Att vara hemlös påverkar människor både fysisk och psykiskt. Man är ständigt utsatt för andras dömande blickar, men även ens egen blick förändras med hemlösheten och man ser möjligheter som man inte kunnat föreställa sig innan. Flera informanter vittnar om att de oskyldigt misstänks och anklagas för att vara brottsliga. Hur kommer det sig att de väcker dessa associationer?
I många fall tvingas man av ren desperation att göra saker som man aldrig skulle ha gjort om man befann sig i en annan situation. Flera av mina informanter hävdar att både missbruk och kriminalitet är effekter av hemlösheten snarare än tvärt om. Man börjar dricka eller ta droger för att dämpa smärta och man stjäl och bryter sig in för att få mat och värme. I det här kapitlet diskuterar jag hur den hemlösa kroppen är ett resultat av en ofrivillig livsstil och otillräckliga sociala system. Hur påverkas kroppen och dess praktiker av ett liv i hemlöshet? Vilka känslor ger livet i hemlöshet upphov till? Hur upplevs stödet och hjälpen från samhället?
Som stöd i analysen lutar jag mig återigen tillbaka på Merleau-Ponty och Ahmed, med fokus på hur man relaterar till den materiella omgivningen genom att orientera sig och bebo rummet, och hur det formar kroppen. Slutligen diskuteras hur samhällssystem och politik försvårar individers möjligheter att ta sig ur hemlösheten, utifrån Bengtssons diskussion om utanförskap.
Den hemlösa kroppen formas
En dag när jag sitter och dricker kaffe i samlingslokalen på Mikaelsgården hör jag Marcus berätta för en i personalen att han har trappat ner på sin smärtstillande medicin, och med smärtan har hans ångest kommit tillbaka. Han har haft problem med ryggen länge och idag verkar smärtan även ha satt sig i ena benet. ”Det sliter att sova på hårda golv i tvättstugor och så”, hör jag honom säga. Marcus är 22 år och stödjer sig på en krycka, men inte för att han har brutit benet i skidbacken eller på fotbollsplanen vilket skulle kunna vara fallet för andra män i hans ålder, utan som ett resultat av många år av nätter på hårda golv.
Johannes, som är närmare 30 år, ligger halvt på magen och vilar på en av sängarna i lokalen.
Enligt personalen tillhör han en av dem som är oönskade överallt, men på Mikaelsgården blir han som en del av en familj. Stödd på kryckan haltar Marcus fram till honom och beordrar honom ilsket att lägga sig ordentligt ”för att inte skada kroppen”.
27 En annan gäst stapplar fram genom lokalen, inte huvudsakligen för att han har ont utan snarare för att han är full. Han berättar att han inte mår så bra idag, att han är påverkad och det är inte bra. Han känner att ”kroppen börjar ta stryk” av att leva som han gör. När han berättar att han väl lever i fem, sex år till svarar jag att det nog blir mycket längre än så, han är i 60-årsåldern och borde ha lång tid kvar att leva. Men han rycker på axlarna och verkar inte helt säker: ”Jag blir glad varje morgon när jag öppnar ögonen.”
”Man påverkas av att vara hemlös. Det är mycket knark och droger”, berättar Johannes. Jag får en bra kontakt med honom under min tid på Mikaelsgården, men när jag tar fram anteckningsblocket för att intervjua honom tystnar han. Ett intervjusamtal präglas av närvarande parter och maktförhållandet mellan exempelvis forskare och informant kan påverka vilken information som delges (Fägerborg 2013:103). Kanske påminns Johannes om min roll och blir osäker på hur hans utsagor kommer att framställas och blir därför tyst. Han är ständigt på sin vakt och är uppmärksam på vad som händer runt omkring. Fastän han ger ett tufft och självsäkert första intryck får jag uppfattningen av att han egentligen är otrygg och försiktig.
Kroppen är det verktyg som gör det möjligt för en individ att förhålla sig till omgivningen (Högström 2017:62). Kroppens sätt att orientera sig i sin omgivning påverkar dessutom vilka saker och miljöer den kommer i kontakt med, vilka i sin tur ger form åt kroppen (Ahmed 2011b:129; Merleau-Ponty 2018:106ff). I kapitel två diskuterade jag hur Yosefs kroppsvolym utökas genom hans tidningsbunt och Situation Sthlm-keps, och hur dessa attribut påverkar hans sätt att erfara världen och bli bemött. Materialiteterna han kommer i kontakt med ger form åt, och förlänger, hans kropp. Denna process träder även fram i utsagorna i detta kapitel, dock inte genom fysisk förlängning utan snarare genom att omforma den redan existerande kroppsmassan. Kropparnas orientering mot sovplatser med hårda golv eller mot flaskan som ger dem alkohol modellerar dem till vinglande, stapplande gestalter som har ont eller är omtöcknade av berusning. Informanterna har inte dessa kroppar från början utan det är situationen av hemlöshet som nödgar dem att relatera till omgivningen, bebo rummet, på ett särskilt sätt vilket formar deras kroppar till hemlösa. Det tär på kroppen att leva som hemlös.
Kroppar åldras i förtid och de slits av alkohol, droger och hårda golv.
Att spendera nätter på golv, eller på bussar eller promenerandes på stan som jag diskuterat i tidigare kapitel, ger dålig sömn och oregelbundna sömnvanor. Marcus menar att hemlösa och missbrukare är en grupp människor som rymmer mycket ilska och trötthet: ”Det är bara trötta människor, påverkade människor, ångestfyllda människor…” Han berättar att han brukar slås av hur sliten hans mamma ser ut när han träffar henne. Mamman blev kvar i hans uppväxtstad
28 när han för två år sedan tog sig till Uppsala tillsammans med sin bror, i hopp om att få bättre hjälp av ”soss”3.
Kontakten med socialtjänsten verkar ge upphov till mycket ilska, hopplöshet och besvikelse.
En morgon möter jag Marcus i dörren när jag kommer till Mikaelsgården. Han ska precis gå ut och röka med en kompis när jag frågar hur han mår idag. ”Det är förjävligt”, svarar han och berättar att har varit i kontakt med socialtjänsten men att de inte ger honom den hjälp han behöver. Upplevelsen av att inte få rätt hjälp och stöd av socialtjänsten är återkommande under många av mina samtal och intervjuer.
Under tiden Yosef sökte efter jobb och permanent boende ordnade socialtjänsten så att han kunde bo på ett härbärge. Lösningen var dock tidsbegränsad, och efter en månad fick han beskedet att han inte längre kunde garanteras en sängplats. Det ”gjorde ont i mitt hjärta” och
”fick min kropp att rysa”, berättar han. Fastän han ansträngde sig för att lösa sin situation uppfyllde han inte de krav som socialtjänsten ställer för att ge hjälp. Var hans värkande hjärta och rysande kropp uttryck av att inte räcka till eller av oro inför var han nu skulle sova? Oavsett vad ger socialtjänsten upphov till många känslor vilka kan komma att påverka ens tillit, självkänsla och mående, och liksom golv och alkohol formar den hemlösa kroppen utgör socialtjänsten en del i denna tillblivelse.
Mattias Bengtsson diskuterar hur den nyliberala politiska diskursen förskjuter det moraliska ansvaret från kollektivet till individen (Bengtsson 2012). Som exempel lyfter han bland annat den tidigare Alliansregeringens kritik av Socialdemokraternas alltför ”kravlösa välfärdspolitik”, vilken enligt deras resonemang riskerar låsa fast människor i bidragsberoende och utanförskap (Bengtsson 2012:183). Men är välfärdssystemet verkligen för kravlöst? Enligt Yosefs erfarenheter är kraven höga för att ens få hjälp. Eftersom han inte når upp till kraven uteblir risken för att han ska bli beroende av socialtjänstens stöd, men han är likväl kvar i utanförskapet. Har senaste mandatperioders socialdemokratiska regeringar färgats av den tidigare Alliansens politik? Och en kanske viktigare och mer lösningsorienterad fråga: hur följer man upp och undersöker anledningarna till att människor inte uppnår kraven?
Livet som hemlös är hårt och hjälpen kan vara svår att få. Att alkohol och narkotika är en del av mångas vardag ger flera av informanterna uttryck för och precis som Annette Rosengren skriver i sin bok verkar drogerna bli en flykt från ångest och smärta (Rosengren 2003:68). Men
3 Informanterna använder ofta förkortningen ”soss” eller ”socialen” när de pratar om socialtjänsten.
Socialtjänsten finns i varje kommun och ansvarar enligt socialtjänstlagen bland annat för stöd, vård och
ekonomisk hjälp till familjer och enskilda individer i särskilt behov, däribland hemlösa. Enligt lagen finns ingen allmän skyldighet att bistå med bostad (Socialstyrelsen 2017a:10)
29 som en liten tröst i mina informanters inte sällan smärtsamma och orosfyllda vardag verkar Mikaelsgårdens verksamhet finnas som en välkomnande famn. ”Mikaelsgården förändrar folks liv”, ”Folk som kommer hit delar samma ångest”, säger Marcus och berättar om gemenskapen som finns där. Gästerna förstår varandra och tillsammans kan de prata och skratta åt allt de är med om ute på gatan.
Samhället formar hemlösheten
Hemlösa kroppar har en klibbig yta som fäster människors blickar och väcker negativa associationer. Att kriminalitet förknippas med den hemlösa kroppen kan förstås som en sådan association, vilket Lindas berättelse om de misstänksamma blickarna hon utsatts för i garage exemplifierar. Men finns det någon grund för dessa associationer? Den hemlösa kroppen tar form genom kontakt med den materiella omgivningen, men även sociala institutioner som socialtjänsten påverkar kropparna. I detta avsnitt utvecklar jag diskussionen om samhällssystemet roll i konstitueringen av den hemlösa kroppen, och de praktiker kropparna tvingas till.
Mikaelsgården är för många en trygg plats där man kan släppa sin fasad och vara den man är oavsett dagsskick, så länge man uppför sig ordentligt är man välkommen även om man är påverkad av alkohol eller droger. Däremot får man inte vara under 20 år. ”Det är ingen bra miljö att vara i om man är för ung”, säger en i personalen och berättar att alkohol och droger tyvärr är alltför lättillgängligt och man vill inte att platsen ska bli en inkörsport till långvarigare problem.
”Man blir missbrukare av att vara hemlös, man måste döva smärtan”, säger Per. Han har tagit sig ur hemlösheten men kommer ofta till Mikaelsgården för att äta lunch, umgås eller för att få med sig lite mat hem. Under tiden som hemlös började han ta droger, bland annat amfetamin, så han förstår de som missbrukar berättar han. Han berättar också att man måste bryta sig in på ställen ibland, och att han under livet som hemlös absolut gjorde saker man inte får. ”Samhället gör hemlöshet”, säger han.
När samhället brister och människor faller mellan stolarna, kan de hamna i situationer där de inte ser andra möjligheter än att till exempel begå brott eller självmedicinera med alkohol och droger för att må bra. Det blir överlevnadsstrategier.
Marcus resonerar på ett liknande sätt som Per när han pratar om kriminalitet. Han anser att det är ”staten som är fel”, att ”det är fel på systemet”, och att det är anledningen till att många börjar handla kriminellt, precis som han själv gjort. Jag lägger märke till hur välformulerad han
30 är när han pratar, som om han har berättat sin historia förut, något han senare bekräftar. Han har länge varit i kontinuerlig kontakt med socialtjänsten och förklarat sin situation för många olika handläggare. Att berätta innefattar ett ständigt urval av händelser och situationer (Palmenfelt 2017:53) och fastän Marcus berättelse kan antas tillrättalagd, har hans resonemang intressanta poänger. Man blir inte hemlös för att man är kriminell menar han, utan han ser snarare hemlösheten som en väg in i kriminaliteten: ”Hemlösheten driver många människor till att behöva bli kriminella.” Men ”vanliga människor” ser inte det ”skeva felet i systemet” anser han, och de får en felaktig bild av hemlösa berättar han. Han förvränger rösten och säger: ”Ah men de är kriminella missbrukare, det är ju såklart att de är hemlösa.” Marcus hävdar alltså att det är tvärt om, att man begår brott och missbrukar som följd av hemlösheten. ”Och vad jag tänkte säga med det där att man, att man blir kriminell då, då blir det ett mönster att du straffas också”, fortsätter Marcus. Han berättar att det inte spelar någon roll att man tidigare varit hemlös när man exempelvis söker jobb, men däremot kan ens belastningsregister bli ett hinder när väl man tagit sig ur hemlösheten. Att man har begått brott gör det svårare att få ett arbete, och utan arbete är det svårt att betala sin bostad. Risken finns att man åter hamnar i hemlöshet, man hamnar i en ond spiral som är svår att komma ur:
För det står inte ”Bröt sig in för att sova”, i belastningsregistret. Det står ”Olaga intrång” […] Det står inte ”Snodde en macka för att han inte ätit på fem dagar”, utan det står ”Stöld”. (Marcus)
Att vissa hemlösa inte ser andra möjligheter än att begå brott eller börja missbruka tenderar att bekräfta den föreställning om hemlösa som flera informanter hävdar finns i samhället, nämligen att hemlösa är en samling kriminella och missbrukare och att just det är anledningen till deras situation. Att kriminalitet, missbruk och hemlöshet är nära sammankopplade och påverkar varandra i en negativ spiral som är svår att ta sig ur, förklarar dessutom hur denna föreställning om hemlöshet kan reproduceras.
Utanförskap är ett begrepp som har fått en stigmatiserande funktion, det saknar maktanalys och klarar inte av att redogöra för ojämlika sociala relationer menar Bengtsson (2012:185ff).
Personer som befinner sig i hemlöshet tillhör utanförskapet och i empirin blir det tydligt att mina informanter förknippas med, ofta falska, föreställningar om vem den hemlöse är och varför. Föreställningen om att individer som befinner sig i utanförskap är passiva och har ett bristande engagemang för att ta sig ur det är dessutom en förenkling av den egentliga problematiken (Bengtsson 2012:185ff). Mina informanters överlevnadsstrategier är exempel på hur de ständigt agerar aktivt, men kanske inte i första hand för att ta sig ur hemlösheten utan
31 snarare för att hålla sig vid liv. Vissa av dessa strategier kan dock leda in i en ond spiral som försvårar vägen bort från utanförskapet.
Det är inte bara belastningsregistret som gör det svårt att ta sig ur hemlösheten. Sven berättar att han har betalningsanmärkningar, vilket komplicerar hans möjligheter att få ett bostadskontrakt. För att komma runt problemet ska hans son förhoppningsvis ordna en bostad som Sven kan hyra av honom, berättar han, men det har inte blivit av än. Under arbetslivet har Sven bland annat arbetat som polis, och när jag frågar honom om han som hemlös blivit tvungen att stjäla svarar han rakt och bestämt nej. Däremot kan han förstå att andra hemlösa gör det:
”Man gör det för att man är desperat, för att få det man behöver.” Att ta droger däremot, är liksom alkoholen ett beroende och relaterar till problem som han har lättare att acceptera. Under en period bodde Sven i en träningslägenhet, ”men den söp jag bort”, säger han och berättar att han är nykter alkoholist. I nuläget har han hållit sig nykter i tre veckor, men han kämpar hela tiden mot nya återfall. Sven skiljer på missbruk och kriminalitet och menar att det är olika typer av effekter av hemlöshet, där kriminaliteten är en väg man aktivt väljer medan olika typer av missbruk snarare är sjukdomar som man behöver stöd för att ta sig ur.
Att alkoholismen startar en kedja som leder till hemlöshet ger Sven och flera andra informanter uttryck för. Marcus berättar att han redan innan hemlösheten ”hamnade på fel bana”
vilket får mig att undra, utan att ifrågasätta kriminella praktiker som effekt av hemlöshet, om han blev kriminell först efter att han blev hemlös. Vad som kommer först av hemlöshet, kriminalitet och missbruk verkar variera, men att både missbruk och kriminalitet kan ses som överlevnadsstrategier för den hemlöse går inte att förneka. Att socialtjänsten inte lyckas erbjuda hjälp som de hemlösa ser som möjliga vägar att gå måste ses som ett misslyckande.
Långt ifrån alla hemlösa begår dock brott. Det är inte heller alla som vare sig är beroende av alkohol eller andra droger, men likväl fastnar de i hemlösheten. Under sjukhusvistelsen efter en allvarlig olycka förlorade Susanne, 61 år, sin lägenhet. Sedan tre år tillbaka befinner hon sig i socialstyrelsens tredje hemlöshetssituation, långsiktig boendelösning. Socialtjänsten har ordnat så att hon kan bo permanent på vandrarhem, villkorat att hon kan visa upp att hon söker efter egen bostad, men då hon efter olyckan är oförmögen att arbeta och har en svag ekonomi är det svårt att hitta något hon har råd med. Dessutom saknar hon kontroll över sin egen boendesituation. Under de tre år som hon fått hjälp av socialtjänsten har hon flyttats runt mellan sju olika vandrarhem, nyligen flyttades hon till ett som ligger en bit utanför stan. Susanne berättar att det är slitet och att hon har möss på rummet, men det är antagligen billigare för
”soss” att placera henne där. ”Soss är en värdelös institution”, säger hon uppgivet.
32 I detta kapitel har jag diskuterat hur den hemlösa kroppen formas i relation till den materiella omgivningen och de sociala system som den kommer i kontakt med. Kropparna slits och åldras i förtid, och rymmer mycket trötthet, ilska och uppgivenhet. Jag har också visat hur mina informanter ständigt agerar medvetet efter möjligheterna de ser att bebo och orientera sig i rummet. I vissa fall leder deras överlevnadsstrategier till omständigheter som blir hinder i deras försök till en bättre livssituation. Att utanförskap är en självförvållad situation är en grav förenkling, och att fastna i utanförskapet beror av passivitet, bristande vilja och engagemang likaså. Min empiri tyder på att det finns betydande brister i det svenska välfärdssystemet som försvårar för människor att få hjälp att ta sig ur hemlöshet och utanförskap.
33