OLAGA INTRÅNG
En etnologisk studie av hur hemlösa kroppar formas, bemöts och bebor samhällets rum
Kandidatuppsats i Etnologi C, 15 hp Institutionen för Kulturantropologi och Etnologi Uppsala universitet Författare: Elin Gustavsson Handledare: Rikard Engblom Höstterminen 2019
1 Stort tack till Per, Linda, Marcus, Sven, Yosef, Sören, Susanne, Johannes* och alla
andra gäster och personal på Mikaelsgården för att jag har fått ta del av era berättelser.
* personerna heter egentligen någonting annat
2
3
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING ... 5
Syfte och frågeställningar ... 5
Material och insamlingsmetod ... 6
Teoretiska utgångspunkter, begrepp och analysmetod ... 8
Att bebo och orientera sig i världen ... 9
Klibbighet ... 10
Klass och utanförskap ... 11
Hemlöshet ... 11
Tidigare forskning ... 12
Disposition... 13
2. ETT LIV I RÖRELSE ... 14
Med bussen som vardagsrum ... 14
Hållplatser ... 16
3. BLICKAR OCH BEMÖTANDE ... 19
Allmänhetens blickar ... 19
Mötet med uniformer ... 22
I väntrummet ... 23
4. HEMLÖSA KROPPAR BLIR TILL ... 26
Den hemlösa kroppen formas ... 26
Samhället formar hemlösheten ... 29
5. SAMMANFATTANDE DISKUSSION ... 33
KÄLLOR OCH LITTERATUR ... 36
Otryckta källor ... 36
Intervjuer ... 36
4 Fältdagbok ... 37 Litteratur ... 38
5
1. INLEDNING
Regnet hänger hotfullt i luften när jag stänger dörren bakom mig och kliver ut i parken där Mikaelsgården, ett av Uppsalas daghärbärgen, ligger. Det är november och solen har inte visat sig på flera veckor. De tidigare så färggranna löven har sedan länge fallit till marken och bildar tillsammans med grus, jord och de senaste dagarnas regn en hal och svårdefinierbar gegga som får skorna att ge ifrån sig ett konstigt sugande läte när jag genar över gräsmattan. Det är två veckor sedan jag besökte Mikaelsgården för första gången. Jag minns hur jag slogs av hur många människor det var där och jag undrade varför jag aldrig sett dem förut.
Enligt Socialstyrelsens senaste kartläggning lever 1097 personer i Uppsala län i hemlöshet (Socialstyrelsen 2017b). Av dessa klassas hundra av dem som akut hemlösa, vilket innebär att de helt saknar boende och tvingas sova utomhus, under broar, i trapphus, i bilar, på härbärgen eller liknande. Socialstyrelsen hävdar dessutom att det finns ett stort mörkertal som inte kommer fram i kartläggningen (Socialstyrelsen 2017a:11; Socialstyrelsen 2017b). Hur har det kunnat undgå mig att det finns så många hemlösa och socialt utsatta människor i staden där jag bor?
Offentliga platser präglas av olika lagar och ordningsföreskrifter. I större delen av centrala Uppsala är det förbjudet att dricka alkohol och man får bara tälta eller slå läger på kommunens anvisade campingplatser (Uppsala kommun 2013). På offentliga platser är man dessutom nästan alltid utsatt för andras blickar. Så hur gör man när det enda man har är den offentliga platsen och ens kropp behöver värme och sömn men saknar någonstans att sova? Hur gör man om man är fast i ett missbruk och kroppen kräver någon form av drog för att ens fungera, men man saknar en dörr att stänga om sig? Hur går man tillväga för att överleva vardagen när man inte har någonstans att bo?
Syfte och frågeställningar
Syftet med denna studie är att undersöka hur människor med erfarenhet av att leva i hemlöshet själva berättar om hemlösheten i en strävan efter att lyfta deras röster och nyansera synen på hemlöshet som samhällsfenomen. I uppsatsen riktas ett särskilt fokus på hur hemlösa kroppar skapas i relation till materialitet, sociala system och institutioner. Följande frågeställningar kommer att vara vägledande:
6 - Hur använder personer som lever i hemlöshet samhällets olika rum? Vilka strategier har
studiens deltagare utformat för att överleva vardagen och vilka praktiker används?
- Hur uppfattar deltagarna allmänhetens blickar och bemötande och hur förhåller de sig till det?
- Hur påverkas studiens deltagare av livet i hemlöshet? Vilka känslor ger de uttryck för och hur påverkas deras kroppar?
Material och insamlingsmetod
Materialet som ligger till grund för denna studie är hämtat från ett fältarbete som jag genomförde under en tvåveckorsperiod i november 2019. Då studien syftar till att lyfta berättelser av människor som har erfarenhet av ett liv i hemlöshet, valde jag att genomföra materialinsamlingen på Mikaelsgården, ett daghärbärge som drivs av Uppsala stadsmission och riktar sig till socialt marginaliserade människor som exempelvis hemlösa, missbrukare, och ekonomiskt utsatta.
Mikaelsgården erbjuder bland annat mat, kläder, dusch samt stöd i kontakt med myndigheter och socialtjänst till sina gäster. För många är det dessutom en viktig mötesplats där de kan finna gemenskap. Under verksamhetens öppettider har jag närvarat i ungefär fyra timmar varje dag och hjälpt personalen med vardagliga sysslor samt deltagit i gemenskapen genom att prata och umgås med gäster och personal. Observationer som gjorts i samband med fältarbetet och saker som sagts under informella samtal har skrivits ner och utgör en del av mitt material. Genom ett tillbringa tid med gästerna har jag etablerat tryggare relationer med dem, och jag har på så vis kommit i kontakt med informanter som jag sedan intervjuat. Fältarbetet resulterade i åtta intervjuer vilka tillsammans med mina observationer och informella samtal finns nedtecknade i en 44 sidor lång fältdagbok.
Gruppen av hemlösa är heterogen. För att nyansera bilden av den hemlösa individen har jag därför eftersträvat en informantgrupp som till viss del representerar variationerna. De åtta informanter som jag har intervjuat är mellan 22 och 74 år. En av dessa åtta är inte längre hemlös, två har någon typ av boendelösning och fem saknar bostad helt. Några informanter är fria från missbruk och beroenden medan andra till och från brukar alkohol eller narkotika. Alla är svenska medborgare, två informanter har utländsk bakgrund. Av mina informanter är två kvinnor. Mikaelsgårdens gäster begränsar vilka röster som ges utrymme i denna studie. Jag har exempelvis inte kommit i kontakt med hemlösa EU-migranter, en grupp som debatterats mycket
7 i media. En undersökning av EU-migranter är ett viktigt bidrag till forskningen, men denna studie har jag valt att avgränsa till dem som vistas på Mikaelsgården.
Att utgå från ett intervjumaterial kräver etiska överväganden för att exempelvis inte utlämna informanternas identitet eller framställa dem på ett sätt som kan uppfattas felaktigt (Pripp 2013:80). Människorna som kommer till Mikaelsgården har olika bakgrund och problematik och dagsskicket kan variera. Detta har jag varit tvungen att förhålla mig till i mitt val av informanter, men även i vilka delar av materialet jag valt att använda. Vissa av personerna som jag har mött har varit påverkade av alkohol eller narkotika. För att undvika att de ska berätta saker som de egentligen inte vill ska tas upp i ett forskningssammanhang har jag valt att inte intervjua dem, men i informella samtal har jag ändå fått ta del av personliga berättelser som kanske inte varit riktade till mig som forskare. Ett par uppföljningsintervjuer som jag hade en förhoppning att genomföra uteblev då informanterna av både min och deras egen bedömning var påverkade. För att säkerställa informanternas anonymitet är alla namn fingerade.
Intervjuerna är mellan 20 och 60 minuter. De är av semi-strukturell karaktär, vilket innebär att jag har utgått från några övergripande teman och öppna frågor istället för att följa ett stiliserat frågemanus. Intervjuformen liknar snarare ett samtal mellan två parter än en strikt intervju mellan forskare och forskningsobjekt, och tenderar ge öppna berättande svar (Aull Davies 2008:105ff).Eftersom syftet efterfrågar berättelser om upplevelser och erfarenheter lämpar sig denna typ av intervju bra. På grund av dagsskick samt ovisshet om vilka dagar informanterna skulle vara på plats har intervjuerna inte varit avtalade på förhand. Jag har strävat efter att vara flexibel och har genomfört intervjuerna i anslutning till att jag fått kontakt med informanterna.
Jag har försökt vara lyhörd och anpassat mig efter informant och situation. De flesta intervjuerna är genomförda i en samlingslokal på Mikaelsgården, som fungerar som både matsal, vilorum och plats för umgänge. Under intervjuerna har det således funnits andra människor runt omkring vilket kan ha påverkat samtalen. Vid ett par av intervjuerna har två personer närvarat, vid resterande har det bara varit jag och en informant som samtalat. En intervju genomfördes i enrum, vilket märkbart fick informanten att tala om saker som hen inte hade berättat om vi befunnit oss bland andra. Under intervjuerna har jag fört stödanteckningar i ett block för att sedan utveckla och skriva rent i efterhand. I ett par fall har jag helt eller delvis spelat in intervjuerna vilket fungerade bra, men de flesta informanterna upplevde jag bekvämare med att inte bli inspelade och i dessa fall valde jag att enbart anteckna. Utdrag från materialet som används i denna studie är således i de flesta fall återgivna av mig och bör inte läsas som rena citat, trots att de är placerade inom citationstecken.
8 Att spela in intervjuer kan upplevas som känsligt och ge informanten ”scenskräck” (Idvall 2005:3), men samtidigt kan intervjuutrustningen fungera som en påminnelse om vilken situation man befinner sig i. När jag hade varit på Mikaelsgården i en vecka berättade en i personalen att gästerna verkade känna sig trygga med mig, att jag smälte in och nästan hade blivit som en möbel. Det var positivt då trygghet och tillit är viktigt för att skapa ett bra material, men jag kände samtidigt ett behov av att påminna om varför jag var där och valde fortsättningsvis att strategiskt lägga fram mitt anteckningsblock även när jag inte intervjuade.
Innan och under arbetet med studien har jag reflekterat mycket över min rätt att forska i andra människors olycksaliga livsöden. Hur kommer informanterna bemöta mig? Kommer jag verkligen uppnå syftet att lyfta deras röster, när deras utsagor kommer att förmedlas genom min röst? Att genomföra ett fältarbete förutsätter att människor låter sig studeras, och båda parter får sannolikt ut något av situationen, om än på olika sätt beskriver Annette Rosengren (2003:48). Hon har också studerat hemlöshet och hade liknande tankar som jag under sitt arbete.
Hon hävdar dock att det är av stor vikt att föra vidare kunskapen om hur hennes informanter lever, vilket även hennes informanter uttryckt (Rosengren 2003:56). Min ståndpunkt är densamma, och i efterhand kan jag säga att även mina informanter ställt sig positiva till min studie.
Teoretiska utgångspunkter, begrepp och analysmetod
Det empiriska materialet är tematiskt organiserat efter mina frågeställningar och diskuteras utifrån olika teoretiska perspektiv och begrepp. Uppsatsens teoretiska ramverk har sin utgångspunkt i fenomenologisk teori, en teoribildning som syftar till att producera kunskap utifrån människans subjektiva erfarenheter och upplevelser av världen (Högström 2018:55).
Fenomenologins individfokuserade perspektiv lämpar sig bra för att ta fasta på mina informanters personliga upplevelser i vilka min studie tar avstamp. Som stöd i min analys samt för att konceptualisera mina resonemang använder jag mig av Maurice Merleau-Pontys fenomenologiska teori med fokus på hur världen träder fram och bebos. Sara Ahmeds begrepp orientering är också viktigt för att förklara hur världen blir tillgänglig för mina informanter och hur de rör sig i den. För att teoretisera hur mina informanter upplever bemötandet från allmänheten appliceras även Ahmeds begrepp klibbighet. Som vidareutveckling av klibbighetsbegreppet presenterar och tillämpar jag Judith Butlers teori om sörjbarhet. Slutligen tillämpas Mattias Bengtssons diskussion om klass och utanförskap i dagens nyliberala politiska system för att påvisa hur hemlöshet som fenomen förhåller sig till rådande politiska diskurser.
9 Att bebo och orientera sig i världen
Kroppen är den resurs vi har för att få tillgång till världen för utan kropp kan vi inte erfara någon värld. Förändras vår kropp kommer således världen som vi upplever den också förändras, eftersom verktyget vi har för att uppleva inte längre är detsamma skriver Jan Bengtsson i sin tolkning och redogörelse av Maurice Merleau-Pontys fenomenologiska teoribildning (Bengtsson 2001:79).
Merleau-Ponty menar att kroppen är utgångspunkten genom vilken vi kan ta plats i världen.
Snarare än att kroppar befinner sig i världen menar han dock att kropparna bebor den genom sitt sätt att vara (Merleau-Ponty 2018:102ff). Det är vår uppfattningsförmåga som leder oss fram till olika ting och det är först genom att vi ser ett ting som vi får ett intryck av det. Intrycket av vad vi ser skapar i sin tur tinget för oss, vilket är en förutsättning för att vi ska kunna närma oss det och erfara det (Merleau-Ponty 2018:13). För att vi ska röra oss åt ett visst håll eller mot ett visst objekt måste vägen eller objektet bli synligt för oss och träda fram som en möjlighet till agerande. Merleau-Ponty exemplifierar sin teori med ett hus. Han menar att huset inte har någon framträdelseform i sig själv, utan är en projicering bestående av alla möjliga perspektiv.
Ser man huset från ett flygplan ser man det på ett visst sätt, men ser man det från gatan visar det sig på ett annat (Merleau-Ponty 2018:13). Beroende på kroppens position träder huset fram på olika sätt och får således olika betydelser. Medan huset för den i flygplanet enbart är en liten del i det myllrande landskapet flera hundra meter ner, är huset en plats att komma hem till för den som står utanför det med nyckeln i fickan. För den som saknar bostad träder huset fram på ytterligare sätt. Beroende på olika perspektiv öppnar sig olika möjligheter, världen gestaltas genom olika kroppars förmågor att se och erfara, vilket i sin tur påverkar hur olika kroppar tar sig an och bebor världen.
Likt Merleau-Ponty anser Sara Ahmed att det vi uppfattar utgår från våra kroppar, och kroppen påverkar således hur vi ser saker och hur världen visar sig för oss (Ahmed 2011b:127).
Hon menar dessutom att kroppar är orienterade, vilket innebär att de har en placering och att de utifrån den ges en riktning beroende på vad medvetandet uppfattar i omgivningen (Ahmed 2006:27). Jag förstår kroppens placering som en position snarare än en fysisk lokalisering.
Orientering behöver följaktligen inte ha en rumslig anknytning utan handlar snarare om vilka möjligheter man ser framför sig, utifrån kroppens förutsättningar, tidigare erfarenheter och behov. Att befinna sig i hemlöshet innefattar en position som påverkar ens orientering.
Enligt Karin Högströms tolkning av Merleau-Pontys teori relaterar kroppen och dess omgivning ständigt till varandra och ger varandra sin prägel (Högström 2018:62). Utifrån denna tolkning samt med inspiration av etnologen Tine Damsholt och historikern Dorthe Gert
10 Simonsen vill jag belysa materialitet som någonting processuellt och relationellt som påverkar människan. Damsholt och Gert Simonsen menar att mänskliga kroppar är sammanflätade i rumsliga och materiella relationer och ömsesidigt materialiserar och formar varandra (Damsholt & Gert Simonsen 2009:25). Med stöd i dessa resonemang diskuterar jag hur hemlösa kroppar formas, men också hur materialiteter tar form i mötet med den hemlöse kroppen.
Begreppet materialitet syftar på varande ting som går att se och ta på, vilket innefattar allt från den byggda miljön till bussar, träd och kläder. I denna studie gör jag en särskiljning mellan mänskliga kroppar och andra materiella ting.
Klibbighet
Ahmed anser att känslor rör sig mellan kroppar, och får människor att antingen hålla samman eller ta avstånd från varandra. Hon menar dessutom att känslor har en tendens att fastna vid kroppar vilket gör dem klibbiga (Ahmed 2011a:65, 69). I boken The Cultural Politics of Emotions (2014) beskriver hon objekts klibbighet som en effekt av interaktionen mellan objektet och omgivande kroppar. Hon exemplifierar det med känslan av äckel, en respons som grundar sig i den som känner känslan snarare än den som ger upphov till den. Genom att känna äckel, riktas känslan mot objektet som ger upphov till den vilket i den stunden blir, eller förstärks, som äcklig. Känslan fastnar och markerar en gränsdragning som möjliggör en distinktion mellan den som känner, och den som känslan projiceras på (Ahmed 2014:85ff, 83).
I min tillämpning av Ahmeds klibb-begrepp stödjer jag mig på Michelle Göransson resonemang. Hon menar att klibbighet är effekten av tidigare interaktioner mellan mänskliga kroppar som resulterat i överföringar av negativt laddade meningar på vissa kroppars ytor. En kropp vars yta mättats med klibbighet är svår att ge nya positiva betydelser, menar Göransson, eftersom de rymmer många lager av negativa associationer som under lång tid inkorporerats i förståelsen av den klibbiga kroppen (Göransson 2012:26). Klibbigheten är alltså det äckelkänslan projicerar på ytan av en kropp, vilket får oss att förstå det på ett visst sätt. Att klibbigheten sitter på ytan bör understrykas eftersom associationerna inte behöver överensstämma med vad kroppen faktiskt är. I analysen förstås de hemlösa kropparnas ytor som klibbiga.
Med hjälp av Judith Butlers begrepp sörjbarhet, vilket kommer ur en diskussion om vem som räknas som människa och vems liv som räknas som ett liv (Butler 2003), vill jag också belysa hur hemlösa kroppar bemöts olika beroende på exempelvis kön och ålder.
11 Klass och utanförskap
I det post-industriella samhälle som vi i Sverige lever i idag har klasskonflikten mellan arbetare och kapitalister, enligt Marx klassiska teori, ersatts av en konflikt som står mellan den arbetsföra delen av befolkningen och de som lever i utanförskap, skriver Mattias Bengtsson i en artikel i Fronesis (Bengtsson 2012:177, 185f). Ordet utanförskap har dock ofta kommit att förknippas med passivitet och bristande engagemang, och istället för att redogöra för ojämlika sociala relationer har begreppet fått en stigmatiserande funktion. Bengtssons artikel tar sin utgångspunkt i (tidigare) Alliansens1 politik, vilken för argumentet att bidrag låser fast människor i utanförskap, och utanförskapet är ett resultat av Socialdemokraternas alltför
”generösa och kravlösa välfärdspolitik” (Bengtsson 2012:183ff).
Bengtsson menar även att som resultat av nya former av social exkludering och fattigdom, har nya samhällsgrupper osynliggjorts och enligt honom är det dessa som befinner sig i det
”riktiga utanförskapet” (Bengtsson 2012:186f). Han syftar framför allt på exkludering som drabbar etniska minoriteter och flyktingar, men jag hävdar även att människor som lever i hemlöshet hör till gruppen som marginaliseras och ställs utanför samhällets system.
Hemlöshet
I denna studie kommer jag att använda Socialstyrelsens definition av hemlöshet. I den delas hemlöshet upp i fyra olika kategorier utifrån mer specifik boendesituation.
Den första situationen som lyfts upp är akut hemlöshet, vilket innebär att man helt saknar bostad och hänvisas till härbärgen, akutboenden eller att man sover utomhus, i offentliga lokaler, i tält eller bilar etcetera. Den andra situationen är Institutionsvistelse och stödboende.
Dit räknas personer som är inskrivna eller intagna på någon typ av anstalt, institution eller liknande men saknar bostad inför flytt eller utskrivningen. Till den tredje situationen Långsiktiga boendelösningar, räknas de som själva inte får tillgång till den ordinarie bostadsmarknaden men genom socialtjänsten i kommunen fått en boendelösning som exempelvis en försökslägenhet eller träningslägenhet. Den sista situationen är Eget ordnat kortsiktigt boende, vilket innefattar de som bor tillfälligt hos släkt eller vänner alternativt som inneboende eller i andrahand hos privatperson och är i kontakt med socialtjänst eller annan verksamhet för socialt utsatta (Socialstyrelsen 2017a:11).
1 Alliansen kallades det politiska samarbetet mellan Moderaterna, Centerpartiet, Liberalerna och
Kristdemokraterna. Under perioden 2006-2014 satt partierna i regeringen, ledda av Fredrik Reinfeldt (Alliansen 2019; Moderaterna 2019)
12 När man pratar om hemlöshet i allmänhet uppfattar jag att det är den akuta hemlösheten man syftar på. Jag har dock valt att använda Socialstyrelsen bredare definition i syfte att nyansera hur hemlöshet kan te sig. Då majoriteten av mina informanter dock befinner sig i akut hemlöshet kommer uppsatsen till stor del handla om deras situation.
Tidigare forskning
Min studie handlar om hemlöshet, ett fenomen som studerats inom flera discipliner.
Inom etnologisk forskning har Annette Rosengren lyft frågan om hemlöshet. Hennes bok Mellan ilska och hopp – Om hemlöshet, droger och kvinnor är en djuplodande skildring av livet som hemlös. Boken tar sin utgångspunkt i ett långvarigt fältarbete som författaren genomförde i Stockholm i slutet av 90-talet och bygger på närmare 60 hemlösa kvinnors berättelser. Med utgångspunkt i deras berättelser får läsaren en inblick i hur livet på gatan kan vara. Rosengren låter empirin tala för sig själv utan större teoretisk ansats, och kommer bland annat fram till hur alkohol och droger ofta används som en slags överlevnadsstrategi för livet i hemlöshet.
Rosengrens bok har varit en inspirationskälla för min studie. Framför allt har hennes forskningsetiska metoddiskussion varit ovärderlig att ha med sig in i fältarbetet. Till skillnad från Rosengren kommer jag låta olika teorier och begrepp få större utrymme i syfte att fördjupa min analys.
Även etnologen Elisabeth Högdahl tangerar hemlöshet i sin avhandling Göra gata – Om gränser och kryphål på Möllevången och i Kapstaden (2003). Hon studerar hur platser skapas genom mänsklig närvaro och vardagliga praktiker och illustrerar bland annat vad hon utifrån Michel de Certeau kallar tactics; att bruka en plats på ett sätt som det från början inte var tänkt att den skulle brukas. Högdahl belyser även hur man på olika sätt relaterar och förhåller sig till platser och i ett avsnitt diskuterar hon ”fullgubbars” agerande i offentliga miljöer. Medan Högdahl fokuserar på hur människor påverkar och formar platsen vill jag med denna studie vända argumentet och undersöka hur platsen också formar människan.
Samhällets betydelse för hur personer som lever i hemlöshet upplever sin situation har studerats av Tova Höjdenstrand. I den antropologiska studien Needed by Nobody – Homelessness and Humanness in Post-socialist Russia (2009) undersöker hon hemlöshet i en post-socialistisk kontext i Ryssland. Höjdenstrand fokuserar på de hemlösas upplevelser av exkludering ur det ryska samhällssystemet och deras känsla av att avhumaniseras genom att inte ges möjlighet att bidra till samhället. Hon diskuterar även hur stadskärnor ofta är anpassade för neoliberala marknadskrafter och konstruerade för att passa företag, affärsmän och
13 välbärgade konsumenter, vilket relaterar till geografen Catarina Thörns forskning om exkludering av marginaliserade grupper på offentliga platser. Thörn menar att man genom policys, förbud och arkitektonisk utformning aktivt tränger bort grupper, exempelvis hemlösa, som anses störa, minska tryggheten och försämra handeln (Thörn 2011). Likt Höjdenstrand vill jag undersöka samhällets roll för fenomenet hemlöshet, men i dagens svenska kontext.
Att undersöka hemlöshet utifrån etnologisk metodologi och perspektiv anser jag fördelaktigt för att tillgängliggöra ett individnära inifrånperspektiv. Det gör det möjligt att höja marginaliserade gruppers röster, vilka sällan kommer till tals, och kan hjälpa oss att nyansera samhällsdebatten.
Disposition
I följande tre kapitel presenteras och analyseras mitt empiriska material. I det första analyskapitlet fokuserar jag på hur mina informanter använder samhällets olika rum och vilka strategier de utvecklat för att klara av vardagen. Därefter följer ett kapitel som koncentreras kring allmänhetens blickar och bemötande utifrån informanternas erfarenheter. I det sista analyskapitlet diskuterar jag hur den materiella omgivningen och samhällets system och institutioner formar och påverkar de som lever i hemlöshet. Avslutningsvis följer en sammanfattande diskussion som belyser studiens slutsatser och ger förslag på framtida etnologisk forskning som kan ge viktiga bidrag till forskningsfältet.
14
2. ETT LIV I RÖRELSE
Definitionen av hemlöshet är bred, och beroende på olika boendesituationer hanteras vardagen på olika sätt. Bland mina informanter har några numera tillfälliga boendelösningar vilket möjliggör ett mer normativt vardagsliv där de har möjlighet att tvätta, laga mat och sova på en plats där de kan stänga om sig. De befinner sig ändock i en socioekonomiskt utsatt situation där deras vardag på olika sätt präglas av osäkerhet. För de som befinner sig i akut hemlöshet blir sättet att hantera vardagen mer påfallande, och det är just bland de vardagliga praktikerna som informanterna har visat på starka gemensamma mönster. Detta kapitel kommer framför allt att lyfta hur de informanter som befinner sig i akut hemlöshet rör sig i och använder de offentliga rummen, enligt vad de har berättat för mig. Hur framträder världen för dem? Hur använder de samhället olika rum? Vilka strategier har de utformat för att överleva vardagen och tillgodose sina grundläggande mänskliga behov som mat och sömn?
Merleau-Pontys teori om hur världen träder fram och bebos samt Ahmed begrepp orientering appliceras i kapitlet för att konceptualisera hur olika kroppar, beroende på exempelvis förutsättningar och behov, ser världen på olika sätt och därför rör sig i och nyttjar samhällets offentliga rum olika.
Med bussen som vardagsrum
Att vara hemlös är inte platsbundet. ”Är man hemlös i Uppsala, är man hemlös överallt”, berättar Marcus för mig. Marcus är 22 år och kommer från början från en annan svensk stad.
Uppväxten har präglats av missbruk, våld och kriminalitet och tillsammans med sin mamma och lillebror har han periodvis levt som hemlös. Sedan två år tillbaka uppehåller han sig som hemlös i Uppsala. ”Att vara hemlös är att vara i ständig rörelse. Man går från ställe till ställe.
[…] Det är en ständig jakt” säger han och berättar om hur livet är ett oavbrutet sökande efter mat, värme och i vissa fall även efter droger. Ett liv som för allmänheten kan verka sakna riktning har alltid siktet inställt på vad nästa steg är för att överleva. Den hemlöse rör sig ständigt mot platser som kan tillgodose den med mat och värme, de är med Ahmeds terminologi orienterade. I sig är det ingenting anmärkningsvärt. Alla människor är orienterade mot olika saker och behöver äta och värma sig och rör sig därefter, men skillnaden är att för den som saknar bostad, och i viss utsträckning pengar, finns det inte en självklar plats där dessa behov
15 kan tillgodoses. Den som befinner sig i akut hemlöshet måste ständigt söka möjliga platser där den kan hitta mat, värme, och sovplats och vardagslivet fokuseras således till denna jakt efter basala resurser.
Det finns många strategier som mina informanter har utvecklat för att överleva. Hittar man ingenstans att sova, är det exempelvis inte ovanligt att man spenderar hela natten promenerandes. Sven är en 74-årig pensionerad polis. Hans glasögon saknar ett glas och bågarna har halkat långt ner på näsroten när jag pratar med honom, men han verkar obesvärad och med lättsamhet berättar han att det gäller att hålla sig aktiverad för att inte bli kall. Om nätterna kan man exempelvis ”gå brandvakt” för att inte frysa ihjäl. Marcus, den 22-åriga mannen, menar att om man är i rörelse håller man sig dessutom vaken vilket minskar risken för att man ska bli bestulen, och man är beredd att försvara sig om det skulle bli nödvändigt.
Orkar man inte hålla sig vaken hela natten finns det en något mer vilsam strategi att ta till om man inte lyckats hitta en trygg plats att sova på. Sven slår ofta följe med Sören, även han pensionerad men tio år yngre än Sven. De är gamla bekanta från samma ort och verkar vara i en liknande sits då de båda har alkoholproblem, men de stöttar varandra för att ta sig ur det.
Sven och Sören berättar att de åker buss och tåg om nätterna ibland. De har årskort på UL, och med det kan de åka obegränsat med UL:s trafik som stäcker sig hela vägen till Gävle, Enköping och Västerås.
”De (bussarna) är som ett vardagsrum! Att skaffa årskortet är det smartaste jag har gjort!”
säger Sven nöjt och berättar att hans kort laddas på automatiskt varje månad. ”Det enda jag behöver hålla koll på är tidtabellen.” Bussen blir en varm plats där de kan sitta och vila eller sova både dagtid och nattetid. Det är dessutom en plats omgiven av väggar och tak, och med sätena som påminner om soffor och fåtöljer är liknelsen med ett vardagsrum inte helt dum.
Enligt Ahmed upplever olika kroppar olika möjligheter att vara i världen (Ahmed 2006:27).
Beroende på kroppars placering – alltså förutsättningar, erfarenheter och preferenser – träder världen fram på olika sätt. Olika möjligheter hamnar inom räckhåll och kroppar orienterar sig, riktar sig och rör sig, ditåt. För många framträder bussen enbart som ett transportmedel – kanske som ett nödvändigt ont, något som måste genomlidas på väg till och från jobbet – men med den hemlöses blick öppnar sig ett helt annat rum vilket kan förse den hemlöse med livsnödvändig vila och värme. Kroppar orienterar sig mot bussen av olika anledningar. Precis som Göransson skriver i sin avhandling är ditt boende eller – som i detta fall – avsaknad av boende avgörande för hur du kommer att röra dig i samhället (Göransson 2012:273), något som blir tydligt i relation till det informanterna berättar för mig.
16 Linda är i 40-årsåldern och har de senaste åren bott hos vänner, på gatan eller på olika typer av stödboenden. Hon har ADHD och berättar att hon ibland har svårt att komma överens med andra, och ibland ”självmedicinerar” hon med öl om hon inte får ny medicin utskriven. Även hon berättar att hon åker tåg och buss, speciellt de dagar då hon inte mår bra och är för trött för att göra någonting. Bussen blir en tillflyktsplats för vila, lugn och ro och en plats där man kan få vara i fred, i alla fall i större utsträckning än om man sitter på gatan och ständigt blir passerad av människor som kastar blickar och skyndar förbi, och används på samma sätt som jag använder mitt vardagsrum. Skillnaden mellan mig och mina informanter, utöver att jag kan stänga om mig samt har autonomi över rummet, är att informanternas vardagsrum är i rullning.
Inte ens när informanterna sover och vilar är de nödvändigtvis stilla.
Kroppen är utgångspunkten genom vilken vi kan ta plats och bebo världen (Merleau-Ponty 2018:102ff), och precis som Merleau-Ponty visar med sitt exempel om huset, träder saker fram på olika sett beroende på våra perspektiv. På så vis kan bussen få olika mening för den som befinner sig i hemlöshet och den som inte gör det. Bussen öppnar upp för olika möjligheter och kan bebos på olika sätt. Den har ingen förutbestämd funktion utan bör snarare förstås som en relationell materialitet, ett ting som är sammanflätat med mänskliga kroppar och blir ett transportmedel – eller ett vardagsrum – först i mötet med den mänskliga kroppen och dennes sätt att uppfatta bussen (Damsholt & Gert Simonsen 2009:25).
Hållplatser
”Mikaelsgården är A och O!” berättar Linda och exemplifierar något som flera av mina informanter antyder, nämligen att Mikaelsgården är en viktig nod i deras liv, en plats där det alltid finns tillgång till mat, värme och kläder. Dessutom finns där en stark gemenskap mellan både gäster, personal och volontärer. Och fastän livet som hemlös inte alltid är så planerat, verkar Mikaelsgården vara en central plats som många besöker regelbundet, som en fast hållplats i deras vardag. Under mina två veckor på Mikaelsgården träffade jag många av gästerna nästan varje dag.
I Uppsala finns två natthärbärgen, med plats för 18 personer totalt. Det kan tyckas få, med tanke på att det enligt Socialstyrelsen befinner sig hundra personer i Uppsala län som är i akut hemlöshet och är i behov av sovplats. Men enligt flera informanter är det trots allt inte särskilt hög konkurrens om sovplatserna, man får nästan alltid plats – om man väl tar sig dit. Ett av härbärgena ligger i Librobäck, ett område några kilometer utanför centrala Uppsala, och har
17 man varken cykel eller busskort tar det lång tid att promenera dit. ”Särskilt om man är påverkad eller har mycket att bära på”, säger en i personalen, och fortsätter att berätta att det dessutom är värre nu när det börjar bli kallare. Han berättar att om man trillar och inte kommer upp igen kan man frysa ihjäl, vilket enligt honom förekommer.
Men det är inte bara härbärgenas lokalisering som hindrar de hemlösa från att ta sig dit.
Fastän Linda hävdar att det inte finns några platser som hon aktivt undviker berättar hon att hon
”brukar försöka att inte sova på härbärgen”. Hon menar att reglerna som man måste förhålla sig till där är för strikta. De öppnar först vid en särskild tid på kvällen och även om man exempelvis är sjuk måste man lämna stället tidigt på morgonen. Det råder även krav på nykterhet och jag upplever att Linda känner sig ifrågasatt av kontrollerna och reglerna på härbärgena, och känner sig därför inte välkommen.
Inför vintern försöker dock Linda få ett rum på ett stödboende för socialt utsatta kvinnor.
Hon är inte ensam om att kompromissa med sina principer när kylan kommer, och förmodligen kommer trycket på stadens härbärgen öka.
Vädret spelar stor roll för de hemlösas vardagsstrategier. På sommaren finns det flera parker som informanterna berättat att de brukar uppehålla sig i, men under hösten och vintern blir jakten efter tak och värme mer påtaglig. Vädret påverkar också situationen på andra sätt. Yosef, som för att sysselsätta sig och tjäna pengar brukar sälja Situation Sthlm2, berättar till exempel att han inte kan sälja tidningen när det regnar eftersom han inte vill stå ute och bli blöt. Sven beklagar sig över snön eftersom rullväskan som han alltid har med sig har för små hjul för att kunna dras i den. Det är den första vintern som Sven tillbringar helt bostadslös, men han är optimistisk: ”Äh, det löser sig. Antingen fryser jag ihjäl, eller så gör jag inte det!” säger han med ett leende.
När man lever i hemlöshet blir man tvungen att orientera sig på ett annat sätt i det offentliga rummet i jämförelse med de som har en plats att komma hem till, och nya möjligheter för hur man kan använda platser öppnar sig precis som jag visade i föregående avsnitt om bussen.
Många av mina informanter har dessutom berättat om hur de uppehåller sig på bibliotek där de låtsas läsa, eller sitter i entréer och receptioner bara för att få vara inomhus och under tak. Vissa håller till i närheten av Systembolaget eller någon snabbmatsrestaurang för att lättillgängligt kunna stilla sina behov. På kvällar och nätter promenerar många runt och känner på handtag till portar och garage i hopp om att hitta öppna dörrar där de kan smita in och spendera natten. På vissa ställen kan man komma ner i tunnelsystemen under marken. Där, intill vattenledningarna,
2 Situation Sthlm är en tidning som säljs av hemlösa i Stockholmsområdet, i syftet att generera inkomst samt stödja säljarna på vägen ut ur hemlösheten (Situation Sthlm 2020)
18 är det ofta varmt och skönt. Andra sover på offentliga toaletter. Genom ett ständigt sökande efter platser som kan tillgodose deras behov kan en buss förvandlas till ett vardagsrum och garage eller trapphus bli till ett tillfälligt sovrum.
”Att vara hemlös är som att leva i en helt egen värld”, berättar Marcus och sätter fingret på Merleau-Pontys teori om hur världen träder fram på olika sätt för olika kroppar. De som befinner sig i hemlöshet ser samhällets olika rum med en annan blick än den som har en bostad och en dörr att stänga om sig, och nyttjar rummen på ett annat sätt. Livet som hemlös präglas av en ständig jakt på mat och värme och man befinner sig ofta i rörelse. I detta avsnitt har jag även visat hur faktorer som väder, geografiska avstånd och härbärgens regler blir avgörande för hur mina informanter orienterar sig.
19
3. BLICKAR OCH BEMÖTANDE
Skulle jag möta någon av Mikaelsgårdens gäster på stan skulle jag nödvändigtvis inte identifiera dem som hemlösa bara genom hur de klär sig och ser ut rent fysiskt. Det finns de som har trasiga och smutsiga kläder på sig och beroende på dagsskick är trötta och slitna, men flera av gästerna har hela och rena kläder och uttrycker en personlig stil. Vad som framträtt som gemensamt hos mina informanter är deras vardagliga praktiker, alltså vad de gör och hur de orienterar sig i det offentliga rummet, och jag tror att det är just dessa praktiker som kännetecknar de akut hemlösa som grupp snarare än deras utseende. Det betyder dock inte att man inte kan se att en person är hemlös, men däremot är det någonting annat än allmänhetens föreställning om den hemlöse som framförallt avslöjar dennes livssituation. Följande kapitel diskuterar hur informanterna berättar om sina upplevelser av hur allmänheten ser på dem som hemlösa, och hur de blir bemötta. Vilka blickar möter de? Hur bemöts dem? Hur förhåller de sig till allmänhetens syn?
Som förklaringsmodell till hur hemlösa kroppar bemöts av allmänheten appliceras Sara Ahmeds klibbighetsbegrepp. I analysen förstås de hemlösa kropparna som klibbiga, alltså laddade med negativa associationer. För att vidareutveckla mina resonemang och understryka hur hemlösa kroppar även skiljer sig från varandra tillämpas i kapitlet sista avsnitt även Judith Butlers teori om sörjbara kroppar. Teorin knyter an till Ahmeds klibbighetsbegrepp då även sörjbarhet berör känslor som kroppar ger upphov till. I teorin diskuterar Butler vilka liv som räknas som liv, och vilka kroppar som anses värda att sörja för.
Allmänhetens blickar
I det offentliga rummet befinner man sig ständigt i andras blickfång och som hemlös verkar man vara särskilt utsatt för allmänhetens blickar – och icke-blickar. Detta har inte minst Yosef erfarit. Han säljer tidningen Situation Sthlm och befinner sig därför ofta bland andra människor i det offentliga rummet och märker tydligt av hur allmänheten reagerar på den hemlösa kroppen.
Att sälja tidningen är svårt menar han och berättar att av hundra personer som passerar går 99 bara förbi. Många av dem vill inte ens titta på honom. Han berättar också att det finns människor som hälsar försiktigt och gestikulerar ömkande att de inte har några pengar på sig, men huruvida det stämmer eller bara är en undanflykt vet han inte.
20 Sascha Qvortrup menar att kroppen signalerar till omvärlden vem personen är, den är ”en del av individens personliga kvalifikationer” (Qvortrup 2012:71). Yosef har hela och rena kläder på sig, och tillhör dem som jag inte första hand skulle förknippa med hemlöshet. Men med en bunt tidningar i handen signaleras någonting annat; tidningarna och kepsen som det står Situation Sthlm på är attribut som gör att Yosef känns igen som hemlös. Människorna som passerar kan snabbt avgöra vem han är, slå bort blicken och gå förbi som om han inte fanns.
Merleau-Ponty menar att materiella ting sammanlänkas med mänskliga kroppar och påverkar deras sätt att erfara världen. En person med stor fjäderklädd hatt håller omedvetet avstånd från sådant som skulle kunna skada hatten, för precis som denne vet var sin hand slutar vet den var fjädern tar slut, förklarar han. Att vänja sig vid en hatt innebär att låta den ”delta i den egna kroppens volym”, och genom att införliva nya föremål utvidgar kroppar sitt varande i världen, vilket påverkar hur de erfar den (Merleau-Ponty 2018:106ff). Yosefs keps och tidningsbunt kan förstås som förlängningar av hans kroppsvolym. Tingen förändrar hans sätt att förhålla sig till omgivningen, framför allt så påverkas hans sätt att erfara andras blickar genom dem, eftersom det är först tillsammans med dessa attribut som Yosefs kropp i andras ögon blir hemlös.
Ahmed menar i sin tur att vissa kroppar är särskilt benägna att bli klibbiga, att laddas med negativa associationer som skapar gränsdragningar mellan vi och dem (Ahmed 2011a:69;
Göransson 2012:26). Den fysiska kroppen framstår dock inte nödvändigtvis som klibbig i sig.
I Yosefs fall är det snarare materiella ting som kepsen och tidningsbunten som genom vardagliga praktiker blir en förlängning av hans hemlösa kropp, och i sin tur gör den klibbig i relation till andra. Människorna omkring honom ser inte hans strävan och ansträngning för att ta sig ur hemlösheten på grund det tjocka lager med negativa associationer som klibbar sig fast vid hans kropp. Men Yosef håller hoppet uppe. På en dag brukar han sälja två, tre tidningar, och fastän han verkar uppgiven över hur majoriteten bemöter honom berättar han att det även finns de människor som stannar till, köper en tidning och pratar en stund med honom.
Linda besöker Mikaelsgården nästan dagligen. När jag möter henne står hon på kölistan för att få låna verksamhetens dusch. ”Man behöver hålla en god min utåt”, berättar hon. Hon är medveten om att utseendet påverkar hur andra ser på henne och hon kämpar för att slippa de negativa associationerna, men trots ett vårdat yttre verkar det vara svårt att passera som icke- hemlös. Hon berättar om en gång då hon och en vän satt i ett garage och någon skulle ner och hämta sin cykel och en annan sin bil, och fortsätter sedan att prata om bemötanden i kollektivtrafiken:
21 Vissa tittar på en som ”De har det inte lätt…”, men andra tittar på en som att man vore ett avskum, liksom som att de tänker ”Vad gör ni här? Ska ni bryta er in i min bil?!”, men nä, vi vill bara ha värme! Vissa bussar får man inte vara på, busschaufförerna tycker inte att man får åka och sova på bussen, även fast man har busskort, man har betalt för sig.
Precis som Yosef blir avslöjad som hemlös först när han syns som tidningsförsäljare, blir Linda urskild ur mängden genom särskilda praktiker, vilka inte går att dölja med hela kläder och nytvättat hår. Att ungdomar uppehåller sig i garage i brist på annan plats att vara på förekommer, men att en medelålders kvinna gör detsamma bryter mot normen och drar blickarna till sig. Linda ger dessutom uttryck för de reaktioner som hennes kropp ger upphov till när hon berättar att andra ser henne som ett ”avskum”. Hennes närvaro ifrågasätts, hon är oönskad och föraktad både i garaget och på bussen och fastän hon inte har gjort någonting fel så betvivlas hennes sedlighet. Det blir tydligt att den hemlösa kroppen har en klibbig yta i relation till allmänheten, en yta lagrad med negativa känslor av obehag; den hemlöse är oberäknelig och opålitlig och misstänks dessutom för att vara kriminell. Ytan konnoterar något som inte nödvändigtvis stämmer överens med individen bakom den.
”Man stirrar på det som sticker ut, det är inte konstigt, vi människor fungerar så”, berättar Marcus för mig. Fastän informanterna är medvetna om hur viktigt utseendet är för hur andra ser på dem blir de avslöjade genom sina attribut, praktiker och sitt sätt att bebo samhällets rum.
Det är dessutom inte alltid lätt att hålla skenet uppe, och precis som alla andra mår man inte alltid bra, och inte ens då slipper man allmänhetens blickar:
När du mår dåligt kan du stänga en dörr om dig. När jag mådde dåligt var jag mitt i folkmassan i centrala Stockholm med fullt av människor överallt. Man har ångest, man har påsar under ögonen, man ser sliten ut och folk tittar och undrar varför man har smutsiga och trasiga kläder och ser så trött ut. Folk tittar på en! (Marcus)
Marcus vittnar om hur den hemlösa kroppen lätt drar blickar till sig.
De hemlösas dagsskick påverkar hur de ser ut och vad de gör, och utan någonstans att gå undan för att vara i fred är det svårt att smälta in i mängden. Att folk tittar nedvärderande och skeptiskt mot en gör inte situationen bättre.
Ahmed diskuterar klister som metafor för hur klibbighet fungerar, en metafor som hon dock menar är motsägelsefull. Klister ter sig nämligen sällan obehagligt när det tjänar sitt syfte att sätta samman två ytor, utan det är först när en ensam yta är täckt av klister som den upplevs
22 obehaglig och möts av avståndstagande, eftersom den riskerar att kladda av sig om man kommer för nära (Ahmed 2014:90). Men kanske är inte metaforen så paradoxal, för med tanke på klistrets benägenhet att sätta samman ytor får klibbiga kroppar en tendens att dra till sig andra ytor. Precis som Marcus hävdar, får hemlösa kroppar blickar att fästas vid sig – de är svåra att inte lägga märke till. Samtidigt möts hemlösa kroppar likt Yosef av icke-blickar. Även det är en reaktion på kroppens klibbighet, men i detta fall enligt Ahmeds ursprungliga betydelse, där klibbet ger upphov till negativa associationer och avståndstagande. Allmänhetens icke- blickar beror dock inte på att de inte ser de hemlösa, snarare tvärt om. Man ser mycket väl den hemlösa, men det är ett aktivt val att låtsas som att man inte ser, och således förhåller sig icke- blickarna till klibbighetens tilldragande effekt.
Människan lägger märke till det avvikande, identifierar hemlösa och reagerar på deras närvaro utifrån sina associationsbanor. Vissa fastnar med en blick av misstänksamhet och avsky, medan andra tar avstånd genom att aktivt titta bort och låtsas som om den hemlösa kroppen inte existerar.
Flera informanter uttrycker en medvetenhet om allmänhetens blickar och att de genom att uppvisa ett helt och rent yttre förhåller sig till blickarna i ett försök att undgå dem. Blickarna verkar dock dras till informanterna ändå. Deras vardagliga praktiker och överlevnadsstrategier går inte att kompromissa med i samma utsträckning som utseendet går att påverka och det är framför allt genom de hemlösas sätt att bebo rummet som de identifieras som hemlösa.
Mötet med uniformer
Utseendet påverkar inte bara hur människor ser på en – det påverkar också hur man bli bemött.
Per och Marcus beskriver att hemlösa och missbrukare ofta utsätts för något de kallar
”snutbrutalitet”. Precis som Linda antyder att hon misstänks för att var kriminell, menar de att de blir orättvist behandlade och oskyldigt anklagade av polisen, som följd av sin livssituation.
Per är 64 år och har idag tagit sig ur hemlösheten, men han har stor erfarenhet av både hemlöshet och missbruk. Länge bodde han i en bil vid en bensinmack. Han kom bra överens med personalen som bland annat lät honom låna el för att ladda bilens batteri, och i utbyte brukade han hjälpa till att städa i butikslokalen. Men att han bodde på mackens parkering var inte accepterat av alla. Per var bland annat med om att få fönsterrutorna på bilen krossade, och han berättar att det hände flera gånger att polisen kom förbi macken och brottade ner honom våldsamt fastän han, enligt hans utsaga, inte gjorde motstånd. Polisen hävdade att han inte fick bo på macken eftersom han bidrog till otrygghet.
23 Huruvida poliskåren i större utsträckning bemöter hemlösa med våld än andra grupper kan denna studie varken bekräfta eller bestrida, men däremot upplever flera av mina informanter att de blir oskyldigt anklagade och ifrågasatta just med anledning av att de befinner sig i hemlöshet.
”På sättet du ser ut så blir du stoppad. […] Jag blev stoppad konstant av poliser, konstant!”
berättar Marcus, som har mött samma oprovocerade polisvåld som Per vittnar om. Marcus berättar att vissa poliser har lyssnat på hans historia, önskat honom lycka till och låtit honom gå, medan andra struntat fullständigt i hans berättelse och gripit honom. ”De (polisen) tar bort ens människovärde”, säger Per.
Inte bara polisen reagerar och agerar mot de hemlösas närvaro. På centralstationen finns ett bussläge som av Mikaelsgårdens gäster kallas för ”B1:an”. När Per nämner det, rycker en annars tystlåten gäst till och berättar att man inte längre får vara där. Han och Per berättar att det numera går omkring ordningsvakter på stationen som avvisar hemlösa och missbrukare från platsen, precis som ”snuten” gör i stadsparken om man sitter för många på samma bänk. Flera informanter ger uttryck för att ”B1:an” har varit en samlingsplats för hemlösa och andra socialt utsatta, men att det efter ordningsvakters ökade närvaro har förändrats.
Auktoriteter i det offentliga rummet ges rätten att avgöra vem som är välkommen på en plats och vem som förpassas någon annanstans, de städar bort klibbiga kroppar som utgör ett hot mot allmänhetens upplevda trygghet. Som Ahmed beskriver klibbighet, uppstår den ur interaktionen mellan kroppar, och känslorna som klibbiga kroppar ger upphov till uppstår först hos den som känner snarare än hos den klibbiga kroppen i sig (Ahmed 2014:85ff). Först när allmänheten får känslan av obehag eller rädsla av en hemlös kropp blir den obehaglig eller läskig. Att städa bort hemlösa kroppar från det offentliga rummet är således bara ett sätt som låter allmänheten slippa konfronteras med sina fördomar, samtidigt som man förpassar oskyldiga människor någon annanstans. Men var är ”någon annanstans” om man inte välkomnas på offentliga platser men inte heller har en egen bostad att gå till? Och vems trygghet är det som värnas när ordningsvakters och polisers närvaro hotar vissa kroppars blotta existens?
I väntrummet
Även Sven och Sören har stött på problem på busstationer, inte av auktoriteter i uniform men likväl av bestämda röster. De spenderar mycket tid på bussar, och emellanåt även i stationernas vänthallar. Men i vänthallen i en ort strax norr om Uppsala känner de sig inte längre välkomna:
”Där är det otrevligt!” säger de och berättar om personalen på snabbmatsrestaurangen som ligger precis intill. De anser att även vänthallen hör till restaurangen, och Sven och Sören brukar
24 bli ivägkörda och tillsagda att man inte får äta medhavd mat där. ”Jag har väl kommit lite på kant med dem”, lägger Sven till.
Medan Linda har en del negativa upplevelser av bemötandet från busschaufförer då hon nekats att åka med bussar, berättar Sven att han sällan stöter på problem när han åker buss och tåg – snarare tvärt om. Många busschaufförer är hjälpsamma och trevliga menar han. Han säger att flera busschaufförer som han åker med vet var han brukar gå av, och om han somnar så väcker de honom på rätt hållplats. Det finns således människor som ser på de hemlösa utan att döma dem, som individer med samma mänskliga behov och rättigheter som alla andra, som behöver sova, äta, hålla sig varma eller bara behöver en plats att vara på. Istället för att se på de hemlösa som om de vore avskum – eller som om de inte finns – väljer de att se mellan fingrarna på lagar, regler och andra förordningar.
Linda berättar exempelvis om när hon för ett tag sedan inte visste var hon skulle ta vägen, och satte sig i väntrummet på akuten bara för att få vara inomhus. En i personalen kom fram och frågade om hon skulle träffa en läkare, vilket hon inte skulle, men han lät henne sitta kvar ändå. Natten innan vår intervju sov Linda i ett parkeringsgarage tillsammans med en tjejkompis.
Att kompisen var med var skönt berättar hon, för annars hade hon inte sovit en blund. Linda berättar att hon brukar gå och känna på dörrar för att se var det är öppet, men det här garaget är alltid öppet under dagtid så där kan man komma in. På kvällen låses dörrarna, för att sedan öppnas igen vid fyra på morgonen. Vid öppning brukar det komma förbi några ordningsvakter, men idag kom de inte förrän halv åtta säger Linda och berättar att de brukar vara schyssta: ”De låter oss vara där, vi får sova där och så men de brukar säga till oss att gå ut om vi ska röka.”
Linda menar att de är snälla, men det kan finnas andra förklaringar till att ordningsvakterna låter dem uppehålla sig där.
Butler menar att människor är socialt konstituerade kroppar som ständigt relaterar till varandra. Följaktligen riskerar vi alltid att förlora vår anknytning till andra och på olika sätt utsättas för våld, vilket gör människan socialt sårbar (Butler 2003:38). När vissa människor går bort, eller om man förlorar sin plats i ett socialt sammanhang, är det inte ovanligt att uppleva en känsla av sorg som resultat av de brustna relationerna. Butler menar att denna känsla avslöjar de band vi har till andra människor, och ur ett större perspektiv ger uttryck för politisk gemenskap genom ”relationella band” av beroende och etiska ansvar (Butler 2003:39ff). Vem eller vilka grupper känner vi sorg för och vilka bryr vi oss inte om? Butler menar att det finns liv och kroppar som anses mer sörjbara än andra (Butler 2003:48).
Att låtsas som att hemlöshet inte finns är ett sätt att distansera sig från fenomenet och förbise en möjlig relation till dem som befinner sig i hemlöshet. De hemlösa kropparna blir således inte
25 sörjbara då relationen till dem förnekas. Personer som befinner sig i hemlöshet skiljer sig dock från varandra på många sätt. De är av olika kön, ålder och etnicitet och har olika personlighet och yttre attribut vilket kan ligga till grund för hur allmänheten ändock relaterar till dem – och bemöter dem. Fastän risken att utsättas för brott i offentliga miljöer är större för män än kvinnor, råder en föreställning om att kvinnor löper större risk än män att utsättas för exempelvis våld och övergrepp (Larsson & Jalakas 2008:123ff). Linda är en av flera informanter som dessutom ger uttryck för att hemlösa kvinnor är dubbelt utsatta, särskilt under nätterna, eftersom de sällan kan lyda samhällets råd att som kvinna inte gå ensam ute nattetid. Den hemlöses kön, som i Lindas fall, kan vara en faktor som gör kroppen mer sörjbar, vilket kommer i uttryck genom både personalen på sjukhuset och ordningsvakternas vänliga bemötande. Bemötandet kan förstås som en form av beskydd av hennes kropp som i egenskap av att vara kvinna kan upplevas som mer sårbar än exempelvis en manlig hemlös kropp. Likaså kan ålder spela roll för hur sörjbar den hemlösa kroppen upplevs av allmänheten. Sven är 74 år och pensionär. Kanske är det hans ålder som får busschaufförerna att tillåta honom sova på bussen, kanske får hans ålder honom att upplevas som oförtjänt hemlös och därför mer sörjbar?
Informanterna är medvetna om att allmänheten reagerar på deras kroppar. Många lyckas smälta in i mängden genom att bära hela och rena kläder, men avslöjas ändå som hemlösa på grund av hur de använder offentliga utrymmen, genom sina vardagliga praktiker eller särskilda yttre attribut. I sin tur väcker de hemlösa kropparna negativa associationer hos åskådaren.
Människorna som mina informanter möter är skickliga på att snabbt identifiera hemlösa kroppar och reagerar genom att antingen slå bort blicken, eller låta den vila på ett ömkande eller misstänksamt sätt. Likaså lägger tjänstemän av olika slag märke till de hemlösas närvaro, och med deras mandat ges de rätten att bemöta dem med våld, gripa dem eller förpassa de hemlösa till annan plats för att säkerställa allmänhetens upplevda trygghet.
De som befinner sig i hemlöshet är dock inte en homogen grupp, och fastän många drar alla hemlösa över en kam verkar människor samtidigt kunna urskilja de hemlösa kropparnas variation. Vissa kroppar kan förstås som mer sörjbara än andra och bemöts därför på ett mer humant sätt. De hemlösa kropparna upplevs dock fortfarande som klibbiga, de drar till sig blickar och väcker reaktioner, men klibbighetens negativa associationer verkar slätas över av kroppars sörjbarhet. En hemlös kropp som anses sörjbar möter inte samma avståndstagande och avvisanden som en hemlös kropp som inte anses värd att sörja för.
26
4. HEMLÖSA KROPPAR BLIR TILL
Att vara hemlös påverkar människor både fysisk och psykiskt. Man är ständigt utsatt för andras dömande blickar, men även ens egen blick förändras med hemlösheten och man ser möjligheter som man inte kunnat föreställa sig innan. Flera informanter vittnar om att de oskyldigt misstänks och anklagas för att vara brottsliga. Hur kommer det sig att de väcker dessa associationer?
I många fall tvingas man av ren desperation att göra saker som man aldrig skulle ha gjort om man befann sig i en annan situation. Flera av mina informanter hävdar att både missbruk och kriminalitet är effekter av hemlösheten snarare än tvärt om. Man börjar dricka eller ta droger för att dämpa smärta och man stjäl och bryter sig in för att få mat och värme. I det här kapitlet diskuterar jag hur den hemlösa kroppen är ett resultat av en ofrivillig livsstil och otillräckliga sociala system. Hur påverkas kroppen och dess praktiker av ett liv i hemlöshet? Vilka känslor ger livet i hemlöshet upphov till? Hur upplevs stödet och hjälpen från samhället?
Som stöd i analysen lutar jag mig återigen tillbaka på Merleau-Ponty och Ahmed, med fokus på hur man relaterar till den materiella omgivningen genom att orientera sig och bebo rummet, och hur det formar kroppen. Slutligen diskuteras hur samhällssystem och politik försvårar individers möjligheter att ta sig ur hemlösheten, utifrån Bengtssons diskussion om utanförskap.
Den hemlösa kroppen formas
En dag när jag sitter och dricker kaffe i samlingslokalen på Mikaelsgården hör jag Marcus berätta för en i personalen att han har trappat ner på sin smärtstillande medicin, och med smärtan har hans ångest kommit tillbaka. Han har haft problem med ryggen länge och idag verkar smärtan även ha satt sig i ena benet. ”Det sliter att sova på hårda golv i tvättstugor och så”, hör jag honom säga. Marcus är 22 år och stödjer sig på en krycka, men inte för att han har brutit benet i skidbacken eller på fotbollsplanen vilket skulle kunna vara fallet för andra män i hans ålder, utan som ett resultat av många år av nätter på hårda golv.
Johannes, som är närmare 30 år, ligger halvt på magen och vilar på en av sängarna i lokalen.
Enligt personalen tillhör han en av dem som är oönskade överallt, men på Mikaelsgården blir han som en del av en familj. Stödd på kryckan haltar Marcus fram till honom och beordrar honom ilsket att lägga sig ordentligt ”för att inte skada kroppen”.
27 En annan gäst stapplar fram genom lokalen, inte huvudsakligen för att han har ont utan snarare för att han är full. Han berättar att han inte mår så bra idag, att han är påverkad och det är inte bra. Han känner att ”kroppen börjar ta stryk” av att leva som han gör. När han berättar att han väl lever i fem, sex år till svarar jag att det nog blir mycket längre än så, han är i 60- årsåldern och borde ha lång tid kvar att leva. Men han rycker på axlarna och verkar inte helt säker: ”Jag blir glad varje morgon när jag öppnar ögonen.”
”Man påverkas av att vara hemlös. Det är mycket knark och droger”, berättar Johannes. Jag får en bra kontakt med honom under min tid på Mikaelsgården, men när jag tar fram anteckningsblocket för att intervjua honom tystnar han. Ett intervjusamtal präglas av närvarande parter och maktförhållandet mellan exempelvis forskare och informant kan påverka vilken information som delges (Fägerborg 2013:103). Kanske påminns Johannes om min roll och blir osäker på hur hans utsagor kommer att framställas och blir därför tyst. Han är ständigt på sin vakt och är uppmärksam på vad som händer runt omkring. Fastän han ger ett tufft och självsäkert första intryck får jag uppfattningen av att han egentligen är otrygg och försiktig.
Kroppen är det verktyg som gör det möjligt för en individ att förhålla sig till omgivningen (Högström 2017:62). Kroppens sätt att orientera sig i sin omgivning påverkar dessutom vilka saker och miljöer den kommer i kontakt med, vilka i sin tur ger form åt kroppen (Ahmed 2011b:129; Merleau-Ponty 2018:106ff). I kapitel två diskuterade jag hur Yosefs kroppsvolym utökas genom hans tidningsbunt och Situation Sthlm-keps, och hur dessa attribut påverkar hans sätt att erfara världen och bli bemött. Materialiteterna han kommer i kontakt med ger form åt, och förlänger, hans kropp. Denna process träder även fram i utsagorna i detta kapitel, dock inte genom fysisk förlängning utan snarare genom att omforma den redan existerande kroppsmassan. Kropparnas orientering mot sovplatser med hårda golv eller mot flaskan som ger dem alkohol modellerar dem till vinglande, stapplande gestalter som har ont eller är omtöcknade av berusning. Informanterna har inte dessa kroppar från början utan det är situationen av hemlöshet som nödgar dem att relatera till omgivningen, bebo rummet, på ett särskilt sätt vilket formar deras kroppar till hemlösa. Det tär på kroppen att leva som hemlös.
Kroppar åldras i förtid och de slits av alkohol, droger och hårda golv.
Att spendera nätter på golv, eller på bussar eller promenerandes på stan som jag diskuterat i tidigare kapitel, ger dålig sömn och oregelbundna sömnvanor. Marcus menar att hemlösa och missbrukare är en grupp människor som rymmer mycket ilska och trötthet: ”Det är bara trötta människor, påverkade människor, ångestfyllda människor…” Han berättar att han brukar slås av hur sliten hans mamma ser ut när han träffar henne. Mamman blev kvar i hans uppväxtstad
28 när han för två år sedan tog sig till Uppsala tillsammans med sin bror, i hopp om att få bättre hjälp av ”soss”3.
Kontakten med socialtjänsten verkar ge upphov till mycket ilska, hopplöshet och besvikelse.
En morgon möter jag Marcus i dörren när jag kommer till Mikaelsgården. Han ska precis gå ut och röka med en kompis när jag frågar hur han mår idag. ”Det är förjävligt”, svarar han och berättar att har varit i kontakt med socialtjänsten men att de inte ger honom den hjälp han behöver. Upplevelsen av att inte få rätt hjälp och stöd av socialtjänsten är återkommande under många av mina samtal och intervjuer.
Under tiden Yosef sökte efter jobb och permanent boende ordnade socialtjänsten så att han kunde bo på ett härbärge. Lösningen var dock tidsbegränsad, och efter en månad fick han beskedet att han inte längre kunde garanteras en sängplats. Det ”gjorde ont i mitt hjärta” och
”fick min kropp att rysa”, berättar han. Fastän han ansträngde sig för att lösa sin situation uppfyllde han inte de krav som socialtjänsten ställer för att ge hjälp. Var hans värkande hjärta och rysande kropp uttryck av att inte räcka till eller av oro inför var han nu skulle sova? Oavsett vad ger socialtjänsten upphov till många känslor vilka kan komma att påverka ens tillit, självkänsla och mående, och liksom golv och alkohol formar den hemlösa kroppen utgör socialtjänsten en del i denna tillblivelse.
Mattias Bengtsson diskuterar hur den nyliberala politiska diskursen förskjuter det moraliska ansvaret från kollektivet till individen (Bengtsson 2012). Som exempel lyfter han bland annat den tidigare Alliansregeringens kritik av Socialdemokraternas alltför ”kravlösa välfärdspolitik”, vilken enligt deras resonemang riskerar låsa fast människor i bidragsberoende och utanförskap (Bengtsson 2012:183). Men är välfärdssystemet verkligen för kravlöst? Enligt Yosefs erfarenheter är kraven höga för att ens få hjälp. Eftersom han inte når upp till kraven uteblir risken för att han ska bli beroende av socialtjänstens stöd, men han är likväl kvar i utanförskapet. Har senaste mandatperioders socialdemokratiska regeringar färgats av den tidigare Alliansens politik? Och en kanske viktigare och mer lösningsorienterad fråga: hur följer man upp och undersöker anledningarna till att människor inte uppnår kraven?
Livet som hemlös är hårt och hjälpen kan vara svår att få. Att alkohol och narkotika är en del av mångas vardag ger flera av informanterna uttryck för och precis som Annette Rosengren skriver i sin bok verkar drogerna bli en flykt från ångest och smärta (Rosengren 2003:68). Men
3 Informanterna använder ofta förkortningen ”soss” eller ”socialen” när de pratar om socialtjänsten.
Socialtjänsten finns i varje kommun och ansvarar enligt socialtjänstlagen bland annat för stöd, vård och
ekonomisk hjälp till familjer och enskilda individer i särskilt behov, däribland hemlösa. Enligt lagen finns ingen allmän skyldighet att bistå med bostad (Socialstyrelsen 2017a:10)
29 som en liten tröst i mina informanters inte sällan smärtsamma och orosfyllda vardag verkar Mikaelsgårdens verksamhet finnas som en välkomnande famn. ”Mikaelsgården förändrar folks liv”, ”Folk som kommer hit delar samma ångest”, säger Marcus och berättar om gemenskapen som finns där. Gästerna förstår varandra och tillsammans kan de prata och skratta åt allt de är med om ute på gatan.
Samhället formar hemlösheten
Hemlösa kroppar har en klibbig yta som fäster människors blickar och väcker negativa associationer. Att kriminalitet förknippas med den hemlösa kroppen kan förstås som en sådan association, vilket Lindas berättelse om de misstänksamma blickarna hon utsatts för i garage exemplifierar. Men finns det någon grund för dessa associationer? Den hemlösa kroppen tar form genom kontakt med den materiella omgivningen, men även sociala institutioner som socialtjänsten påverkar kropparna. I detta avsnitt utvecklar jag diskussionen om samhällssystemet roll i konstitueringen av den hemlösa kroppen, och de praktiker kropparna tvingas till.
Mikaelsgården är för många en trygg plats där man kan släppa sin fasad och vara den man är oavsett dagsskick, så länge man uppför sig ordentligt är man välkommen även om man är påverkad av alkohol eller droger. Däremot får man inte vara under 20 år. ”Det är ingen bra miljö att vara i om man är för ung”, säger en i personalen och berättar att alkohol och droger tyvärr är alltför lättillgängligt och man vill inte att platsen ska bli en inkörsport till långvarigare problem.
”Man blir missbrukare av att vara hemlös, man måste döva smärtan”, säger Per. Han har tagit sig ur hemlösheten men kommer ofta till Mikaelsgården för att äta lunch, umgås eller för att få med sig lite mat hem. Under tiden som hemlös började han ta droger, bland annat amfetamin, så han förstår de som missbrukar berättar han. Han berättar också att man måste bryta sig in på ställen ibland, och att han under livet som hemlös absolut gjorde saker man inte får. ”Samhället gör hemlöshet”, säger han.
När samhället brister och människor faller mellan stolarna, kan de hamna i situationer där de inte ser andra möjligheter än att till exempel begå brott eller självmedicinera med alkohol och droger för att må bra. Det blir överlevnadsstrategier.
Marcus resonerar på ett liknande sätt som Per när han pratar om kriminalitet. Han anser att det är ”staten som är fel”, att ”det är fel på systemet”, och att det är anledningen till att många börjar handla kriminellt, precis som han själv gjort. Jag lägger märke till hur välformulerad han
