim” perspektiv.20 När social exkludering, segregation och hemlöshet påtalas är det ofta de exkluderade människorna och de-ras bostadsområden som stått i fokus. De kallas för utsatta, svaga och missgynnade vilket kan ge sken att det som står i cen-trum är exkluderande processer.21 Men den bestående tystnaden om de högt sat-ta, de starka och de gynnade talar om att dessa underordnade konstruerade katego-rier får stå för både orsak, och effekt av sin
underordnade situation; det slår tillbaka på dem själva som någon slags bumerang. Medan endast de maktlösa kommit på tal, har de som har möjligheten att fatta beslut, att välja och välja bort, det vill säga de välbärgade, sällan uppmärksammats i forskningen och debatten om boende och bostadsmarknad. Det finns en tendens inom forskningen om boende, bostads-marknad och stadsplanering att beskriva mönster och diskutera politiska instru-ment utan att utforska de maktförhål-landen som skapar den ojämlika staden eller det orättvisa boendet. Detta bidrar till en reproduktion av sådana maktför-hållanden.
För feministerna blev denna nya rumsuppfattning, till vilken de bidrog väsentligt genom att konstant uppmärk-samma geografins oförmåga att befatta sig med könsskillnader, en öppen mark för vidare kritiska analyser. Könsperspektivet som trädde in i geografin genom studiet av vardagslivet (en inriktning som senare har kommit att uppfattas som problema-tisk när den präglats av essentialiserande uppfattningar av könsroller) utvecklades snabbt till att utgöra ett mångfacetterat
2 Tidskrift för genusvetenskap nr 3 2007 fält som så småningom tangerade kultur-geografins alla förgreningar.
”Homo economicus” som norm Om rumsuppfattning som delförklaring för det sena inträdet av feminismen i kul-turgeografin var en internationell förete-else, är det andra jag ska argumentera för här mer specifikt svenskt. I Sverige har kulturgeografin historiskt varit nära för-knippat med ekonomiska inriktningar. Rummet som möjliggörande för ekono-misk verksamhet, särskilt för industri-produktion och dess lokalisering, var det främsta upptagningsområde för geogra-fin. Andra ekonomiska aktiviteter som produktionen av tjänster i stället för varor till exempel, eller det reproduktiva arbe-tet inom hemmet, har inte intresserat den ekonomiska geografin som har uteslutit dem från dess definitionsfält. Även den ekonomiska aktiviteten av konsumtionen har negligerats.22 Inspirerad av den inter-nationella kritiken mot den traditionella ekonomiska geografin har Saarinen redo-gjort för begreppet ”homo economicus”, som anses vara ett led i denna underdisci-plinens syn på människor.23
I feministisk geografisk litteratur har kritiken mot den dikotomiska uppdel-ningen mellan privat och offentligt va-rit en nyckelfråga. Dikotomins klaraste kategori ansågs vara hemmet vilket har konstruerats som den kvinnliga privata sfären å ena sidan, och arbetsplatsen som har representerat det manliga offentliga rummet å andra sidan.24 Dominansen av den ekonomiska industrilokaliseringsge-ografin, som varit starkt maskulinistiskt inriktad25, har hämmat möjligheterna för
forskning med genusperspektiv att träda fram. Hemmet har länge fortsatt att be-traktas som rum för reproduktion, som feminint och därmed som ointressant för geografer.
Sexifierad representation av hem Ett återkommande vardagsbegrepp i ge-nusvetenskapliga arbeten inom flera disci-pliner är hem. Begreppet innehåller flera föga problematiserade bemärkelser. Ofta förknippas hemmet med positiva värden som t.ex. förankring, tillhörighet, värme och stabilitet. ”Borta bra men hemma bäst”, eller ”hem ljuva hem”, är välkända vardagsuttryck. Hemmet är med andra ord förknippat med plats på så sätt att det rumsliga finns inbyggt i begreppet. Med platsen ”hemmet” kan bostaden, staden, regionen eller nationen åberopas. An-dra automatiskt associerade idéer kan ha med känslor av längtan att göra, och i en förgången tidsbemärkelse blir begreppet hem ännu mer romantiserat än när det förhåller sig till nuet. Längtan hänvisar till ett landskap och barndomsminnen, till ursprunget och det autentiska. I en sådan representation är hemmet ofta sy-nonym med hemland och fosterland, och konstruerat med hjälp av patriotiska och nationalistiska diskurser. Dessa diskurser har anklagats för att vara kulturreduktio-nistiska och exkluderande. I och med att de mekaniskt placerar hemmet i ”hemlan-det” berövas de som invandrat rätten att känna och uppleva platstillhörighet.26
En rumslig nivå där intersektionerna mellan i den ena axeln kön-klass-ras och i den andra axeln tid-rum är ständigt när-varande, är just konstruktionen av det
na-tionella. Dessa intersektioner är väsentliga för att förstå nationella variationer i varje specifik konstruktion av den nationella identiteten. Hemmet har sam-manflätats med myten om ett gemensamt ursprung. Geografer och andra fors-kare har refererat till att nationalismen konstrueras ritualistiskt eftersom det är genom upprepningen av nationella symboler som föreställningen om den natio-nella identiteten förstärks.27 Nationen blir naturaliserad; den integreras som en del av landskapet och blir en del av vardagslivet.28 I den ritualistiska repetitionen av identiteten i vardagslivet finns den inlärda upprepningen av den nationella identiteten konstruerat med hjälp av sexifierade och rasifierade markörer, som exempelvis föreställningarna om den svenska kvinnan, den svenska mannen, svenskheten, Moder Svea, etc. Nationalismen, rasism och sexism har ett diskur-sivt nära och beroendeförhållande som artikuleras territoriellt och som använder sig av kultur som förenande faktor för folk och dess ”naturliga” nationella ter-ritorium. Svenskheten personifierad i den blonda och blåögda Moder Svea blev en förenande symbol för konsolideringen av den moderna nationalstaten. Dess legitimitet är lika gällande idag som under nationalstatens konsolideringstid. Den exkluderande funktionen gentemot flyktingar och invandrare framstår som viktigare än någonsin och den är rasselektiv.29 Inom arbetsliv speglas diskurserna om nationell identitet i de uttalade kraven på specifikt svensk kulturell kompe-tens som arbetsgivare åberopar när de granskar arbetssökanden med utländsk bakgrund.30
Som en rumslig intersektion mellan den nationella rasifierade identiteskon-struktionen och rasifiering av den lokala välfärdstaten förekommer det att den nationella identiteten formuleras i rasis-tiska, klasspecifika och sexistiska termer. Ett exempel är barn- och äldreomsorgen, vilka diskuteras ofta som välfärdstjänster
tillhörande en specifik svensk kultur (varumärket Sverige och dess välfärd), som invandrarna kan anamma när de kommer till Sverige, trots att de antas komma från “kulturer” där de yngre tar hand om de äldre, där mödrarna stannar hemma med barnen istället för att förvärvsarbeta. De invandrade ”försvenskas” ifall de tvärtemot det som förväntas av dem efterfrågar dessa tjänster.31
Hem och folkhem
I associationen mellan folkhem och det privata hemmet finns inbyggda histo-riska raskonstruktioner. Det finns en uppsättning av invecklade sociala relationer och föreställningar som knyter samman de sexualiserade rum av hem och nation. Dessa två rum är till synes väldigt avlägsna, befinner sig i två skilda skalnivåer
Svenskheten personifierad i den blonda och blåögda Moder Svea blev en förenande symbol för konsolideringen av den moderna nationalstaten.
Tidskrift för genusvetenskap nr 3 2007
– mikro- respektive makronivåerna. Relationen mellan hem, som plats för tillhö-righet, och folkhem, som det nationella hemmet, lades tidigt i folkhemsbygget. Metaforer och förlängda argument om hemmet och kvinnan, och nationen som kvinnan, hittas i 1900-talets Sverige. Föreställningar om hem och det kvinnliga kan vidare hjälpa till att förklara en hel del mekanismer kopplade till rasism och nationalism.
Hemmet kan på sätt och vis betraktas som en minination. Liksom nationen används också hemmet som en viktig plats för formandet av ”identiteten”. Kärn-familjen, hemmets främsta sociala enhet, fungerar som en gemenskap som ute-sluter det främmande. Att betrakta hemmet från ett perspektiv där kön, klass och etnicitet samspelar i en eller flera intersektioner är vidare en viktig förutsättning för att förstå mekanismerna bakom vidmakthållandet av kapitalismens hegemo-niska maktstruktur. Två av de viktigaste ideologiska stöttepelarna i kapitalismens frammarsch är och har varit patriarkatet och rasismen. Det faktum att både hem, och nation har fått bära kvinnliga egenskaper är inte oväsentligt. Här befinner vi oss inför intersektionerna mellan tid och rum i form av den historiska underordningen av rum i för-hållande till tid. Medan rum uppfattats som det passiva, det oföränderliga, det stabila, med andra ord det kvinnliga, har tiden fått stå för det dynamiska, det framväxande, utvecklingen och manligheten.32 I nationalistiska diskurser framställs kvinnan både som betecknare av hemmet och inte sällan som en kropp som riskerar att bli attackerad av yttre element och som det även ibland uttrycks att bli våldtagen. Nationens mäns främsta uppgift är däremot att försvara kvin-nan och fosterlandet.33
Den rasifierade kvinnans kropp
Nation och kvinnans kropp närmar sig också varandra i både diskurs, och praxis. Liksom hemmet har konstruerats som en kvinnlig plats är kvinnan en plats i sig, en topos. Kroppen som plats ingår i ett av de viktiga ämnen som trätt fram som resultat av kritisk feministisk rumsteori.34 Kvinnan som den Andre – skulle man kunna säga – är allas plats. Kvinnan som plats tillhör samhället eftersom pa-triarkatet behöver kvinnan som grundpelare för sitt upprätthållande. Föreställ-ningar om kvinnans kropp som topos, och andra platser som hemmet, förorten och nationen länkas samman i multipla och dynamiska intersektioner. Kroppen har till exempel genom fysionomiska metaforer som statens huvud, fosterlandet, nationens hjärta, nationens puls och nationens hälsa länge använts i artikula-tionen av en nationalistisk diskurs. Fosterlandet och moder Svea är några sexu-Två av de viktigaste
ideologiska stöttepelarna i kapitalismens frammarsch är och har varit patriarkatet och rasismen.
aliserade uttryck som skapat en nationell känsla knuten till idén om moderskap och kvinnlighet.
Nationen och hemmet kan därmed sägas befinna sig mitt i skärningspunkten mellan makten och de sociala konstruk-tionerna av kön, ras och klass. Det går inte att referera till en allmängiltig känsla för, eller relation till, hemmet. Hem och hem-känsla är beroende av varje specifikt sam-manhang och nära relaterat till erfarenhet, och kan därför betyda skilda saker för olika människor. Men frågan är ändå om hem-met över huvud taget kan placeras utanför de exkluderande diskurserna? Hemmet är per definition ett privat rum, ett rum som utesluter det främmande, som inte är tänkt att inkludera andra. I den nationella bemärkelsen är invandrarna den främst ex-kluderade gruppen, som inte har, och inte får, skaffa sig ett nytt hem i Sverige.35 Detta kan vara deras ”nya land” men inte deras nya hem. Invandrare antas ständigt längta hem, planera att återvända hem, represen-tera hemlandskulturen genom typisk mat och musik, etc. Hemlandet kan aldrig bli Sverige, inte ens för de generationer som är födda och uppvuxna i Sverige.
Invandrarna producerade med sitt ar-bete i fabrikerna det mervärde som skulle möjliggöra det svenska kapitalets fram-gång och tillväxt. Dessa var och är några av välfärdstatens och det rika Sveriges ska-pare. Men trots att de var med att bygga folkhemmet och dess välfärd förvägrades arbetsmigranterna ett hem i Sverige. En exercis av mentala nationella gränsdrag-ningar uttrycks ständigt vid vardagsfrågor som var kommer du ifrån? Eller längtar du hem? Tendensen att markera gränser för
hemlandet bör ses som ett resultat av ett system av strukturer på alla nivåer i sam-hället som understödjer rasifierande både institutionell, och vardagslivspraxis. Hem-met blir för en stor del av medborgarna i Sverige således en utopi, en plats som inte finns eller som bara kan finnas långt borta i rum och i tid. Invandrarskap blir på det-ta sätt synonymt med hemlöshet.
Förorterna – intersektionella skär-ningspunkter
I studier om massmediala diskurser om förorter har det framkommit att dessa platser har blivit förvandlade till annor-lunda, till andra platser36 och placerats i
den representativa periferin. I den svenska förorten möts idéer och föreställningar om världen, människor och ”kulturer”. I dessa platser möts det förtryck och den orättvisa som skapats genom samhällets olika förtryckssystem och dess ideologier av rasism, sexism och klassförtryck. Pro-cessen av stigmatisering har dessutom omfattat både platserna i sig och de män-niskor som förknippas med dessa platser. Platserna identifieras som ”problemområ-den”, ”utsatta områden” eller ”segregerade områden”. I representationerna, som kan med Saids begrepp definieras som orien-talistiska, tillhör inte platsen nationen Sverige37; de tillhör forna tider, avlägsna och främmande rum. Denna kolonialis-tiska exercis av att stigmatisera, separera och relegera människor och platser verkar genom många, mer eller mindre, subtila mekanismer. I de tidiga representatio-nerna från 1960- och 70-talen var de, till-sammans med alla andra förortsinvånare, offer för det moderna betongförortslivet
6 Tidskrift för genusvetenskap nr 3 2007
de ansågs tvingade att leva. I de senare skildringarna blev människorna i förorten så småningom samtidigt effekt och orsak för segregation och problem. Till skillnad från ”svenskarna”, är ”invandrarna” inte längre presenterade som offer, utan börjar förknippas med själva problemet. De anses idag skapa segregationen. Detta sker hand i hand med det kulturreduktionistiska an-tagandet att det är deras fria val i strävan efter kulturbevarande som gör att de kon-centrerar sig till vissa bostadsområden i staden. Skildringen av livet i förorten fylls i massmedierna med en rad sexistiska och rasistiska meningar. Männen sexualiseras genom att representeras som antingen po-tentiella våldtäktsmän eller patriarkala fa-miljehuvud. Kvinnorna växlar mellan att bli beskrivna som passiva och förtryckta, och att vara sexuellt utmanande. I vissa fall infantiliseras de, särskilt kvinnorna, genom att målas upp som okunniga och språksvaga. Samma tendens till infanti-lisering har observerats i förhållande till fackföreningsarbete då invandrarnas rös-ter nonchaleras.38 De beskrivs som stän-digt vara på väg att ”bli” något, på väg in i samhället, på väg att integreras i någon sorts omöjligt företag.39 Ett annat vanligt drag är att förorter med många invandrare beskrivs som tillhörande andra, forna ti-der. De skildras som feodala, patriarkala och traditionella platser. Osvenskheten och otidsenligheten gör invånarna, trots att (eller just därför att) de placeras i för-orter, tids- och rumslösa. I och med att de inte tillhör folkhemmet blir de permanen-ta nomader eller evigt hemlösa. Vad som har skapats i representationerna, vill jag hävda, är platser som inte finns; med
per-soner som i en teaterpjäs och platser som har fyllts med utopiska meningar som inte representerar någon annan verklighet än mediernas version av nutida rasföreställ-ningar. Denna massmediala konstruktion av platser bekräftar och berikar uppfatt-ningen om att rummet konstrueras stän-digt genom bland annat appropriation och representation.40 Platserna blir vad de görs till i representationerna.
Trots att förorterna är objekt för kolo-nialistisk appropriation, som den massme-diala beskrivning av områdena som farli-ga, som problemladdade, exotiska, etc. är de samtidigt subjekt för emancipatoriskt motstånd. Invånarna är inte passiva offer för den hegemoniska makten. I förorterna möts vardagslivets rytmer med mångas drömmar om jämlikhet, jämställdhet och social rättvisa. Några exempel på den re-spons som människor ”på plats” kan mo-bilisera mot social exkludering och rasi-fierande stigmatisering är de ungas kultu-rella manifestationer i form av musik och graffiti (och även klottring trots att denna inte väcker lika mycket sympati som de förra). Andra exempel är lokal organi-sering av kvinnor, ungdomar och äldre i diverse föreningar. Även mer protestinrik-tade organisationer som de antirasistiska och feministiska ”svartskallebrigaderna” i Stockholms och Malmös förorter är delvis resultat av förorternas aktiva respons mot socialt missnöje.
Representationerna ingick sedan ti-digt, det vill säga redan under 60-talet, i en berättelse om olikhet, abnormitet och problem. Särskilt vid massmedieanalyser av representationer av invandrare och med begreppet invandrarkvinna återskapas en
Invandrarkvinnan är det som den normgivande svenska kvinnan inte är, men samtidigt en utopi, den blivande svenska kvinnan som hon aldrig
kommer att lyckas att bli. självgod bild av det svenska samhället. Invandrarkvinnan kontrasteras genom negation med den jämställda svenska kvinnan; invandrarkvinnan är det som den normgivande svenska kvinnan inte är, men samtidigt en utopi, den blivande svenska kvinnan som hon aldrig kommer att lyckas att bli. Den här, liksom andra rasifierande och stigmatiserande representationer, kan räknas bland de ritualer – de upprepningar – som återskapar den exkluderande nationella gemenska-pen. Förorten är det rummet där denna ritualistiska nationskonstruktion sätts på plats. Dessa förrumsligade ritualer (engelskans spatialised) är självklart inte enbart av diskursiv karaktär, såtillvida att en av segregationens (i bemärkelsen belägring och relegering) instrumentella effekter är just hålla människor borta från vissa rum. Den rumsliga separationen mellan ”invandrare” och ”svenskar”, och mellan rika och fattiga, handlar varken om marknadens naturliga kraft eller om invandrarnas eller arbetarklassens vilja att isolera sig eller ovilja att integreras i samhället, som de dominerande ”blaming the victim” politiska diskurserna om ”att ställa krav” framställer dem. Det handlar snarare om de mäktigas medvetna avsikt att köpa sig fria från en oönskad
närhet. Trots de delade åsikterna kring de nya miljonprogramförorterna var dessa en del av den nationella identiteten och kriti-ken utspelades inom svenskhetens ramar. Men situationen förändrades successivt när segregationen började göra invandrar-na alltmer ”synliga” i några områden. Mil-jonprogrammet var trots allt den främsta symbolen för den svenska
bostadsförsörj-ningsmodellen under efterkrigstiden och en bastion för den moderna välfärdsta-ten. Inpå 1990-talet började diskurserna om andra människor och andra platser förvandla förorterna till en motsvarighet till de gamla kolonierna, platser i mar-ginalen i maktens världskarta. Invandrarkvinnorna och invandrarmännen sattes i symbios med de områden som i sin tur hade ”avsvenskats” genom de beskrivna rasifieringsprocesserna, men även genom den massiva utrymningen av perso-ner utan någon invandringsbakgrund. Områdena tillhör numera den koloniala stadskartan, motsvarigheten till kolonialismens världskarta. Förorterna är isole-rade öar, belägisole-rade rum,41 i en föreställd men välbevarad nationell gemenskap som ständigt återskapar sin ras-kön-klass överlägsenhet.
avslutande reflektioner
I artikeln har några dimensioner av relationen mellan rum, rasifiering och sexi-fiering diskuterats. Ur analyserna förefaller det nödvändigt att kritiskt granska begrepp, teoretiska ansatser och forskningsmetoder för all forskning som berör
Tidskrift för genusvetenskap nr 3 2007
den byggda miljön. Utmaningen är inte bara vetenskaplig utan även politisk. En sådan revidering kan syfta till att avslöja den politiska ideologiska grund som finns bakom varje specifik modell för organisering av livsrummet i ett samhälle. Vikten av hem som en exkluderande diskurs bör lyftas fram oftare inom det feministiska fältet. De många metaforerna kring hemmet har aktivt bidragit till att konstruera, legitimera och reproducera gränser mellan människor, mellan länder, och mellan stadsdelar. Det finns ett behov att göra upp med de traditio-nella gränsdragningar som befäster makt, dominans och orättvisa i stad och land. Dessa traditionella gränser har legitimerats från de akademiska institutionerna. Vi måste sätta igång med arbetet att rita nya kartor över världen och dess olika platser; kartor där makthegemonier dekonstrueras och destabiliseras; kartor där kvinnor, män, födda i Sverige eller varhelst inte exkluderas, objektifieras eller stigmatiseras. Det finns en rad teoretiska och metodologiska utmaningar i denna uppgift. Den väg som här föreslås är att utgå ifrån att rummet måste analyseras relationellt och intersektionellt. Det rumsliga kan varken betraktas som blott en ram för mänsklig aktivitet som det har behandlats av geografin, eller som ytter-ligare en kategori bland många andra. Rummet är införlivat i all social aktivitet och därmed har rummet både kön, klass och ras.
noter
1 För en utförligare diskussion om begreppet intersektionalitet se Paulina de los Reyes & Diana Mulinari: Intersektionalitet: kritiska reflektioner över (o)jämlikhetens landskap, Liber, 2005, och Paulina de los Reyes, Irene Molina & Diana Mulinari: Mak-tens (o)lika förklädnader. Kön, klass och etnicitet i det postkoloniala Sverige, Atlas,
2002.
2 Henri Lefebvre: The Production of Space, Blackwell, 1984, David Harvey: The Urban Experience, John Hopkins University Press, 1989, Doreen Massey: For Space, Sage,
2004.
3 Irene Molina: Stadens rasifiering. Etnisk boendesegregation i
folkhemmet. Kultur-geografiska institutionen, Uppsala universitet, Geografiska regionstudier nr 32, 1997.
4 Se Carina Listerborn: Kroppen som situation – om kön, makt och rum. Del 1: Be-greppsutveckling. Rapporter och notiser nr. 168, Kulturgeografiska institutionen:
Lunds universitet, 2007.
5 De los Reyes, Molina & Mulinari, 2002.
6 Sexismen definieras här som diskrimineringen mot kvinnor med grund i den mas-kulinistiska uppfattningen om att det kvinnliga är underordnat det manliga. Linda McDowell & Joanne P. Sharp: A feminist glossary of human geography, Arnold,
1999:251. Sexifiering används i relation till denna uppfattning, nämligen som den diskursiva processen av sexistisk konstruktion. På samma sätt är rasifiering den rasistiska konstruktionen av meningar som leder till rasifierade verkligheter – till exempel rassegregation på bostads- och arbetsmarknader. Se Molina 1997. 7 Gillian Rose: Visual methodologies: an introduction to the interpretation of visual
8 Se Carina Listerborn: Trygg stad:
dis-kurser om kvinnors rädsla i forskning, policyutveckling och lokal praktik, diss,
Chalmers tekniska högskola, 2002, Hille Koskela, ”Gendered exclusions”: women’s fear of violence and changing relations to space”, Geografiska Annaler B, nr 2,
1999:111-124, och Linda McDowell: Gender, Identity and Place – Understanding Femi-nist Geographies, Polity Press, 1999.
9 T.ex. Matrix: Making Space, Women and the Man-made Environment, Pluto Press,
1985.
10 Anita Larsson: ”Kön och rum i den fysiska planeringen.” Tora Friberg, Carina Lis-terborn, Birgitta Andersson & Christina Scholten (red) Speglingar av
rum, Sympo-sion, 2005.
11 Marie Nordfeldt: ”Bostadslöshetsarbete i fyra kommuner – boendetrappor, koa-litioner och mellanrum.” Cecilia Hansen Löfstrand & Marie Nordfeldt (red) Bo-stadslös! Lokal politik och
praktik, Glee-rups, 2007, Annette Rosengren: ”Plats för hemlösa.” Tora Friberg, Carina Listerborn, Birgitta Andersson & Christina Scholten (red) Speglingar av rum, Symposion,
2005 & Catharina Thörn: Att bo eller inte bo: om satsningen ”Bra boende” i stads-delen Bergsjön i Göteborg och om stra-tegier för att motverka hemlöshet. FoU i
Väst, 2006.
12 Irene Molina: ”Etnisk diskriminering i bo-endet.” Expertbilaga till Rapport Integra-tion 2005. IntegraIntegra-tionsverket, 2006.
13 Irene Molina: ”Mångkulturella förorter eller belägrade rum?” Masoud Kamali (red.)
Den segregerade integrationen. Om social sammanhållning och dess hinder. Rapport
av Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering, Fritzes, SOU 2006:7:219–250. 14 Susanne Johansson & Irene Molina: ”Kön och ras/etnicitet i rumsliga identiteters konstruktioner.” de los Reyes, Paulina, Mo-lina, Irene & Mulinari, Diana (red) Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige, ATLAS, 2002.
15 Allan Pred: Making histories and con-structing human geographies: the local
transformation of practice, power rela-tions, and consciousness, Westview Press,
1990.
16 Paul Knox & Steven Pinch: Urban social geography: an introduction, Prentice Hall,
2006.
17 Se t.ex. Harvey 1989. 18 Lefebvre 1984.
19 Henri Lefebvre: Rhythmanalysis: space, time and everyday life, Continuum, 2004.
20 Uttrycket ”blaming the victim” etablera-des inom samhällsvetenskapen av William Ryan i USA som en kritik till en social ekologisk skola som ogillades framför allt av strukturalister och som anklagades för att vilja förklara fattigdom och exklude- ring som resultat av skapandet av ”sub-kulturer”. De verk som främst anklagades var Patrick Moynihas The Negro Family: The Case for National Action från 1965
och Oscar Lewis The Children of Sánchez
– autobiography of a Mexican family från
1961 samt La vida – a Puerto Rican family in the culture of poverty från 1965. Båda
hade rapportkaraktär och hävdade att ghetton och fattiga områden förklarades av överföring av kultur mellan generatio-ner i termer av värderingar, attityder och möjligheter att klättra upp i den sociala trappan. Ryan hävdade att genom att bortse från strukturella maktaspekter vad dessa verk förklarade var medelklassens ideologi snarare än fattigdomens upp-komst. 21 Se Molina 1997. 22 Nicky Gregson: “Family, Work, and Con-sumption.” Eric Sheppard & Trevor J. Barnes (red) A companion to economic geography, Blackwell, 2000: 311-313. 23 Saarinen 2005. 24 Linda McDowell: “Feminists Rethink the Economic: The Economics of Gender / The Gender of Economics.” Gordon L Clark, Maryann Feldman, P & Meric S Gertler (red), The Oxford Handbook of Economic Geography, Oxford University
Press, 2000, och Gillian Rose: Feminism & Geography: the limits of geographical knowledge, Polity Press, 1993, och Susan
20 Tidskrift för genusvetenskap nr 3 2007 and space, Routledge, 1995. 25 Saarinen 2005, Susanne Johansson & Irene Molina: ”En feministisk färd i Kultur-geografi: en lång, svår men fascinerande resa”, svår men fascinerande resa”. Ia2. Katarina Schough (red) Svensk kultur-geografi och feminism – rötter och rörelse i en rumslig disciplin, Karlstad University
Studies, 2002:3.
26 Irene Molina: ”Längtar du hem?” Bang nr.
4:2005.
27 Benedict Anderson: Den föreställda ge-menskapen. Reflexioner kring nationalis-mens ursprung och spridning, Daidalos,
1993, och Joan Sharp:”Gendering Nation-hood.” Nancy Duncan (red.) BodySpace,
Routledge, 1996.
28 Lasse Martin Koefoed: Glokale natio-nalismer: Globalisering, hverdagsliv og fortællinger om dansk identitet. Roskilde
Universitetscenter, 2006.
29 Mekonnen Tesfahuney: “Imag(in)ing the Other(s). Migration, Racism and the Discursive Constructions of Migrants.” Kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet, Geografiska regionstudier nr
34, 1998.
30 Paulina de los Reyes: Mångfald och diffe-rentiering. Diskurs, olikhet och normbild-ning i svenskt
arbetsliv, Arbetslivsinstitu- tet, SALTSA, 2000, och Katarina Matts-son: (O)likhetens geografier - marknaden, forskningen och de Andra. Geografiska regionstudier nr. 45. Kulturgeografiska institutionen, Uppsala universitet, 2001. 31 Johansson & Molina 2002. 32 Massey 2004. 33 Sharp 2006. 34 Se Listerborn 2007. 35 Molina 2005.
36 Urban Ericsson: Belägrade människor – Belägrade rum: om invandrargöranden och förorter, diss, Uppsala universitet,
Etnologiska avdelningen, 2007, och Ur-ban Ericsson, Irene Molina & Per Markku Ristilammi: Miljonprogram och media – fö-reställningar om människor och förorter.
Integrationsverket och Riksantikvarieäm-betet, 2002. 37 Edward Said: Orientalism, Ordfronts för-lag, 1993. 38 Diana Mulinari & Anders Neergaard: Den nya svenska arbetarklassen: rasifierade arbetares kamp inom facket, Borea, 2004. 39 Ericsson 2007. 40 Lefebvre 1984, Harvey 1989. 41 Ericsson 2007, Bülent Diken: “From refu- gee Camps to Gated Communities: Bio-politics and the End of the City.” Citizen-ship Studies, Vol. 8, No 1, 2004:83-106.
Nyckelord
Rumsteori, intersektionalitet, hem, nation, förort, ras, kön, klass.Keywords
Spatial theory, intersectionality, home, nation, suburbs, race, gender, class.Summary
There is an increased interest for spatial aspects in social sciences in general today. But the interest also raises questions of how space is conceptualised; whether power relations are included, or if space is understood as neutral and as a container. Historically, geography’s disciplinary base is colonial and patriarchial. Addition-ally, in Sweden economic geography’s specific interest in the ‘homo economicus’ has dominated. In contemporary critical spatial theory, space is understood as constructed, produced, fluid and relational. Space is constructed through, and by,different power relations. In this article the concept of intersectionality is used to see how race, gender and class coincide with time and space. Through these different perspectives issues of exclusion and discrimination are revealed. The focus is on the home, homelessness, the nation and the under-privi-leged suburbs in relation to how space and place are racialised, sexualised and classified. Firstly, it is illustrated how the home is sexualised, but also racialised, through the strong identification with having a place to belong to. This repeti-tive consolidation with a place also reflects the nationalisation of home, and the similar exclusion from home; the home is private and strangers should be kept out. The racialised female body is intrinsically problematic as she has a stronger connection to the private, at the same time as she is a stranger. In the growing segregation in the metropolitan suburbs these intersections of class, gender, race, time and space is at its most visible, and a revisited colonial approach to these areas can be seen today. The author calls for an increased awareness of the inter- sectional aspects of space in gender theory formation today since space is a fun-damental category in relation to gender, class and race. Irene Molina Institutet för bostads- och urbanforskning Uppsala universitet Box 785 801 29 Gävle Irene.Molina@ibf.uu.se
Vilken berättelse gömmer en interiör? Genom att analysera blickens betydelse, insida och utsida gör Beatriz Colomina en djupgående rumsanalys av Adolf Loos arkitektur. Hon ser hur Loos genom att lösa upp gränser attackerar kärnfamiljen, men också skapar nya genusordningar.
inTeRiöRen
ur Privat och offentligt.
Modern arkitektur som massmedium
BeaTRIz ColoMIna
”Att bo är att efterlämna spår”, skriver Walter Benjamin angående interiörens ursprung. ”I interiören blir de särskilt markanta. Man finner överdrag och skydd, fodral och etuier i en mängd varianter i vilka spåren av de vardagliga bruksföremålen avsätter sig. Också spåren av den som bor där avtecknar sig i interiören. Så uppstår detektivhistorien som följer dessa spår. … Förbrytarna i de första detektivromanerna är varken gentlemän eller apacher utan borgerliga privatpersoner.”1
Interiören figurerar i detektivromanen. Men kan inte interiören ha sin egen berättelse om de gömda mekanismer som ligger bakom dess rumsliga konstruk-tion? Det skulle vara en detektivroman om spanandet i sig, om blickens kon-troll, den kontrollerande och kontrollerade blicken. Men var skulle denna blick lämna spår? Vad har vi att utgå från? Vilka ledtrådar?
Det finns ett okänt stycke i en välkänd bok, Le Corbusiers Urbanisme (1925), som lyder: ”Loos sa till mig en dag: ’En kultiverad person tittar aldrig ut genom fönstret, hans fönster är av blästrat glas; det är bara till för att ljuset ska kunna tränga igenom, inte för utblickar’.”2 Uttalandet pekar på en iögonfallande men märkvärdigt förbisedd aspekt av Loos byggnader: inte nog med att fönstren an-tingen är opaka eller dolda bakom tunna gardiner, planlösningen och den fasta inredningen tycks medvetet vara utformade på ett sätt som gör dem svåra att komma åt. Ofta står det en soffa framför så att invånaren placeras med ryggen mot fönstret och vänds inåt rummet, som i sovrummet i Hans Brummels
lä-2 Tidskrift för genusvetenskap nr 3 2007 genhet (Pilsen, 1929). Men det är samma sak med inre väggöppningar som bara vetter mot angränsande rum, som vid sitt-platsen i ”damrummet” (das Zimmer der Dame) i Haus Müller (Prag, 1930). Och det blir än mer dramatiskt i några av Loos sista verk, hans bostadsprojekt för Wiens Werkbundsiedlung (1930–1932), där han slutligen förmått sig rita ett fullt modernt tvåvåningsfönster men samtidigt hängt en slöja för, en gardin, och genom soffans placering på galleriets övre plan placerat invånaren med ryggen åt fönstret där hon på ett farligt sätt svävar ut över tomrum-met. (Låt oss återkomma till det, för det är betecknande att när samma ställe an-vänds för mannens arbetsbord, i ett annat hus, är sittplatsen istället riktad mot fönst-ret.) Dessutom är det så att när man rör sig genom Loos arkitektur vrids kroppen ständigt tillbaka, mot rummet man just lämnat, snarare än mot rummet framför eller utanför. / … /
I Haus Moller (Wien, 1928) finns det en upphöjd sittplats med en soffa fram-för fönstret, alldeles intill vardagsrummet. Fönstret är mycket påtagligt trots att det inte går att titta ut. Av bokhyllorna att döma och av ljuset som faller in bakifrån är planen avsedd som läshörna, ett bekvämt ställe att slå sig ned på. Men komforten är i det här fallet inte enbart sensuell – det finns också en psykologisk dimension. I och med att soffan placerats så att man har ljuset i ryggen uppstår en känsla av trygg-het: om det skulle komma någon uppför trappan från entrén (en rätt mörk passage) och in i vardagsrummet skulle det nämli-gen ta ett tag innan han eller hon kunde urskilja vem det är som sitter här uppe.
Och tvärtom: den som sitter i läshörnan skulle genast kunna avgöra vem inkräk-taren är, som i en teaterloge när man ser skådespelaren göra entré på scen.
Loos antyder detsamma när han säger att ”den trånga teaterlogen vore outhärd-lig om man inte kunde se ut i det stora rummet bortanför”.3 Både Kulka och sedermera Münz sätter detta uttalande i relation till det effektiva användandet av rumsvolym i Raumplan* – men då bort-ser de från den psykologiska aspekten. För Loos innebär teaterlogen någonting mittemellan klaustrofobi och agorafobi.4 Denna rumspsykologiska anordning är också möjlig att tolka ur ett maktperspek-tiv, som ett slags kontrollmekanism inne i huset. Den upphöjda sittplatsen i Haus Moller är en utsiktsplats, ett ställe att hålla utkik över rummet. Platsens bekvämlighet är här lika mycket en fråga om intimitet som kontroll.
Det är det mest privata stället i en se-rie av sällskapsrum, men paradoxalt nog är det inte beläget i husets hjärta utan i periferin – rummet skjuter ut som en egen volym ur gatufasaden, precis ovanför hu-vudingången. Dessutom korresponderar det med det största fönstret på den här sidan (nästan som ett liggande fönster). Den som befinner sig här inne (avskärmad bakom gardinen) kan både se om någon går över tröskeln, och samtidigt (”skär-mad” av motljuset) registrera varje rörelse som sker inomhus.
Fönstret fungerar inte som ram kring en utsikt; det släpper bara in ljus. Ögat vänds alltså inåt rummet. Det enda sät-tet att se ut härifrån vore att blicka tvärs igenom hela huset – från alkoven till
var-dagsrummet till musikrummet, som vetter mot baksidans trädgård. Med andra ord är utblicken någonting som förutsätter en ”inblick”, tvärs igenom interiören.
Denna inåtvända blick kan spåras i fle-ra av Loos hus. I Haus Müller (Pfle-rag, 1930) går t ex rumssekvensen kring trappan mot en allt högre grad av intimitet – från sa-longen till matsalen till arbetsrummet, för att sluta i ”damrummet” (das Zimmer der Dame) med dess upphöjda sittplats i hu-sets centrum.5 Men fönstret härifrån vet-ter mot vardagsrummet. Även i detta fall påminner det mest privata rummet om en teaterloge – det ligger precis ovanför in-gången till husets mer publika delar, som för att vakta huset mot intrång. På samma sätt är utblicken, ”teaterlogens” vy ut mot staden, inskriven inom en vy från insidan. Liksom upphängd i husets mitt antar det-ta utrymme både karaktären av en ”helig” plats och en plats för kontroll. Bekväm-lighet uppstår paradoxalt nog genom en kombination av två till synes motsatta fö-reteelser, intimitet och kontroll.
Det är knappast den sortens ”bekväm-lighet” man associerar till de 1800-talsin-teriörer som Walter Benjamin beskriver i ”Louis-Philippe eller interiören”.6 Trygg-het hos Loos är inte liktydigt med att man vänder ryggen mot världen och ägnar sig åt sitt eget lilla universum – ”en loge i världsteatern”, för att använda Benjamins metafor. Huset utgör inte längre någon te-aterloge, logen finns inuti huset och vetter ut mot de interna sällskapsrummen. Invå-narna i Loos hus är både skådespelare och publik till familjedramat – de deltar i och är samtidigt distanserade från sina rum.7 Den klassiska åtskillnaden mellan insida
och utsida, privat och offentligt, objekt och subjekt, vänds ut-och-in.
Teaterlogen var ursprungligen ett sätt att bereda överklassen en privat zon ute i den farliga offentligheten, ett sätt att åter-skapa gränsen mellan inne och ute. När Loos år 1898 ritar en teater (ett sedermera skrinlagt projekt) tar han intressant nog bort logerna, eftersom han inte anser att
de ”hör till ett modernt auditorium”.8 Med andra ord avstår han från logen i den offentliga teatern och ritar istället in den i den ”privata teatern” – hemmet. I och med sällskapsrummen har det offentliga trängt in i bostaden,9 men som ett sista fäste för det privata finns ännu hemmets ”teaterloge”.
Teaterlogerna i Haus Moller respek-tive Müller är markerade som ”feminina” utrymmen, där möblernas vardagliga prägel står i kontrast mot inredningen i de ”maskulina” rummen bredvid, bib-lioteken. Där tjänar lädersofforna, skriv-borden, den öppna spisen och speglarna till att beteckna husets ”offentliga rum” – det är kontoret och ”herrklubben” som invaderar hemmet. Men denna invasion begränsas till ett slutet rum – det är vis-serligen ett sällskapsrum, men det ligger inte i direkt anslutning till de övriga. Som Münz påpekar är biblioteket en ”reservoar liksom upphängd i husets mitt antar detta utrymme både karaktären av en ”helig” plats och en plats för kontroll.
26 Tidskrift för genusvetenskap nr 3 2007
av tystnad”, ”ur vägen från hushållstrafiken”. Men däremot har både alkoven och das Zimmer der Dame inte bara utsikt över sällskapsrummen utan ligger också precis i änden, på tröskeln till det privata och hemliga; rummen på övervåningen där sexualiteten gömts undan. I skärningspunkten mellan det synliga och det osynliga har kvinnan placerats som gränsvakt för det outtalbara.
Teaterlogen är emellertid en anordning som drar uppmärksamheten till sig samtidigt som den skänker skydd. När Münz sålunda beskriver vandringen in till Haus Mollers sällskapsrum skriver han: ”När man väl kommit in från ena sidan dras blicken genast åt andra hållet tills den stannar upp vid den ljusa trevliga alkoven lite ovanför vardagsrummet. Först nu är vi inne på riktigt.”11 Var befann vi oss förut då? kan man undra, när vi klev över tröskeln och stod nere i entréhallen och tamburen på bottenvåningen, eller var på väg uppför trap-pan till mottagningsrummen på första och andra våningen. Inkräktaren är ”inne” och har forcerat huset då hans eller hennes öga träffat det mest intima, när den som sitter i soffan blivit till en silhuett mot ljuset. ”Voyeuren” i ”teaterlogen” har blivit föremål för någon an-nans blick; hon tas på bar gärning som betrak-tare, fångas in med blicken just då hon utövar sin makt. Teaterlogen ramar in en utsikt men blir samtidigt en ram kring den som sitter där. Det är omöjligt att lämna denna plats, långt mindre huset, utan att bli sedd av just dem som kontrolleras. Objekt och subjekt byter plats. Huruvida det verkligen finns en människa bakom någonderas blick är oväsentligt:
Jag kan känna att jag är utsatt för någon annans blick även om jag inte kan se hans eller hennes ögon eller ens ana dem. Det enda som behövs är att det finns något som säger mig att det kan finnas någon annan i närheten. Om fönstret är lite mörkt och om jag har skäl att tro att det finns någon därutanför finns det en direkt blick. Från det ögonblicket existerar blicken, jag är redan en annan i och med att jag känner att jag är utsatt för andras blickar. Men i denna position, som är ömsesidig, vet även andra att jag är ett objekt som vet att det har blivit sett.12 Arkitektur är inte bara en plattform för det seende subjektet. Arkitektur är ett slags mekanism för seendet som framkallar ett subjekt: den föregår och ramar in sin invånare. / … /
Loos artiklar om bostäder rymmer ett flertal beskrivningar av olika slags me-lodramer i hemmiljö. I Das Andere skriver han t ex:
arkitektur är inte bara en plattform för det seende subjektet. arkitektur är ett slags mekanism för seendet som framkallar ett subjekt: den föregår och ramar in sin invånare.
Försök att beskriva hur födelse och död, skriken av smärta över en förskjuten son, dödsrosslingarna från en döende mor, de sista tankarna hos en dödslängtande ung kvinna … uppstår och sprids i ett av Olbrichs rum! En enkel bild: den unga kvin-nan har tagit livet av sig. Hon ligger på trägolvet. Ena handen håller fortfarande den rykande pistolen. På bordet ligger ett brev, ett avskedsbrev. Är rummet i vilket detta utspelar sig präglat av god smak? Vem skulle komma på frågan! Det är ett rum helt enkelt!13
Man skulle mycket väl kunna undra varför det bara är kvinnor som dör och grå-ter och begår självmord. Men om vi lämnar det därhän för ögonblicket, så menar Loos att huset inte får uppfattas som ett konstverk, att det är skillnad på vad som är hus och vad som är ”en svit dekorerade rum”. Huset är en scen för familjens teater, en plats där människor föds och lever och dör. Medan ett konstverk, en målning, framträder som ett objekt inför en oberoende betraktare så är huset istället en miljö, en scen där betraktaren ingår.
Loos skapar denna scen genom att lösa upp huset som objekt. Han kom-plicerar förhållandet mellan insida och utsida, och en av hans metoder är, som Kenneth Frampton påpekat, att använda sig av speglar som ser ut som väggöpp-ningar och öppväggöpp-ningar som kan tas för speglar.14 Det blir ännu mera gåtfullt när han hänger en spegel under ett fönster som det inte går att se ut igenom, som i Haus Steiners matsal (Wien, 1910).15 Återigen är fönstret bara till för att släppa in ljus, och spegeln (som hänger i ögonhöjd) kastar tillbaka blicken mot rummets inre, till lampan över matbordet och sakerna på byffén. Det påminner om Freuds arbetsrum på Berggasse 19, där det hänger en liten inramad spegel mot fönstret som reflekterar lampan på skrivbordet. Hos Freud representerar spegeln psyket – reflektionen i spegeln är även ett självporträtt projicerat mot omvärlden. I och med att Freuds spegel placerats mitt emellan utsida och insida urholkas skillnaden som absolut gräns. Insida och utsida blir omöjliga att hålla isär. På samma sätt ger Loos speglar en växelverkan mellan verklighet och illusion, mellan det faktiska och det skenbara, och upplöser därmed gränsen mellan det yttre och inre.
Denna tvetydighet mellan insida och utsida förstärks ytterligare av att synen separeras från de övriga sinnena. I Loos hus är de rumsliga sambanden upp-delade mellan verkliga samband och rent visuella: i Haus Rufer använder han sig av en stor väggöppning för att skapa visuell kontakt mellan det upphöjda matrummet och musikrummet, men det har ingen motsvarighet i hur man rör sig. Och i Haus Moller kan man bara ta sig från matsalen till musikrummet 70 cm längre ned genom att fälla ut några dolda trappsteg ur matsalens sockel.16 Att skilja på de faktiska rumsliga sambanden och de rent visuella, att ”rama in”, är en återkommande strategi hos Loos. Väggöppningarna skärmas ofta av med draperier vilket förstärker känslan av ”scen” – och det bör också påpekas att det
